Alla samhällen behöver förmodligen någon slags åsiktskorridor i bemärkelsen att det finns en del åsikter som tas för givna och inte ifrågasätts. Om vi till exempel ska diskutera huruvida det är stöld att äga vid varje affärstransaktion blir vardagen ganska besvärlig. En fara med åsiktskorridoren är dock att man lätt blir hemmablind när vissa åsikter sällan är föremål för diskussion. Om det dessutom uppstår tabun kring vissa frågor blir denna risk än större. Häromdagen kom jag till exempel på mig själv att undra varför dödsstraff anses vara så fel här i Sverige, men jag kunde inte dra mig till minnes vilket det principiella argumentet mot dödstraff egentligen var eftersom det nog var ett decennium sedan jag hörde en debatt för och mot dödsstraff. I det här inlägget tänkt jag ta detta som ursäkt för att framföra två ståndpunkter som jag tror ligger en bit utanför åsiktskorridoren — inte för att torgföra dessa åsikter, utan för att se om jag kan provocera fram bra motargument.
Det första exemplet gäller rådande kroppsideal. Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört att de kroppsideal som kommuniceras i media och reklam är förskräckliga. Dessa ideal sägs vara i de närmaste ouppnåeliga och leda till en osund kroppsfixering, som i sin tur kan leda till att många mår psykiskt dåligt, äter anabola steroider och får ätstörningar (vilket i värsta fall kan leda till förtida död). Detta låter i mina öron som ett fullständigt rimligt argument. Men det finns även en annan sida av myntet. Det smala, muskulösa kroppsidealet motiverar undertecknad (och gissningsvis väldigt många andra) att träna och äta nyttigare. Visserligen leder det också till prestationsångest, till exempel för att jag aldrig har lyckats uppbringa en muskulös bringa, men på det hela taget lever jag nog hälsosammare tack vare det i mitt fall ouppnåeliga smala, muskulösa kroppsidealet. Fetma är ett av våra allra största folkhälsoproblem, men det är ett samhällsproblem som det rådande kroppsidealet bidrar till att avhjälpa!
Mitt andra exempel handlar om de EU-migranter som tigger på offentliga platser runt om i Sverige. Jag är uppväxt och har levt hela mitt liv i Sverige och har väldigt svårt att vänja mig vid tiggarna på gatorna. När jag går förbi en tiggare drabbas jag av negativa känslor som jag inte kan reda ut riktigt för mig själv. Det är en blandning av sorg över dessa människors ovärdiga situation, ilska över världens orättvisor, och en hopplöshet inför hela situationen. Jag brukar nästan aldrig skänka pengar eftersom jag inte tror det bidrar till varaktig hjälp ur fattigdom, samtidigt som jag mår dåligt av att behöva se dem jag inte ger pengar i ögonen. Om det funnes ett sätt att hjälpa som varaktigt hjälpte dessa människor och som samtidigt gjorde att tiggeriet försvann från gator och torg, skulle jag vara beredd att betala en ganska bra slant för detta.
Nu gissar jag att många som läser det här tycker jag är en obehaglig typ som kommer dragandes med mitt ringa lidande när det handlar om tusentals människor som lever i extrem fattigdom och utsatthet på våra gator. Jag håller helt med om att mitt ringa lidande är ett lyxproblem. Men jag tror också att jag inte är ensam. I en artikel i Quarterly Journal of Economics häromåret skattades den upplevda kostnaden av att få en förfrågan om att bidra till välgörenhet till ett par dollar. Studien handlar visserligen inte om tiggare utan om gåvor till välgörenhet i USA, men låt oss för argumentets skull anta att det även gäller tiggare här i Sverige. Låt oss vidare anta att det är 2 miljoner svenskar som möter tiggare en gång per vecka. I så fall handlar det om ca 100 miljoner möten per år. Om den upplevda kostnaden för varje sådant möte är 10 kronor, motsvarar det totalt en miljard kronor. Antalet tiggare i Sverige har uppskattas till ca 4 500, vilket innebär att varje tiggare orsakar lyxproblem motsvarande drygt 200 000 kronor per år. Annorlunda uttryckt vore det samhällsekonomiskt effektivt att betala tiggare i denna storleksordning i utbyte mot att de slutar att tigga, ett erbjudande jag tror de flesta tiggare skulle acceptera. Detta vore naturligtvis inte praktiskt genomförbart, i synnerhet inte med tanke på att den fria rörligheten gör att en sådan överenskommelse skulle locka hit många fler tiggare. Men principen att vi inte bör negligera svenska medborgares lyxproblem när tiggeriet diskuteras kvarstår.
Nu ser jag fram emot skarpa argument i kommentarstråden som leder in mig i åsiktskorridoren igen. Men om ni inte lyckas med det, ja då kanske vi bör fundera på att bredda korridoren när det gäller dessa två frågor.
