Inkomstskillnader och ekonomiska kriser

I finanskrisens spår har det uppstått en debatt om sambandet mellan ökade inkomstskillnader och ekonomiska kriser. Mera specifikt har många inflytelserika ekonomer, som till exempel Nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman och IMFs förre chefsekonom Raghuram Rajan och Världsbanksekonomen Branko Milanovic, menat att ökade inkomstskillnader varit en starkt bidragande orsak till finanskrisen i USA 2007–2008.

Hur skulle detta ha gått till? Beroende på vem man frågar så ser svaren lite olika ut men de flesta pekar på både ekonomiska och politiska kanaler via vilka ökade inkomstskillnader kan höja sannolikheten för en finansiell kris. [Read more…]

Leder skuldsättning till ökad finansiell instabilitet?

En av hörnstenarna i västvärldens historiska välståndsutveckling är det finansiella systemets modernisering. Genom att fördela resurser från dem som har mer än de behöver till dem som har underskott på kapital har det finansiella systemet – både i dess privata och offentliga tappning – möjliggjort för människor att bygga hem, utbilda sig och på andra sätt förverkliga sina livsprojekt. Men kan det bli för mycket av det goda? Finns risk att kreditförmedlingen blir så speedad att hela ekonomins grundvalar hotas? Ny forskning tyder på att så kan vara fallet.

“Den som är satt i skuld är icke fri” sade en gång Sveriges statsminister, med adress till de internationella finansmarknaderna gällande Sveriges ambitioner att minska sin skuldbörda. Budskapet att länders skuldbörda kan bli för stor och riskera stjälpa hela lasset finner starkt stöd i forskningen, t ex i Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs nydanande arbeten.

Intressant, och kanske skrämmande, nog verkar samma gälla sak för den privata sektorns skuldsättning. Även om länders finanser är stabila, finns risk att bankerna ger för många och stora lån till företag och hushåll så att dessa inte kan betala tillbaka i tid av lågkonjunktur vilket i sin tur hotar hela finanssektorns stabilitet.

I ett par nyskrivna uppsatser (se här och här) av en grupp amerikanska och europeiska ekonomhistoriker analyseras i vilken grad finanssektorns långivning, och hushållens och företagens skuldsättning, påverkar makroekonomin, finanssystemet och risken för finansiella kriser. Forskarna har samlat ihop data för ett drygt dussin länder över 140 år, vilket ger dem unikt många finanskriser och lågkonjunkturer att studera och jämföra.

image

Forskarnas huvudslutsats kan skönjas i figuren ovan, som visar den genomsnittliga utvecklingen i bankernas långivning åren före en kris (som sker vid år 0). Kriser föregås typiskt sett av en kraftig låneexpansion. Även om det finns flera orsker till finansiell instabilitet och finanskriser, är författarnas övergripande slutsats att en (alltför) snabb skuldsättningsökning den enskilt viktigaste.  Författarna pekar på de senaste decenniernas kombination av fria kapitalrörelser och finansiell avreglering och antyder att det kan vara dags för en politisk återställare. Det verkar ha blivit för mycket av det goda.

Inte lika illa som på 1930-talet — tack vare politikerna

Två av världens främsta ekonomhistoriker, amerikanen Barry Eichengreen och irländaren Kevin O’Rourke, har alltsedan finanskrisens utbrott gjort systematiska jämförelser mellan krisförloppen i början av 1930-talet och idag. Deras senaste uppdatering kom häromdagen och budskapet var positivt.

Bakgrunden är förstsås den senaste finanskrisens omfattning och befarade konsekvenser. Men nu tyder alltså allt mer på att krisförloppet inte är lika allvarligt som under 1930-talets stora depression, då såväl världshandel och världsproduktion sjunk under flera år.

Tack vare sin kunnighet kan Eichengreen och O’Rourke analysera jämförbara serier för några av de viktigaste makroekonomiska aggregaten för båda perioderna. Intressant nog antydde deras första jämförelser (från början av 2009) att dagens kris var ännu värre en den för 80 år sedan. Men sedan dess förefaller situationen ha förbättrats avsevärt.

