Investeringar i fastigheter och infrastruktur (% av BNP). Källa: OECD.
Imorgon presenteras SNS Konjunkturrådsrapport med mig som en av författarna. Ett av våra förslag, som vi skriver om på DI Debatt idag, är att det bör införas ett golv för statens investeringsutgifter ungefär på samma sätt som det nu finns ett tak för de samlade utgifterna.
Förslaget har två utgångspunkter. För det första är de svenska investeringarna i fastigheter och infrastruktur låga i en internationell jämförelse (se figur). De låga fastighetsinvesteringarna verkar enligt andra bedömare kunna förklaras av regleringar på fastighetsmarknaden, kanske främst hyresregleringen samt en lång och osäker kommunal planeringsprocess.
Varför investeringarna i infrastruktur är låga i en internationell jämförelse är mer oklart. Det kan bero på att investeringarna i andra länder har varit omotiverat höga. Det kan bero på att data är bristfälliga så att internationella jämförelser är missvisande. Eller så kan det bero på att investeringarna faktiskt har varit omotiverat låga i Sverige, kanske framtvingat av det finanspolitiska ramverket.
Cost-benefitanalyser av stora investeringsprojekt indikerar sällan att dessa skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma i Sverige (se t ex denna rapport från VTI). Detta talar för att investeringarna inte uppenbart är alltför låga. Men samtidigt finns det en hel del anekdotisk evidens som indikerar att infrastrukturen är eftersatt.
Vår andra utgångspunkt är det finanspolitiska ramverket. Ett viktigt syfte med ramverket är att främja långsiktighet i den ekonomiska politiken. Erfarenheterna har visat att den politiska processen annars riskerar att drivas av alltför kortsiktiga avvägningar, vilket resulterar i systematiska budgetunderskott och växande skuldsättning. Det svenska finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak motverkar dessa mekanismer. En brist i ramverket är dock att det saknas inslag för att säkerställa en långsiktig planering för de offentliga utgifternas sammansättning.
Samma mekanismer som riskerar att ge upphov till oönskat höga utgifter och låga skatteintäkter på kort sikt, riskerar även att ge upphov till alltför hög offentlig konsumtion på bekostnad av de offentliga investeringarna. Detta eftersom nyttan av offentlig konsumtion uppstår på kortare sikt – och förmodligen tydligare förknippas med de politiker som har beslutat om konsumtionen – än nyttan av långsiktiga offentliga investeringar. I den politiska processen är det därför risk att genomförandet av investeringsprojekt ständigt skjuts på framtiden.
För att stärka dessa drivkrafter föreslår vi att de treåriga utgiftstaken kompletteras med investeringsgolv som anger den lägsta nivån för de offentliga investeringarna under de kommande tre åren. Dessa golv skulle läggas år-för-år av regering och riksdag och alltså inte begränsa finanspolitikens långsiktiga handlingsutrymme. Om de nuvarande offentliga investeringarna anses vara tillräckliga kan regeringen välja att lägga låga investeringsgolv.
Ekonomistas 
Sverige har ju mer enskilda vägar än Statliga, har jag för mej.
Kan det då vara så att ‘investeringar’ i o tyill dessa, sker genom typ landsortsbidrag och liknande och går genom nån annan kolumn?
Men då järnvägen är Statlig så kan det ju där påvisas lite slantar.
Att CBA-analyser inte visar plus skulle jag inte ta som intäkt för att det investeringarna inte är lönsamma. Jag ser CBA-analys framförallt som ett utmärkt verktyg när man står inför olika alternativ för hur man ska spendera en given mängd resurser. Men om man vill använda dem för att säga något om nivån på investeringar måste man ha väldigt stor tilltro att man korrekt lyckas uppskatta alla kostnader och intäkter, inklusive miljöeffekter som är svåra att sätta rätt prislapp på och till exempel “dynamiska effekter” när nya städer och stadsdelar uppstår pga av stora investeringar, de positiva effekterna av ökad arbetskraftsrörlighet etc.
Kan man inte tycka att beslut kring sådana frågor kan, och kanske även skall, avgöras genom politisk debatt, förhandlingar och förlängningen genom allmänna val?
Om jag vill rösta på ett parti som lovar hedonistisk konsumtionsfest och spräckta budgetar så tycks ju sådana arrangemang inskränka genomförandet av min politiska övertygelse?
