Olle Folke och Johanna Rickne: Falsklarm om dyrköpt könskvotering

Detta är ett gästinlägg av Olle Folke, forskare i nationalekonomi vid Columbia University samt Institutet för Näringslivsforskning, och Johanna Rickne, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. I det här inlägget kritiserar de studien om effekterna av den norska könskvoteringen till bolagsstyrelser som den senaste tiden diskuterats livligt här på Ekonomistas, på andra bloggar och i medier.

Johanna Rickne

Johanna Rickne

Olle Folke

Olle Folke

Ibland läser man en studie där resultaten verkar osannolika utifrån ens egen uppfattning om världen. Den första reaktionen är då att titta närmare på om resultaten genererats av en trovärdig forskningsmetod. När vi läste Ekonomistas inlägg om kostnaden för könskvoteringen i norska bolagsstyrelser var vår reaktion just denna. Kan det verkligen vara så att den genomsnittliga inkvoterade kvinnan i en norsk bolagsstyrelse sänkte värdet på företaget med hela 20 procent? Detta kändes underligt av två anledningar. För det första hade vi hört från tidigare studier att kvinnorna som togs in ofta var släktingar och bekanta som inte förväntades delta i beslutsprocessen, vilket gjorde deras destruktiva effekt överraskande. För det andra har den stora debatten om styrelseledamöters löner (och kompetens) och företags värde ofta hävdat att lönerna är omotiverade i och med ledamöter endast har blygsamma effekter på företagsvärdet. Detta skapar frågan om hur, oavsett hur illa lämpade de nya styrelsekvinnorna var, de kunde förstöra sina företag så grundligt.

Oväntade, och i vår mening konstiga resultat, utgör knappast bevis för att en studie är felaktig, särskilt inte om de publiceras i en av de mest prestigefulla nationalekonomiska tidskrifterna. Men de utgör skäl att noga granska studiens metod. Efter att ha begrundat denna anser vi inte längre att det häpnadsväckande med studien är resultaten, utan snarare att en forskningsartikel med så pass stor brister i genomförandet kunde publiceras i en tidskrift som Quarterly Journal of Economics (QJE). Det är också tankeväckande att vissa av skribenterna på Ekonomistas inför publiceringen av Daniel Waldenströms inlägg – utan att själva ha läst studien – påpekade att metoden verkade lite vansklig, men att en publicering i QJE borde vara en garant för tillförlitlighet.

QJE-studien mäter andelen inkvoterade kvinnor genom att utgå ifrån hur stor andelen kvinnor var före kvoteringens införande. Eftersom kvoteringen ”tvingades på” företagen av den Norska staten var vissa företag tvungna att ta in många kvinnor, och vissa företag endast ett fåtal, för att möta lagen om 40 procent i styrelserna. Andelen kvinnor före kvoteringen blir alltså ett mått på hur många nya kvinnor företagen var tvungna att tillsätta. Vi kan likna denna strategi vid ett laboratorieexperiment där man vill studera effekten av onaturligt tillsatt östrogen på råttors hälsa. I utgångsläget har råttorna, av olika anledningar, naturligt varierande östrogennivåer. Forskaren tillsätter sedan östrogen tills alla har samma nivå. Genom att jämföra förhållandet mellan tillsatt östrogen och förändringen i hälsa skulle forskaren då kunna mäta effekten av onaturligt tillsatt östrogen.

För att den valda forskningsmetoden ska ge ett korrekt resultat måste vissa villkor vara uppfyllda. På ekonomspråk kallas dessa för ”oberoende” (indenpendence assumption) och ”exkluderbarhet” (exclusion restriction). Det första villkoret – oberoende – innebär att vi måste anta att den naturliga östrogennivån (andelen kvinnor) inte varierar systematiskt med förändringen i hälsa (förändring av företagets värde). Om till exempel en viss ras av råttor med naturligt lägre östrogennivåer också har större sannolikhet att utveckla vissa sjukdomar kan vi inte särskilja effekten av den initiala östrogennivån och det tillsatta hormonet. För de norska företagen är ett sådant antagande heroiskt. Det finns ett antal faktorer som kan förväntas påverka både den initiala andelen kvinnor i styrelsen och företagens värde, exempelvis företagskultur, kompetensen hos den sittande styrelsen, industri eller företagets ålder. Studien kan inte utesluta att sådana faktorer kan ha både varit negativa för styrelsens öppenhet, det vill säga andelen kvinnor, och utvecklingen av företagets värde.

