Billigare taxi för slarviga

Jag har tidigare skrivit om hur vissa taxibolag drar nytta av vi konsumenter är dåligt informerade om priser. Från myndigheternas sida har man framförallt försökt hantera detta genom att lagstifta om tydlig och enhetlig prisinformation. Mycket tyder på att detta inte har varit tillräckligt. Tranportstyrelsen har därför utrett tänkbara åtgärder och sedan 1 maj i år gäller nya krav för prisinformationen. I stället för att bara redovisa ett antal olika jämförpriser, måste nu taxibolagen med mycket stor stil redovisa den högsta taxan som tillämpas.

Förmodligen kommer detta leda till att färre konsumenter än tidigare luras att åka med dyra ”oseriösa” taxibolag. Av min egen ringa erfarenhet att döma har det varit väldigt vanligt att dessa bolag har haft olika taxor som skiljt mycket i pris och där den billiga taxan bara gällt under väldigt udda villkor. Den nya prisinformationen borde göra det svårare att lyckas med en sådan strategi.

Det kanske mest intressanta är dock hur de ”seriösa” taxibolagens prissättning kommer att förändras. (Att undersöka detta empiriskt är förmodligen ett utmärkt ämne för en studentuppsats!) Den högsta taxan som nu kommer få en framskjuten plats gäller oftast på helgnätter och under storhelger. Den nya prisinformationen kan tänkas göra konsumenter mer priskänsliga för det högsta priset, vilket kommer leda till skärpt konkurrens om detta. Däremot kanske vi blir lite mindre priskänsliga för jämförpriset dagtid. Man kan därför misstänka att den nya prisinformationslagen kommer leda till en sammanpressning av priserna — dyrare att åka taxi på dagtid och billigare på helgkvällar. Svenska Taxiförbundet verkar framförallt hoppas på att kunna ta ut högre pris dagtid, i alla fall att döma av att de var starka förespråkare för förslaget att tydligt redovisa det högsta priset.

Det återstår att se hur mycket prissättning och lönsamhet kommer att påverkas, men klart torde i alla fall stå att det är dåligt informerade konsumenter som är ute och slarvar på helgnätter som kommer att gynnas av den nya regleringen.

Vad tycker amerikanska ekonomer?

Via Greg Mankiws blogg hittar jag en intressant undersökning av amerikanska nationalekonomers åsikter om politik, andra ekonomer och vetenskapliga tidskrifter (även Niclas Berggren har uppmärksammat undersökningen). Till skillnad från svenska ekonomer är de amerikanska betydligt mer ”vänster” än ”höger”, men graderingen utgår naturligtvis från en annan referenspunkt än den svenska.

Mest uppskattade tidskrift är American Economic Review. Bland bloggarna är Mankiws mest uppskattad, tätt följd av Marginal Revolution. Mest uppskattade levande ekonom över 60 år är Gary Becker och mest uppskattad under 60 år är Paul Krugman. Jag misstänker att Krugman även skulle rankas som minst uppskattad om den frågan hade ställts…

Klass spelar roll!

I Tennessee i slutet av 1980-talet genomfördes ett storskaligt skolexperiment, STAR-projektet, där elever och lärare slumpades till klasser med olika klasstorlek. Detta projekt har utvärderats i en enorm mängd studier och vad jag har förstått har effekterna av klasstorlek visat sig vara ganska små. Nu har några amerikanska forskare dock lyckats få tillgång till amerikanska registerdata i form av deklarationer för hela den amerikanska befolkningen mellan 1999 och 2007 (se Daniels tidigare inlägg). Därmed kan man nu även undersöka effekterna av klasstorlek på framtida inkomster.

Studien visar att just klasstorlek inte har någon effekt på inkomst vid 27 års ålder, men den slutsatsen kan förstås förändras om vi i framtiden studerar inkomst senare i livet (till exempel kan snittinkomsten dras ned av att fler fortsätter till högskolan). Eftersom elever och lärare fördelades helt slumpmässigt till klasser kan man också undersöka vad effekten av att ha gått i en viss klass är — med allt vad det innebär i form av allt från lärare och andra elever till den fysiska miljön i klassrummet.

