Dags för icke-svenskar i riksbanksdirektionen?

En politiskt oberoende centralbank kräver direktionsledamöter med såväl integritet som kompetens. Få personer i Sverige uppfyller dessa betydande krav på integritet och kompetens (även om den nuvarande direktionen och de två senaste rekryteringarna, Per Jansson och Kerstin af Jochnick, gör det). Kanske kommer det i framtiden bli nödvändigt för Riksbanken att överväga rekrytering av direktionsledamöter utanför landets gränser?

Tanken på utländska riksbankschefer är faktiskt inte ny. Svensk-tysken Stefan Gerlach (född i Sverige, uppvuxen i Tyskland) blev nyligen, efter en lång karriär som forskare och BIS-anknuten, vice centralbankschef — på Irland. Rekryteringen motiverades med Gerlachs långa erfarenhet och stora kunskap, och hans nationalitetet föreföll inte vara något hinder.

Nationalitet är egentligen inte särskilt viktigt för en direktionsledamot, utan allra viktigast är kompetensen. För att kunna fatta rediga beslut krävs att man kan se igenom den mediala svadan av slentrianmässiga snabbanalyser baserade på höftningar och gissningar. Det är därför många verbala bankekonomer inte passar i en riksbanksdirektion där man framför allt måste kunna tänka klart och ofta utanför boxen. Flockbeteende har vi nog av på marknaderna.

Riksbanksledamöterna bör även komplettera varandra: Vissa måste kunna penningpolitik oerhört väl, medan andra veta hur finansmarknader och arbetsmarknader fungerar.  Även erfarenhet från internationella organisationer borde finnas i direktionen, inte minst i en tid som denna då olika länders centralbanker koordinerar sina penningpolitiska beslut. Teorier och forskning om penningpolitik är i huvudsak internationell, och de modeller som används av Riksbanken är ofta skapade av icke-svenskar. Att ha en icke-svensk ledamot torde därför inte vara orimligt.

Ytterligare ett skäl till att utländska riksbankschefer berör riksbankens oberoende och integritet. Alla band — såväl tidigare om förväntade framtida — till inhemska särintressen skapar trovärdighetsproblem (vilket Ekonomistas tidigare skrivit om).

Men ett problem är svårt för utlänningar att komma runt: språkbarriären. Även om ett språkkrav inte borde vara nödvändigt, känns det rimligt att direktionen kan ta till sig all relevant lokal information. Men det finns faktiskt personer utanför Sverige som klarar även detta krav: Folk från våra nordiska grannländer! Exakt vilka dessa är givetvis en öppen fråga, men efter en mycket snabb letning har jag hittat tre namn som borde vara av intresse: Torben Andersen, dansk ekonomiprofessor vid Northwestern University, Steinar Holden, norsk ekonomiprofessor vid universitetet i Oslo, och Bengt Holmström, finsk professor vid MIT. Alla besitter otvetydig kompetens i ämnet, och alla har dessutom erfarenhet av analysarbete i Sverige från olika sammanhang, bl a Finanspolitiska Rådet och SNS Konjunkturråd.

Riksbankens vågade experiment

Vi är mitt inne i en av efterkrigstidens värsta finanskriser och lågkonjunkturer. Industriproduktionen rasar, exporten likaså. Snart kommer folk förlora jobben, även de som är anställda inom tjänstesektorn (dvs i Stockholm). Och återhämtningen dröjer är de flesta eniga om.

Trots detta har stockholmsbörsen gått upp över 20% sedan årsskiftet. Även bostadspriserna har stigit kraftigt – mitt under djupaste lågkonjunktur.

Sannolikt är det Riksbankens låga ränta som “dopat” priserna. Åtminstone är detta vice riksbankschefen Barbro Wickman-Paraks beskrivning från ett anförande den 17 juni i år:

Man skulle nästan kunna säga att bostadspriserna just nu är lite dopade av de låga räntorna men när varslen börjar omvandlas till faktiska uppsägningar kommer efterfrågan på bostäder att avta vilket bör få konsekvenser för prisbildningen

Som Ekonomistas och andra ekonomer och t o m fd riksbankschefer varnat för kan denna forcerade lågräntepolitik få allvarliga konsekvenser. När bubblor spricker skapas nya kreditförluster och i förlängningen leder detta till konkurser för såväl företag som privatpersoner.

Roger Svensson, nationalekonom och min kollega på IFN, påpekade allvaret på SvD Brännpunkt:

Varken FED, ECB, Riksbanken eller andra europeiska centralbanker har några erfarenheter av att hålla så låga räntenivåer som man gör idag. Detta kan liknas vid ett gigantiskt experiment. Men det är allt for höga insatser och förlustrisker for att man ska kunna rekommendera att ett sådant experiment genomförs. Tänk er att ni ska ut på en flygtur. Piloten har läst mycket teori, men aldrig tagit några flygtimmar. Skulle ni följa med?

Länkar:  SvD12,DN12,DI12,VA12,Afv12,SydSv

På väg mot nya bubblor?

Idag (16/5-09) skriver min kollega Roger SvenssonSvD Brännpunkt tänkvärt om farorna med Riksbankens räntepolitik. Trots en uppseglande realekonomisk kris med dramtiska produktionsfall och ökande arbetslöshet stiger priserna på bostäder och värdepapper. Risken för nya bubblor är uppenbar, och när de brister i samband med att folk förlorar jobben kan det gå riktigt illa.

