När jag tidigare här på Ekonomistas kommenterade höstbudgeten så ifrågasatte jag huruvida ett förstärkt jobbskatteavdrag skulle leda till ökad konsumtion, med tanke på att det är högst troligt att folk i dessa orostider väljer att spara sina extra slantar snarare än att spendera dem direkt. I kommentarstråden nämnde Martin upp evidens från USA som tyder på att den marginella konsumtionsbenägenheten ligger på 0.3, dvs av en dollar ökade inkomster använder individerna bara en tredjedel för konsumtion.
Nu har det också kommit ut en australiensisk studie på samma tema. Forskaren bakom studien, bloggaren Andrew Leigh finner att australiensarna verkar vara lite mer spendersamma än sina amerikanska bröder; resultaten tyder på en marginell konsumtionsbenägenhet på 0.4. Notera dock att den största delen av den ökade inkomsten som konsumenterna får av stimulanspaketen går till annat än direkt konsumtion.
Vilketav dessa värden som ligger närmast det svenska är naturligtvis svårt att uttala sig om. Däremot så är det troligt att den marginella konsumtionsbenägenheten vad avser inhemska varor är betydligt lägre i en liten öppen ekonomi som Sverige. Min huvudpoäng, dvs att förstärkta jobbskatteavdrag förmodligen är ett ganska trubbigt instrument när det gäller att stimulera efterfrågan består därför.
Ekonomistas 
Det skulle vara intressant att se de svenska siffrorna. Sverige har såvitt jag förstått en exeptionellt låg andel privat sparande (däremot högt institutionellt sparande) vilket tyder på en kultur där man litar på de offentliga systemen hellre än att spara själv.
Det troliga är i min mening att den svenska marginal propensity to consume (MPC) är lite högre än både USA och Australien.
Det innebär iofs inte att jobbskatteavdraget inte skulle vara ett trubbigt vapen, även MPC på 0,5 skulle göra det ganska trubbigt om syftet bara var att få konsumtionen att öka. Tankesättet att det bara är konsumtionen som räknas är väl ganska Keynesianistiskt (demand side stimulering).
Ökat sparande leder ju enligt teorin till ökade investeringar (S=I) vilket potentiellt leder till fler jobb, och dessutom mer hållbara jobb eftersom investeringar oftast leder till effektivisering. Att få folket att spara mer skulle alltså vara en supply side stimulering.
Det troliga är väl att en välavägd balans mellan supply side och demand side stimulanser är det som fungerar bäst, och då låter en MPC på 0,5 inte så tokigt.
Dessutom tror jag att det vore fantastiskt för sverige om fler människor skulle få en liten slant sparat, om inte annat för småföretagandets möjligheter.
Eftersom Sverige är det land som ligger på nära eller på den negativa Laffer kurvan (1) så torde det intuitivt innebära att effekten av en skattesäkning borde vara högre än i Australien och USA eftersom både USA och Australien ligger på den positiva sidan.
När det gäller valet mellan statlig stimulans och skattesäkningar så tillkommer det en ytterligare dimension en den rent utilitaristiska. Sverige är redan tillsammans med Frankrike världens mest centralstyrda länder. Lägg till detta att vi 2010 kommer att ha världens högsta skatter av BNP och världens högsta skatteprogression, inte bara det utan den börjar vid extremt låga inkomster. Detta leder i mina ögon till att vid valet av stimulans åtgärder bör skattesäkning alltid väljas.
Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon med bästa vilja kan föreslå statliga stimulans åtgärders vars underskott i framtiden måste återbetalas med mer skatteintäkter. Har vi inte lärt oss vad som hände under det “galna kvartseklet” (1968-1993)?