Det visar sig att vilken klass man gått i spelar ganska stor roll för framtida inkomster. I en vidlyftig räkneövning visar författarna till exempel att om man på något vis skulle lyckas förbättra en klass inom en skola med en standardavvikelse under ett enda år, skulle detta innebära en ökning av de diskonterade framtida inkomsterna för de 20 eleverna med 782.000 dollar.  Kanske något för lärarfacket att ta fasta på vid nästa förhandlingsrunda?

Finanspolitiska rådet rapporterar

I dag släpps Finanspolitiska rådets årliga rapport. Den innehåller mycket material som vi troligen får anledning att skriva om framöver. Årets rapport granskar bland annat regeringens utbildningsreformer, delvis baserat på den underlagsrapport som Peter Fredriksson och jag skrivit.

Budskapet i vår rapport är i korta drag: det är svårt att se hur regeringens åtgärder ska kunna vända den negativa resultatutvecklingen i skolan.

David Hume 300 år

I år skulle den skotske tänkaren David Hume fyllt 300 år ifall han levt. De flesta tänker nog på Hume som filosof och historiker, men faktum är att Hume även lämnade viktiga bidrag till nationalekonomisk teori, särskilt handelsteori.

David Hume (1711-1766)

Merkantilismen var en nationalistisk ekonomisk doktrin som dominerade mångas tänkande under Humes tid, men som märks även idag. En grundpelare i merkantilismen är att länder kan berika sig genom att minska importen från andra länder samtidigt som man ökar exporten. På detta sätt skapas ett inflöde av betalningsmedel, på Humes tid framför allt guld och silver, vilket tänktes leda till ökad inhemsk rikedom.

Men enligt Hume var detta i grunden feltänkt. Anledningen är att den ökade tillgången på betalningsmedel påverkar prisnivån. I takt med att exporten ökar, och alltså även inflödet av betalningsmedel ökar, kommer den inhemska penningmängden öka vilket så småningom leder till stigande priser i hemlandet. Och när priserna i hemlandet stiger blir landets varor dyrare för utlänningar, och det kommer göra dem mindre villiga att köpa dessa varor. Exporten minskar således och istället ökar importen, vilket är detsamma som att betalningsmedlen nu flödar ut ur landet. Detta är Humes berömda “price-specie-flow mechamism”, och utgör grunden till kvantitetsteorin.

Intressant nog verkar inte Humes handelsteoretiska tankar slagit an hos hans nära vän och landsman Adam Smith. Även om Smith också kritiserade merkantilismen var det på andra grunder än Humes eleganta mekanism.

Lever David Hume trots detta kvar i makroekonomins läroböcker? Ja, faktiskt. Jag hittar honom i böckerna av Mankiw, Burda och Wyplosz och även i den enda svenska makroläroboken, Makroekonomi skriven av lundaekonomerna Klas Fregert och Lars Jonung, som ju innehåller en hel del doktrinhistoia. Detta är positivt med tanke på att David Humes tankar kring handelns betydelse och effekter har bäring än idag.

Gör managmentkonsulter någon nytta?

Härom månaden skrev jag om Nick Bloom och John van Reenens forskning om betydelsen av management här på Ekonomistas. Deras mycket ambitiösa forskningsprojekt handlar om att försöka förklara åtminstone en del av de enorma produktivitetsskillnaderna mellan länder genom att studera skillnader i hur arbete organiseras.

