”No loo, no ”I do”…”

I en fantastisk artikel i gårdagens Washington Post skriver Emily Wax om en oväntad konsekvens av Indiens överskott på män (som i sin tur är en följd av preferensen för söner; ett vanligt förekommande fenomen i stora delar av världen). Den numerära obalansen mellan könen har helt enkelt lett till att kvinnor kan ställa högre krav på vad de kräver innan de går med på att gifta sig, och helt i linje med annan forskning om skillnader mellan män och kvinnors konsumtionsval så vet kvinnor vad som är viktigt. De kräver helt enkelt en toalett (vilket också deras mödrar håller koll på; ”I won’t let my daughter near a boy who doesn’t have a latrine,” säger Usha Pagdi i artikeln).

Effekten detta kan ha på utveckling ska inte underskattas. Som årets vinnare av Stockholm Water Prize, Bindeshwar Pathak, uttrycker det i artikeln ”I tell the government all the time: If India wants to be a superpower, first we need toilets. Maybe it will be our women who finally change that.”

Att tala är silver, att tiga är guld, eller?

Spelteoretisk analys abstraherar vanligtvis från det faktum att människor har möjligheten att kommunicera med varandra. Rimligtvis borde dock kommunikation underlätta möjligheten att koordinera handlingar så att utfallet blir bättre än om vi inte kunde tala med varandra, åtminstone om det inte finnas några starka intressemotsättningar. Att uttrycka detta teoretiskt har dock visat sig svårt, men i en kommande artikel i American Economic Review gör Tore Ellingsen och jag ett försök (se Farrell & Rabins artikel i Journal of Economic Perspectives för en lättillgänglig översikt över den tidigare literaturen).

I introduktionen till artikeln diskuterar vi ett spel vi valt att kalla sårbarhetsspelet. Det handlar om ett f.d. par som vi kan kalla Robert och Francisco (detta exempel har vi dock utelämnat i artikeln). De har tidigare bott ihop, men nu har Francisco lämnat Robert och de har sålt sin gemensamma bostad. Båda tänker flytta till en ny ort och båda överväger huruvida de ska flytta till Robertsfors (RF) eller San Francisco (SF). Båda två kan tänka sig att bo på båda ställen, men Robert skulle lite hellre vilja bo i Robertsfors medan Francisco lite hellre skulle vilja bo i San Francisco. Robert är dock väldigt arg på Francisco och vill absolut inte bo i Robertsfors om Francisco också bosätter sig där, men han inser att San Francisco är stort nog för dem båda. Matrisen nedan sammanfattar den strategiska situationen.

Sårbarhetsspelet

Standardanalysen (det vill säga Nash-jämvikt eller rationaliserbarhet) av det här spelet är enkel. Eftersom det alltid är bättre för Francisco att flytta till San Francisco kommer att han göra det, och Robert inser detta och flyttar till Robertsfors. ”Verklighetens folk” beter sig dock förmodligen annorlunda. Robert kan tvivla på att Francisco fattar ett rationellt beslut och verkligen flyttar till San Francisco. Minsta tvekan därom kan göra att Robert tar det säkra före det osäkra och flyttar till San Francisco.

Påverkas denna slutsats om spelarna har möjligheten att kommunicera? Robert är som sagt arg på Francisco och lägger på luren så fort han ringer, men Francisco hinner säga ”Jag flyttar till San Francisco!” innan Robert lägger på. Detta skulle förmodligen få Robert att tvivla mindre på Franciscos flyttplaner och öka sannolikheten för att Robert flyttar till Robertsfors. Detta är också vad vi förutsäger i vår artikel om kommunikation.

Kommunikation kan vara betryggande om man är osäker på motpartens intentioner, vilket i sin tur kan underlätta för spelarna att koordinera på en Nash-jämvikt. Tidigare forskning har inte riktigt lyckats fånga denna insikt. Detta är särskilt tydligt i sårbarhetsspelet där alla tidigare teorier om kommunikation skulle säga att jämvikten spelas oavsett om spelarna har möjlighet att kommunicera eller inte. Vi utgår i stället från modeller för strategiskt tänkande som inte förutsätter jämvikt, vilket leder till olika prediktioner för sårbarhetsspelet med respektive utan kommunikation.

Vad säger ett betyg?

