Jag befinner mig i Barcelona på den europeiska nationalekonomiska föreningens årsmöte. Hundratals presentationer i allsköns ämnen tampas om uppmärksamheten från tusentals forskare som sliter med att tänka klart i den tryckande sensommarhettan.
Dagens intressantaste seminarium var studien Driving under the influence of our fathers som undersöker huruvida rattonykterhet är ett beteende som går i arv från förälder till barn. Studien, skriven den svensk-amerikanske nationalekonomen Matthew Lindquist och amerikanska Randi Hjalmarsson, baseras på ett unikt svenskt datamaterial över barn födda 1953 vars sociala bakgrund och uppväxt följts inom ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet.
Studiens huvudfråga baseras på detaljerad information från socialtjänst och polis om bl a registrerad rattonykterhet och andra alkoholrelaterade förseeleser gällande såväl föräldrar som barn. Genom att statistiskt rensa bort effekterna från en rad personliga egenskaper och socio-ekonomiska faktorer visar forskarna att söner vars fäder åkt fast för rattfylleri uppvisar 2.56 gånger större risk att själva åka fast för rattfylleri än andra, särskilt före 20 ålder. Kvinnlig (dvs mammans eller döttrars) rattfylla och alkoholproblem verkar följa liknande mönster, men är betydligt svårare att fastställa statistiskt eftersom så pass få sådana fall observerats.
Fortfarande återstår dock viktiga komponenter för att fullt ut förstå varför alkoholproblem “ärvs” mellan generationer. Är det gener eller social inlärning som driver resultatet? Vilken roll spelar skolkamrater eller slitna uppväxtområden? Som Lindquist och Hjalmarsson också påpekar behövs mer detaljerade data över bl a tvillingar för att sådana frågor ska kunna besvaras. Kanske något att se fram emot på kommande konferenser?
Ekonomistas 
En som skrivit väldigt mycket om forskning inom området (utvecklingspsykologi) är Judith Rich Harris. Hon har granskat speciellt de metodologiska felen i utvecklingspsykologernas (developmentalists) forskning (som ser likheter mellan föräldrar och barn som belägg för social arv) och presenterat var forskningsfronten går bland beteendegenetikerna, som redan kompenserat detta m.h.a. tvillingstudier.
Resultatet är att delad hemmamiljö inte verkar påverka barnens personlighet alls. Dock beror ca. hälften av variationen i personlighet på genetiskt arv, och andra hälften på miljö, så frågan är vad den senare delen är specifikt.
Har man “otur” så kan det vara slump under fosterutvecklingen eller liknande (och en del verkar vara det), men hon visar upp en del belägg som talar för hypotesen att den mest beror på kompisgrupper och jakt efter status. Det verkar som att “defaultinställningen” kommer från föräldrarna, men “skrivs över” så fort barnet träffar och härmar sina kompisar (utom i hemmet, såvida kompisarna inte är där också).
Notera att alla ens egenskaper inte hör till personlighet. Karriär kan vara en sak som föräldrarna påverkar mycket, speciellt om kompisarna inte tar upp ämnet eller inriktningen.
Hennes böcker är “The Nurture Assumption” från 1998 och “No Two Alike” från 2006. http://en.wikipedia.org/wiki/Judith_Rich_Harris
Här finns en intervju från 2006 som smakprov: http://www.gnxp.com/blog/2006/01/10-questions-for-judith-rich-harris.php