Nationalekonomins politiska kompromiss

Jag tror att en bidragande orsak till nationalekonomins genomslagskraft är att det är möjligt för människor med väldigt olika moralpolitiska uppfattningar att ställa sig bakom teorin. Nationalekonomi går hem hos både utilitarister och rättighetsetiker.

Detta manifesteras allra tydligast i det så kallade första välfärdsteoremet. Detta säger mycket förenklat att om äganderätter respekteras och människor får göra fria val på marknader med perfekt konkurrens kommer utfallet att bli effektivt.

Det första välfärdsteoremet tilltalar förstås utilitarister eftersom utfallet blir effektivt, även om de egentligen inte bryr sig om vare sig äganderätter eller fria val. Rättighetsetiker å andra sidan bryr sig egentligen inte om utfallet, men kan förstås tycka att det är en lycklig omständighet att deras omhuldade rättigheter leder till effektiva utfall.

Nationalekonomisk teori fungerar alltså som en sofistikerad kompromiss som både utilitarister och rättighetsetiker kan ställa sig bakom. Den viktigaste förutsättningen för denna kompromiss är att val likställs med preferenser, det vill säga att människor gör det som de vill. Det är detta som gör att man överhuvudtaget kan säga något om kopplingen mellan människors fria val och effektiva utfall.

Eftersom det är just en kompromiss innebär det dock att både utilitarister och rättighetsetiker fått ge efter på någon punkt.

Rättighetsetikerna kanske inte fick ge efter så mycket i början, men med tiden har allt mer obekväma slutsatser ackumuleras. Informationsproblem, imperfekt konkurrens och externaliteter gör det möjligt att argumentera för inskränkningar av individens rättigheter (såsom beskattning).

Utilitaristerna blev däremot blåsta redan för början. För det första innebär likställandet mellan val och preferenser ett avsteg från utilitaristiska principer – det är ju inte alltid man gör som man själv vill (till exempel när man åker taxi för 840 kronor i stället för 225). Den andra eftergiften utilitaristerna gjort är att ge upp nyttojämförelser mellan individer och därmed tvingas fokusera på effektivitet i stället för maximering av summan av alla individers nytta.

Med tanke på dessa eftergifter är det inte konstigt att utilitarister som jag själv välkomnar nationalekonomers nyvunna förståelse för att val och preferenser inte alltid är samma sak (se till exempel mitt inlägg om hjälten Sverker). Det är också därför som nyliberala rättighetsetiker fasar för samma utveckling (det verkar ju till exempel ha varit ett tema på Mont Pelerin-sällskapets senaste möte).

Det ska bli spännande att se vad detta kommer att leda till i framtiden. Det skulle kunna leda till att nationalekonomin splittras i olika läger, men fasthållandet vid att val och preferensener är samma sak skulle också kunna leva vidare. (Douglas Bernheim och Antonio Rangels artikel i februarinumret av Quarterly Journal of Economics är ett ”modernt” sådant förslag.)

Ovanstående resonemang är inte mitt eget utan huvuddragen är hämtade från en läsvärd masteruppsats som Mårten Lewander vid LSE precis skrivit. Se också mitt tidigare inlägg om nationalekonomi och ideologi.

Comments

  1. Fast det finns ju en urgammal invändning mot utilitarismens motsättning mot rättigheter, nämligen att du för det första kan formulera all etik i termer av rättigheter; och för det andra måste vara någon sorts etiker FÖRST, innan du blir utilitarist.

    Om du inte först har bestämt dig för vad nytta är, så kan du inte arbeta för att maximera nyttan. Och att bestämma vad nytta är, det är att bedriva normativ etik. Och det beteende du då kommer fram till ska vara vårat ”bör” implicerar skyldigheter. Och varje skyldighet implicerar en rätt.

  2. Du erkänner öppet att du är utilitarist? Det är lite obehagligt och oroväckande. Överbefolkning någon?

  3. Det är väl inget att hymla med att man är utilitarist? Men jag överlåter gärna försvaret för denna uppfattning till mer kompetenta personer såsom exempelvis Torbjörn Tännsjö och Peter Singer.