Bilden nedan visar ett av de viktigaste beläggen för att det går åt rätt håll. Världens industriproduktion månaderna efter krisens utbrott uppvisar en betydligt snabbare återhämtning idag än den gjorde under 1930-talet.

Fig: Världens industriproduktion efter krisen, 1930-talet och idag.

Den viktigaste orsaken till att det går bättre idag än på 1930-talet är enligt Eichengreen och O’Rourke att västvärldens politiker agerat snabbare och korrektare denna gång. Forskarna visar t ex hur styrräntorna sjunkit betydligt snabbare nu än då, att penningmängden ökat snabbare nu än då och att budgetunderskotten ökat snabbare nu än då.

Naturligtvis råder en stor osäkerhet kring hur det hela kommer att sluta. Kommer en reaktion ifall produktionsökningen inte möts av en motsvarande konsumtionsökning? Vad händer ifall de ökande budgetunderskotten leder till långsiktiga förtroendekriser för regeringens politik och nya strukturella obalanser i ekonomin (vilket vissa varnat för)? Även om ingen har svaren är det viktigt att vi inte glömmer att diskutera sådana frågor även om det just nu ser ljusare ut än på länge.

Nya fakta om krisens fördelningseffekter

Hur påverkar en finanskris ett lands inkomstfördelning? Drabbas framför allt de fattigas inkomster av arbetslöshet och lönepress eller är det istället de rika, vars kapitaltillångar bli mindre värda?

Fram tills nu har debatten präglats mer av tro än vetande. Jesper Roine och jag spekulerade i Fokus-krönika förra året att det är troligt att finanskrisen främst drabbar de kapitalstarka inkomsttagarna i toppen då deras tillgångar minskar kraftigt i värde medan resten av befolkningen skyddas av olika socialförsäkringssystem. Mitt inlägg om förmögenhetstoppen och krisen antydde att så också varit fallet (även om de superrika återhämtat sig raskt). Andra har dock hävdat motsatsen, nämligen att ”krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik”.

image Nu har nya fakta kommit. Jag rekvirerade SCB:s senaste (ännu opublicerade) inkomststatistik för inkomståret 2008, krisens hittills djupaste år. Om något borde vi alltså kunna se vilka de kortsiktiga kriseffekterna är på inkomsterna i olika delar av fördelningen. Figuren till höger visar de reala disponibla inkomsternas utveckling i olika percentiler, från den 25:e i botten till den 99.99:e i den yttersta toppen (för individer 20-64 år, ingen helårsekvivalensjustering).

Flera intressanta saker framträder. En är att krisen 2008 drabbat toppen mer än botten (detta visar även olika inkomstandelsmått). Men kanske ännu mer intressant är att effekterna överlag är små. Trots otaliga krigsrubriker om krisens djup befinner sig (eller befann sig för knappt året sedan)samtliga grupper i fördelningen över 2005 års inkomstnivåer.

Med andra ord verkar samhällets inkomstskydd fungera relativt väl för låginkomsttagare medan toppen har det är svårare att skydda sig mot aktiernas värdeminskning.

De rikas återkomst

Hur har de rika påverkats av finanskrisen? Drabbades de och deras finansiella förmögenheter hårdare än andra eller lyckades de ställa om sina positioner i tid? Denna fråga har diskuteras runtom i världen (se referenser i slutet) men fortfarande har inga övertygande svar getts. En indikation på situationen i Sverige kom igår när Veckans Affärer presenterade årets listning av Sveriges miljardärer. Listan visar att finanskrisens negativa effekt på de rika varit överraskande kortvarig.