Ekonomistas 
1. Kroppsideal som bara kan uppnås med hjälp av Photoshop ställer bara för höga förväntningar.
2. Jag tränar för att inte tyna bort som min pappa när jag blir gammal. Inte för att bli snyggare.
3. Lösningen på fetma är bättre kosthållning, inte större energiförbrukning.
Jag tror att vi är många som känner som du när vi ser tiggarna. Detta betyder inte att vi skall sopa problemet under mattan som vi gjort med flyktingarna. Det går inte att låtsas att problemet inte finna, det dyker upp ändå. Bättre att de finns och påminner oss om de samhällsuppgifter vi har att lösa i Europa. Sedan måste vi hitta konstruktiva lösningar som på lång sikt löser fattigdomen och på kort sikt ser till att de överlever och får ett något värdigt liv.
Jag ser inte riktigt hur 1 och 3 motsätter mitt argument. Jag håller med om att det inte bara är skönhetsideal som motiverar mig, utan också möjligheten till ett långt och hälsosamt liv. Vet dock inte vad som väger tyngst vare sig för mig själv eller andra. 😉
“I en artikel i Quarterly Journal of Economics häromåret skattades den upplevda kostnaden av att få en förfrågan om att bidra till välgörenhet till ett par dollar.”
Många människor ogillar också ofta reklam och säljare. Det kan summera till stor samhällsekonomisk kostnad då genomsnittspersonen exponeras för reklam mycket oftare än hon ser tiggeri. Någon kan invända att reklam också gör nytta. Men reklam gör även annan skada, som Akerlof & Shillers Phishing for Phools går igenom.
Hälsoproblemet är inte fetma, utan stillasittande. En motionerande fetknopp lever sundare än en stillasittande normalviktig.
Tyvärr (introspektion) avtar kostnaden av att inte ge pengar till tiggare ganska så drastiskt är min gissning. Vår förmåga att anpassa oss är ju ganska så bra. Så jag skulle gissa att obehagskostnaden är lägre.
Jo, jag tror du har rätt i detta. Samtidigt handlade QJE-studien jag refererar till om något som har funnits länge (välgörenhet). En annan aspekt är också om vi vill att människor ska vänja sig helt vid att säga nej till verkligt behövande människor — Anders Bergquist ovan tycks tycka det (medan jag lutar åt motsatsen).
Jag vet inte om det här inlägget motsvarar vad du efterfrågar, men jag tycker mig se en skillnad mellan exemplen. Min utgångspunkt är de normer, som i förlängningen skapar åsiktskorridorer, och hur dessa normer förhåller sig till varandra. Vissa normer är medfödda – t ex “jag vill inte bli dödad” eller “jag vill äta när jag är hungrig” – och vissa andra är förvärvade – “jag vill gärna titta på Rapport 19.30”. På grund av mänsklighetens lika medfödda empatiska förmåga får våra normer en påverkan på vårt förhållande till andra – “jag undviker att döda andra människor” respektive “jag låter andra titta på Rapport 1930, även om jag själv vill se EM-fotbollen på TV4”. Gränserna mellan olika kategorier av normer är flytande, men det finns självfallet skillnader. En central skillnad är den mellan normer som är medfödda och de som är förvärvade – de förstnämnda handlar om grundläggande frågor som överlevnad och fortplantning medan de sistnämnda handlar om frågor som är beroende av omständigheterna – sociala, kulturella, geografiska, etc. De sistnämnda är i någon mening “förhandlingsbara”, medan de förstnämnda är det i mindre utsträckning.
Normernas “förhandlingsbarhet” påverkar i vilken utsträckning det kan anses befogat med en åsiktskorridor. Åsiktskorridoren kring normen “döda inte andra människor” framstår som mycket befogad. Enligt min uppfattning beror detta på att normen är ett direkt utflöde av något så grundläggande som den egna överlevnadsinstinkten. Däremot framstår normen “alla bör titta på Rapport 19.30” som mycket förhandlingsbar och en åsiktskorridor kring den normen som obefogad.
Dina exempel på normer är förvisso inte lika tydliga som mina, men icke desto mindre tycker jag att normen kring kroppsideal rör något mer grundläggande än den kring gåvor till tiggare. Hur vi ser ut påverkar våra möjligheter till framgångsrik fortplantning, medan eventuella gåvor till tiggare möjligen påverkar vår självuppfattning (beroende på om tiggaren verkligen är fattig eller inte). Jag skulle därför vilja påstå att en åsiktskorridor kring en norm som säger “man bör försöka vara attraktiv” är mer befogad än en kring en norm som säger “man bör ge pengar till tiggare”.
Du har rätt i att det är väldigt olika slags frågor det handlar om, men jag tror inte det finns någon enkel distinktion mellan medfödda och förhandlade normer. Att inte döda är ju uppenbart förhandlingsbart: i många delstater i USA tillämpas dödsstraff, aktiv dödshjälp är tillåtet på sina håll och vi tillåter abort. Människor har ju också ganska flitigt dödat andra som tillhör andra grupper än den egna genom historien.
Nu vill jag ingripa och påstå att ni använder ordet norm fel, åtminstone om vi utgår från den vetenskapliga definitionen. En norm skapas genom att vårt beteende konvergerar när vi befinner oss i en grupp. Den nya base linen är alltså normen. Efter en period av att ha utfört beteendet i gruppen kommer det bli gruppoberoende. Normen har då internaliserats.
