Runtom i västvärlden diskuteras just nu hur kapital bör beskattas. I USA har ett par amerikanska presidentkandidater lanserat en förmögenhetsskatt, och ekonomforskarna hakar på debatten. I Sverige diskuteras också reformerade kapitalskatter. Men bör här skilja mellan olika typer av kapitalskatter eftersom deras för- och nackdelarna skiljer sig åt, vilket även stödet i opinionen.
Debatten om kapitalbeskattningen är viktig. Den internationella debatten mellan akademiska nationalekonomer pågår för högtryck (se denna översikt). Fransmännen Gabriel Zucman och Emmanuel Saez gav precis ut en kort uppsats om förmögenhetsskatten. I Sverige sker debatten i huvudsak mellan politiker, men Nationalekonomiska Föreningens senaste möte var ett välkommet undantag.
Detta inlägg är ett försök att sammanfatta för- och nackdelar med de viktigaste kapitalskatterna. Genomgången är inte heltäckande och betydligt mer kan och bör sägas om så gott som alla aspekter. Men förhoppningsvis kan texten ge kunskap och vissa inblickar i vilka som är de viktiga dimensionerna att ta upp.
Allmänt om kapitalbeskattning
Skatt på kapital och kapitalinkomster är inga nya påfund, utan de har funnits i århundraden i alla utvecklade ekonomier. Lantegendomar och jordbruksavkastning var fram till 1900-talet viktiga skattebaser. Under 1900-talet kom progressiva skattesystem som även beskattade städernas fastigheter, finansiella förmögenheter, ärvt kapital samt kapitalinkomster hos både individer och företag.
Kapitalbeskattningen innehåller flera inneboende konflikter. En spänning finns mellan skatternas ekonomiska önskvärdhet (skatteintäkt, omfördelande) och deras politiska stöd hos befolkningen och samhällets intressegrupper. En annan dragkamp sker mellan skattebetalarna, som vill betala så lite skatt som möjligt, och skatteindrivarna, som vill samla in så mycket skatt som möjligt. Kapitalskatter kan dessutom delas in i två grupper, de som faller på stockvärdet, exempelvis fastighetens värde, och de som faller på inkomstflödet, exempelvis ränte- eller utdelningsinkomst. Huvuddelen av Sveriges kapitalskatter tillhör den senare varianten.
Alla dessa dimensioner måste beaktas i diskussionen om kapitalskatter och även den förda skattepolitiken. Detta är naturligtvis svårt och resultatet blir inte alltid som man hoppats. En orsak till detta är att forskningen inte alltid ger klara besked om vilka skatter som fungerar bäst. En annan orsak är att vissa intressegrupper är mycket kraftfulla och kan påverka vilka skatter som finns eller inte finns oberoende av hur väl dessa fungerar rent ekonomiskt.
I SNS Konjunkturrådsrapport 2018 analyserades kapitalbeskattningens förutsättningar i Sverige. Vi i rådet (jag, Spencer Bastani, Åsa Hansson) gick igenom de stora kapitalskatterna, deras utformning, erfarenheter från andra länder och från forskningen om deras effekter, samt hur stödet i den svenska opinionen såg ut.
Skatt på kapitalinkomster
Skatt på kapitalinkomster utgör majoriteten av svenska kapitalskatter. Största skattebasen är bolagsskatten, som står för ca hälften av alla kapitalskatter. Trots skattereformens principer beskattas kapitalinkomster alltmer olika, vissa utifrån faktisk avkastning andra utifrån antagen (imputerad) avkastning. Vissa fåmansbolags utdelningar och kapitalvinster är särskilt skattegynnade. Allt detta skapar snedvridning och samhällsekonomiska kostnader, och likformiga skattesatser på alla former av kapitalinkomster borde eftersträvas.
Skatteskillnader mellan kapital och arbete
En särskilt uppmärksammad fråga är skillnaden i skattesats mellan kapitalinkomstskatten och arbetsinkomstskatten vid höga inkomstnivåer. Idag ligger högsta marginalskatt på arbetsinkomst på nästan 70% (inklusive arbetsgivaravgift, som är ren skatt vid denna nivå) medan den är 30% för kapitalinkomster och 45% när bolagsskatten inkluderas.