Skattehöjningar kommer att bli absolut nödvändiga runt 2020-2030 för att bekosta jätteproppen Orvars långvårdskostnader. Vi kan inte vid denna tidpunkt ha en skattekvot som är på felk sida om Lafferkruvan. Innan denna tid måste Sverige ner till en skattekvot närmare den översta delen av EU ca 40 %, idag 47,2 % samt en marginalskatt på 50 %, idag 62,3 %. Gränsen för marginalskatten bör höjas från dagens nivå till den nivå där dagens värnskatt inträffar samt skatteskalorna inflationsindexeras.
(1) Where do countries stand on the Laffer Curve? Study by Mathias Trabandt and Harald Uhlig, is a new study. You’ll find some ungated versions here. Källa Tyler Cowen
I en recession där grundproblemet är en svag konsumtionsutveckling är det rimligt med åtgärder som stimulerar konsumtionen. Den senaste krisen handlar dock för Sveriges del inte alls om en bristande vilja till konsumtion. Visserligen har konsumtionen fallit något, men det är ett högst sekundärt symtom, snarare än en orsak.
BNP för det andra kvartalet var iår 7,0% lägre än förra året, mätt i faktisk volymförändring, i fasta priser. BNP-tillväxt-bidraget från hushållens konsumtion var -0,8 procentenheter, offentlig konsumtion 0 procentenheter och investeringar (fasta samt i lager) -6,5 procentenheter.
Investeringar är förstås mer volatila, men extra mycket så denna gång, vilket är en följd av att krisen är en kreditkris, med direkta följder i form av problem med upplåning samt likviditetsoro, vilket självklart leder till kraftigt fallande investeringar.
Det finns väldigt lite som tyder på att en något starkare svensk inhemsk konsumtion hade haft en markant effekt på investeringarna inom svensk industri och svensk fastighetsmarknad, eller på den svenska exporten.
Det har visserligen varit viktigt att hindra konsumtionen från att falla dramatiskt som en följd av oron, och därför är det bra ifall vissa åtgärder har i varje fall en liten effekt på konsumtionen, men framförallt är det viktiga att bekämpa grundproblemen, genom att lösa kreditkrisen och öka förtroendet för den egna ekonomin och framtidstron.
En viktig del i detta är att stärka balansräkningarna. Därför är det viktigt att de åtgärder som genomförs har effekt på hushållens sparande, snarare än deras konsumtion. Åtgärder som löser knutarna på kreditmarknaden och stärker hushållens sparande är därför i just denna kris, i just Sverige, de som ger störst effekt på den ekonomiska aktiviteten, enligt min tro.
Somliga ekonomer vill hantera varje ekonomisk sjukdom med samma medicin; en del vill alltid stimulera konsumtionen och en del vill alltid stimulera utbudet.
Själv tror jag att det är bättre att lösa de problem som gäller just den kris man försöker hantera, snarare än någon genomsnittlig skolboksrecession. I denna kris hette grundproblemen kreditåtstramning och oro, vilket inte botas med högre (lånefinansierad) konsumtion.
Det är nog politiskt omöjligt,
Men att dra ner på socialbidragen ger faktiskt en direkt minskning av konsumtionen.
Om man ökar lite på bidragen så köper fattiga mer än bara pasta, här kan en krona bli en krona.
Sen är det tveksamt om pasta är bra får att få starka och friska arbetare som kan ta ett jobb.
Jag är nog inte så ekonimiskt sinnad men använder gärna exempel freån verkligheten.
När det gäller konsumtion visar Wasabröd på intressanta siffror:
När det är högkonjunktur konsumerar människor mer knäckebröd än någonsin, när det är lågkonjunktur mindre knäckebröd men mer chips än nägonsin.
Tolkningen kan Ni stå för.
In some sense, we’ve missed a great chance to answer this question. It would have been pretty cheap to roll out a “what-did-you-do-with-the-money?” survey across the G20/OECD in 2009, with the question timed to hit households a month or two after the cheques arrived. The survey approach isn’t the best way of getting an MPC (I favor the expenditure approach), but knowing something about how MPCs vary across countries would have been really valuable.
(Thanks to Daniel for letting me know about this post, and to Google Translator for helping me read it!)