Man kan därför inte tala om medfödda normer. Varför vi inte dödar andra människor är inte en helt begriplig fråga av den enkla anledningen att vi gör det. En intressantare fråga är varför vi dödar människor ibland men inte annars. Där spelar normer en roll, då normer påverkar i vilka situationer olika typer och nivåer av aggression utförs.
Om vi återgår till frågan om kroppsidealet så förstår jag båda era resonemang som att idealet skulle skapas av reklamen. Det här är inte fallet i någon betydande omfattning. Reklam med personer fungerar vanligtvis så att man vill para ihop ett objekt till vilken publiken har en önskvärd attityd (person som uppfattas som hög social status) med ett objekt till vilken publiken inte har någon särskild attityd (underkläder). På detta sätt kan attityden till det ena objektet generaliseras till det andra, och det upplevda värdet på produkten ökar. Kroppsidealen är alltså exogena (de finns redan där) men har skapats på liknande vis som marknadsföringen försöker påverka vår attityd till produkten. Det aktuella idealet är ett signalvärde för hög social status (korrelera övervikt med inkomst så kan ni få en indikation) som skapas genom våra vardagliga upplevelser. För att förändra våra kroppsideal måste man förändra den underliggande korrelationen. Man kan ha andra invändningar mot att folk exponeras för den här typen av reklam och dyl., exempelvis att det påverkar individers välmående negativt då de påminns om diskrepansen mellan sin egen kropp och idealkroppen, men man kan tyvärr troligen inte påstå att ideal skapas av reklam.
Vad gäller ätstörningar vill jag, utan att gå närmare in på det (till stor del för att mina egna kunskaper är mycket begränsade), säga att det inte riktigt är så enkelt.
Till att börja med är skönhetsidealet och utseendet i den mån detta kan påverkas en fråga om mode. Och växlar med detta. Om vi tar en enkel och påtaglig sak som solbränna, har det gått fram och tillbaka ett antal gånger. Nu senast motiverat av malignt melanom, men tidigare både mörkare och ljusare utgående från den rådande (överklass-) estetiken.
Kropp och hälsa är en allvarligare sak. De allmänna kostråden, till vilka givetvis all matreklam måste räknas, har lett fram till onödig ohälsa. Samtidigt som även vetenskapliga generella kostråd har en brist just i att de är generella. Medan mänskliga behov inte bara beror på generella faktorer som ålder etc. utan på mängder av individuella kroppsliga säregenheter. Och livssituation. Man kan säga att för att nå bättre resultat för folkhälsan generellt, skulle det behövas tätare och grundligare läkarkontroller.
Men då kommer vi till sådana ekonomiska frågor som tillgänglighet till vård och kostnad för patienterna.
Slutligen borde ekonomer vara medvetna om funktionen och nödvändigheten av fattiggörande. Den uttrycks av deras egna studier bara något mera eufemistisk i motiveringarna för den långsiktigt hållbara nivån på arbetslösheten. Och liksom andra incitament som till exempel lyx fungerar fattigdomen bättre ju mer påtaglig den blir.
Åsiktskorridor handlar inte om att vissa åsikter är så självklara att de inte ifrågasätts; det handlar om att vissa åsikter får en skyddad status, och att de som ifrågasätter dem angrips för detta. Åsiktskorridorer är helt onödiga för genuint legitima åsikter. Dessa kan försvaras med legitima argument. Det är bara för åsikter som är oförsvarbara som det behövs en åsiktskorridor – det finns makthavare/ideologer som behöver en allmän acceptans för vissa åsikter, och de är villiga och kapabla att skuld och skambelägga de som ifrågasätter de behövda åsikterna. Samhället skulle klara sig bättre med hederlig debatt, istället för det maktmissbruk som åsiktskorridorer är ett uttryck för.
Jag tror det kan ligga något i detta, men jag tror inte det är “oförsvarbara” åsikter som omgärdas av starka tabun, utan sådana är känsliga, t ex för att det handlar om grundläggande konflikter mellan olika värderingar som står på spel.
Förvisso finns det många berättigade åsikter som skyddas av tabun, men sådana tabun är inte direkt nödvändiga – det finns ju goda argument att använda. Om det inte finns någon part som ifrågasätter ett tabu, krävs inte någon stark kraft för att upprätthålla det.
Men begreppet ”åsiktskorridor” används främst när det finns motparter, som tar avstånd från tabubeläggandet, som marginaliseras och stöts bort trots att de har bra argument och håller god ton; vilket förutsätter att betydligt mer inflytelserika krafter aktivt upprätthåller marginaliseringen, krafter som väljer intellektuell intolerans över seriös debatt.
Jag tror det är ett stort problem är att vi sätter likhetstecken mellan smalhet, träning och hälsa. Det finns många studier som visar att det inte är så enkelt. Det mest uppenbara är undervikt (vilket ofta visas upp som “ideal”) också är ohälsosamt (på gruppnivå). Det finns även studier som visar att överviktiga (och tom milt feta) lever längre än normalviktiga, även om ett kausalt samband är väldigt osäkert (osannolikt?). Många studier visar på korrelation mellan övervikt och olika typer av ohälsa, men det är osäkert hur stort kausalt samband det finns iom att det är svårt att separera effekter av dålig kosthållning mm. Det kan också finnas omvänd kausalitet inkluderad, dvs, att övervikt är orsakad av någon form av ohälsa (eller obalans). Vi vet att träning är mycket viktigt för hälsan, och många tror samtidigt att träna är ett effektivt vis att gå ner i vikt, samtidig som träning i verkligheten bara har en marginell effekt på vikten om det inte kombineras med strikt kaloriintag.