Jo, det kan man tycka. Det tycker åtminstone jag.
Tanken är alltså investeringsgolven skulle fungera på samma sätt som de nuvarande utgiftstaken. Som jag skriver ska regering och riksdag fatta beslut år t för investeringarnas lägsta nivå år t+3. Vår regering och riksdag brukar tillsättas genom allmänna val, och vanligen debatterar och förhandlar de innan beslut fattas. En nytillträdd regering är inte bunden av utgiftstak som lagts av en annan regering, och skulle inte heller bindas av investeringsgolven. Fritt fram alltså att rösta på ett parti som vill (och tillåts) ordna konsumtionsfest.
Det är riktigt att det enskilda vägnätet (inklusive skogsbilvägar) är betydligt längre än det statliga (c:a 4 ggr så långt).Av de 43 000 milen enskilda vägar är det 7 600 mil som får statliga bidrag. Investeringskostnaderna i det enskilda vägnätet är dock betydligt lägre än i det statliga, och bara en liten del av det totala trafikarbetet sker på enskilda vägar. De totala bidragen till enskilda vägar (statliga och kommunala bidrag) är en mycket liten del av statens och kommunernas totala kostnader för väghållning. Investeringar i enskilda vägar (eller järnvägar!) påverkar därför inte den totala bilden av investeringar i transportinfrastruktur i Sverige.
Väldigt många väg- och järnvägsprojekt har positiva nettonuvärdekvoter i de cba-analyser som görs. Problemet är att investeringsmedlen inte räcker till för alla de projekt som kommuner och regioner vill ha genomförda. Negativa nettonuvärden uppvisar främst många av de extremt stora projekten (Förbifart Stockholm, Citybanan, dubelspår på Ostkustbanan mellan Gävle och Sundsvall o.s.v.). Detta beror dock delvis på att den cba-modell som används är bra på att värdera marginella effekter, men knappast ger rättvisa åt projekt med icke-marginella effekter. Förbifart Stockholm ger exempelvis helt andra förutsättningar för effektiv matchning på arbetsmarknaden i Stockholm, en effekt som inte räknas med i analysen. Å andra sidan räknas inte heller de betydande miljöeffekterna i form av intrång i värdefulla natur- och kulturmiljöer in.
Om man tittar på de totala kostnaderna för våra resor och godstransporter så utgör kostnaderna för infrastrukturens drift, underhåll och investeringar en tämligen obetydlig del. Förmodligen skulle den totala resstandarden förbättras radikalt om en större del av resurserna satsades på infrastrukturen och en mindre del på fordonen. Jag åker hellre i en liten och billig bil på en snabb och trafiksäker motorväg än i ett lyxåk på en kostig. Men att omfördela resurser från privat konsumtion till offentliga investeringar är inte så enkelt.
Du skriver: “Eller så kan det bero på att investeringarna faktiskt har varit omotiverat låga i Sverige, kanske framtvingat av det finanspolitiska ramverket.
Cost-benefitanalyser av stora investeringsprojekt indikerar sällan att dessa skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma i Sverige (se t ex denna rapport från VTI).”
Så i en situation där det är tydligt* att mycket av det vi gör i form av infrastrukturinvesteringar har negativa välfärdseffekter så menar ni ändå att dessa investeringar är för låga i Sverige? Den bilden har jag svårt att få ihop.Att de är högre i andra länder är ju egentligen inget argument för om nivån är korrekt i Sverige eller inte.
Det finns iofs ganska många infrastrukturprojekt med positiva välfärdseffekter som inte genomförs p g a budgeten är uttömd, men det skulle ju kunna hanteras genom att re-allokera dagens budget (undvik prestigeprojekten och annat med negativ lönsamhet och låt välfärdseffekterna tydligare styra vart pengarna går).