Jag har sammanställt förmögenhetslistningar i Affärsvärlden, Månadens Affärer och Veckans Affärer sedan de började publiceras på 1980-talet. Följande diagram visar hur de rikas förmögenheter utvecklats sedan 1990-talets början. Närmare bestämt visas den procentuella förändringen i de rikaste ca 100 svenskarnas förmögenhetssummor (i 2009 års priser) och hur de påverkats av finanskriserna och IT-kraschen.

image

Som bilden visar drabbade förra årets börsnedgång de rika ytterst kraftigt; de 100 rikastes förmögenhetssumma krympte med nästan en tredjedel år 2008, vilket mer än under den förra finanskrisen 1990-92. Återhämtningstakten verkar dock högre denna gång. Redan i år har deras tillgångar ökat med en fjärdedel. Exakt hur mycket av detta som drivs av börsuppgången eller andra faktorer, som t ex en förändrad sammansättning i toppen där t ex IT-folk ersatts av riskkapitalister är dock inte helt klart. Mätproblemen är dessutom stora, särskilt av de rikas skulder. Ingvar Kamprad är utelämnad i analysen, främst pga att VA:s skattningar av hans förmögenhet varit omdiskuterad (bl a av Forbes) men även för att den är så enormt mycket större än alla andras

Att de rika påverkas kraftigt av finanskriser inte särskilt överraskande. Historiskt sett innebar både 1920- och 30-talens finanskriser tapp för topparna i både inkomst- och förmögenhetfördelningarna (vilket bl a visas i denna studie). Orsaken ligger till stor del i att de rikas förmögenheter ligger i finansiella tillgångar (i Sverige ägde år 2007 den rikaste procenten mer än tre fjärdedelar av alla privatägda börsaktier). Och på samma sätt som en börskrasch minskar klyftorna kan årets börsuppgång alltså förklara en stor del av återhämtningen. Men att vi bara drygt ett år efter ”den värsta finanskrisen sedan 30-talet” upplever en närmast total återhämtning i förmögenhetstoppen är dock klart överraskande — och mycket intressant.

Mer läsning: Se bl a artiklar i The New Republic, Wall Street Journal, New York Times, Washington Post och the Economist. Och VA,SvD,DI,Exp,AB12.

Det har varit värre…

Efter Finansdepartementets senaste prognos att BNP faller med 4.2% i år tävlar medierna i svarta rubriker. Affärsvärldens startsida avgick med segern (idag) med rubriken ”BNP faller som aldrig förr”. Men trots att det är illa idag så har det faktiskt varit värre. Mycket värre. Betrakta följande bild:

image

Bilden visar de 30 värsta åren sedan 1700 i termer av årliga procentuella fall i BNP (Källa: Rodney Edvinsson och hans historia.se). Årets nedgång hamnar faktiskt bara på 24:e plats i ”värstingligan”. Här är fem-i-topplistan med Sveriges värsta BNP-fall sedan 1700:

  1. 1771-72: Vid året för Gustav III:s maktövertagande föll BNP med hela 11% på ett år som en följd av svår missväxt, hungersnöd och sjukdomar.
  2. 1867-68: Största BNP-fallet i fredstid, -10,6%. Den sista stora agrarkrisen, orsakad av missväxt, och säkerligen en anledning till utvandring västerut.
  3. 1939-40: Krigsutbrottet ledde till minskad export och import, vilket slog hårt mot inhemsk industri. BNP föll 9,3% på ett år.
  4. 1739-40: Missväxt och nytt krig med Ryssland. BNP föll med 9.3%.
  5. 1920-21: Deflationsdriven efterkrigsdepression, bankkris och svält. BNP föll med 8,5%.

Naturligtvis bör man vara försiktig med att jämföra kriser idag och i den förindustriella agrarekonomin. Förutom den statistiska osäkerheten i historiska BNP-mått är det svårt att relatera konsekvenserna i termer av t ex mänskligt lidande. Sannolikt var de oerhört större då eftersom kriserna huvudsakligen handlade om missväxt eller demografiska chocker (t ex 1720 års pest).

Så vilken är sensmoralen? Tja, ingen särskild utöver den eventuella trösten man kan känna av att andra gått igenom samma elände som det man själv genomlider. En annan, dystrare, tolkning är att det fortfarande finns gott om fallhöjd i lågkonjunkturen.

Länkar: DN12345, SvD12345, SydSv12, VA123

Behöver alla banker samhällets stöd?