(Jacob Gudiol har skrivit mycket om kost, träning och hälsa med referenser till forskning för den som är intresserad http://tranastyrka.se/category/kost/)
Det är frågor som faktiskt diskuteras rätt så öppet, kroppsideal i synnerhet, där det finns en stor gråskala och där man kan tycka olika och diskutera när det kommer ner till det specifika fallet/frågan.
Jag har svårt att se att dessa frågor skulle vara en åsiktskorridor?
För att ta två exempel på frågeställningar som diskuterats i min egen bekanskap:
Exempel: Vad tycker du om botox?
Kvinna 1: Det gör man när man ändå går till frisören.
Kvinna 2: Men – Hur ska min dotter tro att hon duger som hon är om jag inte visar gott föredömme?
Exempel: Ska man visa vanlig artighet och hälsa på tiggare fast man inte ger pengar?
Exempel: Finns det organisationer man kan skänka till som ger hjälp till självhjälp i tiggarnas hemländer?
Du kanske har rätt och i så fall är det bra, det kanske bara är så att just argumenten i texten inte har dykt upp i offentligheten (eller så har jag missat det).
Håller man tungan rätt i mun, och dessutom respekterar romerna som människor så är problemet inte så svårt.
Som alla vuxna människor (dit man på gammalt svenskt sätt (och enligt gällande rätt) bör räkna alla som är 15 eller äldre) är romerna individer som är ansvariga för sina egna handlingar.
Thomas Sowell citerar David Hume som rådde sina skotska landsmän att överge deras skotska kultur och anamma den engelska, inklusive det engelska språket. Detta gjorde skottarna och blev oerhört framgångsrika.
Romerna har hållit på sin kulturella särart i 1000 år i Europa. De individer som kommer till Sverige _väljer_ att tigga, och de har absolut inga ambitioner att överge sin kultur och anamma den svenska, lika lite som de i Rumänien och Bulgarien har ambitionen att anamma den rumänska respektive bulgariska kulturen.
Det är klart att de drabbas av diskriminering, men denna diskriminering är inte värre än den kineser och japaner drabbades av i USA, eller kineser i Malaysia, eller tamiler på Sri Lanka.
Vad romerna skulle kunna göra är att t ex härma hunsade grupper som kineser och japaner och studera naturvetenskapliga ämnen och teknik (STEM) så att ögona blöder. I New York arbetar den äldre generationen 80-100 timmar i veckan med lågavlönade arbeten. Deras barn fyller elitskolorna.
Baserat på 1000 års historia kommer inte romerna att ändra sig. Ju mer pengar de får, desto fler kommer att tigga i Sverige. Som ekonomer torde ni vara synnerligen hårda med att påpeka att så länge man har mer än vad som behövs för livsuppehälle, kring 2-3 dollar om dagen, _behöver_ man inte tigga.
Så vill vi inte ha tiggande så kan vi svenskar också välja. Den äldre generationen svenskar såg det som djupt oetiskt att inte arbeta om man hade någon förmåga alls att göra det. Därav den gamla lösdriverilagen som avskaffades 1965 eftersom ingen längre tiggde i Sverige. För den som inte kommer ihåg innebar den en varning första gången polisen tog den tiggande, en månad till ett års tvångsarbete den andra resan, och ett till tre års tvångsarbete följande.
Det skulle kanske räcka med böter idag för att tiggeriet skulle upphöra. I synnerhet om man börjar beslagta bilar och husvagnar och skriver lagen så att den kommer till rätta med eventuella “målvaktsfenomen”.
Att Romerna lämnar sitt hemland därför att de där är utsatta för rasistisk diskriminering innebär en utmärkt inkörsport till rastänkande även i Sverige. Som när den svenska överheten förmådde nazityskland att J-stämpla passen på den tidens flyktingar. Åter till Bollhusresolutionen! Och att rasistisk diskriminering och segregation är till nytta för höginkomsttagarna har redovisats tidigare på dessa sidor. https://ekonomistas.se/2016/02/29/etnisk-heterogenitet-och-valfardsstatens-storlek/
Dessutom torde uppvisningen av nöd och elände bidra även på andra sätt till kampen mot den svenska “lönestelheten”. Men det bästa är givetvis de totalt rättslösa, sådana som i USA kallas illegals.
Det våras slaveriet.
Undertallens kommentarer fungerar ofta som karikatyrisk påminnelse om fallgroparna med en viss form av ekonomiskt tänkande.
