Det är sällan jag så helhjärtat håller med en ledarskribent som jag gjorde när jag läste Ragnar Roos inlägg om globalisering i tisdagens DN. Även om man kan tycka att ökad öppenhet borde vara självklart positivt så kan man inte ta globaliseringen för given. Tillsammans med Daniel Waldenström (även känd som Ekonomistas Daniel) har jag under våren skrivit en översikt om globalisering och inkomstfördelning och en av våra viktigaste poänger är, precis som Ragnar Roos skriver i sin ledare, att inte tro att utvecklingen mot ökad öppenhet inte kan vändas. Påfallande ofta pratas det om globalisering som om det vore en sorts naturkraft som inte går att stoppa. Som Ragnar Roos också påpekar så lär oss historien att så inte är fallet. Det var just politiska beslut, inte någon förändring bortom kontroll, som resulterade i att världen mellan de två världskrigen blev mer sluten. Detta trots att kommunikationsteknologin – tillsammans med politiken den viktigaste förutsättningen för globalisering – fortsatte att utvecklas. I sammanfattning av vår översikt understryker vi vikten av att “ta eventuella negativa utfall för vissa grupper på stort allvar då uppfattningen att globalisering resulterar i ökade orättvisor kan skapa ett politiskt tryck på ökad protektionism […] och på så sätt skada den i grunden positiva utveckling som globaliseringen utgör”.

Varför väljer vi att trycka på detta? Jo, globaliseringsmotståndare lyfter ofta fram negativa utfall för enskilda grupper (eller individer) som argument för att “stoppa globaliseringen”. (Innebörden av detta är dock ofta oklar och som William Easterly konstaterar i sitt inlägg i The New Palgrave Dictionary of Economics så verkar förvirrade diskussioner om globalisering ofta bottna i skillnader i vad man egentligen pratar om). Svaret från globaliseringsförespråkare är inte sällan att hävda att sådana effekter inte existerar. Detta är dock ett problematiskt svar. De har förstås rätt såtillvida att de flesta empiriska studier inte finner något stöd för att globalisering leder till ökad inkomstojämlikhet (eller mera precist; effekterna av handelsglobalisering tycks vara små medan finansiell globalisering eventuellt gynnar den yttersta toppen av inkomstfördelningen mer än andra). Samtidigt är det svårt att se att det inte skulle finnas grupper som åtminnstonne kortsiktigt kan drabbas negativt av de omställningar som är hela poängen med globaliseringen. Som Dani Rodrik har formulerat saken:

“If one believes that international trade is a major contributor to the prosperity of the advanced industrial countries, one must also believe that trade is responsible for some of the social and distributional costs that trade’s opponents have charged it with. Why? Because trade can generate sizable economic benefits only by restructuring economies—that is the essence of specialization according to comparative advantage—and in the real world restructuring does not happen without someone bearing costs. Therefore, as economists recognize, the flip side of the gains from trade is the losses that have to be incurred by adversely affected workers and enterprises. Simply put: no pain, no gain! It makes little sense to pretend otherwise.” (Ur “The debate over globalization: How to move forward by looking back“)

Givet hur diskussionen ofta ser ut måste alltså globaliseringen räddas inte bara ifrån konspirationsteoretiker och de som vill skylla allt ont i världen på “globaliseringen”, utan också från dem som argumenterar för att globaliseringen inte kan föra några problem med sig eller är något som är ostoppbart och att det därför bara är att gilla läget.  

(Översikten som jag och Daniel skrivit är en underlagsrapport för Globaliseringsrådet och kommer publiceras under hösten så vi lär återkomma till den).