  4. Jag håller helt med Robert att ”Det är väl inget att hymla med att man är utilitarist?”

    Jag är dock inte extrem utilitarist som Tännsjö eller Singer. Tännsjö har pga. av sin extrem utilitarism antagit marxist-leninismen såsom sitt ideal, den upplysta elitens despotism. Singers politiska ståndpunkt vet jag inte men jag antar att han också är marxist, dock sannolikt klassisk socialist.

    Jag är anhängare av John Stuart Mills politiska filosofi, jag vill dock inte gå så långt som Rawls men både Rawls och Mill tog avstånd från Benthams utilitarism och extremformen av utjämning. Den som är anhängare av Rawls moralfilosofi kan inte samtidigt vara strikt utilitarist.

    Jag kombinerar utilitarismen med ett starkt rättighetsperspektiv. Rättighetsetiken sätter spärrar för vad utilitarismen kan och bör åstadkomma.

    Naturrätts etiken har växt fram från antiken fram till Hugo Grotius och kom till sin fulländning i den skapandet av den amerikanska konstitutionen. De klassiska liberalismens höjdpunkt, kan knappast kallas nyliberal, Den sätter mycket tydligt ut gränserna för hur långt utilitarismen ska gå samt har inrättat konstitutionella skydd och korrektiv för utilitaristiska övergrepp av majoriteten.

    I dessa tider med nykeynsianer och ”Nudgande” beteendeekonomer så finns det alla anledning att vara mycket oroade över deras nyvunna klåfingrighet. Jag var mycket glad att den svenska vurmen för social ingenjörskonst och statlig intervention hade upphört, nu verkar den tyvärr vara på väg tillbaka.

    F.A. Hayek har fortfarande rätt. Ingen nationalekonom, statlig byråkrat eller beteendeekonom känner allas val och preferenser än mindre kan de skapa system för att styra alla dessa val och preferenser.

  5. ”Den andra eftergiften utilitaristerna gjort är att ge upp nyttojämförelser mellan individer och därmed tvingas fokusera på effektivitet i stället för maximering av summan av alla individers nytta.”

    Är denna eftergift verkligen nödvändig?

    Se exempelvis http://nonicoclolasos.wordpress.com/2008/11/18/kan-olika-individers-nytta-jamforas/

  6. Lars Werin says:

    Är inte första välfärdsteoremet en utsaga om hur världen faktiskt fungerar? Som sådan har den ingen direkt etisk innebörd, Den kan vara sann, i stort sett sann, eller falsk. Nationalekonomer hävdar ofta att den inte kan vara sann eftersom det finns informationsproblem etc. etc. Men dessa beror åtminstone till stor del på faktiska, handgripliga fenomen precis som produktion drar produktionskostnader (vilka är inbyggda i första välfärdsteoremet). Då blir frågan om utfallet är effektivt med hänsyn även till kostnaderna för att minska eller anpassa sig till bristande information (och liknande hinder). Det vet vi inte, det har aldrig utretts på allvar. Min egen lösa utgångshypotes är att det är det.

  7. Marcus: Nej, det är verkligen inte nödvändigt, men man kan ju konstatera att ekonomer historiskt har fokuserat på Paretoeffektivitet snarare än att maximera summan av alla individers nytta. Den anledning som oftast brukar ges till detta är att det är så svårt, och kanske till och med ovetenskapligt, att jämföra nyttan mellan individer. Men i och med lyckoforskningen är denna inställning kanske på väg att rubbas.

    Lars: Strikt talat säger inte välfärdsteoremet något om hur världen fungerar, men vi kan ju ändå hoppas att det är en rimlig approximering trots många förenklande antaganden. Ett av alla dessa antaganden är att preferenser sammankopplas med val. Om folk gör val som inte överensstämmer med deras preferenser (till exempel pga självkontrollsproblem, psykologiskt tvång m.m.) så kan vi inte veta om utfallet är effektivt. I många fall är det förstås vettigt att koppla samman val med preferenser, men det finns också fall där det inte behöver vara så.