Jag tror den del av den nationalekonomiska åsiktskorridoren som verkligen behöver breddas rör det Roberts resonemang avgränsar bort (Sveriges och Europas roll i sekler av antiziganistiskt förtryck, fördrivning och diskriminering, ingrodda rasistiska fördomar och känslor, människors hierarkiska tendenser samt enorma klyftor i makt och ekonomiska resurser som inget romskt barn har något ansvar för utan bara föds in i).
Visst, det är lätt att säga att romerna har ett val. Men man måste också vara medveten om att deras kultur i praktiken innebär att väljer man utbildning och jobb så väljer man också att bryta med folkgruppens, klanens och familjens kultur. På så sätt fungerar det ungefär som en destruktiv sekt. Ska man lämna så måste man göra det totalt. Det sociala priset är helt enkelt för högt för att ekonomi och hälsa ska väga över.
För övrigt så lyckas den senaste svenska utredningen om romernas situation återigen missa målet här. Man fokuserar enbart på rasismen och presenterar inga möjliga vägar framåt. Åsiktskorridoren verkar väldigt smal på det här området.
Erik S, det du säger är en del av min poäng. Genom att göra det svårt, till brott som obönhörligt beivras att bete sig asocialt genom att t ex tigga eller ockupera mark höjer man priset för det beteendet. Utvisning efter tre månader i Sverige utan arbete, ingen fri sjukvård, ingen fri tandvård höjer också kostnaderna. Detta är inget underligt. Som till Frankrike utflyttad svensk som glömt mitt formulär kostade några stygn för min son 900 kronor uppe i Kiruna.
Men gör man som idag tvärtom, och “hjälper” romerna i Sverige med bostad, skola, sjukvård, tandvård, så gör man det otroligt mycket svårare för någon att lämna sekten.
Att kräva att romerna ska lämna “sekten” kunde vara ett humant krav. Om det fanns alternativ för individerna. Att “göra det svårt, till brott som obönhörligt beivras att bete sig asocialt genom att t ex tigga eller ockupera mark” blir dock bara att komplettera elände med förtryck . Och som bekant för ekonomer är det – av ekonomiska skäl – förbjudet att föra en politik som skapar full sysselsättning. Vilket är vad som skulle krävas för att de romer som önskade lämna det undertrallen kallar sekten. Det är som bekant först vid vad arbetsgivarna uppfattar som arbetskraftsbrist som även de individer vilka annars utsätts för systematisk diskriminering måste anställas.
Fred, det var Erik S som liknaden vid en sekt. Jag håller med, men skulle ha använt mig av citationstecken.
Det du verkar glömma är att de utländska romer som tigger i Sverige alla hade försörjning i Rumänien eller Bulgarien. Men de föredrar att tigga i Sverige framför att arbeta i sina hemländer. Detta kommer också ur en rimlighetsbedömning. På något sätt lyckades de ta sig fram i livet innan de kom på tanken att tigga i Sverige. Ekonomin i det forna östblocket har blivit radikalt bättre de senaste 27 åren sedan muren föll.
Mig veterligt tigger inte svenska romer. Och om de gör det gjorde de det inte förrän för 4-5 år sedan då. Svenska och utländska romer ockuperade inte mark heller från 1800-talet, antagligen 1500-talet då de tydligen första kom till Sverige, fram till för 4-5 år sedan. Och år 1800 var romerna, precis som övriga i Sverige ungefär 1/16 så rika som idag (se Deirdre McCloskeys böcker), 1/100 så rika som idag om vi också tar i beaktande att vad man idag får för pengarna är av en helt annan karaktär.
Undertrallen hävdar först att “de utländska romer som tigger i Sverige alla hade försörjning i Rumänien eller Bulgarien.” Samt eventuellt också att denna försörjning innebar anställning (“arbete”). Fast sedan skriver han att “På något sätt lyckades de ta sig fram i livet innan de kom på tanken att tigga i Sverige.”. Så hans användning av ordet “rimlighetsbedömning” kan vara avsett som ett medgivande.
Möjligen kan undertrallens rimlighetsbedömning angående romer från Rumänien och Bulgarien som tigger i Sverige i sin tur bygga på generaliseringen att “Ekonomin i det forna östblocket har blivit radikalt bättre de senaste 27 åren sedan muren föll.” Det är som tidigare skrivits på dessa sidor inte självklart att ökad BNP innebär lika mycket förbättrade socio-ekonomiska villkor för alla innevånare i landet. Eurostat ger en betydligt klarare bild av välfärdens fördelning i Rumänien och Bulgarien jämfört med Sverige. se http://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/7034688/3-16102015-CP-EN.pdf
Jag har inget att tillägga vad det gäller kroppsimage och tiggeri förutom att jag håller med dig om tiggandet – politisk korrekthet förhindrar den debatt som vi behöver ha.
Vad gäller dödsstraff finns det faktiskt ett par starka argument emot sådana. För det första innebär avrättning att staten inte kan ändra sin dom – vilket är ett problem om den dömde personen visar sig vara oskyldig. Det finns ett känt exempel av en amerikansk advokat som satte sig in i ett stort antal fall dödsdömda svarta män och kom fram till att ett antal av dem var oskyldiga. Under många år arbetade han med dessa och han lyckades faktiskt minska straffen för flera och t.o.m. frige ett par (tyvärr minns jag inte advokatens namn). Alla dessa processer var en kamp mot klockan då straffet som sagt är oåterkalleligt. Visst kan man säga att dödsstraff endast bör appliceras när den straffades skyldighet står bortom allt tvivel men när kan man någonsin vara säker på det?