* Man kan diskutera hur tydligt detta är. Både Robert och Björn ovan verkar mena att man underskattar (inte lyckas mäta korrekt) många av fördelarna av infrastrukturprojekt och att vi därför allokerar för lite resurser till dessa. Jag har svårt att tro på detta. För det första visar empirin att om det är något man systematiskt felskattar så är det kostnaderna (man tenderar att underskatta dessa, framförallt i stora projekt: tänk för framtiden höghastighetståg), vilket gör att många investeringar i CBA ser lönsammare ut än vad de egentligen är. För det andra bygger mycket av fördelsberäkningarna på parametervärden som är framtagna med stated preference. Om vi tror att det finns någon systematisk felskattning i dessa är det snarast att de är för höga (pga överkattad betalningsvilja i hypotetiska valexperiment). Miljöeffekterna är ofta ganska marginella i jämförelse med tidsvärden och säkerhet vad gäller infrastrukturinvesteringar, så jag ser inte att problemen med att prissätta miljö kan vara så betydelsefullt som Robert vill mena. Slutligen, huruvida man inte lyckas mäta positiva effekter i form av en effektivare arbetsmarknad eller “dynamiska regioneffekter” kan diskuteras. Politiker hänvisar gärna till sådana omätbara effekter när CBA-kalkylerna visar på minus; men om det är något jag skulle ifrågasätta trovärdigheten i är det verkligen just sådana effekter.
PS. Att Spanien och Irland ligger i topp i den internationella jämförelsen, med tanke på utvecklingen i dessa länder bl.a. på fastigheter under senaste åren, kanske vi ska vara glada över att vi ligger i “botten” av den jämförelsen?
Är någon förvånad? Bor man i huvudstaden är det väl uppenbart att det mesta stått stilll sedan tidigt 90-tal. Varken vägnät, kollektivtrafik eller bostäder byggs i nödvändig omfattning.
För landet som helhet är det väl nästan lika illla. Ta bara järnvägen som exempel.
Men det klart, med politiker som Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som verkar tro att man sparar sig till välstånd, så är det inte så konstigt att vi är där vi är. Lägg dessutom till en spekulationsekonomi i den privata delen av ekonomien, där man inte ser längre än till nästa kvartalsrapport, så är katastrofen total. Ja, för den delen så är inte spekulationsekonomien begränsad till det privata. Man skulle kunna investera pensionskapitalet i hårda paket isf att skicka pengarna på börslekstuga.
Det finns anledning att vara orolig inför framtiden.
detaljerade 5-arsplaner nasta?
Påminner lite om Reagans gamla klassiker: “If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it.”
Det är lätt att hålla med om det principiella problem som kan uppstå med överskottsmål, dvs det som står i fokus för Martins och Konjunkturrådets rapport. Det är svårare att av redovisat underlag dra slutsatser om huruvida detta verkligen är ett faktiskt problem.
Bostadsmarknaden är intressant i så måtto att man förvisso ser köer och en låg nybyggnation. Samtidigt vet vi ju inte hur ett jämviktsläge med priser/hyror som balanserar utbud och efterfrågan skulle se ut, dvs om det i en sådan situation skulle byggas mer.
Samma sak är det med infrastrukturen. Med undantag för kanske fr a Stockholmsregionen är köerna på väg inte särskilt långa; där finns antagligen ett behov av nya vägar samtidigt som man också behöver justera trängselavgiftens utformning. Inom järnvägen finns en av politiker och särintressen ofta omtalad eftersläpning med stora knapphetsproblem till följd. Samtidigt hade Sverige till förra året Europas näst lägsta banavgifter (Norge hade lägre). I år har avgifterna höjts något, men inte tillräckligt för att påverka efterfrågan.
Dilemmat med SNS rapport som den nu är skriven är att den med mycket stor sannolikhet kommer att utnyttjas av den stora lobby som driver på för mer pengar.Här finns uppenbarligen en latent utmaning i att kombinera mikro- och makroanalyser till en helhetsbild som ger underlag för det faktiska beslutsfattandet.
PS. För alla diskussioner om hur bra eller dåliga C-B analyser är som underlag för beslutsfattare hänvisas intresserade läsare till den ganska stora litteratur som nu finns på området, och som delvis behandlas i den av Martin refererade VTI-rapporten.
Betyder inte Europas näst lägsta banavgift att spåren är överutnyttjade?
De länder som toppar investeringslistan är av någon anledning piigs-länder och de som ligger i botten har bäst statsfinanser. Jag kan tänka mig att höga investeringsnivåer driver upp kostnaderna per investeringsprojekt och gör att projekt av lågt värde slinker igenom. Att staten tvingar fram en viss godtyckligt vald investeringsnivå är sannolikt mycket dålig planekonomi.
hmmm. Så Finland och Kanada har dåliga statsfinanser? Och USA har bra? Är inte USA:s skuld snart 200% av BNP. Finland och Kanada har dubbelt så höga investeringar som Swe.