Dagis, ett jobbavdrag

Min kollega Ann-Sofi Kolm poängterade häromdagen att dagis egentligen fungerar precis som ett rejält jobbskatteavdrag. Den som inte arbetar eller studerar får ta hand om sina barn själv. Den som däremot arbetar får en subvention i form av dagisplats värd ungefär 100000 kronor per barn och år vilket borde ge starka incitament att gå från bidragsförsörjning till arbete.

Eller, det var så det fungerade från början. Rätten till förskola har gradvis utökats till att gälla även dem utan arbete. Inom kort ska exempelvis alla 3-åringar garanteras en kostnadsfri förskoleplats. Regeringens proposition gör klart att det handlar om att lyfta barnen ur vad som riskerar att vara en intellektuellt och språkligt torftig hemmiljö. Att förskolan kan ge värdefull stimulans till barn från just sådana miljöer har Eva skrivit om här, här och här.

Enda frågan är hur det går med arbetslinjen? Samtidigt som finansdepartementet kämpar för att höja nettoavkastningen på arbete med ett par tusenlappar per år så driver utbildningsdepartementet igenom reformer som med stor kraft verkar i motsatt riktning. När utbildningsdepartementet vill mildra effekterna av ”utanförskapet” bidrar man alltså samtidigt till att upprätthålla det.

Eller? Nja, totaleffekten beror ytterst på hur värdefull de arbetslösa föräldrarna anser förskoleplatsen vara. Även om det kan det vara skönt att ha några timmar för sig själv och även om det är bra att barnen får någon att leka med så är nog den privata betalningsviljan betydligt lägre än den offentliga subventionen. Är betalningsviljan bara tillräckligt låg så kommer effekterna av jobbavdraget dominera.

Tänk att man för en gångs skull går och hoppas att det offentliga inte ger valuta för pengarna.

Comments

  1. Pär says:

    Jag tror att en dagisplats som frigör tid åt arbetslösa föräldrar (och inte minst knyter upp sociala band) kan ha ganska stora effekter på deras möjligheter att söka jobb (för att inte tala om de långsiktiga effekterna på barnet). Oavsett hur stora skillnader man vill ha mellan att arbeta och att inte arbeta, tror jag att dagisplatserna är ett dåligt instrument för att uppnå dem.

  2. Pär: Aktivt arbetssökande arbetslösa är en begränsad del av ”utanförskapet”. Andra grupper är socialbidragstagare, förtidspensionärer och sjukskrivna. För övrigt skriver jag att det finns en motsättning mellan finansdepartementets och utbildningsdepartementets ambitioner. Huruvida dagis är ett dåligt instrument i detta sammanhang beror dels på hur arbetsutbudet svarar på förmåner som dagis, dels på hur bra (eller dåligt) dagis är för barns utveckling. Vi vet en del om det förra men mindre om det senare.

    Den traditionella arbetslinjen har gått ut på att hårt knyta olika förmåner till arbetet. Denna linje har – ofta med goda skäl – tullats på. inte heller har den någonsin varit fullständig. Exempelvis har aldrig rätten till sjukvård varit förbehållen dem som har eller har haft arbete.

  3. Visst är det så (även om färre än hälften av de aktivt arbetssökande får a-kassa, många får just försörjningsstöd). Jag menade inte endast att de arbetslösa behöver mer tid för att fysiskt hinna söka jobb, utan tror också att det fyller en viktig social funktion att lämna barnen på dagis och känna att man faktiskt inte är ”föräldraledig” längre.

    Men jag håller inte riktigt med om motsättningen. Även Finansdepartementet måste göra en avvägning mellan de ekonomiska incitamenten att arbeta och olika ”rättviseaspekter”. Om man tror att gratis dagisplatser har bättre arbetsutbudseffekter än exempelvis gratis sjukvård och subventionerade teaterbesök, samt att de dessutom utjämnar skillnader mellan barnen, borde den allmänna förskolan möjliggöra en bättre avvägning mellan de olika målen. Och i så fall finns ju motsättningen endast på mycket kort sikt?