  8. Lars Werin says:

    Robert: Jo, strikt talat säger välfärdsteoremet något om hur världen fungerar. Om det sedan är sant, en rimlig approximering, en dålig sådan, eller helt falskt är en annan sak. Inga etiska aspekter finns med. Om teoremet formuleras så att det säger att ingen kan få det bättre utan att någpn annan etc., och med ”få det bättre” menar ”i enlighet med sina i val uttryckta bedömningar” slipper vi frågan om kopplingen mellan valhandling och preferenser. Den kan vi överlämna åt neurobiologin. Även i så fall blir det en empirisk fråga, inte en ”etisk”. Jag tycker vi nationalekonomer kan lämna den åsido t.v.

    • Lars, jag tror jag missförstod dig först, men jag håller helt med dig om att välfärdsteoremet inte är normativt. Däremot blir det förstås betydligt mer ”etiskt relevant” för en utilitarist om man gör kopplingen mellan val och preferenser. Personligen gillar jag nationalekonomins utilitaristiska utgångspunkt och tycker därför inte vi ska överlåta åt neurobiologer att fundera över kopplingen mellan val och nytta, men jag misstänker att jag skulle tyckt annorlunda om jag inte vore utilitarist…

  9. Martin Berlin says:

    Robert: att val sammanställs med preferenser kan knappast kallas ett ”förenklande” antagande. Det hör till teorins kärna. Ett exempel på ett förenklande antagande i sammanhanget skulle däremot kunna vara att varor konsumeras i kontinuerliga kvantiteter. Det förra driver resultatet, till skillnad från det senare. På liknande sätt skulle jag säga att perfekt konkurrens är ett förenklande antagande här (d v s resultatet skulle inte påverkas nämnvärt om det bara finns ”tillräckligt många” producenter).

    Jag tror det är meningsfullt att skilja mellan förenklande och mer fundamentala antaganden, och ett problem inom nationalekonomin kanske är att dessa buntas ihop. Symbolen för detta är, enligt min läsning, Milton Friedmans klassiska metodartikel. Här buntas olika typer av antaganden (d v s perfekt konkurrens, konsumenters nyttomaximering etc) ihop och sedan tillämpas en missförstådd version av Ockhams rakkniv – d.v.s. att en vetenskaplig teori bör vara så ”enkel” som möjligt – med resultatet att även de fundamentala antagandena förenklas så till den grad att de inte har något genuint förklaringsvärde.

    För övrigt så är det inte så enkelt som att val kan likställas med preferenser utan man måste i vilket fall som helst anta en grundläggande struktur åt dessa. I det här fallet t ex att absolut och inte relativ inkomst är relevant, eller i ett dynamiskt problem något om att individers nytta är additivt separabla mellan olika perioder etc.

    • Martin, jag håller med dig om att det finns en skillnad mellan fundamentala och förenklande antaganden, men jag är inte säker på hur skillnaden skall göras. Välfärdsteoremet påverkas väl inte särskilt mycket om det bara ett fåtal av alla val som görs inte speglar folks preferenser? Ibland är det förstås så att resultat faller helt platt så fort man ruckar lite på ett antagande, men det är väl ofta man även kan rucka lite på ”fundamentala” antaganden?

  10. Alex,

    Jag tycker att du blandar ihop grundläggande värderingar med medel för att uppnå dem: Det är fullt möjligt att vara utilitarist utan att för det vara socialst. Om du och jag kunde lägga fram goda skäl att tro att extrem laissez faire skulle maximiera nyttan i samhället så måste den marxistiske utilitaristen genast byta ståndpunkt.
    Har du något tips om var Tännsjö talar om att och varför han är, som du skriver, Marxist-Lenninist? Jag skulle vara nyfiken att läsa om det. Jag har läst en text som heter ”Mot friheten” eller något sådant (en kritik mot Mills ”Om friheten”) där Tännsjö gör en enligt mig ganska tveksam analys av gränsen mellan individens och statens domvärjo. Han argumenterar för att någon gräns inte låter sig dras och därför måste man välja mellan extremerna där staten är förbjuden eller har absolut makt. Man måste välja mellan en extrem anarkism eller demokrati (i betydelsen folkmakt) och här väljer Tännsjö demokrati.