Ett andra argument har att göra med respekt för liv. Det är trevligare att leva i ett land där staten inte kan avrätta folk, där man sätter värde på alla människors liv, till och med de som är serie- eller massmördare. Tack vare modern psykologi vet vi att inte ens grova brottslingar i grunden är “onda människor” – de har bara allvarliga psykologiska störningar. För allas säkerhet måste vi självfallet låsa in dom men varför måste de sedan avrättas? Den enda legitima anledning vore att det sparar lite pengar men det känns inte som tillräckligt.
I en av kommentarerna nämner du aborter och dödshjälp. Argumenten för aborter är förstås dels att de ofödda barnen fortfarande är mycket outvecklade (både vad gäller intelligens och känslor) när aborten genomförs. Det är som att avliva ett djur. Dels är det att barnen – om de föddes – skulle medföra stora kostnader för sina föräldrar som till på det förmodligen inte skulle kunna ge dem den kärlek de behöver. Alla får lida av födseln. Argumentet för dödshjälp är att det är bra att låta folk välja själva där det rör deras egna liv. Om du själv bestämmer dig för att du vill dö är det OK men om staten (eller någon annan) bestämmer det åt dig är det mindre så.
Denna Brexitdag kanske det kan vara värt att påminna om att avskaffandet av dödsstraffet i t ex Europa alltid har varit ett elitprojekt, ett område där folkviljan har bedömts som “populistisk” och systematiskt satts åt sidan. Detta trots att det inte är en “populistisk” åsikt i så måtto att den som t ex “sänk alla skatter – höj alla bidrag” inte är skulle vara kompatibel med hur ett samhälle fungerar.
Det finns givetvis en risk att det blir fel. Man skulle då kunna säga med Adam Smith att “a tolerable administration of justice” är allt vi bör sträva efter i ett samhälle. Absolut rättvisa finns inte, och att ens försöka sträva efter den förvandlar ett samhälle till en totalitär stat. Tänk tre månaders domstolsförhandlingar för en trafikförseelse. Jag tror att det var Wendel Holmes i USA som sade att den som avrättas gör det som en del av det samhällskontrakt som finns. Att, för att uttrycka det brutalt, några oskyldiga människoliv går åt för att ett samhälle ska fungera bättre. Och att sitta i 30 år i fängelse orsakar också konsekvenser som inte går att göra ogjorda.
Inom parentes så är också de amerikanska processerna på området ganska annorlunda. I Storbritannien tog det på 50-talet någon månad mellan utdömt straff och hängning.
Tydligen kan man inte skrolla fram till sidan i boken nedan längre, men från minnet så var 49 procent av svenskarna för dödsstraff 1997, sista gången mig veterligt frågan ställdes i en opinionsundersökning. Detta är enormt när det inte finns en enda offentlig person som propagerar för åsikten.
I Storbritannien är stödet för dödsstraff ungefär lika stort som i Texas;a mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar ska vara för, återigen från mitt minne av dold sida i boken nedan.
http://books.google.fr/books?id=KPIf6dPJ_jQC&pg=PA639&lpg=PA639&dq=Joshua+Micah+Marshall+death+penalty&source=bl&ots=pfmSrz-4Xc&sig=-ViZnuCJEBEfLiC59yfN0JzmDxQ&hl=en&ei=SZL_S6-4HY7b-QajhdCkCg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CBUQ6AEwAA#v=onepage&q=Joshua%20Micah%20Marshall%20death%20penalty&f=false
Intressant, jag skulle gärna se uppdaterade siffror för Sverige. Detta påminner mig för övrigt om Peter Esaiassons DN-artikel om etablissemang vs folk: http://www.dn.se/debatt/eliten-satte-den-demokratiska-lyhordheten-pa-undantag/
Jag tror tyvärr inte att det finns några senare siffror. Dödsstraffets vara eller inte vara tillhör frågor som man i Sverige inte så ofta ställer. Rätten till självförsvar kommer inte heller upp. Sist man frågade, vill jag minnas att 70 procent av svenska kvinnor helst skulle vilja vara hemma med sina egna barn fram tills de börjar skolan, om de hade råd. Frågor kring detta (se nedan) är, om de ställs, synnerligen begränsade i sitt spann.
Familjepolitiken går ut på att i mycket se till att kvinnor inte har råd. Ord som “kvinnofälla”, eller “kedja fast kvinnorna vid spisen” hörs i debatten om vårdnadsbidrag. Eller varför inte indragen subvention av daghem. Från Hoff Summers lärde jag mig att av amerikanska kvinnor vill 20 procent vara hemma heltid, 60 procent arbeta deltid, 20 procent heltid.
De frågor som diskuteras DN-artikeln håller sig också mycket nära åsiktskorridoren. Det fullständiga spannet i flyktingpolitiken går inte från -1, “politiken ska vara mer restriktiv” till 10, “fri invandring”, och kanske 20, “fri invandring med välfärdsstat”.