Nigel Lawson, Thachers finansminister

Nigel Lawson, Thatchers finansminister

De stora statliga stödpaketen till banksektorn har förundrat många: varför ska bilföretagen förvägras stöd medan bankföretagen badar i stödpengar? Förklaringen ligger i att en bankkrasch skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för hela samhället om betalningssystem, sparkapital eller företagens likviditet gick i stöpet.

Men alla håller inte med. I en tänkvärd artikel i Financial Times utsökta debattsida, The Future of Capitalism, undrar förre finansministern i Thatchers regeringar, Nigel Lawson, om vi verkligen behöver stödja alla banker. Nej, svarar han direkt, och menar att det egentligen bara är affärsbankerna som borde stödjas medan investmentbankerna inte alls uppfyller lika viktiga funktioner för samhället. Medan affärsbanker bedriver in- och utlåning från allmänhet och företag samt sköter betalningssystemet inriktar sig investmentbanker huvudsakligen på att skaffa fram riskkapital samt handla med värdepapper. Om en investmentbank går i stöten ökas därför inte risken för systemkrasch.

Lawsons slutsats är att västländerna borde införa, eller i vissa fall återinföra, en juridisk separation mellan dessa två banktyper. Sådana lagar har funnits tidigare, och den mest berömda är den amerikanska Glass-Steagall Act från 1933 som upphävdes av Clinton-regeringen 1999.

Men går det längre att separera affärs- och investmentbanker? Vissa hävdar att detta inte går. Värdepapperiseringen av t ex privatpersoners skulder har lett till en sammanflätning av de båda bankverksamheterna. LSE-ekonomen Jon Danielsson ifrågasätter i en VOX-artikel att affärsbanker är i grunden stabilare och mindre riskbenägna. En ny Glass-Steagall lag skulle därmed kunna skapa nya obalanser och i förlängningen samhällsekonomiska kostnader. Danielsson får medhåll från flera håll om att investmentbanker i högsta grad påverkar finanssystemet och därmed inte kan undantas en reglering av systemrisker.

Sverige saknar traditionella investmentbanker, men de har ändå dykt upp på senare år. När investmentbanken Carnegie nyligen förstatligades var det en signal om att i första hand Riksgälden, men naturligtivs även regering och riksbank, att de inte heller helt köper Lawsons tanke att investmentbanker inte bör räddas. Samtidigt kan man undra om systemrisken varit lika överhängade om vi redan från början haft en tydlig uppdelning mellan affärs- och investmentbanker. Frågan är alltså av principiell betydelse och borde diskuteras ivrigt av svenska finansinstitutioner och deras reglerare. Gör den det?

Historielösa ekonomer och ekonomilösa historiker

debattplats i GP skrev nyligen ekonomhistorikerna Håkan Lindgren och Martin Kragh hur bristande kunskap i ”historia och källkritisk metod” bland ekonomer förvärrat den ekonomiska krisen. Vidare anser de att mer utbildning i ekonomisk historia skulle göra framtida kriser ”mindre frekventa, moderera krisförloppen och – framför allt – göra oss bättre förberedda när de väl inträffar”.

Återupprätta Heckscher?

Återupprätta Heckscher?

Lindgren och Kragh har en viktig poäng. En större förståelse för institutioners betydelse och kunskap om tidigare finanskrisers erfarenheter av t ex krishantering  skulle förmodligen lett till att utvecklingen idag varit mer gynnsam.

Problemet är dock hur vi kan förbättra situationen i våra ekonomutbildningar. Det är nämligen så att, för att uttrycka sig lite tillspetsat, samtidigt som svenska ekonomer inte kan mycket om historia kan svenska ekonomhistoriker inte mycket om ekonomi.

Svensk ekonomisk historia är i praktiken ett historieämne, med ett alltför begränsat intresse av att lära sig och använda ekonomisk teori och statistisk analys. Huvudfokus har, alltsedan Eli Heckschers mer nationalekonomiska inriktning på ämnet avfärdades av hans efterträdare, legat på s k källkritisk metod. (För den som är intresserad har jag publicerat artiklar om detta, bl a i Ekonomisk Debatt).