Idealt sett ska betyg förmedla viktig information om en persons kunskapsnivå och kapacitet. Betygsinflation (som Jonas skrivit mycket om här, här, här och här) urholkar informationsinnehållet i dessa och gör dem mindre användbara. Att med ledning av betyg försöka hitta den bästa kandidaten till vidare utbildning eller ett jobb i ett sammanhang där alla har högsta betyg är inte särskilt relevant. Att alla bokstavligt talat har högsta betyg händer förstås inte så ofta men i vissa sammanhang kommer man så nära att man verkligen undrar vad betygen gör för nytta. I Boston Globe rapporterades för ett tag sedan att av alla Harvards studenter fick ca 15 procent betyget B+ eller bättre år 1950. 2007 fick mer än hälften A.

I senaste numret av Journal of Economic Perspectives finns en artikel om ett intressant försök att stävja betygsinflation vid Cornell där man i mitten av 1990-talet bestämde sig för att vid sidan av själva betyget även publicera medianbetyg på olika kurser (working paper versionen finns här). I ett första steg skulle information om alla enskilda kursers medianbetyg publiceras på nätet vilket man började med 1998. I ett andra steg är tanken att med början 2012 också publicera denna information på själva betyget som studenter får.

I nuläget har man alltså bara kunnat studera den första delen av reformen och utfallet är, för den som trodde att publiceringen av kursers medianbetyg på nätet skulle hejda betygsinflation, nedslående. Om något så har betygsinflationen ökat. Anledning tycks vara att informationen om vilka kurser som har höga respektive låga medianbetyg har resulterat i att (allt annat lika) så väljer fler studenter kurser där det är lättare att få bra betyg. Samtidigt tycks det finnas en selektion där högpresterande studenter relativt sett väljer kurser där betygskraven är högre (eller åtminstone där medianbetyget är lägre). På många sätt påminner detta resonemang om precis vad Jonas pekat på i den svenska gymnasiebetygsdebatten. Att skylta med att ”här får man höga betyg” kan vara ett sätt att attrahera studenter.

Personligen tror jag mer på den del av reformen som går ut på att publicera kursens medianbetyg (eller annan info som fångar prestationen relativt andra på kursen) på studentens betygsutdrag. Det är ju trots allt denna del som gör ett A till ett A bland andra A (och ett B till ett B bland andra C).

Institutioner och handelsmönster

Inte bara Elinor Ostrom utan även Oliver Williamson har fått årets Nobelpris. En av Williamsons viktigaste idéer berör relationsspecifika investeringar, dvs investeringar som är unika för en specifik affärsrelation. Sådana investeringar påverkas av hur lätt det går att skriva och upprätthålla kontrakt mellan parterna i relationen. Utan trovärdiga kontrakt måste produktionen ske inom ett och samma företags väggar vilket ofta inte är optimalt i andra avseenden.

Nathan Nunn har skrivit en intressant artikel som drar ut implikationerna av detta till internationella handelsmönster. Nunn finner att länder med goda kontraktsuppehållande institutioner tenderar att ha en komparativ fördel i produktionen av varor som kräver relationsspecifika investeringar. Därmed var Nunn tvåa på bollen när det gäller att empiriskt visa att ett lands institutioner kan ge upphov till komparativa fördelar.

Är dyrare mjölk godare?

Att vi tycker att vin som vi tror är dyrare smakar bättre har vi tidigare skrivit om här på Ekonomistas. En förklaring till detta fenomen som Ekonomistas-Jonas lyfte fram var att vindrickande är behäftat med status och att vi är osäkra på vår egen förmåga att bedöma viner. Men kan detta även gälla en så simpel vara som mjölk?

ages

Fantomen dricker helst mjölk från de djupa skogarna

I september höjde Milko priset på s.k. landskapsmjölk med en krona. Detta är mjölk som är närproducerad, men i övrigt inte skiljer sig från vanlig mjölk. Det visade sig dock att efter prishöjningen så gick efterfrågan på denna produkt upp. Vad kan denna konstiga reaktion bero på? Man kan visserligen tänka sig att individer är beredda att betala mer för närproducerad mjölk på samma sätt som vissa (läs: inte Ekonomistas-Jonas) är beredda att betala mer för Rättvisemärkt kaffe. Men här fanns ju landskapsmjölken redan innan prishöjningen. Är det så att folk plötsligt tyckte att landskapsmjölken blev godare när den blev dyrare? Troligen inte. Gåtans lösning ligger förmodligen i att Milko gjorde tydligt att den extra kronan skulle gå direkt till den lokale mjölkbonden och att de lokala mjölkdrickarna gärna gick in och stödde det lokala öppna landskapet.