De frågor man inte ställer i sådana undersökninar är t ex -20 “utvisa alla icke-européer/alla icke-svenska medborgare som inte försörjer sig helt själva”, -10 “australiensisk politik där alla processas på en ö och de som har asylskäl skickas till Kambodja”, eller -5, fransk politik där man får söka asyl men inte får någon mat, uppehälle, fickpengar, bostad, sjukvård, SFI eller arbetstillstånd.
Rent allmänt är som sagt spannet i vad som tillåts, eller åtminstone inte anses som rasistiskt i Sverige ofta 13 till 17 på en skala som går mellan -20 till 20. Då jag läser främst brittiska, franska och amerikanska media har jag ibland själv lite dålig fingertoppskänsla i Sverige.
@undertallen: I SOM-undersökningen har man fortsatt fråga om dödsstraff. Jag hittar inte de senaste siffrorna, men enligt den här artikeln var det 14 procent som var för dödsstraff för några år sedan.
Robert, ja tydligen sjunker stödet för dödsstraff. Enligt en wikipedialänk med döda länkar var det 36 procent 2006.
https://en.wikipedia.org/wiki/Capital_punishment_in_Sweden
I Storbritannien gick det under 50 procent för första gången 2015.
http://www.bbc.com/news/uk-32061822
Åter dock, med noll offentliga personligheter som argumenterar för i Sverige och kanske någon procent i Storbritannien. Det torde se helt annorlunda ut ifall samma andel av offentliga personer stödde dödsstraff som hos befolkningen i gemen.
Alltså, argument mot att inte negligera svenska medborgares lyxproblem när man diskuterar tiggeri behövs väl inte?
Man kan nog mycket väl tycka att man inte alls negligerar lyxproblemet bara för att man tänker att det inte tycks finnas någon lagstiftningslösning som inte förstör större värden än den skapar. Det är ju ett sluttande plan, det här med att förbjuda beteenden som någon tycker att är obehagliga. En del känner obehag av tiggare, andra av porrtidningsförsäljning. Att det finns en viss betalningsvilja för att lösa ett sådant problem räcker tyvärr inte eftersom de som idag tigger respektive säljer porrtidningar inte kan leverera frihet från tiggeri respektive porrtidningar. Slutar de så kan andra ta vid.
Det är det som är problemet. Vore det inte på det här viset hade vi för länge sedan tagit hand om vårt lyxproblem (och i samma veva löst ett gäng tiggares problem med bristande inkomster). Nu sitter vi istället stilla i båten, hanterar en del mer akuta följder av tiggeriet som de illegala bosättningarna och får i övrigt försöka hålla till godo med att försöka njuta av att leva i ett samhälle som inte springer åstad och förbjuder allt misshagligt. Inte optimalt, men orsaken till det är inte att lyxproblemet negligeras utan att det är svårlöst.
Kul text! Angående kroppsideal: enligt SCB och måttet BMI är närmare varannan svensk överviktig (https://twitter.com/SCB_nyheter/status/678953204512608256). Jag har svårt att se något annat än vilseledande grupptryck för att t.ex. förbjuda reklam av “abnormala” människor i London (http://www.ft.com/intl/cms/s/0/abd9f…#axzz4BX9mFCcl).
(jag vet att jag blandar äpplen (se) och päron (gb))
Brexit. Jag tyckte att din kommentar att du inte kom ihåg argumenten mot dödstraff var intresssant. Kan det vara så att när man inte kommer ihåg (eller korrektare är nog snarare ingen känslomässig koppling) kan nya åsiktrkorridorer bryta ut i populismens namn? Jag läste idag att Sarah Palin tyckte att Brexit var bra och det nu var tid för USA att lämna FN.
Varför Brexit? Hur kommer det sig att arbetarklassen vars problem har orsakats mest av inhemska konservativa politiker än av globalisering (och ännu mindre EU) väljer att rösta på dessa för att lösa sina problem (samma sak med Trump)? Demokratins baksida; så fort det blir frustration i ett land kopplas hjärnan bort och man röstar för isolation och mot invandrare, trots att inget genom historien visat att det löst några problem snarare gjort allt mycket värre. Man blir trött.
Gällande tiggeritanken; jag kanske har missförstått dig, men jag ser inte var åsiktskorridoren kommer in. Vad är den tänkta kontroversen?
1. Undvik sockerhaltiga produkter i möjligaste mån. Undvik mjöl, potatis, ris etc. Ät vid regelbundna tider. Gå en timme om dagen.
2. Tiggare får stanna i högst 3 månader. Detta kontrolleras inte idag. I Sverige har vi en skamkultur.
http://www.vf.se/naringsliv/fran-skuld-till-skamkultur
3. Dödsstraff bör kunna användas vid allvarligare brott. Många kommer hit från andra kulturer där det är legitimt med dödsstraff.
4. I rika Monaco såg jag 0 (noll) tiggare. Varför skall Sverige vara nån sorts uppsamlingsplats för arbetsskygga individer. Många vill vara med och dela på vår välfärd som vi byggt upp med slit och släp
1. För dietråd bör man vända sig till läkare. Sådana som sprider sina patentmodeller i veckotidningar eller på Internet förtjänar inget intresse. Annat än möjligen inom den gamla typen av etnologi, det som kallades folklivsforskning.