  4. Givet det vi tack vare Lundin, Mörk och Öckert (2008 ) vet om de obefintliga effekterna av dagisavgifter på svenska föräldrars arbetskraftsutbud är det inte troligt att avgiftsfri förskola har någon stor potential att cementera utanförskapet genom att göra arbete relativt mindre lönsamt.
    Men vi vet också att redan ca 90 % av alla 3åringar går i förskola och att effekten på fyraåringarnas inskrivningssiffror var ytterst små när avgiftsfrihet blev verklighet för deras del – sådär en 2-3 %enheter. Att införa avgiftsfrihet 15 tim /vecka för alla 3åringar för att öka andelen inskrivna marginellt är alltså en ganska dyr väg att nå en bråkdel av de barn som är födda i utanförskap. Vi vet dessutom inte vilka barn det är som inte går i förskola och därför inte heller om deras föräldrar är utanför eller inte.
    Men man ska nog inte se det så, utan snarare fråga sig varför vi inte har fri skolgång för 3-5-åringar när vi har det för 18 och 25 åringar?

  5. Anna: Eftersom den reform som Eva etal studerat även ökade tillgängligheten för dagis bland dem i ”utanförskapet” är det inte självklart hur effekten av reformen skulle slå. Maxtaxan hade små marginaleffekter för dem med låga inkomster vilka – i princip – är dem vi pratar om här. I denna grupp kan ökad tillgänglighet vara betydligt viktigare än ändringen av avgifterna. Det märkliga är enligt detta resonemang inte att folk på marginalen inte började arbeta mer utan varför de inte började arbeta mindre. Vilket de kanske gjorde om man kunde isolera denna effekt från andra.

    Om det är en dyr reform för att nå barnen som eventuellt är i utanförskap så stärker det argumentet att det är dumt att minska värdet av arbete genom att göra förskolan tillgänglig för alla.

    Varför har vi inte fri skolgång från 1 års ålder? Kanske för att det i denna ålder är omöjligt att skilja barnpassning från skolgång. Jag har ingen aning om när så blir fallet. Och om man anser att det sociala värdet av förskola är så stort, varför har vi inte skolplikt från 1 års ålder?

  6. Avlant Nilsson (S) says:

    Jag har svårt att tro att arbetsviljan skulle minska hos förtidspensionärer och sjukskrivna om de skulle få en gratis dagisplats. Vi måste väll anta att man är sjukskriven för att man är sjuk och att därmed arbetsviljan är och ska vara noll.

  7. Avlant: Det finns nu mycket forskning som visar att ekonomiska incitament påverkar sjukskrivningstalet. Liksom andra faktorer, som hur stor del av ens grannar och kollegor som är sjukskrivna. Hälsa och arbetsförmåga är inga absoluta begrepp utan av situationen – och incitamenten – givna storheter.

  8. Avlant Nilsson (S) says:

    Jonas: Att åtgärda fusk och korruption i ett system genom att minska den relativa välfärden för hela gruppen låter inte särskilt effektivt.

  9. Avlant: Om det inte funnits något element av moral hazard så hade man kunnat ha vilken ersättning och vilka förmåner som helst vid olika typer av utfall. Varför inte 120% av lönen vid sjukdom – lite plåster på såren för den som haft oturen att drabbas av sjukdom. Ett sådant system skulle förutsätta en total övervakning av människors fysiska och psykiska hälsa, kopplat till en övervakningsmyndighet med en extrem grad av objektiv kunskap om vad som krävs för att utföra olika uppgifter på arbetsmarknaden. En sådan övervakningsapparat är omöjlig att skapa och även om den vore möjlig tror jag de flesta inte skulle vilja införa den.

    Alltså kommer man att vara tvungen att ge den enskilde incitament att ta sig tillbaks till jobbet. Dvs ”minska den relativa välfärden för hela gruppen”. Vilket är vad som görs och har gjorts inom i princip alla försäkringssystem i alla tider, troligtvis då denna typ av självrisker är effektiva.

  10. Avlant Nilsson (S) says:

    Jonas: 120% av ersättningen kanske skulle fungera bra, skammen över att få 20% extra trots att man är frisk (om man nu är det) skulle kanske fungera avskräckande. Men jag har inte sett några långa raporter om det.

  11. Avlant: Så sant, men då det kommer att vara omöjligt för folk att perfekt skilja de genuint sjuka från dem som bara känner efter lite för mycket kommer skammen att drabba många, dvs ”minska den relativa välfärden för hela gruppen”. Studien som jag länkar till i kommentaren ovan visar ju att hur folk svarar mer på kontroll i sjukskrivningen beror på hur många i deras omgivning som är sjukskrivna. En tolkning av detta resultat är att skammen att vara sjukskriven är mindre om många i ens omgivning också är sjukskrivna.

  12. Avlant Nilsson (S) says:

    Jonas: Du har rätt i att man måste skapa en miljö där individens intresse sammanfaller med samhällsintresset, det bästa sättet att uppnå det är förmodligen integration över klassgränserna, exempelvis att barnen går på samma dagis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s