Kul pris

Som en liten kommentar till dagens pris till Ostrom och Williamson kan nämnas att jag stötte på Ostroms arbete när jag för evigheter sedan försökte göra en studie av överbetning och markförstöring på gemensamt ägda marker i norra Namibia. Mot mina förutfattade meningar visade det sig att problemen länge hade varit små, beroende på att tillgången på vatten använts för att gemensamt reglera den totala mängden betesdjur.

Efter att apartheid avskaffats och Namibia blivit biståndsgivarnas favoritland har emellertid antalet djur — och därmed problemen med överbetning — vuxit sig stora. Varför? Jo, en mängd biståndsorganisationer hade som främsta ambition att förbättra tillgången på färskt vatten vilket innebar att den tidigare mekanismen för att reglera antalet djur havererade.

Ekonomipriset till Ostrom och Williamson

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2009 går till Elinor Ostrom och Oliver Williamson. Daniel hade tippat Elinor Ostrom och fick alltså rätt i år igen och jag har tidigare uttryckt en önskan om att hon skulle få priset, men tvivlat att hon skulle få det inom ”överskådlig framtid”. Anledningen till att jag är förvånad är inte att hon är kvinna (vilket DN, SvD, SVT och E24 basunerar ut på sina förstasidor), utan att hon är statsvetare, empiriskt orienterad och väldigt metodologiskt bred samt att hennes främsta verk skrevs så sent som 1990. Av läsarna här på Ekonomistas var det heller ingen som tippade Ostrom och endast en person som tippade Williamson. Oddsen för dem båda var skyhöga på Ladbrokes och båda gav häromdagen så mycket som 50 gånger pengarna där. Vi lär ha anledning att återkomma till årets pristagare här på bloggen, men tills dess följer resultaten från omröstningen.

[Read more…]

Incitament till lärare

teacherNär Trelleborgs kommun nyligen gick ut och föreslog ett nytt lönesystem för lärare baserat på resultaten på nationella prov blev protesterna högljudda. Rena missförstånd som att systemet skulle leda till betygsinflation blandades med oro för att lärare som råkat få starka elever skulle gynnas. Eftersom proven ska rättas av externa examinatorer och lönen vara baserad på hur lärarna förbättrar elevernas resultat missar mycket av kritiken målet. Mer djuplodade betraktare har oroat sig för att ytlig provkunskap ska gynnas på bekostnad av ett djupare kritiskt förhållningssätt och andra har lyft fram att skolans uppdrag är bredare än resultat på de nationella proven.

Diskussionen följer de vanliga linjerna i svensk skolpolitik där en förklaringsmodell antar att allt som inte kan mätas korrelerar negativt med det som kan mätas; bra resultat på matteprovet = svagt demokratiskt förhållningssätt, hög närvaro = dolda mobbingproblem, bra på att stava = bristande kreativitet. En bekväm modell eftersom ingen uppsättning empirisk evidens någonsin behöver leda till jobbig självprövning av förutfattade meningar.

En ny randomiserad studie bland indiska elever i årskurs 1-5 av Muralidharan och Sundaramaran ger svar på tal. De visar att ett system där lärarna får en del av sin lön beroende på hur de förbättrat elevernas provresultat leder fram till kraftigt förbättrade studieresultat. Inte bara provresultaten förbättras utan eleverna verkar också utveckla en djupare förståelse för sina ämnen. Dessutom förbättras elevernas resultat även i ämnen där lärarna inte har incitamentslöner. Faktum är att forskarna inte hittar några mätbara negativa effekter överhuvudtaget av programmet.

Även om det kan vara svårt att översätta forskningsresultat från Indien till Sverige så visar studien att incitamentslöner för lärare kan fungera bra. Kanske än viktigare så ifrågasätter studien synen att det finns en tydlig motsättning mellan skolans olika mål. Det är därför dags att kräva evidens från dem som pekar på just sådana motsättningar och inte bara nöja sig med konstaterandet att de kan finnas. I idéernas värld är naturligtvis allt möjligt men, handen på hjärtat, hur troligt är det att den som mekaniskt lär sig ställa upp ett bråk därmed förlorar sin matematiska kreativitet?