För att uppfylla antagande nummer två om ”exkluderbarhet” krävs det att andelen kvinnor år 2002 endast påverkade företagets värde genom det antal nya kvinnliga styrelsemedlemmar som det gav upphov till. Det innebär att kvinnor i sig inte har någon påverkan på hur det går för ett företag, utan att det är bara är just inkvoterade kvinnor som har en påverkan. I vår liknelse med råttorna innebära att naturligt existerande östrogen inte skulle ha någon påverkan på råttans hälsa. Om däremot en hög naturlig östrogennivå skulle ge en lägre sannolikhet för att utveckla cancer senare i livet skulle detta antagande inte hålla, och studien skulle ge ett missvisande resultat när det gäller skadligheten av tillsatt östrogen. För de norska företagen kan vi starkt ifrågasätta antagandet att styrelsen sammansättning år 2002 helt saknade påverkan på företagets värde sex år senare. Bolagsstyrelser står ofta inför långsiktiga beslut. Skulle till exempel män och kvinnor prioritera långsiktiga och kortsiktiga vinster olika skulle detta antagande inte hålla. En standardlösning för denna typ av problematik hade kunnat vara att jämföra företagens värde med styrelsernas sammansättning över tid innan kvoteringen, vilket författarna inte gör.

Det finns sätt att bemöta dessa tveksamheter i forskningsmetoden. Ett vanligt är att jämföra företag som inte utsattes för kvotering med sådana som blev utsatta. Inom medicinen kallas detta för placebotest. Man jämför helt enkelt råttorna som behandlats med tillsatt östrogen med sådana som inte behandlats alls. På så sätt går det att utesluta att råttorna blev sjuka av det naturliga östrogenet, eller av faktorer som samvarierar med den naturliga nivån. De norska företagen jämförs de med företag i andra skandinaviska länder och i USA. För USA finner de ingen sämre utveckling av värdet av företag med en låg andel kvinnor år 2002 (alltså ett godkänt placebotest). För övriga Skandinavien finner de däremot att effekten var lika stor som i Norge. Obehandlade råttor blev alltså lika sjuka som de behandlade! Vanligtvis brukar dessa typer av misslyckade placebotest göra en vetenskaplig publicering omöjlig.

Om vi ska tro på studiens resultat måste vi alltså finna en rimlig förklaring till att Norges kvotering till bolagsstyrelser fick en större effekt på svenska än på norska företag. Författarnas förklaring till detta är att hotet om kvotering i övriga skandinaviska länder gjort att dess företag drabbades lika hårt som de norska. Lite hårdraget innebär det att svenska styrelser reagerade på de politiska diskussionerna om könskvotering med att fatta dåliga beslut. Alternativt måste vi tro att varje enskild kvinna som tagits in genom hotet om kvotering haft en ännu skadligare inverkan på företagen värde än varje enskild kvinna som togs in genom den faktiska kvoteringen i Norge.

Utöver dessa centrala problem med studiens metod finns även stora frågetecken kring vilka företag som studerats. Författarna har samlat in detaljerad information om styrelseledamöternas ålder, utbildning, etc. Men i och med att inte de kan få denna information för alla företag innefattas bara hälften av Norges börsnoterade bolag. När studien upprepas för samtliga företag finns varken en positiv eller negativ effekt av fler kvinnor på styrelseposter, vilket visats av Knut Nygaard.