Ett stort problem är (som vanligt) att påvisa den kausala effekten av förändringar i management. Typiskt sett kan man jämföra företag som organiserar arbetet på olika sett och konstatera att det går bättre för vissa och sämre för andra, men att säga i vilken utsträckning detta beror på management är svårare. Idealt sett skulle man vilja ha ett antal företag, gärna inom samma bransch och som på andra sett är jämförbara, och så skulle man vilja implementera förändringar i management i ett slumpmässigt urval bland dessa. Sådana situationer finns förstås inte. Om man inte lyckas övertyga ett stort antal företag att de kan få gratis management konsultation som del av ett forskningsprojekt vill säga.

I ett nytt papper av Nick Bloom och hans medförfattare är detta precis vad de gjort. De kontaktade 66 stora (men inte multinationella) textilproducenter i Indien och erbjöd gratis management konsultation. En del av dem fick grundlig hjälp medan andra fick ”managment consultuing-light” (vilket i princip bara innebar att man kunde kartlägga hur de arbetade och fick möjlighet att få data som kunde användas i jämförelsen med de andra förtagen). Företagen var familjeägda, hade mellan 100 och 1000 anställda, i snitt två produktionsanläggningar och hade funnits i cirka 20 år. Givet det slumpmässiga urvalet fanns inga observerbara skillnader mellan grupperna.

Effekten av ”interventionen” är slående. Företagen som fick hjälp att effektivisera sin organisation ökade sin produktivitet med i snitt 11 procent och den totala direkta vinst ökningen uppgick till $238 000. Skulle företagen själva ha tagit kostnaden skulle detta betyda en återbetalningstid på investeringen på ett drygt år.

Givet detta ställer man sig förstås frågan: Om det nu är så enormt lönsamt, varför har inte dessa investeringar gjorts av företagen tidigare? Bloom och co’s svar på detta handlar i första hand om informations. Till att börja med var företagen helt enkelt inte medvetna om en rad alternativ och hade därför aldrig övervägt dem. Vidare fanns situationer när de kände till alternativen men hade uppfattningen att det inte var lönsamt att implementera dem. Till exempel var det en vanlig uppfattning att det var kostnadseffektivt att använda maskiner tills de gick sönder och först då reparera, när det i själva verket var lönsammare att lägga resurser på att serva maskinerna. Ytterligare ett problem var att företagsledningen ofta ville fatta beslut själva då delegering fungerade dåligt vilket gjorde att beslut om förändringar sköts på framtiden. Organisationsändringar gjorde att detta delvis avhjälptes.

Denna studie ger onekligen en mycket positiv bild av möjligheterna att förbättra produktiviteten i företag speciellt i utvecklingsländer genom att helt enkelt hjälpa till med ”informationsöverföring”. Även om det skulle kräva eftertanke vid implementeringen så kanske en framtida biståndsarbetare är managmentkonsult?

Sänkt moms garanterar inte höjd sysselsättning

En av de åtgärder regeringen presenterar i vårbudgeten för att få fler i arbete är sänkt restaurangmoms. Tanken är att en sänkt moms kommer att leda till billigare restaurangbesök, vilket i sin tur förväntas leda till att vi som konsumenter väljer att äta ute oftare och därmed lägger ner mindre tid på att laga mat hemma. Detta gör att vi får mer tid som vi kan arbeta och att restaurangerna kommer att anställa fler eller att nya restauranger kommer att öppna. Kort sagt: sänkt restaurangmoms förväntas ge både utbuds- och efterfrågeeffekter.

restaurang_maltid

Komplement till fritid?

Hur kan vi då förvänta oss att priset och efterfrågan på restaurangbesök förändas? I grundkursen i offentlig ekonomi lär vi oss detta beror på utbuds- och efterfrågeelasticiteterna. Ju mer konsumenterna reagerar på prisförändringar, desto mindre kommer priset att sjunka när momsen sänks. Eftersom efterfrågan på restaurangbesök förmodligen är ganska elastisk, dvs priskänslig så kan vi alltså förvänta oss att priserna inte kommer att sjunka speciellt mycket, däremot borde antalet restaurangbesök öka.