Vissa, t ex Erik Åsbrink, lyfter ofta fram skatteskillnaden som problematisk. Jag håller med om detta. Skatteskillnaden skapar problem (särskilt då fåmansbolagsägare kan spara utdelningsutrymme flera år framöver), och det finns skäl att minska marginalskatten på högre arbetsinkomster (se tidigare inlägg) och ev höja kapitalinkomstskatten. Men vissa specifika aspekter bör ändå beaktas. En är att inflationen kan innebära att den reala kapitalskatten är klart högre än den nominella, och redan vid 2% inflation är denna skatt 50% i fallet ränteinkomster (se mitt inlägg om detta). En annan är att dubbelbeskattningen av företagsvinster faktiskt gör att skattesatsen på sådana kapitalinkomster är högre än den platta 30%. Ytterligare en aspekt gäller fåmansbolagen specifikt. Det är bland dessa som inkomstöverflyttning från högbeskattad lön till lågbeskattad utdelning är möjlig. Men dessa inkomster är relativt små; de utgör ett fåtal procent av hela befolkningens inkomster, och ännu mindre andel av skatterna.
Fastighetsskatt
Alla rika länder beskattar idag fastigheter på ett eller annat sätt, och skälen är flera. En fastighet flyttar inte på sig när den beskattas, vilket den mindre snedvridande än de flesta andra skatter. Att beskatta fastigheter skapar likformighet gentemot beskattningen av annat kapital, t ex banksparande vars avkastning beskattas. Det finns dessutom fördelningspolitiska motiv för en fastighetsskatt eftersom bostadsägare i genomsnitt har en starkare finansiell position än andra.
Sverige behöver justera fastighetsbeskattningen för att uppnå mer likformighet och mindre snedvridning. Detta innebär ökad beskattning av högt värderade fastigheter och av bostadsrätter. För att befrämja rörligheten bör stämpelskatten avskaffas. För att minska effekterna på inkomstsvaga hushåll, exempelvis vissa pensionärer, bör en begränsningsregel införas.
Arvs- och gåvoskatt
Betydelsen av ärvt kapital ökar i hela västvärlden, även i Sverige. Arven är inte jämnt fördelade, utan arvingar med högst inkomst ärver mest pengar. Arvsskatten är ett av politikens träffsäkrare instrument för att utjämna olikhet i livschanser och finns i flera västländer. Erfarenheterna från Sveriges tidigare arvsskatt visar att grundavdraget borde vara högt så att endast stora arv och gåvor beskattas.
Förmögenhetsskatt
I USA diskuteras just nu förmögenhetsskatten efter att den föreslagits av ett par demokratiska presidentkandidater. De franska ekonomerna Emmanuel Saez och Gabriel Zucman diskuterar i en nyskriven översikt vad forskningen om förmögenhetsskatten säger, och deras slutsats är att en skatt skulle fungera. Men översikten har en viss slagsida, och den skyler över problemen med att beskatta aktier. Värderingen är svår för onoterade aktier och likviditetsproblem kan uppstå eftersom skatten måste betalas även om företag går med förlust. Beskattning av ägarkapital behövs, men mycket talar för att den bör koncentreras på kapitalets avkastning i form av utdelning eller kapitalvinst. När vinstmedel används för att investera i verksamheten, vilket dessutom ofta genererar skatteintäkter från inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, bör detta istället uppmuntras.
Skatt på företagande
Punkterna ovan beskriver framför allt skatter på privatpersoner, och endast indirekt skatter på företagande (utdelningsinkomst, fåmansbolagens 3:12-regler, förmögenhetsskatt, arvsskatt). Företagsskatteutredningen utredde dessa skatter under ett flertal år och presenterade 2017 flera intressanta förslag, men utan att några större förändringar genomfördes. En generell problematik med företagsbeskattning är att vissa anser att man borde särbehandla vissa näringar som anses särskilt viktiga för ekonomin eller framtiden (inte sällan kommer de största tillskyndarna från dessa näringar själva). Vanligtvis vill man sänka skatterna, med motivet att förbättra konkurrenskraften. Men de flesta förstår att detta är en kortsiktig strategi eftersom andra aktörer brukar svara med krav på motsvarande skattesänkningar, och detta gäller även mellan länder som brukar svara med samma mynt. Resultatet blir då en kapplöpning i skattesänkning ända tills skatten når golvet, noll procent, då ingen har fördelar samtidigt som inga skattemedel samlas in. En långsiktig och ansvarsfull företagsbeskattning bör istället inriktas på att vara enhetlig och likformig mellan näringar och aktörer, och att politiken gällande företagandets villkor även sker på andra arenor genom t ex tillhandahållande av stabila institutioner, infrastruktur, utbildad arbetskraft.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att kapitalbeskattning är ett både viktigt och svårt område. Politikerna bör därför ta sig tid att på allvar sätta sig in i frågorna. En parlamentarisk utredning borde tillsättas för att undvika allvarliga snedsteg. Sveriges skattesystem får inte bygga på plattityder, symbolpolitik och grundlös argumentering, utan bör istället vila på en öppen och faktabaserad dialog.