I och med att forskningsmetoden inte gör det möjligt att ge resultat en kausal tolkning, vilket bevisats av författarna själva, och urvalet av företag är en stor problemkälla i studien, anser vi att den inte bör tas som ett trovärdigt belägg för effekt av könskvotering på industriföretags värde. Det blir därmed olämpligt att dra slutsatsen att ”Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt”, eller att uppmana svenska debattörer att fokusera på studien i QJE. Det finns i själva verket ett stort antal studier som funnit både positiva, negativa och nolleffekter för kvoteringen. Att jämföra dessa visar att metoden, urvalet av företag, måtten på företagets performance och vilka karaktäristika för styrelseledamöterna som tas i beaktande har stor betydelse för resultaten. Utifrån existerande forskning är det därför vanskligt att i dagsläget dra skarpa slutsatser när det gäller kvoteringens effekt. Även om man inte kan dra några skarpa slutsatser anser vi dock att det är viktigt att både fortätta forska på, och debattera, de potentiella konsekvenserna av kvotering, både positiva och negativa.

För fortsatt läsning om Ahern och Ditmars studie hänvisar vi till sidan 22 i Harvardprofessorn Rohini Pandes rapport.

Som påpekats i Ekonomistas kommentarsfält kan företagsfixa effekter ibland lösa problem med utelämnade variabler i den statistiska analysen. I studien av den norska kvoteringen löser dock detta inte problemet. Identifikationen bygger på interaktionen med en tidskonstant variabel (andel kvinnor 2002) och års-dummys. Det enda som företagsfixa effekter kontrollerar för är därför de faktorer som påverkar det genomsnittliga värdet under hela perioden (om utfallet var förändringar skulle det kontrollera för genomsnittlig förändring). För att på ett korrekt sätt kunna kontrollera för faktorer som är utelämnade från regressionen skulle författarna behöva mäta dessa faktorer och interagera måtten med års-dummys, vilket de inte gör. Att göra en interaktion med företagsfixa effekter skulle självklart inte fungera då andelen kvinnor år 2002, det vill säga innan kvoteringen, per definition är konstant.

Könskvoterade styrelser i Norge – ett dyrt experiment

Könsfördelningen i börsbolagens styrelser är symbolladdad jämställdhetsfråga, och sedan Norge införde lag om könskvoterade börsstyrelser vill vissa även se en sådan lag i Sverige. Vissa hävdar att jämställda styrelser är positivt för företagens lönsamhet, men sambandet har visat sig vara mycket svårt att belägga med fakta (vilket bl a visats här). Men den norska lagstiftningen erbjuder en ny möjlighet att undersöka frågan. Nyligen publicerades den första tunga utvärderingen av den norska könskvoteringslagen, och resultaten visar att lagen haft en stor inverkan på företagen och att värden för miljarder gått upp i rök.

Det är två amerikanska ekonomer, Kenneth Ahern och Amy Ditmar, som studerat lagens effekt på en rad företagsekonomiska utfall och presenterat sina resultat i tidskriften Quarterly Journal of Economics (här gratis WP-version). På förhand är effekten oviss. Tvingande lagar brukar förhindra företag att agera på det sätt som ger bäst långsiktig utveckling, men i den mån styrelser präglas av nepotism och likriktning skulle en lagstiftad jämn könsfördelning kunna få positiva effekter. Utmaningen för forskarna ligger i att visa att det är just lagen som orsakat en viss könsfördelning, och de därpå följande ekonomiska utfallen, och att det inte är företagens egna valda specifika könsfördelning (dessa metodproblem diskuteras utförligt i denna artikel). Författarnas metod är att använda skillnaden mellan företagens könsfördelning före lagens införande för att identifiera lagens effekter, baserat på tanken att företag med en relativt hög andel kvinnor påverkas relativt lite av lagen.

Analysen visar tydligt att kvoteringslagen påverkade företagens värde negativt. Dagen då lagen först utannonserades minskade börsvärdet i företag med få styrelsekvinnor med i genomsnitt tre och en halv procent, medan företag med många styrelsekvinnor inte påverkades alls. I huvudanalysen visas vidare att en påtvingad (dvs orsakad av lagen) ökning av andelen kvinnor i styrelserna med 10 procent ledde till en minskning av företagens värde (mätt som Tobins Q) med 12,4 procent. Kvoteringslagen ledde alltså till att företagens värde minskade kraftigt både som en engångseffekt när den föreslogs och i jämvikt efter att den trätt i kraft.