    Jag kan inte förstå de här försöken till att ”slå ihop” rättigheter och utilitarism, som Robert beskriver att välfärdsteoremet har försökt göra och som du vill göra. Är det inte så att antingen är rättigheter utilitaristiskt härledda och då är man utilitarist i botten, eller så är man en inkonsekvent rättighetsetiker om rättigheter kan kompromissas med hänsyn till ”nytta”.

  11. Lars och Robert,

    Ett annat sätt att se välfärdsteoremet är som ett sätt att identifiera en ”tendens” som Mill sa, eller en ”kapacitet” som Nancy Cartwright säger. Det är alltså ingen approximering av verkligheten utan liknar mer en formulering av en fysisk lag.

    Jämför med när en fysiker hävdar att en massa påverkas av jordens gravitation att accelerera med X meter/sek/sek. Detta gäller i vakuum och är således ingen ”nära approximation” av verkligheten eftersom det inte råder vakuum i atmosfären. Hur bra approximationen är, påverkar inte sanningshalten av accelerationspåståendet eftersom det handlar om en kapacitet som jordens gravitation har. Dock inser fysikern precis som ekonomen att man måste ta häsnyn till en hel rad andra faktorer också om man ska ge sig ut i verkligheten och göra prediktioner / förklaringar av densamma.

    Men å andra sidan har inte fysikern några ”second best”-bryderier att ta hänsyn till 🙂

  12. Mårten,

    Torbjörn Tännsjö har varit medlem av VPK och var en av de som skrev det nya partiprogrammet efter att VPK slopade K i partibetecknignen.

    Torbjörn Tännsjö skriver i Proletären och Norrskensflamman, husorgan för den gamla hårda kärnan av marxist-leninister. Jag har läst en hel del av Tännsjsö artiklar i dessa tidningar och drog av detta slutsatsen att Tännsjö är en klassisk marxist-leninist. Jag kan ha fel men han kanske idag skulle kalla sig demokratisk kommunist.

    Både Singer och Tännsjös utilatirsm har lett dem till att de absolut egalitära samhället är bäst i.e. klassisk socialism.

    Se denna video med Singer:

    Gobal Poverty: How Demanding Are Our Obligations?

    ”Peter Singer walks listeners through one of his most provocative philosophical arguments — that affluent individuals must acknowledge their moral obligation to relieve the unnecessary death and suffering of the poor”

    När det gäller rättighets etik så gick jag här lite fel. Jag är inte rättighets etiker, naturrättare. För mig finns det inte absoluta värden men väl värden som är högre än andra. Det finns samhälls och ekonomiska system som är mer högstående en andra. Jag använder mig dock av den amerikanska konstitutionen och konventionen om de mänskliga rättigheterna, baserad på rättighetsetik/naturrätt, för att sätta spärrar för hur långt utilitarismen kan gå.

    Jag är vad som kallas en klassisk liberal, ”consequentialist libertarian” Wikipedia beskriver denna variant som jag anser mig tillhöra på detta sätt:

    ”Consequentialist libertarianism refers to the view that liberty leads to favorable consequences, such as prosperity or efficiency, and for that reason should be supported, advocated, and maximized.

    Milton Friedman, David D. Friedman, Ludwig von Mises and Friedrich Hayek are consequentalist libertarians, who use utilitarian consequentialist arguments to justify libertarian philosophies.

    It is contrasted to deontological libertarianism, also known as ”rights-theorist libertarianism,” ”natural rights libertarianism,” or ”libertarian moralism” which considers the initiation of force and fraud to be immoral, regardless of consequences.

    Unlike deontological libertarians, consequentialist libertarians do not necessarily see all cases of initiation of force as immoral and never see it as inherently immoral. Rather, their position is that political and economic liberty lead to the best consequences in the form of happiness and prosperity, and for that reason alone it should be supported.