Hur ska ungdomsarbetslösheten mätas?

På dagens DN Debatt föreslår Arbetsförmedlingens Angeles Bermudez-Svankvist och Clas Olsson att definitionen av ungdomsarbetslöshet ska ändras så att studenter som söker arbete inte räknas som arbetslösa och så att arbetslösheten relateras till befolkningsgruppens storlek i stället för arbetskraften. Som Bermudez-Svankvist och Olsson påpekar feltolkas ofta ungdomsarbetslöshetssiffrorna, vilket jag skrev om i ett inlägg i våras. Min huvudpoäng då var att det är viktigt att förstå hur arbetslösheten är definierad och att t ex 29 procents ungdomsarbetslöshet inte betyder att 29 procent av ungdomarna är arbetslösa. Jag ser ändå ingen anledning att ändra definitionen av ungdomsarbetslösheten. Menar artikelförfattarna att ungdomarnas arbetslöshet ska mätas på ett annat sätt än resten av befolkningens?

Det är däremot viktigt att med olika mått försöka beskriva ungdomarnas situation på och utanför arbetsmarknaden. I mitt inlägg i våras skrev jag att svenska ungdomar i högre utsträckning är arbetslösa än ungdomar i andra länder, men att de studerar mer och arbetar lika mycket. Detta tyder på att det kan vara särskilt intressant att i ett internationellt perspektiv belysa ungdomar som varken studerar, arbetar eller söker arbete.

För den som vill fördjupa sig i arbetslöshetsmåttens definitioner rekommenderar jag Bertil Holmlunds artikel i Ekonomisk Debatt.

Viljan att behärska det förflutna — fallet Laffer

John F Kennedy

JFK - ikon i alla politiska läger

”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna” löd ett slagord i George Orwells 1984. Idag pågår otaliga dragkamper om att vinna över historiska personligheter (eller snarare deras idéer) till den egna sidan. Åsa Linderborgs Uppsala-avhandling i historia, Socialdemokraterna skriver historia, visade tydligt hur svensk socialdemokrati systematiskt inlemmat svenska historiska personer i det egna samhällsprojektet.

Ett annat exempel är det berömda John F Kennedy-citatet ”A rising tide lifts all boats”, som jag nyligen fick anledning att kolla upp. Det anses allmänt beskriva hur alla i längden vinner på ekonomisk tillväxt. Enligt en artikel av språkforskaren Donald Lazere använde JFK frasen när han skulle bemöta motståndet mot ett federalt dammprojekt:

What I preach is the interdependence of the United States. We are not 50 countries—we are one country of 50 states and one people. And I believe that those programs which make life better for some of our people will make life better for all of our people. A rising tide lifts all the boats. And as Colorado moves ahead, as your steel mill produces, it is benefiting all the people, as they are benefiting

Intressant nog har citatets kraftfulla metaforik även lockat andra grupperingar att använda det i sina egna — och ofta andra än JFK:s ursprungliga — syften. Ett exempel är den konservative ekonomiprofessorn och Reagan-rådgivaren Arthur Laffer (ja, mannen bakom den berömda Laffer-kurvan). I Laffers händer (dvs i hans nya bok om att högre skatter skulle leda den amerikanska ekonomin till dess undergång) framställs JFK som en traditionell konservativ:

My dream has always been to make the poor richer, not to make the rich poorer. And, in fact, it is an added bonus if the rich get richer while the poor get richer, as well. My favorite quote on this subject is from President John F. Kennedy who said: “No American is ever made better off by pulling a fellow American down, and every American is made better off whenever any one of us is made better off. A rising tide raises all boats.

Problemet är bara att JFK aldrig sade detta. När Laffer tillfrågades av Lazere om källan till JFK-citatet kunde han inte hitta det. Istället ändrade han sig och sa att det nog var Reagan som sagt det. Men när Lazere frågade Laffer om källan till Reagan-citatet kunde han inte hitta det heller, utan sa att det fick Lazere leta upp själv!

Förutom att Laffers trovärdighet fått sig en rejäl släng är lärdomen att man bör tillämpa en rejäl nypa källkritik varje gång någon för att stärka sin egen position refererar till historiska personer.