Men i vilken utsträckning kommer det att påverka sysselsättningen? Det är naturligtvis i slutändan en empirisk fråga, men personligen har jag svårt att tro på att vi som konsumenter kommer att öka vår arbetstid när vi slipper laga mat hemma. Däremot så lär vi oss också i grundkursen i offentlig ekonomi att vi ska beskatta sådant som är komplement till fritid för att minska de snedvridande effekterna av skatter på arbete. På så sätt kan faktiskt sänkt restaurangmoms göra att vi väljer att arbeta mer. Det verkar också rimligt att tro att det kommer att bli fler arbetstillfällen inom restaurangnäringen. En som har undersökt en liknande fråga på en annan marknad är Tuomas Kosonen som i sin avhandling undersöker effekter av sänkt frisörmoms i Finland. Liksom restauranger är frisörnäringen en tämligen arbetsintensiv verksamhet så hans resultat borde kunna ge en indikation på vad vi ska förvänta oss av sänkt restaurangmoms. Tuomas finner att priset på frisörtjänster verkar ha sänkts med halva momsbeloppet men att efterfrågan vare sig på frisörstjänster eller frisörer har ökat på grund av momssänkningen.

Det är alltså inte uppenbart att sänkt moms ger högre sysselsättning, även om vi utifrån nationalekonomisk teori skulle kunna förvänta oss en ökad efterfrågan på restaurangbesök och därmed ökad efterfrågan på restaurangpersonal. Momssänkningen i Finland har dock gjort det enklare för arbetslösa att följa uppmaningen “Klipp dig och skaffa ett jobb!”

Bäst när det gäller

Hur olika grupper påverkas av att stress och press när de ska prestera är en fråga som intresserar både ekonomer och andra. I en ny uppsats jämför bland andra Analia Schlosser hur beteendet ändras när man skriver prov där vad som står på spel skiljer sig markant mellan provtillfällena. Studien jämför hur resultaten på det amerikanska GRE-provet påverkades när provdeltagarna efter det riktiga provet fick skriva ett nytt prov där det gjordes tydligt att resultaten inte spelade någon roll.

GRE är ett högskoleprovsliknade test som används vid antagning till forskarstudier. Föga förvånande skrev de flesta bättre på det eventuellt livsavgörande än på det betydelselösa provet. Gruppskillnaderna var dock slående: Män försämrade sig betydligt mer än kvinnor och vita provdeltagare försämrade sig betydligt mer än asiater, svarta och spansktalande (hispanics) när inget stod på spel.

En förklaring är att män och vita var särskilt benägna att lämna väldigt snabba svar när provet var betydelselöst vilket tyder på att de helt enkelt inte brydde sig särskilt mycket. En annan möjlig förklaring är att kvinnor och minoritetsgrupperna stressar och oroar sig mer när proven är viktiga. Då det inte fanns några systematiska gruppskillnader i sannolikheten att förbättra sina resultat vid det andra provet förefaller detta emellertid inte att vara en hållbar förklaring. En möjlighet som inte går att testa är att män och vita presterar särskilt bra vid det viktiga provet.

Det är välkänt att pojkar får lägre betyg än flickor med motsvarande resultat på de nationella proven. Schlossers studie tyder på att en förklaring kan vara att pojkar är mindre benägna att anstränga sig i skolans vardagliga arbete. En intressant vidareutveckling av studien hade därför varit att undersöka om viktiga eller betydelselösa provresultat har bäst prediktionskraft i olika sammanhang. Efter vad vi vet om betyg och prov så gissar jag att de betydelslösa proven är viktigare för att avgöra akademisk framgång men det kan se annorlunda ut i andra sammanhang.

Lite överraskande ger studien även svar på frågan varför nationalekonomer och ”skolfolk” talar så olika språk när det gäller incitament. Figuren nedan visar nämligen att nationalekonomer försämrar sig mest medan de som har sin grundutbildning i utbildningsvetenskaper försämrar sig minst när provet är betydelselöst. Alltid denna introspektion.