Ekonomistas 
Utmärkt genomgång Daniel! Men är inte generellt en nyckelfråga internationell koordinering, snarare än vad du beskriver som kort och lång sikt när det gäller företagsbeskattningen?
Absolut! EU har redan ett samarbete för att harmonisera definitioner av skattebasen, vilket är ett nödvändigt första steg. Att sedan även harmonisera skattens höjd blir svårare, men här handlar det om ömsesidighet och långsiktighet.
Samtidigt måste vi inse att Sverige inte bör konkurrera med sänkta skatter även om andra länder gör sådana antydningar (Sverige har en historia av ganska aggressiv internationell konkurrens, från devalveringarna på 70-80-talen till 2000-talets sänkta kapitalskatter). Sverige är världsberömt för stabila institutioner, fungerande infrastruktur, hög tillit, effektivt skattesystem, välutbildad arbetskraft, pragmatisk politik. Detta gör att vi inte behöver haka på den aggressivaste konkurrensen.
Dessutom tror jag att ett högt omvandlingstryck är bra för långsiktig produktivitet och konkurrenskraft. Att sänka kostnader genom sänkt bolagsskatt (eller devalvering) kanske skapar vinster och konkurrenskraft på kort sikt, men på sikt kan detta leda till urholkad effektivitet och minskad intiativförmåga.
“Skatteskillnader mellan kapital och arbete
En särskilt uppmärksammad fråga är skillnaden i skattesats mellan kapitalinkomstskatten och arbetsinkomstskatten vid höga inkomstnivåer. Idag ligger högsta marginalskatt på arbetsinkomst på nästan 70% (inklusive arbetsgivaravgift, som är ren skatt vid denna nivå) medan den är 30% för kapitalinkomster och 45% när bolagsskatten inkluderas.”
Att betrakta arbetsgivaravgiften som en inkomstbeskattning är högst tvivlaktigt. Det är istället en utgiftsbeskattning som drabbar arbetsgivaren. Arbetsgivare har här två utgifter, lönen och arbetsgivaravgiften. Det gäller oavsett om arbetsgivaren är fysisk eller juridisk person.
Den egna “lönen” för en enskild näringsidkare är alltid en utgift i näringsverksamheten, på samma sätt som eventuellt ytterligare anställdas löner alltid en utgift. Arbetsgivaravgiften är avdragsgill i näringsverksamheten, liksom övriga omkostnader, först därefter återstår för den enskilde näringsidkaren en inkomst som inkomstbeskattas. Det här tror jag att många småföretagare, till skillnad mot våra nationalekonomer, har svårt att uppfatta.
Arbetsgivaravgiften kan knappas vara en skatt som betalas två gånger, dels av arbetsgivaren dels av inkomsttagaren.
Jag håller delvis med dig. Arbetsgivaravgiften är inte enbart en inkomstskatt, utan den fyller flera funktioner och påverkar olika aktörer på lite olika sätt. Klart är att om den inte hade funnits hade lönerna varit högre, kanske nästan lika mycket som hela arbetsgivaravgiften, eftersom löntagarna hade tvingats köpa privata försäkringar istället för de offentliga. På detta sätt är avgiften klart en del av arbetskraftskostnaden. (Exakt hur mkt lönerna skulle öka har vissa forskare försökt studera, och de finner att på kort sikt tillfaller det mesta av en sänkning arbetsgivarna (lönerna är ganska stela) medan på längre sikt tillfaller det mesta löntagarna).
Ren skatt, dvs obligatorisk betalning till offentlig sektor utan krav på motprestation, blir arbetsgivaravgiften för löntagare när de tjänar över förmånstaket (i de flesta fall 7,5 basbelopp). Därunder är avgiften delvis kopplad till försäkringsförmåner, och är då att betrakta som en försäkringsavgift snarare än skatt. Jag skriver “delvis” eftersom den sk allmänna löneavgiften, ca 10% av arbetsgivaravgiftens 31,42%, alltid är ren skatt utan någon direkt försäkringskoppling.
Jag håller inte alls med dig. Arbetsgivaravgiften är på intet sätt någon inkomstskatt. Pensionsavgiften inkomstbeskattas först när, eventuellt, pensionen utbetalas.