    Unlike libertarian moralists, who limit their advocacy to that which does not constitute initiation of force, consequentialists advocate actions and institutions they believe maximize liberty regardless of whether these constitute initiation of force. For this reason, they are less likely to be anarchists than deontological libertarians.

    Some libertarians may have a conception of libertarianism that is a hybrid of consequentialism and deontology”

  13. Mårten – ja man kan ju vara nazist också. Kan man vara utilitarist utan att vara totalitär?

    Och sedan har Tännsjö fel om demokrati. Majoritetsstyre ≠ demokrati. Genuint folkstyre kan bara ske genom konsensus, det ligger i ordets etymologi.

  14. Lars Werin says:

    Mårten: Jag tycker du har fångat problemet utmärkt bra. Vi har det nationalekonomiska teoremet som säger att om folk lämnas åt sig själva inom givna legala och politiska ramar så blir det ett effektivt utfall. Fysikerna säger att om ett föremål lämnas att falla så faller det på ett sätt som beskrivs av den ideala gravitationslagen med tillägg av luftmotstånd och andra liknande friktioner. Två snarlika teorem, inget av dem med etisk innebörd. Problemet är bara att många nationalekonomer inte räknar in några andra ”friktioner” än de politiska och legala. Att det kostar att informera sig och att avtala och att administrera företag påstår man innebär ineffektivitet, en ”second-best lösning”, Detta är absurt. Dessa kostnader – som tar sig uttryck i resursåtgång – är precis lika reella som de produktions- och transportkostnader som man räknar in. Enligt North-Wallis fräcka (och självfallet diskutabla) beräkning är de lika stora som dessa senare kostnader. Tyvärr finns de inte med hos Arrow och Debreu, men deras formulering av teorin för marknadsmekanismen är ju också mer än ett halvsekel gammal. (Inom denna sfär finner vi också nationalekonomers osäkra och teoretiskt dåligt grundade diskussioner om externa effekter.) Den stora frågan blir sedan om politiken och lagstiftningen också är endogen. Det steget har jag inte vågat ta här, men kan klämma fram synpunkter och är tacksam för dina eventuella förslag.

  15. Alex, tack så mycket för väldigt intressanta referenser. Ska absolut kolla upp det där vid tillfälle. Jag är tyvärr inte övertygad av försök att vara både rättighetsetiker och konsekventialist på en gång. Herrarna Friedman, Miles och Hayek var väl ”preferentialister” vilket i någon mening måste vara ett tautologiskt försök att vara både och. Man omdefinierar fria val som nyttomaximerande och vips, så är respekt för rättigheter detsamma som maximering av summan av nyttor.

    Lars, intressant resonemang! Men varför är den stora frågan om politiken är endogen? Jag får erkänna att jag är dåligt insatt i public choice-kritiken av välfärdsekonomin, men jag ser ett märkligt perspektiv i vad jag känner till om detta: Om det är en svaghet att ett teorigrundat policy-förslag inte tar hänsyn till, och justerar för, de politiska processer som eventuellt ska sjösätta förslaget, vad skulle då en förbättring vara? Att ändra i förslaget så att utfallet efter att förslaget gått igenom den politiska processen blir ett bra utfall? Om svaret på denna fråga är ”ja” så undrar jag hur man ser på ekonomens roll egentligen. Jag har hört talas som såväl ”neutral”, ”rådgivande” som ”normativ”, men så öppet ”manipulativ” som ett sådant resonemang innebär tycker jag är barockt! Ligger det något i detta tror du?

