Läsvärt vecka 45

Utförligare kommentar. Jag glömmer ibland att ironi inte alltid fungerar i bloggformat. Och att många inte känner till nationalekonomisk teori trots att de har för vana att recensera den.

Det vanliga är att Keynes förknippas med en interventionistisk finanspolitik. Men på senare tid har han även blivit någon slags posterboy för ”irrationellt” beteende. Denna lansering har fått injektioner från ledande nationalekonomer, kanske mest från keynesianerna Robert J. Schiller och George Akerlofs, som i sitt arbete ”Animal Spirits” lånar ett uttryck från Keynes ”General Theory”. Keynes citat i sin helhet lyder:

”Even apart from the instability due to speculation, there is the instability due to the characteristic of human nature that a large proportion of our positive activities depend on spontaneous optimism rather than mathematical expectations, whether moral or hedonistic or economic. Most, probably, of our decisions to do something positive, the full consequences of which will be drawn out over many days to come, can only be taken as the result of animal spirits – a spontaneous urge to action rather than inaction, and not as the outcome of a weighted average of quantitative benefits multiplied by quantitative probabilities.” (s.160).

Jag gissar att det är något liknande Peter uppskattar hos Keynes, eftersom han nämner irrationalitet som ett önskvärt postulat om mänsklig beteende. Har krisen gett Keynes rätt? Tja, kanske. För det första är det lite oklart vad Keynes menar, i synnerhet på frågan när och var dessa djurinstinkter spelar roll. I det direkt efterföljande stycket om ”animal spirits” kommer nämligen en brasklapp som gör det hela lite mindre definitivt:

”We should not conclude from this that everything depends on waves of irrational psychology. On the contrary, the state of long-term expectation is often steady, and, even when it is not, the other factors exert their compensating effects. ” (s 162).

Oklarheten är ganska symptomatisk för Keynes (och det är ju därför vi ägnat så mycket tid åt att försöka formalisera hans tankar, för att förstå vad han menar). Doktrinhistoriker har länge klagat över avsaknaden av tydliga referenser i Keynes ”General Theory”, och med tanke på det tidigare inflytandet Pigou hade kan man anta att Keynes fått idén därifrån. Vi kan också konstatera att Keynes ”mentor”, neoklassikern Arthur Pigou, i ett tidigare verk (Industrial Fluctuations) påpekat att flockbeteende och andra ”impulser” kunde förstärka ekonomiska konjunkturer och kriser. Collard sammanfattar Pigous argument i the Economic Journal (1983) :

”Fluctuations (irregular cycles) are driven by variations in the profit expectations of business people. These, in turn, are set off by ‘impulses’ which may be ‘real’, ‘psychological’ or ‘monetary’ in nature. Once the initiating impulse has made itself felt, it may be sustained by any or all of the three. Consequent fluctuations in employment will be greater the greater the degree of price or wage rigidity and are (because of externalities) probably larger than socially desirable.”

Amartya Sen gör en liknande bedömning, och antyder att den nyfunna fäblessen för Keynes har mer att göra med politiska preferenser än renodlade akademiska hänsyn. Amartya Skriver för övrigt så här i New York times (2009):

”The revival of Keynes has much to contribute both to economic analysis and to policy, but the net has to be cast much wider. Even though Keynes is often seen as a kind of a “rebel” figure in contemporary economics, the fact is that he came close to being the guru of a new capitalism, who focused on trying to stabilize the fluctuations of the market economy (and then again with relatively little attention to the psychological causes of business fluctuations). Even though Smith and Pigou have the reputation of being rather conservative economists, many of the deep insights about the importance of nonmarket institutions and nonprofit values came from them, rather than from Keynes and his followers. ”

Amartya Sen påpekar bland annat hur Keynes analyser brister när det kommer till public goods och omfördelning (och avancerar istället Kenneth Arrow och Paul Samuelson som viktigare pionjärer). Men faktum är att kopplingen mellan Keynes och beteendeekonomi är ännu sämre än den mellan neoklassisk nationalekonomi och beteendeekonomi. De första bidragen inom exempelvis hypebolisk diskontering kom från Chicagoekonomerna Phelps och Pollak (många tror att den kvasihyperboliska funktionsformen skall tillskrivas harvardekonomen Laibson). Skälet att jag nämner Amartya Sen är att jag vet att de flesta amatörekonomer i bloggosfären och i tidningskrönikor egentligen inte bryr sig om argument, bara auktoriteter. Det verkar därför passande att hänvisa till Sen då han åtnjuter någon slags rockstjärnestatus i dessa kretsar, han med. Men tar man en kurs i nationalekonomi så blir man ganska snart bekant med ovanstående diskussion egentligen är akademisk skåpmat.

Men låt oss för diskussionens skull anta att Keynes är den viktigaste referensen till självkontrollsproblem och överoptimism. Keynesianerna av idag jublar ju över att han tycks ha haft ”rätt”. Det stärker bilden av honom som vetenskaplig auktoritet. Frågan som keynes-adepten Quiggin implicerar (i länken ovan) är hur man ska man förhålla sig till en helt annan skrift, nämligen ”The Economic Lives of our Grandchildren” (Keynes 1933). I den framkastar Keynes att ”om hundra år” (dvs snart), när vi är 4-8 gånger rikare, kommer vi arbeta max 15 timmar i veckan. För att vara Keynes är detta en ovanligt skap hypotes, ett klarspråk som på många sätt saknas i de ambivalenta styckena om djurinstinkter. Problemet: förutsägelsen har inte slagit in. Quiggin skriver i länken ovan: ”the year 2030 is rapidly approaching, and Keynes’s vision seems further from reality than ever. At least in the English-speaking world, the seemingly inevitable progress towards shorter working hours has halted. For many workers it has gone into reverse.”

Så vad gör man? Ett ödmjukt alternativ för keynesianer hade ju varit att erkänna att just på denna fråga var Keynes tankar visst inte lika relevanta. Den intellektuellt hederlige hade förmodligen nämnt att den neoklassiska arbetsutbudsfunktionen (det så kallad Frisch-arbetsutbudet) faktiskt förutspår att ökade livstidsinkomster inte kommer påverka arbetsutbudet och man skulle kunna göra tolkningen att Keynes övertolkat inkomsteffekten till förmån för substitutionseffekten. Men det är inte riktigt så man resonerar som keynesian. Att den enda riktigt testbara hypotesen Keynes formulerade inte slagit in är inte ett problem, eftersom uttalandet istället skall ses som en politisk vision. En riktlinje för hur det borde vara.

Det är detta jag menar med ”orimlig hållning”. Men borde kanske skrivit ”orimlig hållning bland seriösa akademiker”, för att förtydliga. Det är ju trots allt den vanliga hållningen bland ideologer.

I ljuset av ovanstående idétradition – som man rimligtvis borde känna till när man ger sig in i diskussionen – framstår det som förbluffande valpigt att komma dragandes med ett påstående om att ”sociologer och beteendevetare” minsann vet att människor ibland är irrationella. Men jag kan iofs inte säga att jag är förvånad.