Två av världens främsta ekonomhistoriker, amerikanen Barry Eichengreen och irländaren Kevin O’Rourke, har alltsedan finanskrisens utbrott gjort systematiska jämförelser mellan krisförloppen i början av 1930-talet och idag. Deras senaste uppdatering kom häromdagen och budskapet var positivt.

Bakgrunden är förstsås den senaste finanskrisens omfattning och befarade konsekvenser. Men nu tyder alltså allt mer på att krisförloppet inte är lika allvarligt som under 1930-talets stora depression, då såväl världshandel och världsproduktion sjunk under flera år.

Tack vare sin kunnighet kan Eichengreen och O’Rourke analysera jämförbara serier för några av de viktigaste makroekonomiska aggregaten för båda perioderna. Intressant nog antydde deras första jämförelser (från början av 2009) att dagens kris var ännu värre en den för 80 år sedan. Men sedan dess förefaller situationen ha förbättrats avsevärt.

Bilden nedan visar ett av de viktigaste beläggen för att det går åt rätt håll. Världens industriproduktion månaderna efter krisens utbrott uppvisar en betydligt snabbare återhämtning idag än den gjorde under 1930-talet.

Fig: Världens industriproduktion efter krisen, 1930-talet och idag.

Den viktigaste orsaken till att det går bättre idag än på 1930-talet är enligt Eichengreen och O’Rourke att västvärldens politiker agerat snabbare och korrektare denna gång. Forskarna visar t ex hur styrräntorna sjunkit betydligt snabbare nu än då, att penningmängden ökat snabbare nu än då och att budgetunderskotten ökat snabbare nu än då.

Naturligtvis råder en stor osäkerhet kring hur det hela kommer att sluta. Kommer en reaktion ifall produktionsökningen inte möts av en motsvarande konsumtionsökning? Vad händer ifall de ökande budgetunderskotten leder till långsiktiga förtroendekriser för regeringens politik och nya strukturella obalanser i ekonomin (vilket vissa varnat för)? Även om ingen har svaren är det viktigt att vi inte glömmer att diskutera sådana frågor även om det just nu ser ljusare ut än på länge.

Under de senaste veckorna har kraven på ett finanspolitiskt stimulanspaket duggat allt tätare. Vanligt återkommande åtgärdsförslag är direkta transfereringar till hushållen (en julklappscheck?), tillfälliga sänkningar av momsen eller arbetsgivaravgiften, och olika investeringssubventioner.

Av flera skäl är det fel att i nuläget besluta om sådana åtgärder. Dels för att vi ännu inte har sett hur djup lågkonjunkturen blir eller vilka delar av ekonomin som drabbas mest påtagligt. Dels för att tidigare erfarenheter av liknande åtgärder är blandade.^1,2 Men speciellt för att det finns mer angelägna områden att fokusera på.

Den främsta principen för stabiliseringspolitiken bör vara att den offentliga sektorn inte stramar åt sin egen ekonomi i en lågkonjunktur. Tack vare de stora budgetöverskotten under senare år har staten ett utmärkt utgångsläge. I höstbudgeten aviserades således en expansiv finanspolitik för nästa år.

Förutsättningarna är sämre i kommuner och landsting, eftersom de enligt det finanspolitiska ramverket måste planera för en balanserad budget. På grund av konjunkturförsvagningen väntas kommunernas skatteunderlag att krympa. För att motverka budgetunderskott kan de tvingas till personalneddragningar (t ex Västernorrlands landsting), skattehöjningar (t ex Norrbottens landsting) eller till att avstå från planerade skattesänkningar (t ex Stockholms läns landsting).

Att kommuner och landsting kan tvingas strama åt i en konjunkturnedgång är en förutsedd aspekt av det finanspolitiska ramverket (se kapitel 7.1 i STEMU-utredningen). En sådan åtstramning är förstås olycklig ur ett stabiliseringspolitiskt perspektiv. Därför bör regeringen överväga att överföra medel från statsbudgeten till kommuner och landsting. Kanske bör överföringarna också kopplas till krav på att kommunerna håller sysselsättningen uppe och avstår från skattehöjningar.

Vi ska inte vänta oss att det finns en stabiliseringspolitisk mirakelkur som gör att vi kan undvika en lågkonjunktur nästa år. Riksbankens räntesänkningar och den fallande kronan kommer visserligen att motverka konjunkturförsvagningen, men det kan alltså även vara önskvärt att regeringen ser till att konjunkturnedgången inte förstärks av nedskärningar i kommuner och landsting. Sådana åtgärder bör åtminstone prioriteras före finanspolitiska stimulanspaket riktade direkt till hushållen eller industrin. [Read more…]