Det gäller oavsett om pensionsavgiften inbetalas av näringsidkaren eller av inkomsttagaren. Även oavsett om inbetalning sker till ”staten” eller ett privat försäkringsbolag. Naturligtvis under förutsättning att avgiften i det senare fallet, är avdragsgill och inkomstskattebefriad för inkomsttagaren.
Att avgiften beräknas på näringsidkarens utgift för att avlöna sig/sina anställda gör inte det hela till en inkomstskatt.
Pensionsavgift över förmånstaket, kan kanske ha något att gör med att höginkomsttagare förväntas leva längre än många låginkomsttagare.
Det är både ett matematiskt och logiskt argument.
Vi är överens däremot om den allmänna löneavgiften.
Men samtidigt kan man betrakta den som ett alternativ till en statlig inkomstbeskattning av löneinkomster för fysiska skattebetalare.
10 % procent ”värnskatt” från första skattepliktiga skattekronan.
Då hade det varit frågan om en inkomstskatt.
Att bolagsskatten bör inkluderas när kapitalinkomstskatten beräknas är uppenbart när det gäller aktieutdelningar. För den som får sina kapitalinkomster via räntebärande tillgångar (inkl företagsobligationer) är däremot skatten på kapitalinkomster 30 procent. Kanske har du en uppfattning om hur stor andel av privatpersoners kapitalinkomster som utgörs av utdelningar respektive räntor. Jag gissar att utdelningar dominerar men har inte hittat siffror
Inte lätt att hitta om hushållens kapitalinkomster där räntor och utdelningar redovisas separat. Men länken nedan visar aktuellt läge (2017). Ränteinkomster (KU 20) är idag obetydliga, ca en procent av alla deklarerade kapitalinkomster, vilket är en drastisk nedgång till följd av allmänna ränteläget. Aktieutdelningar (KU 31) är en fjärdedel, och har vuxit i betydelse. För tio år sedan var de lika betydelsefulla (jag skriver om detta i en kommande bilaga till Långtidsutredningen).
https://www.skatteverket.se/omoss/varverksamhet/statistikochhistorik/skattpakapital/kontrolluppgifterforkapitalinkomster.4.5c1163881590be297b56368.html
Nu måste jag ändå upprepa min kommentar på ditt förra tillägg. När man satte den generella skattesatsen 30% på kapitalinkomster räknade man med en inflationstakt på 4 procent (och en realränta på 3). På så vis beräknades kapital- och arbetsinkomster, inklusive skattedelen av socialavgifterna, bli lika beskattade (60-70%). Dagens inflation innebär ju snarare att kapitalskatten har blivit lägre än man då tänkte sig. En likformighetssträvan borde då antingen leda till synen att marginalskatten på arbete därför borde sänkas eller kapitalskatterna höjas. Jag förstår därför inte när du formulerar dig som om inflationen är ett argument mot att ev. höja kapitalskatter.
Men egentligen ville jag fråga om din skrivning om utdelningarna från fåmansbolagen (3:12): “Men dessa inkomster är relativt små; de utgör ett fåtal procent av hela befolkningens inkomster, och ännu mindre andel av skatterna”. Jag tycker att det blir ett lite för enkelt sätt att avfärda att hushållens utdelningsinkomster från fåmansbolag har ökat från runt 30 miljarder 2007 till 100 miljarder 2016. Sannolikt är det en effekt av de ändrade reglerna 2007 (och 2014). Se fördjupning i https://www.esv.se/publicerat/publikationer/2018/prognos-april-2018/
Möjligheten till inkomstomvandling, tillsammans med sänkta skatter på detta område är väl orsaken till att skatteintäkterna blir försumbara här? Det är enligt mig ett allvarligt hot mot legitimiteten i skattesystemet.
Åsa-Pia, jag håller delvis med dig. Den låga inflationen skapar problem för den duala beskattningen av arbets- och kapitalinkomster, och ifall den håller i sig kanske vi behöver tänka om kring dessa skattesatser (dvs höja den för kapital, och sänka den för arbete).
När det gäller fåmansbolagen, så är storleksfrågan beroende av vad man jämför med. Min poäng var att ökningen i aktieutdelningar inom gruppen fåmansbolagsägare hittills inte haft någon betydande inverkan på inkomstfördelningen enligt Finansen (och även en kommande LU-bilaga av Björklund, Jäntti och Robling). Detta beror på att det rör sig om en begränsad andel av inkomsterna hos en liten grupp i befolkningen. Men jag håller med om att 100 mdr är en hel del, och rätten att skjuta upp utdelningsutrymme i så många år är svår att motivera (vilket är en viktigfaktor bakom de ackumulerade värden du talar om).
