The Wealth of Nations är inte bara (den förkortade) titeln på Adam Smiths magnum opus utan även titeln på en utmärkt rapport från Världsbanken som publicerades 2006. I denna försöker de mäta länders tillgångar och framför allt svara på hur mycket av dessa som består av “producerat fysiskt kapital” (maskiner, byggnader vägar, etc.), “naturligt kapital” (skogar, jordbruksmark, naturgas, olja, metaller, etc.) och humankapital och institutionellt kapital (värdet av en utbildad befolkning, ett fungerande rättsväsende, etc.). Som jag skrivit om tidigare (t ex här och här) är det genom att ta detta kapital och göra något med det som människor skapar värden och hållbar ekonomisk tillväxt kan bara uppnås genom att bli bättre på att kombinera kapital och arbetskraft.
En av de mest slående lärdomarna av rapporten ligger i hur mycket av värdeskapandet i rika länder som ligger i en väldigt hög andel humankapital och institutionellt kapital. Diagrammet nedan visar naturligt och producerat fysiskt kapital per capita i ett antal länder. Sverige har som synes inte särskilt mycket naturligt kapital men även i naturresursrika utvecklade länder som Kanada och Norge dominerar det producerade fysiska kapitalet. Skillnaderna mellan länder som Gabon, Ryssland och Sverige är dock inte så stora och framförallt reflekterar de inte till närmelsevis skillnaderna i BNP/capita mellan dessa.
Om vi nu lägger till humankapital och institutionellt kapital så blir bilden dock en helt annan. Sveriges kapital per capita ungefär åttafaldigas, Rysslands ökar med några procent, medan Gabons inte förändras alls. Och återigen illustreras proportionerna för vad som verkligen betyder något i “oljelandet” Norge. 
Det kan vara illustrativt att sätta dessa värden i ett sammanhang. Vad betyder det t ex att Ryssland har naturresurser till ett värde av ca 20 000 dollar per person? Jo, det betyder att om Ryssland, som har en BNP per capita i storleksordningen 8000 dollar per person och år jämfört med Sveriges ca 45 000, skulle sälja av alla kända naturtillgångar så kan de uppnå en svensk BNP per capita nivå i ca ett halvår. (Jo visst, det finns massa detaljer i denna jämförelse som man kan diskutera men grundproportionerna är ändå oförändrade).
Detta betyder förstås inte att naturresurssektorn skulle vara oviktig. Tvärtom är den uppenbarligen en stor del av många länders ekonomi. Men grundbudskapet är ändå glasklart för varje naturresursrikt land: det går inte att uppnå uthålligt höga BNP per capita nivåer, inte ens under en kort period, utan att investera naturresursinkomster i uppbyggandet av humankapital och institutionell infrastruktur.
Ett problem i sammanhanget är förstås att resurserna räcker ganska länge om det handlar om att en liten elit ska leva på naturresursinkomsterna…
Ekonomistas 
Sant.
Och ändå beskattas bolagsvinster!
http://exitbolagsskatt.blogspot.com/
så länge vi använder skatten till investeringar i utbildning och infrastruktur är viss skatt förnuftigt. När vi enbart betalar av på statsskulden blir det mindre vettigt..
Kan vara på sin plats att påminna om ett tidigare inlägg på detta tema känner jag…
https://ekonomistas.se/2010/10/07/skatter-och-utveckling/
Det racker inte att “investera” i utbildining och infrastruktur. Man maste aven investera i ratt utbildning och infrastruktur.
“Jo, det betyder att om Ryssland, som har en BNP per capita i storleksordningen 8000 dollar per person och år jämfört med Sveriges ca 45 000, skulle sälja av alla kända naturtillgångar så kan de uppnå en svensk BNP per capita nivå i ca ett halvår.”
– Det artikeln visar är att den österrikiska skolans definition på välstånd är riktig. Ju högre välstånd i en ekonomi desto mer bearbetade är produkterna. Ett högt välstånd kräver således att kapitalstrukturen i ekonomin blir allt längre. Antalet produktionssteg i ekonomin måste bli allt fler.
Kapitalstrukturen i ekonomin måste växa både vertikalt och horisontellt. Ett högt välstånd kräver att jämförelsevis allt färre produktionsresurser används i produktionen av konsumentprodukter, och jämförelsevis allt fler resurser används i de tidigare stegen.
Ett fattigt land använder människor exempelvis 100 i monetär enhet i inköp av konsumentprodukter, och 100 i monetär enhet i produktionen genom alla produktionssteg. Däremot ett rikt land använder människor exempelvis 10 i monetär enhet i inköp av konsumentprodukter, och 190 i monetär enhet i produktionen genom alla produktionssteg.
Det rikare landet har därmed investerat i en längre produktionsstruktur och tillverkar fler varor och tjänster. En större produktion sänker priset per enhet och därför går det att köpa mer för varje monetär enhet.
Investeringar kan enbart ske om det förekommer ett realt sparande i ekonomin. Produktionsresurserna är knappa och inköpen av konsumentprodukter måste minska (sparandet öka) för att resurser ska kunna bli lediga. Enbart lediga resurser kan överföras till de tidiga produktionsstegen.
Marknadsräntans funktion är att överföra resurser mellan de olika stegen. Ett högre sparande sänker marknadsräntan och det blir lönsamt att genomföra investeringar i de tidiga stegen. Minskar sparandet kommer däremot ekonomin att bli allt mindre kapitalintensiv och alltfler enkla servicetjänster kommer att produceras.
Vad menas med att kapitalstrukturen blir “längre” och att den växer vertikalt och horisontelt?
Om jag hävdar hypotesen:
Den avgörande faktorn är att ha så makt över och så stort inflytande som möjligt när det gäller att bestämma en varas eller tjänsts värde. Man kan påverka värdet genom marknadsföring och så mycket utbildning och intelligens som möjligt. Ekonomisk storlek och styrka är viktigt liksom politiskt och medialt inflytande.
Följaktligen kommer råvaror att få ett lågt värde eftersom de är lätt utbytbara och svåra att hävda mervärde på.
Vikten av att bygga starka varumärken inses också.