Slutet på den amerikanska drömmen?

Hillary Clinton, Donald Trump, Jeb Bush och alla de andra som gärna vill se sig själva USAs nästa president talar ofta och gärna om den amerikanska drömmen och om hur just de är bäst skickade att försvara den. Och enligt en ny studie i Psychological Science av John Chambers (Saint Louis University) verkar det definitivt som att den amerikanska drömmen kan behöva ett starkt försvar: färre amerikaner än någonsin som köper idén om att hårt arbete är vägen till framgång.

Jämfört med Europa i allmänhet och de nordiska länderna i synnerhet har USAs ekonomi relativt lite omfördelning av ekonomiska resurser mellan sina medborgare. Skatterna är lägre och bidragen och transfereringarna färre och mindre. Ett helt forskningsfält inom politisk ekonomi har ägnat sig åt att förstå varför skillnaden är så stor mellan USA och Europa när det gäller efterfrågan på omfördelning. En slutsats som dragits av flera och som presenterats övertygande av Alberto Alesina och Ed Glaeser (Harvard University) i boken ”Fighting poverty in the US and Europe – A world of difference” är att de transatlantiska skillnaderna i hur man ser på möjligheterna att lyckas ekonomiskt är drivande.

I Europa menar människor, i genomsnitt, att tur spelar en förhållandevis stor roll för hur väl en människa lyckas ekonomiskt. I USA ser man snarare personlig ansträngning som avgörande. I Europa har man historiskt underskattat hur mycket en människa kan röra sig i inkomstfördelningen under sin livstid, dvs man har uppskattat mobiliteten som lägre än vad den verkligen är. I USA har förhållandet varit det motsatta: människor har om något tenderat att överskatta möjligheterna att röra sig på inkomststegen. Resultatet kallas ofta den amerikanska drömmen. I USA tenderar man, mer än i Europa, att tro på att hårt arbete lönar sig – vilket har lett till att människor också varit beredda att leverera mer av den varan.

Men nu ser det annorlunda ut och Chambers argumenterar, tillsammans med medförfattarna Lawton Swan och Martin Heesacker (University of Florida) att det kan vara början till slutet på den amerikanska drömmen. Endast 52 procent av amerikanerna håller nu med om att det finns goda möjligheter för en genomsnittlig person att lyckas ekonomiskt i livet. För 15 år sedan var siffran 81 procent och den nuvarande noteringen är den lägsta någonsin. Från att ha överskattat den sociala mobiliteten har även amerikanerna gått över till att underskatta den. Tydligast är den här utvecklingen bland de med lägre inkomst och utbildning och bland de som är benägna att rösta på Demokraterna.

Vilka följderna blir av detta återstår naturligtvis att se, men en möjlig konsekvens är att amerikanerna inte längre kommer att vara villiga att arbete så mycket mer än vad man gör i till exempel Europa. Det skulle definitivt ha en negativ påverkan på USAs, och därmed världens, tillväxt. Ett annat resultat kan bli politisk oro – den som känner att möjligheterna att ta sig fram i livet är små eller obefintliga är mer benägen att revoltera på olika sätt. Så oavsett vem som blir USAs nästa president så kommer det att bli upp till bevis när det gäller att försöka blåsa nytt liv i den amerikanska drömmen.

Comments

  1. Kjell says:

    Ett par frågor: Är inte den amerikanska drömmen just en dröm? Dvs den överensstämmer inte med hur verkligheten ser ut vad gäller den sociala mobiliteten, åtminstone inte i jämförelsen med Europa. I vilken mening arbetar amerikaner mer än vad man gör i Europa? Produktivitet vs arbetstid.

    • Johanna Möllerström says:

      Amerikaner arbetar framförallt fler timmar. Och jämfört med verklig mobilitet så har amerikaner, historiskt, överskattat den och europeer har underskattat den.

  2. Intressant!

    Skulle det också kunna vara så att den amerikanska efterfrågan av omfördelning ökar?