Vidare finner författarna att även företagens lönsamhet och kostnadseffektivitet minskade till följd av kvoteringslagen. Det gäller t ex omsättning som andel av tillgångar (sales/assets) och höjda fasta och variabla kostnader som andel av omsättningen.

Vilka mekanismer ligger då till grund för de uppmätta negativa effekterna av kvoteringslagen? Författarna använder här ett rikt datamaterial över företagens räkenskaper och enskilda styrelseledamöters bakgrund.

Till att börja med konstateras att styrelsernas storlek inte förändrades av lagen; de nya kvinnliga styrelseledamöterna ersatte männen. Eventuella effekter kom alltså inte av att man blev fler som skulle komma överens, något som forskning tidigare visat har en negativ effekt.

Vad som däremot förändrades var styrelseledamöternas personliga egenskaper. De nya kvinnorna var i genomsnitt åtta år yngre, bättre utbildade men med betydligt mindre chefserfarenhet (30 procent hade varit VD jämfört med männens 70 procent). Kvinnornas bristande erfarenhet kan förklaras av att det finns relativt få kvinnor i företagens ledningar, och att man därför rekryterade kvinnor från andra håll när styrelseplatserna skulle fyllas. Lagen ledde till att företagen i ökad utsträckning köpte upp andra företag, ökade sin skuldsättning och minskade sin kassalikviditet. Eftersom större uppköp typiskt sett kräver styrelsebeslut, anser författarna sig här funnit en länk mellan styrelsens minskade erfarenhet och faktiskt agerande, och i förlängningen minskat värde. 

Ytterligare en effekt av lagen var att företag lämnade börsen. För de företag som helst skulle vilja vara börsnoterade innebär en sådan förflyttning en troligtvis betydande kostnad. Knappt 70 procent av börsbolagen fanns kvar efter att lagen blivit tvingande (dvs att bolag som inte uppfyllde kvoten skulle likvideras), medan de onoterade bolagen, vilka inte omfattades av kvoteringslagen, ökade med över 30 procent.

Sammantaget visar studien att Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt. Särskilt hårt drabbades de företag där erfarna styrelser är särskilt viktiga. Eftersom den norska lagen är ett naturligt experiment som ger en närmast unik möjlighet att studera sambandet mellan styrelsernas könsfördelning och företagens lönsamhet förtjänar den att uppmärksammas mera i den svenska debatten. Lärdomarna från Norge visar att lagstiftning om könskvotering hotar att bli en mycket kostsam väg mot jämställdhet i näringslivet.

Kvotering ingen säker väg för lika inflytande i politiken

Fotografier av svenska regeringar har under de senaste åren inte enbart visat kostymklädda män, utan kvinnorna har tagit sin plats bland de  styrande och utgör idag ungefär hälften av de folkvalda. I senaste numret av Ekonomisk Debatt visar Johanna Rickne och Olle Folke att detta inte gäller den reella makten, utan att kvinnor fortfarande är underrepresenterade vad gäller inflytelserika positioner. T ex så utgör kvinnorna 42 procent av ledamöterna i fullmäktige, men endast 27 procent av ordförandeposterna.

JohannaRickne130x190Olle

Johanna och Olle undersöker sannolikheten för en kommunpolitiker att bli återvald och därmed kunna stiga i senioritet inom partiet. De finner att denna är sju procent lägre för kvinnor än för män.

Vad beror detta på? Johanna och Olles förklaring är att manliga eliter hindrar kvinnors politiska karriärer. Detta belägger på två sätt. För det fösta så visar de att skillnaden i återvalssannolikhet mellan män och kvinnor inte finns i kommuner där konkurrensen mellan de politiska blocken är hård. För det andra undersöker de kvinnors återvalssannolikhet i kommuner som redan före Socialdemokraternas införande av strikt könskvotering (Varannan Damernas) hade en jämn könsfördelning med de som inte hade det, men som blev tvingade av kvoteringen. De finner att kvinnors återvalssannolikhet även efter reformen var svagare i den senare gruppen, där den manliga eliten kan tänkas vara starkare. Slutligen konstaterar de att kvaliteten på politikerna (mätt med utbildning och inkomst) inte försämrades när Socialdemokraterna införde Varannan Damernas.

