Att dagens finansiella kris i grunden är orsakad av frånvaron av starka ägare i den finansiella sektorn verkar vara en
Riskvillig ägare?
allmänt accepterad sanning (se här, här, här, här). Argumenten går i princip ut på att svaga ägare gjort att bankernas ledningar kunnat ta för stora risker. Orsakskedjan däremellan är däremot lite otydlig och det är lätt att vända på steken: Om man antar att företagsledningen är mindre riskbenägen än ägarna skulle faktiskt starka ägare orsaka större risktagande.
Eftersom ledningen har sitt humankapital hårt knutet till företaget, vilket gör det svårt att diversifiera, förefaller antagandet rimligt. Dessutom stöds den empiriska prediktionen av flera studier. Luc Laeven och Ross Levine finner att banker med starka ägare tar betydligt större risker än andra banker. Detta är helt i överensstämmelse med en studie av John, Litov och Yeung som visar att ett starkt skydd för aktieägarnas intressen på ledningens bekostnad ökar företags (alltså inte bara bankers) risktagande.
Det myckna användandet av bonusar och aktieoptioner i den finansiella sektorn bör alltså ses i ljuset av att VDn helst vill ta mindre risk än ägarna då jobbet är knutet till företagets överlevnad. Eftersom ägarna ur samhällelig synvinkel mycket väl kan vara för riskvilliga — de bär trots allt inte den systematiska risken vid en finansiell kollaps (se även här) — kan starka ägare vara en del av den finansiella sektorns problem, snarare än en lösning.
En annan implikation är att aktieägarna kommer att vara mindre benägna än “det allmänna” att straffa företagsledningen när banken krisar. Signaler om att ägarna står bakom ledningen blir en del av paketet som förenar VDs incitament med ägarnas; inte minst viktigt för ägare med flera bolag i sin portfölj. Att betala ut en stor del av ersättningen som pension minskar också ledningens beroende av företaget och kan därför åstadkomma samma sak. Så lönechockerna och pensionsbomberna på SEB kanske inte är så underliga. Banken har ju trots allt väldigt starka ägare…
Ekonomistas 
Det är pga sådana här inlägg jag läser den här bloggen. Mycket intressant analys. Jag tror du har rätt.
Kan vara värt att nämna att mer riskvillighet ibland också kan vara av godo, speciellt för innovationstakt och förnyelse av företag, som ju är kärnan i hur ny teknik kommer oss ekonomiskt till godo. (Dock kanske framförallt i andra sektorer än banksektorn.) Trots att ökad risk ibland kommer leda till att tusentals människor blir arbetslösa.
Problemet med bonusprogram och framföralt optioner är den asymmetriska riskfördelning. Ledningen har en stor uppsida men mycket begränsad nedsida. Detta torde leda till ökat risktagande då man har allt att vinna men inget att förlora.
/Patrik
Absolut är det så att risktagande inte i sig är av ondo. Problemen uppstår just när samhällets kostnader för risktagande inte bärs av dem som tar risken. Det bör även betonas att mycket av vinsterna inte heller tillfaller dem som tar risken (vi har exempelvis skatter). Det är dock ett problem om vinster och kostnader fördelas asymmetriskt.
Det Patrik beskriver som ett problem med bonusprogrammen kan onekligen vara ett sådant, men man måste se det ur ägarnas perspektiv. Om de har allt att vinna uppåt men lite att förlora neråt kommer de naturligtvis att försöka ge ledningen likaratade incitament. Som jag försökte betona är det inte orimligt att en stor del av programmen går ut på att få ledningen att ta risk och ett sådant sätt är att begränsa nersidan för ledningen.
Så länge det inte finns uppenbara externaliteter av risktagandet har jag svårt att ha någon allmän åsikt om bonusprogrammens utformning. De försöker hantera vissa problem, ibland lyckas de bra och ibland dåligt. Men i banksektorn med sina uppenbara moral hazard problem (bankerna räddas ju hela tiden) är det nog rimligt att ha en åsikt. Och det är knappast så att starka ägare och samhället i stort har samma målfunktion. Alltså är starka ägare ingen lösning.
Jag tror att den ekonomiska krisen säger en hel del om vår natur. Konflikten finns inom oss, omvärlden är en projektion av vårt inre. Vi borde börja med oss själva och skapa relationer till andra som står över egoism.