I många sammanhang lyfts tillit mellan människor fram som en viktig förklaringsfaktor bakom ekonomisk utveckling. (En ny översikt på temat kommer till slutsatsen ”Trust has a causal (positive) effect on economic development…” men andra kommer till motsatt slutsats och åter andra till att det är bäst med lagom mycket tillit). För Sveriges del lyfts denna aspekt ofta fram när man diskuterar vad som är speciellt med den ”Nordiska modellen”. Det är tveklöst så att tillit är viktigt och att den i ekonomiska sammanhang kraftigt sänker transaktionskostnader men det finns också en baksida som sällan noteras och som kan vara problematisk i vissa sammanhang.
I en väldigt intressant artikel om möjligheterna att bekämpa karteller genom att ge strafflindring för den kartellmedlem som rapporterar om aktiviteten (”visselblåsaren”) görs olika experiment för att studera effekter av olika utformning av sådan lagstiftning (en översikt av denna forskning finns här). Experimenten utfördes dels i Stockholm, dels i Rom. Huvudresultat – att ge incitament för kartellmedlemmar att hoppa av samarbetet – fungerar både i Rom och i Stockholm i bemärkelsen att färre karteller bildas i första läget. Men det finns också en signifikant och potentiellt viktig skillnad. När man väl ingått ett (illegalt) samarbete i den svenska kontexten så väljer färre personer att hoppa av kartellen även när ”visselblåsaren” inte behöver betala böter. Man kan helt enkelt lita på varandra även i illegala samarbeten. I den italienska kontexten däremot fungerade det mycket bättre i bemärkelsen att många fler hoppade av sina kartellsamarbeten när de fick incitament att göra det.
Det finns olika sätt att se på detta resultat. Å ena sidan talar resultaten för att incitament för visselblåsare fungerar bättre i Italien, men å andra sidan kan man dra slutsatsen att incitamenten behöver vara kraftigare i en svensk kontext för att lyckas bryta den, i detta sammanhang problematiska, höga tilliten mellan kartellmedlemmar.
Korruption av olika slag har diskuterats mycket i Sverige de senaste åren. En av de större skandalerna, den i Göteborgs stad, gav upphov till en granskningskommission som i våras presenterade en rapport. I den diskuteras bland annat en speciell ”Göteborgsanda” som, i sin positiva skepnad, präglas av ”pragmatism, kompromissvilja, teamarbete” men som samtidigt har en mörk baksida av ” en anda av hemlighetsmakeri, orena affärer och dolda intriger”. Jag har ingen aning om detta är speciellt Göteborgskt eller inte men det verkar klart att tillit, som tveklöst är mycket positivt i ett samhälle, också i vissa sammanhang kan vara problematiskt.
Ekonomistas 
Personligen gör jag kopplingen att ju högre trust det är ju mer kan den som nyttjar detta fenomen tjäna på det. Problemet är att nyttja fenomenet utan att bli påkommen.
Sverige har sedan länge också en stark hederskultur. Detta fenomen nyttjas ofta genom att det räcker med att något hamnar i massmedia (oberoende om det är sant eller falskt) för att människor ska ta informationen som sanning. Stigmatisering av oliktänkande, eller i varje fall sådana tankar och åsikter som massmedia inte tycker om, för att på så sätt socialt isolera dem är frekvent använt.
För mig blir då en undersökning hur lätt en visselblåsare vill hoppa av en mycket liten del av helheten, troligen inte så lätt att generalisera till i samhället i stort. Att sätta rubriken till tillitens baksida känns får mig väldigt naivt.
Det pratas ofta om konsensus i Sverige. Många gånger är det få som frångår denna typ av gruppsykologi eller ibland rent av groupthink eller konformitet. Man litar till att gruppens gemensamma beslut är det bästa och att man på så sätt inser att gruppens välbefinnande är en central del även för mitt eget välbefinnande. För mig är det inte nödvändigt att det är samma underliggande gemensamma faktor som de har studerat då de jämförde karteller i Italien och i Sverige.
Jag behöver nog fullt ut läsa den forskningen för att förstå hur de har resonerat beträffande korrelation och validitet för de faktorer de studerar för att kunna komma med någon vidare konstruktiv kritik.
Förstår inte riktigt. Det kanske är en dum fråga, men varför skulle det vara pga den höga tilliten som folk väljer att inte hoppa av i Sverige? Tilliten är väl snarare resultatet av att folk inte hoppar av?
Det skulle väl lika gärna kunna vara så att i länder där man känner mindre skam- och skuldkänslor (många katolska länder, om jag minns introduktionkursen i Psykologi rätt), så är det lättare att hoppa av än i typ Japan där kulturen i större utsträckning bygger på skam och skuld?
Bra att dom insåg att kultur existerar, jag ser dock ingen beskrivning av deltagarna så det var nog bara studenter.
Ja, det stämmer att experimenten (som så ofta) gjordes på studenter. Det kan förstås vara problematiskt om man t ex tror att de inte är representativa för “kulturen där de studerar”. Givet resultaten i denna studie tror jag dock att resultaten om något skulle bli starkare med ett mera representativt sample…
Du kanske läst nogrannare än mig och vet vilken sorts studenter som samplats (jurist, ekonom, socionom och journalist utbildningar lockar säkerligen olika typer av människor, och studien mäter ju ett kulturellt fenomen) men för mig verkar det mycket tveksamt att generalisera till en annan grupp. Det är svårt att säga vad resultatet kan bli av annan sampling utan någon som helst information om vilken bias den ursprungliga gruppen har.
Görs det bekräftelsestudier av denna typ av resultat med andra människor än just studenter?