Sammantaget visar Johanna och Olle på intressanta svagheter i den svenska jämställdheten och jag ser fram emot att följa deras framtida forskning.

Kvoteringsdebatt i baklås

Kvotering i företagens styrelser har diskuterats länge. För den som missat detta gäller frågan inte inkvotering av representanter med specifik kompetens eller branscherfarenhet. Inte heller gäller det inkvotering av unga, äldre eller utlandsfödda. Nej, diskussionen i Sverige har gällt inkvotering av gruppen kvinnor. (Den ”mångfald” Veckans Affärer ofta använder som slagord är alltså ganska snävt definierad.)

newyorker

(fr. New Yorker, 21/11 2005)

Nytt för i år är att argumenten för kvotering skiftat form något. Tidigare var argument om kvinnoandelens positiva effekter på företagens lönsamhet vanliga. Men då forskningen inte ger stöd för sådana argument hörs de alltmer sällan (se forskningsöversikt här, och om senare forskning här och här).

När empirin saknas tar känslorna över. Istället för att uppdatera sin ståndpunkt utifrån forskningen (eller snarare brist på forskning) har kvoteringsförespråkarna ändrat målvariabel: det är inte längre högre effektivitet och lönsamhet som är målet med kvotering – en uppfylld kvot är i sig målet. Detta stod klart när Claes Borgström nyligen utropade ”Kvotering fungerar – se bara på Norge”. Där syftade han på hur den tvingande lagen i Norge om minst 40% kvinnor i börsbolagsstyrelser hade lett till att kvinnoandelen idag är… 40%. Med tanke på att de bolag som inte uppfyller lagen riskerar tvångsupplösning är detta utfall knappast överraskande (bara ett halvår före lagen hade nästan 200 av de 500 berörda bolagen ännu inte en enda styrelsekvinna – sex månader senare uppfyllde samtliga kvotkravet).

Det saknas i dagsläget fullständig empirisk utvärdering av effekterna av den norska kvoteringslagen. Att kvoterna uppfyllts är inte detsamma som att lagen haft positiva ekonomiska effekter. Därmed inte sagt att sådana effekter inte finns, det är bara det att vi saknar trovärdig empiri som visar att så skulle vara fallet.

Att på grund av fördomar eller gruppegoism stänga ute kvinnor eller andra grupper från styrelserummen vore inte bara en orättvisa utan också ett underutnyttjande av knappa mänskliga resurser. Enligt min mening är det därför jämställdhet i näringslivet är eftersträvansvärt. Kvotering till styrelser berör dock även de privata ägarnas rätt att styra över sina egna företag. I en läsvärd artikel dissikerar nationalekonomen Ann-Marie Pålsson flera av argumenten mot kvotering, men landar ändå i ett avståndstagande utifrån risken för politisk klåfingrighet.

På samma linje uttryckte sig jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i oktober 2008 då hon motsatte sig oppositionens kvoteringskrav: ”Kvotering är helt fel väg”. Något överraskande var det därför när hon häromdagen sa följande i media:

Jag tänker inte vara tjurskallig och säga att kvotering för evigt är uteslutet. Inget är för alltid uteslutet. Jag förstår verkligen frustrationen som många kvinnor i näringslivet känner. Jag känner samma frustration själv.

Det vore synd om den angelägna debatten om jämställdhet i näringslivet gick i baklås på grund av låsta positioner i kvoteringsfrågan. Mer evidensbaserad kunskap krävs innan vi på allvar kan diskutera huruvida staten ska ges rätt att bestämma över de privata företagens ägarutövning.

Länkar: DN1, DN2, DN3, DN4SydSv, E24, VA