Roger hävdar att Riksbankens lågräntepolitik är “ett gigantiskt experiment” eftersom varken Riksbanken, Fed eller ECB tidigare haft så här låga räntor och rimligen inte kan veta konskevenserna. Förra gången vi hade för låga räntor var i början av 2000-talet, och då lades en del av grunden för finanskrisen. Vad kommer att hända härnäst?

Kritiken som riktas mot Riksbanken är allvarlig, och jag hoppas bankens direktion går ut och kommenterar den snarast.

Gjorde Riksbanken rätt?

Riksbanken höjde idag reporäntan trots att flertalet experter avrått från en sådan höjning. Var det rätt? Någon har sagt att en centralbanks jobb är att vara impopulär. Utifrån det kriteriet verkar de ha skött sig. Och jag tycker att Riksbankens resonemang verkar rimligt och motiverat.

Min kollega Annika Alexius tycker också att beslutet var korrekt, givet Riksbankens inflationsmål. Men hon tycker att inflationsmålet är felaktigt formulerat och att Riksbanken borde få en tydligare uppgift att även stabilisera produktion och sysselsättning. Jag tror att en sådan ändring skulle få små effekter. Riksbanken brukar säga att de redan tolkar sin uppgift så. Men visst – om så är fallet kanske målformuleringen bör ändras.

Tidigare i somras ifrågasatte även Gunnar Örn målformuleringen. Hans förslag var att införa ett mål för tillväxten i nominell BNP. På så sätt kombinerar man inflationsmålet med ett mål för den ekonomiska aktiviteten. Dessutom anger målet explicit hur avvägning mellan de två målen ska viktas. Denna målformulering brukar gillas av akademiska ekonomer, men jag tror inte att den har testats i praktiken. Ett problem är att den penningpolitiska uppgiften blir (ännu) svårare, och att vi oftare kommer att få se en “misslyckad” penningpolitik. Men om man vill ändra målformuleringen är detta definitivt något som bör övervägas.

Gör Riksbanken rätt?

Under de senaste veckorna har Riksbanken upprepade gånger kritiserats för att reagera på höjda energi- och livsmedelspriser när andra priser inte ökar över inflationsmålet. Riksbanken beskylls för att bedriva en onödigt stram penningpolitik.

Debatten verkar röra två frågeställningar. För det första: Bör Riksbanken motverka förändringar i relativpriser, eller ska man låta energi- och livsmedelspriserna öka om andra priser är stabila? Här verkar såväl Riksbanken som dess kritiker vara eniga om att uppgiften främst är att motverka en mer allmän prisuppgång.

För det andra: Orsakades räntehöjningarna under våren av att Riksbanken reagerade för kraftigt på ökade energi- och livsmedelspriser, eller kan räntehöjningarna motiveras med mer allmän inflationsbekämpning? Här går åsikterna isär, men en närmare titt på “bevisen” styrker Riksbankens uppfattning att de bekämpar en mer allmän inflationsökning. I protokollen från de penningpolitiska mötena har direktionsledamöterna upprepade gånger påpekat att de högre energi- och livsmedelspriser främst ger en tillfällig inflationsuppgång. De har i stället uttryckt större oro när inflationsförväntningarna i ekonomin har stigit.

Och Riksbankens räntesättning ligger i linje med uttalandena i mötesprotokollen. En av de tydligaste slutsatserna från den penningpolitiska forskningen är att centralbanker bör reagera kraftigt på inflationsförändringar. Enligt den s k Taylorprincipen ska reporäntan förändras mer än inflationen, lämpligen med en faktor 1,5.

Kan Riksbankens val av reporänta i stora drag kan förklaras med hjälp av denna enkla tumregel? Vilket mått på “inflationen” har Riksbanken i sådana fall fokuserat på? Figuren nedan visar Riksbankens reporänta, samt den reporänta som impliceras av tumregeln om Riksbanken fokuserat på KPI-inflationen de senaste 12 månaderna, respektive hushållens aktuella inflationsförväntningar för de kommande 12 månaderna. Om Riksbanken hade fokuserat på den faktiska inflationen borde de ha höjt räntan betydligt mer än de har gjort. Data verkar ge mer stöd för tesen att Riksbanken har reagerat, men kanske något blygsamt, på stigande inflationsförväntningar. 

KPI-regeln är reporänta = 0.49+1.5*KPI-inflation. Förväntningsregeln är reporänta = -0.24+1.5*inflationsförväntningar. Konstanterna har valts för att ge bästa anpassning till reporäntan under perioden 2002-2008 (den period då inflationsförväntningar finns i enhetlig serie).

Reporänta, faktisk och implicerad av enkla tumregler. KPI-regeln baseras på KPI-inflationen enligt SCB:s löpande 12-månaderförändringar. Förväntningsregeln baseras på hushållens inflationsförväntningar för de kommande 12 månaderna enligt Konjunkturinstitutets barometerundersökningar.

—————

Länktips:

Debatten har främst bedrivits på SvD Brännpunkt. Se: Ingemar Bengtssons inledande kritik, Riksbankens replik, Ingemar Bengtssons replik, och Jörgen Appelgrens förnyade kritik. Diskussionen har också följts på Andreas Berghs sidor.

Frederic Mishkin diskuterar och motiverar vilka prisförändringar penningpolitiken bör reagera på. I linje med debatten ovan anser han att inflationsförväntningarna är centrala och att relativprisförändringar inte ska bekämpas. Speciellt bör centralbanker inte motverka prisförändringar för varor som olja och spannmål som handlas på finansiella marknader och vars pris ofta ändras.