  16. Lars Werin says:

    Mårten: Du och jag håller ksnske på att dra varandra ut på alltför djupa vatten, och kanske kräver vidare diskussion ett annat forum. (Fast självfallet ställer jag tpp.) – Jag resonerar ungefär så här. Människor har en stor förmåga att spontant greja ihop effektiva lösningar, inklusive att få fram institutioner som hjälper till att åstadkomma detta. Marknadsmekanismen och agerande inom den är givetvis ett ledande exempel. Nu sägs att den mekanismsn kan brista, och då blir det inte effektivt utfall. Man måste vara försiktig här. Om t.ex. agerandet försvåras av informationsbrist, så samlar folk in information till den punkt där det kostar mer att förbättra informationen än vad tillskottet är värt. Effektivt; dvs viss informationsbrist är effektivt. Om det är effektivitetsbefrämjande att överge marknadstransaktioner och sätta upp en ö av administration i form av ett företag, så gör folk detta. Jag går vidare och tar rättssystemet. Den nya rättsekonomin har visat att det grundläggande rättssystemet, det som avser människors privata interaktion (dvs skadestånds- och straffrätt, avtalsrätt, egendomsrätt), spontant utvecklats så i Sverige och andra jämförbara länder att det ger incitament till effektivt agerande. (Observera att detta grundläggande rättssystem är mycket lite påverkat av politik, det är domare och andra och folk i kontakt med rättsväsendet som genom årtionden och sekler format.) Hur är det då med politiken? Buchanan och Tullock menar att det politiska systemet i demokratiskt orinterade länder spontant utformat effektivitetsbefrämjande konstitutuioner. T.ex.: var och en vill helst ha vetorätt i alla politiska frågor; beslut blir enormt kostnadskrävande och det förlorar alla på; det gäller för var och en att stödja tillkomsten av röstningsregler som på lämpligt sätt väger beslutskostnaden mot nackdelen att beslut går en själv emot; en majoritetsregel om 50 procent blir ett normalt utfall. O.s.v. Här kommer vi avgjort ut på djupare vatten. Att påstå att allt är effektivt bara för att det finns verkar inte vettigt. Det låter alltför mycket som Pangloss hos Voltaire. Finns det plats för etiska överväganden? Naturligtvis, fördelningen mellan individer är första kandidaten. Dock: själva effektivitetsfenomenet har ingenting med etik att göra, det är snarare likt gravitatonen. – Som sgat. jag är beredd att återkomma om så behövs, men kommer att vara på resande fot ca en vecka framöver pch är då utanfför cyberspace.

  17. Mårten,

    Jag tror du missuppfattat Mises, Hayek och Friedman. De försökte inte blanda rättighetsetik med liberal konsekvensitialism om jag uppfattat dem rätt.

    Om inte så diskuterar Tyler Cowen i sin artikel”The Epistemic Problem Does Not Refute Consequentialism” , tror jag, den kritik du hade mot Hayek, Friedman och Mises konsekvensetiska klassiska liberalism.

    Från Niclas Bergrens blog. Iinlägget Konsekvensetik utan kunskap? om kritiken mot att tillämpa konsekvensetik.

    Niclas Berggren skriver:

    Konsekvensetik innebär att fenomen utvärderas utifrån de konsekvenser de har. En kritik mot denna typ av etik är epistemisk, att det inte går att veta tillräckligt mycket om konsekvenserna av olika handlingsalternativ för att kunna göra meningsfulla konsekvensanalyser.

    Tyler Cowen granskar i ”The Epistemic Problem Does Not Refute Consequentialism”, publicerad i Utilitas (preliminär gratisversion här), denna kritik närmare. [Tyle Cowens] slutsats:

    The arguments support a different conclusion, namely downgrading the importance of minor consequences, and upgrading the importance of major consequences. The most robust major consequences are those that carry values with some lexical properties, and cannot be replicated by a mere accumulation of many small benefits.

    [Tyler Cowen] menar alltså att kunskapsproblemen, även om de är allvarliga, inte underminerar ett visst slags konsekvensetik. Jag tycker om [Tyler Cowens] uppmaning till ödmjukhet [min kommentar: till nationalekonomer, sociala ingenjörer och politiker]:

    The epistemic critique still implies some very strong cautions. Although our political views should involve a commitment to achieving very important ends, our attachment to particular means should be highly tentative, highly uncertain, and radically contingent.

Trackbacks

  1. […] välfärdsteorin och jag själv om huruvida nationalekonomin är liberalt vinklad och dess historiska politiska kompromiss (som antagligen brutits om mitt resonemang ovan […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s