Simulera mera!

Under våren har jag haft förmånen att undervisa en doktorandkurs i nationalekonomisk metodologi. Kursen har huvudsakligen byggt på gästföreläsningar och vid en av dessa var filosofen Till Grüne-Yanhoff på besök och pratade bland annat om varför nationalekonomer inte simulerar mera.

Med simulering avses här framförallt så kallad agent-baserad modellering där man i datorn bygger virtuella världar som man befolkar med en stor mängd heterogena agenter med olika slags preferenser, tillgång till olika information och som kanske använder olika tumregler för att fatta beslut. Dessa agenter låter man sedan interagera med varandra. På detta vis försöker man bygga upp alternativa världar som speglar verkligheten så bra som möjligt.

Ett område där sådana modeller har använts är när det gäller tillgångsprissättning, vilket gör det möjligt att studera frågor som är svåra att studera i vanliga ekonomiska modeller, till exempel under vilka villkor agenterna har rationella förväntningar. Ett annat område där det förefaller användbart är evolutionär spelteori. Vanligtvis fokuserar man inom evolutionär spelteori på ”väluppfostrade” inlärningsregler  som är möjliga att karaktärisera teoretiskt, men med hjälp av simulering skulle man förstås kunna studera en betydligt större mängd inlärningsregler och interaktionen mellan dessa (ett exempel är den här artikeln av Jens Josephsson).

I en artikel i Philosophy of Science ställdes för ett par år sedan frågan varför nationalekonomer inte ägnar sig mer åt simulering än de gör. Ett vanligt svar från nationalekonomer är att simuleringar är en ”svart låda” där det är svårt att utreda vad den underliggande mekanismen bakom ett visst resultat är. Till skillnad från verkligheten tillåter dock modellvärldar hejdlöst experimenterande och det borde därför vara möjligt att med ganska god precision utreda de underliggande orsakssambanden i modellen.

Artikelförfattarna argumenterar därför för att nationalekonomers motstånd nog egentligen snarare beror på att simuleringar helt enkelt avviker för mycket från nationalekonomers våta dröm, den ”perfekta modellen”, som är relativt enkel och där slutsatserna logiskt kan härledas från antaganden, gärna ackompanjerad av ett vackert formellt bevis. Motståndet beror alltså inte på att det är något principellt fel med simuleringar, utan snarare att det handlar om ett estetiskt-pedagogiskt motstånd från nationalekonomers sida.

I vanlig ordning är jag förespråkare för en mångfald av metoder snarare än att försöka läggga alla ägg i samma korg (som nationalekonomer ofta tenderar att göra när det gäller teori). I mina ögon framstår simulering som en vettig metod som nationalekonomer förmodligen borde ägna lite mer uppmärksamhet.

Deadline för uppsatser till nationella konferensen!

imageDet är inte ofta man får tillfälle att kombinera nytta med nöje. Men i höst ges ett sådant alla nationalekonomer i Sverige med intresse för den akademiska forskningen. Det är i samband med den andra nationella konferensen den 16-17 september i Uppsala.

Sista dagen att skicka in uppsatser till det vetenskapliga programmet är den 15 maj, dvs om en vecka. Uppsatser ska skickas till denna e-postadress.

Lars E O Svensson är där.

förra årets konferens presenterades 65 uppsatser på 17 sessioner inför 140. Det är rimligt att säga att “Alla var där”. Notabelt var den höga vetenskapliga nivån på samtliga sessioner. Programmet bestäms i hög grad av vilka uppsatser som skickas in. Men att vice riksbankschef Lars E O Svensson kommer och ger anförande.

För den som vill presentera sin forskning inför den samlade svenska nationalekonomiska forskningssfären är det nationella mötet ett gyllene tillfälle. För den som vill delta men inte presentera är sista anmälningsdag den 30 juni. Läs mer på konferensens hemsida.