    Det skulle ju i så falla kunna förklara en del av de framgångar den amerikanska vänstern haft på senare tid. Jag tänker då främst på Obamacare, höjd minimilön och socialisten Bernie Sanders opinionsframgångar.

  3. Intressant ämne detta men det väcker frågor.

    ”I USA tenderar man, mer än i Europa, att tro på att hårt arbete lönar sig – vilket har lett till att människor också varit beredda att leverera mer av den varan.”

    Definierar du ”hårt arbete” i termer av antal arbetade timmar?

    ”Från att ha överskattat den sociala mobiliteten har även amerikanerna gått över till att underskatta den.”
    För att kunna säga om det är en över- eller underskattning behövs ett objektivt mått på ”om det finns goda möjligheter för en genomsnittlig person att lyckas ekonomiskt i livet” att jämföra folks subjektiva bedömningar mot. Vad är det objektiva måttet? Jag har inte sett exakta frågeformuleringen forskarna använt men det verkar väl troligt att folk på frågor av det slaget svarar hur de tror att det kommer att vara framöver. Och det verkar svårt att i förväg ha ett objektivt mått på hur människors möjligheter att lyckas ekonomiskt i livet kommer att se ut närmsta årtiondena framöver. Det beror ju bland annat på hur politiska institutioner utformas framöver.

    ”I Europa menar människor, i genomsnitt, att tur spelar en förhållandevis stor roll för hur väl en människa lyckas ekonomiskt. I USA ser man snarare personlig ansträngning som avgörande.”

    Den här dikotomin verkar förutsätta att en individs grad av ”personlig ansträngning” är en faktor som inte beror på tur eller omständigheter såsom genetiska anlag för uthållighet, koncentration, stöd under tidig uppväxt och så vidare. Finns några skäl att tro att det är så?

    • Johanna Möllerström says:

      Amerikaner arbetar framförallt mycket fler timmar. Det är ganska lätt att göra mått på hur den verkliga mobiliteten ser ut. Men som du skriver blir de naturligtvis historiska med människor som svarar på frågan också blickar framåt. Så det kan vara svårt att jämföra. Frågan om huruvida förmågan till personlig ansträngning är något som beror på tur eller omständigheter i sig är något som människor verkar ha väldigt olika uppfattning om, vilket delvis ligger till grund för de många olika uppfattningarna om turens och ansträngningens relativa betydelse.

      • ”Så det kan vara svårt att jämföra”

        Svårt låter som en underdrift. Är det ens möjligt att jämföra annat än retroaktivt, typ vilka prognoser subjekt 1995 gav för de kommande 20 åren jämfört med objektiva data från 2015 om hur rörligheten blev under den perioden? När du refererar att artikeln säger att ”Endast 52 procent av amerikanerna håller nu med om att …” samt ”även amerikanerna gått över till att underskatta den” så låter det som att studien påstår saker den inte kan ha evidens för.

      • Förståsigpåare says:

        Är det verkligen så att amerikaner arbetar fler timmar än exempelvis skandinaver sett till hela den arbetsföra befolkningen eller är det bara när man mäter två heltidsanställda mot varandra? För jag har bestämt för mig att arbetskraftsdeltagandet är betydligt lägre?

        Dvs vad är genomsnittligt antal arbetstimmar för en amerikan 18-65 jämfört med här?

  4. Väldigt intressant, vilka föreställningar vi har och (kanske) styrs av och hur det egentligen förhåller sig. Vet ni om det finns några Sverige-specifika studier på det här området, dvs. förväntningar kontra möjligheter att bli rik? Det vore spännande eftersom Sverige och de nordiska länder (som du skriver) ibland sticker ut från mängden i sociala och ekonomiska frågor.
    Tack för intressant artikel!

    • Johanna Möllerström says:

      Håller med om att det vore intressant men känner inte till några nordiska studier om just mobilitetsuppfattningar. Men kanske någon annan gör det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s