Idealt sett ska betyg förmedla viktig information om en persons kunskapsnivå och kapacitet. Betygsinflation (som Jonas skrivit mycket om här, här, här och här) urholkar informationsinnehållet i dessa och gör dem mindre användbara. Att med ledning av betyg försöka hitta den bästa kandidaten till vidare utbildning eller ett jobb i ett sammanhang där alla har högsta betyg är inte särskilt relevant. Att alla bokstavligt talat har högsta betyg händer förstås inte så ofta men i vissa sammanhang kommer man så nära att man verkligen undrar vad betygen gör för nytta. I Boston Globe rapporterades för ett tag sedan att av alla Harvards studenter fick ca 15 procent betyget B+ eller bättre år 1950. 2007 fick mer än hälften A.

I senaste numret av Journal of Economic Perspectives finns en artikel om ett intressant försök att stävja betygsinflation vid Cornell där man i mitten av 1990-talet bestämde sig för att vid sidan av själva betyget även publicera medianbetyg på olika kurser (working paper versionen finns här). I ett första steg skulle information om alla enskilda kursers medianbetyg publiceras på nätet vilket man började med 1998. I ett andra steg är tanken att med början 2012 också publicera denna information på själva betyget som studenter får.

I nuläget har man alltså bara kunnat studera den första delen av reformen och utfallet är, för den som trodde att publiceringen av kursers medianbetyg på nätet skulle hejda betygsinflation, nedslående. Om något så har betygsinflationen ökat. Anledning tycks vara att informationen om vilka kurser som har höga respektive låga medianbetyg har resulterat i att (allt annat lika) så väljer fler studenter kurser där det är lättare att få bra betyg. Samtidigt tycks det finnas en selektion där högpresterande studenter relativt sett väljer kurser där betygskraven är högre (eller åtminstone där medianbetyget är lägre). På många sätt påminner detta resonemang om precis vad Jonas pekat på i den svenska gymnasiebetygsdebatten. Att skylta med att ”här får man höga betyg” kan vara ett sätt att attrahera studenter.

Personligen tror jag mer på den del av reformen som går ut på att publicera kursens medianbetyg (eller annan info som fångar prestationen relativt andra på kursen) på studentens betygsutdrag. Det är ju trots allt denna del som gör ett A till ett A bland andra A (och ett B till ett B bland andra C).

När Trelleborgs kommun nyligen gick ut och föreslog ett nytt lönesystem för lärare baserat på resultaten på nationella prov blev protesterna högljudda. Rena missförstånd som att systemet skulle leda till betygsinflation blandades med oro för att lärare som råkat få starka elever skulle gynnas. Eftersom proven ska rättas av externa examinatorer och lönen vara baserad på hur lärarna förbättrar elevernas resultat missar mycket av kritiken målet. Mer djuplodade betraktare har oroat sig för att ytlig provkunskap ska gynnas på bekostnad av ett djupare kritiskt förhållningssätt och andra har lyft fram att skolans uppdrag är bredare än resultat på de nationella proven.

Diskussionen följer de vanliga linjerna i svensk skolpolitik där en förklaringsmodell antar att allt som inte kan mätas korrelerar negativt med det som kan mätas; bra resultat på matteprovet = svagt demokratiskt förhållningssätt, hög närvaro = dolda mobbingproblem, bra på att stava = bristande kreativitet. En bekväm modell eftersom ingen uppsättning empirisk evidens någonsin behöver leda till jobbig självprövning av förutfattade meningar.

En ny randomiserad studie bland indiska elever i årskurs 1-5 av Muralidharan och Sundaramaran ger svar på tal. De visar att ett system där lärarna får en del av sin lön beroende på hur de förbättrat elevernas provresultat leder fram till kraftigt förbättrade studieresultat. Inte bara provresultaten förbättras utan eleverna verkar också utveckla en djupare förståelse för sina ämnen. Dessutom förbättras elevernas resultat även i ämnen där lärarna inte har incitamentslöner. Faktum är att forskarna inte hittar några mätbara negativa effekter överhuvudtaget av programmet.

Även om det kan vara svårt att översätta forskningsresultat från Indien till Sverige så visar studien att incitamentslöner för lärare kan fungera bra. Kanske än viktigare så ifrågasätter studien synen att det finns en tydlig motsättning mellan skolans olika mål. Det är därför dags att kräva evidens från dem som pekar på just sådana motsättningar och inte bara nöja sig med konstaterandet att de kan finnas. I idéernas värld är naturligtvis allt möjligt men, handen på hjärtat, hur troligt är det att den som mekaniskt lär sig ställa upp ett bråk därmed förlorar sin matematiska kreativitet?