Åsa-Pia: “När man satte den generella skattesatsen 30% på kapitalinkomster räknade man med en inflationstakt på 4 procent (och en realränta på 3). På så vis beräknades kapital- och arbetsinkomster, inklusive skattedelen av socialavgifterna, bli lika beskattade (60-70%).”
Varför skulle man vilja blanda in arbetsgivaravgiften? Det skall betraktas som en form av påtvingad försäkring och inte skatt. Skatten på arbetsinkomst sattes till typiskt 30%. Då borde i så fall real kapitalskatt ligga på 30% också.
Ett annat sätt att se på det är att bankränta inte ger någon real avkastning. Det är bara kompensation för inflation. Därmed bör skatten vara 0.
Och avkastning på riskerat kapital i näringsverksamhet är så förenad med risk att det inte finns skäl att beskatta det. Och för att anknyta till det jag skrev ovan så finns starka skäl att inte hämma innovationer och processförbättringar. 0% skatt skulle göra att tillgången på riskkapital blir god i landet.
Som en sidoeffekt skulle därmed avdrag för underskott av kapital försvinna. Det är något som oinsatta retar sig mycket på.
0% kapitalbeskattning ser mest ut att ha fördelar.
Intressant text om en viktig fråga. Svt’s “Svenska Nyheter” tog upp frågan häromveckan, och ingen mindre än Jan-Emanuel förklarade läget:
Tänk på tre olika situationer:
1. Du jobbar med att förvalta en fond med aktier. Du betalar skatt på lönen du får.
2. Du jobbar med att förvalta en fond med aktier som andra äger – men äger samtidigt fondbolaget. Du betalar skatt på en del av dina inkomster men kan samtidigt låta ditt företag gå med vinst och ta ut en del av vinsten som kapitalinkomst.
3. Du förvaltar ditt eget kapital. Du betalar bara kapitalskatt på inkomsterna.
Varför skall man i dessa tre fall få så olika inkomst efter skatt ? För det arbete man gör i dessa tre fallen kan då vara exakt samma. Varför så olika skattesats ?
1. Du beskattas i det fallet av primär och landskommunerna. Samt i det fall inkomsten överstigen brytpunkten, även av staten. Dessutom betalar du begravningsavgift/kyrkoavgift.
Alla 4 parter beslutar var för sig den skattebelastning som drabbar dig.
2. Se punkt 1 vad gäller inkomstslaget “inkomst av tjänst”. Utdelning på aktier är Inkomst av kapital, en ren statlig beskattning.
3. En ren statlig beskattning.
Det är inte bara inkomstslaget som är avgörande för hur mycket skatt man betalar, utan även i vilken primär/landskommun du bor.
För att få samma skattesats är nog den enda som fungerar att det kommunala självbestämmandet avskaffas?
Frågan var retorisk för att belysa hur staten i sin “vishet” bestämt att arbete skall beskattas på olika sätt beroende på vem det bedrivs för.
Dvs har inget med kommunala skattesatsen att göra utan om det faktum att staten bestämt att beroende för vem man arbetar för så beskattas samma arbetsinsats på olika sätt.
OK, Anders vi förstår mycket väl att frågan belysts på ett retoriskt sätt.
Det här är intressant.
Frågan är om det är arbetsinsatsen som beskattas, är det inte istället inkomsten som beskattas?
“Staten” har i all sin visdom reglerat hur och av vem som våra inkomster får beskattas.
För att göra det lite enklare har man skapat tre inkomstslag.
Det är mycket förenklat att tala om att vi betalar inkomstskatt bara till staten.
Dessutom.
Staten beskattar inte bara våra inkomster utan även våra utgifter.
Moms, lagfart och inteckningskostnader, energiskatter, tull, arbetsgivareavgift med mera.
Alla är exempel på beskattning av våra utgifter.
För en näringsidkare är utbetalda löner en utgift, på denna läggs statlig utgiftsbeskattning i form av arbetsgivareavgiften.
Avkastning från kvalificerade andelar i fåmansbolag beskattas i intervallet 20-56%. Den som tycker det är lågt kan notera att okvalificerade beskattas rakt av med 25% och noterade med 30% (eller lägre i ISK). 3:12 omvandlar i många fall kapitalinkomster till tjänsteinkomster, och inte tvärt om, vilket familjeföretagare redan vet. Hur är det rimligt att höja skatten för kvalificerade andelar?