Men det finns hopp. I andra länder, särskilt USA, är nämligen ekonomhistoriker inte sällan utbildade nationalekonomer med inriktning på historia och institutionell teori. Därför är det inte förvånande när amerikanska ekonomhistoriker är aktiva i den ekonomisk-politiska debatten, som t ex Brad De Long, Christina Romer (som blir ny ordförande i Barack Obamas CEA), eller ger historiska perspektiv på den pågående finanskrisen som t ex Michael Bordo (här och här) och Barry Eichengreen (här, här och här).

Så visst har ekonomhistoriker en viktig roll att spela, i såväl ekonomutbildningarna som i samhällsdebatten. Men det kräver att ekonomhistorikerna först tillgodogör sig det aktuella kunskapsläget inom ekonomisk forskning, vilket i sin tur skulle kräva en omläggning (dvs internationalisering) av den svenska utbildningen av ekonomhistoriker mot att innehålla mer ekonomi och statistik.

Om stimulanspaket

Under de senaste veckorna har kraven på ett finanspolitiskt stimulanspaket duggat allt tätare. Vanligt återkommande åtgärdsförslag är direkta transfereringar till hushållen (en julklappscheck?), tillfälliga sänkningar av momsen eller arbetsgivaravgiften, och olika investeringssubventioner.

Av flera skäl är det fel att i nuläget besluta om sådana åtgärder. Dels för att vi ännu inte har sett hur djup lågkonjunkturen blir eller vilka delar av ekonomin som drabbas mest påtagligt. Dels för att tidigare erfarenheter av liknande åtgärder är blandade.1,2 Men speciellt för att det finns mer angelägna områden att fokusera på.

Den främsta principen för stabiliseringspolitiken bör vara att den offentliga sektorn inte stramar åt sin egen ekonomi i en lågkonjunktur. Tack vare de stora budgetöverskotten under senare år har staten ett utmärkt utgångsläge. I höstbudgeten aviserades således en expansiv finanspolitik för nästa år.

Förutsättningarna är sämre i kommuner och landsting, eftersom de enligt det finanspolitiska ramverket måste planera för en balanserad budget. På grund av konjunkturförsvagningen väntas kommunernas skatteunderlag att krympa. För att motverka budgetunderskott kan de tvingas till personalneddragningar (t ex Västernorrlands landsting), skattehöjningar (t ex Norrbottens landsting) eller till att avstå från planerade skattesänkningar (t ex Stockholms läns landsting).

Att kommuner och landsting kan tvingas strama åt i en konjunkturnedgång är en förutsedd aspekt av det finanspolitiska ramverket (se kapitel 7.1 i STEMU-utredningen). En sådan åtstramning är förstås olycklig ur ett stabiliseringspolitiskt perspektiv. Därför bör regeringen överväga att överföra medel från statsbudgeten till kommuner och landsting. Kanske bör överföringarna också kopplas till krav på att kommunerna håller sysselsättningen uppe och avstår från skattehöjningar.

Vi ska inte vänta oss att det finns en stabiliseringspolitisk mirakelkur som gör att vi kan undvika en lågkonjunktur nästa år. Riksbankens räntesänkningar och den fallande kronan kommer visserligen att motverka konjunkturförsvagningen, men det kan alltså även vara önskvärt att regeringen ser till att konjunkturnedgången inte förstärks av nedskärningar i kommuner och landsting. Sådana åtgärder bör åtminstone prioriteras före finanspolitiska stimulanspaket riktade direkt till hushållen eller industrin. [Read more…]

Det är svårt att göra rätt

Läser i en liten TT-annons i dagens UNT att Al-Qaida har klarat sig helskinnat undan finanskrisen som drabbat övriga världen. Den ekonomiska bojkott som starade efter 11 september har nämligen inneburit att terrornätverket står utanför de finansiella marknaden.

Detta faktum belyser återigen svårigheten för oss människor att göra det vi tror är rätt, något som tidigare har diskuterats av Ekonomistas-Jonas i ett inlägg om barnarbete.

Se även Sundsvalls Tidning