I dessa dagar befinner sig 350 nationalekonomer och andra med intresse för politisk ekonomi i Stockholm för den årliga konferensen i Mont Pelerin Society, ett internationellt sällskap grundat av den österrikisk-brittiske ekonomen och nobelpristagaren Friedrich von Hayek. Presentationer på flera olika teman ges, från betingelserna för konstitutionell förändring till varför ekonomer borde bli aktivare i samhällsdebatten.

En höjdpunkt från första konferensdagen var diskussionen som omgärdade den franske ekonomen Gilles Saint-Paul när han presenterade grunddragen ur sin kommande bok The Post-Utilitarian Society. Saint-Paul hyste farhågor över hur den traditionella ekonomiska analysen med sitt fokus på att maximera den totala samhällsnyttan i kombination med en alltmer dominant beteendeekonomisk problemformulering rättfärdigar en ständigt ökande paternalism i välfärdsstaten. När människor agerar blir andra människor nästan alltid påverkade på ett eller annat sätt. Externa effekter uppstår. I den mån dessa externa effekter är negativa innebär strävan efter en maximerad samhällsnytta att de ska elimineras. Ekonomisk teori ger alltså i princip carte blanche för politiker att reglera människors vardag – för samhällets (och i förlängningen deras eget) bästa.

Denna sitution är i sig inte ny, men det som Saint-Paul hävdar är nytt är hur den beteendeekonomiska revolutionen på senare år gett välfärdsivrande politiker stort utrymme för att korrigera människors beteende. Skatter på fett, salt och socker bör införas, liksom förbud mot mobilitelefonsamtal under körning, bebissäten för badkaret (eftersom dessa kan förleda föräldrar att tro att deras barn är helt säkra i badkaret och då lämna dem utan översikt), osv. Och enligt samma logik bör även motorcyklar förbjudas, eller åtminstone beskattas mycket hårdare, eftersom de är långt dödligare än att köra en vanlig bil utan säkerhetsbälte (vilket är förbjudet). Jonas Agell, framliden svensk ekonomiprofessor, förklarade för drygt tio år sedan hur den utilitaristiska teorin underlättar denna regleringsambition:

With a little imagination, it is indeed hard to think of any policy intervention that cannot be rationalized by invoking the right kind of externalities.

Men finns det någon gräns för hur mycket vi kan och bör reglera? När väger egenvärdet av människans rätt till fria val, inklusive rätten att välja fel, större än vilja att med hjälp av regler och lagar åstadkomma största möjliga samhällsnytta? Saint-Paul gav på konferensen inga raka svar på dessa frågor (eller så ville han helt enkelt att man skulle köpa boken). Men han antyder att traditionell utilitaristisk ekonomi inte ger någon vägledning härvidlag utan behöver kompletteras med moraliska och filosofiska värdeargument för individens frihet och integritet. Risken är annars att ekonomerna legitimerar en vidareutveckling av välfärdsstaten till att bli just en sådan “skön ny värld” som Aldous Huxley en gång varnade för.

Lästips: Se bl a tidigare läsvärda inlägg av Ekonomistas egen Robert Östling (särskilt om taxipriser och boken Nudge), och av Niclas Berggren (här och här).