2. Att gränserna öppnades helt har givetvis sina randiga skäl. Nyttan för arbetsgivarparten av en omfattande tillgång till illegals kan knappast överdrivas. http://monthlyreview.org/2015/10/01/the-part-of-illegal-they-dont-understand/
3. Att det är legitimt med dödsstraff i diverse länder (Jag förmodar att det är USA som spökar som ett föredöme och inte Saudiarabien) innebär inte att det skulle vara legitimt i mera civiliserade länder som till exempel Sverige. Vi har som kanske bekant inte samma omfattning på den grövre våldsbrottsligheten som däröver och ett mera demokratiskt styrelseskick än Saudierna.
4. Att hävda att tiggare är arbetsskygga skulle kunna vara något mer än bara dumt förtal i fall Sverige fortfarande tillämpade grundlagens krav att det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete. Men som bekant, åtminstone bland ekonomer,tillämpas inte ens regeln att inflationen skall hålla på 2 +/- 1 procent.
Det är som sagt många – även om de är ytterligt få räknat som procent av befolkningen – som vill ha en ännu större del än tidigare av vår välfärd som vi byggt upp med slit och släp. Särskilt framgångsrika verkar topp 0,01 procent vara. https://ekonomistas.se/2015/04/30/toppinkomsterna-2013-kapitalinkomsterna-fortsatter-att-oka/
För dietråd bör man inte vända sig till läkare. De har i snitt 12,5 timmars utbildning inom kost under sina studier, vilket motsvarar kanske 6-7 föreläsningar inom ämnet. En person som tagit en vanlig högskolekurs på 7,5 högskolepoäng inom nutrition har studerat mer än en läkare. Men självklart är de väldigt mycket mer trovärdiga än exempelvis veckotidningar som du skriver!
http://tranastyrka.se/lakare-har-totalt-125-h-utbildning-inom-kost/
Lösningen i att betala för att slippa se tiggare har ju framförts av många. Men om målet är att se färre fattiga på Sveriges gator så är skall det ju då inte betalas till de som rest hit, utan tvärtom till de som inte åker hit.
Jag håller inte alls med om det, jag tror det finns en samhällsnytta av att vi tvingas se EU:s fattigaste mitt framför oss – annars blir deras situation bortglömd. Och en mängd bra möten och arbetstillfällen uppstår. Migration är av godo, både ekonomiskt och humanitärt.
Men tillbaks till tanken om att betala för att slippa se fattiga. Guy Standing levererar ett föreslag på ‘Euro-dividends’ till fattiga i Rumänien/Bulgarien här, som ett alternativ till andra stimulansåtgärder från EU.
https://www.socialeurope.eu/2015/02/basic-income-pilots-better-option-qe/
“Unlike QE, the direct transfers would not reduce pressure on governments to cut budget deficits, if that is considered important. It should also be more palatable to German politicians, bankers and voters. It would also be consistent with a moral migration policy, ameliorating the conditions that induce impoverished Romanians and Bulgarians to try to go to countries where anti-migration sentiment is dragging governments towards illiberal posturing and policy.”
Även om det bara är en tankebubblare så är det intressant. En fri marknad, med fri rörlighet av människor kan knappast ha så drastiska inkomstskillnader som mellan Rumänien och Sverige, eller för den delen Polen och Storbritannien…
Varför skulle en fri marknad med fri rörlighet av människor inte kunna ha sådana drastiska inkomstskillnader som mellan Sverige och Rumänien? Inkomstskillnaderna inom Indien, Brasilien, Sydafrika, Mexiko m.fl. är ju långt mycket större än så? De rikaste i de länderna är långt rikare än svensk överklass och de fattigaste långt fattigare än rumänska romer?
Men då får man naturligtvis i förlängningen stå ut med gated communities, privata “polisstyrkor”, slum, likgiltighet inför mindre lyckligt lottade även inom landet/unionen osv. Men även dessa länder fungerar ju.
Personligen föredrar jag en mindre fri marknad och icke-fri rörlighet så vi slipper en sådan utveckling lokalt i Sverige men alla sätt som funkar är bra. Det är dock viktigt att se till att man har råd att bo innanför gaten för utanför kommer det inte vara vidare trevligt. Men besökare på en ekonomistasblogg komme nog i genomsnitt vara sådana som kommer ha råd att hålla sig på rätt sida bommen.
Robert!
Frågeställningen om att tiggare orsakar lyxproblem om 200000kr per år känns lite väl abstrakt.
Här nedan ett lite mer praktiskt förhållningssätt:
Låt oss utgå från 17000kr/ månad. Tiggaren drar idag ihop ca 100kr/ dag,
ca 3000kr/ månad. Istället för den förnedring som tiggeriet innebär erbjuds istället heltidsarbete för 9000kr/mån, ersättningen undantas beskattning och sociala avgifter.
Tiggaren får då en månatlig intäkt som väsentligt överstiger den han har idag. Om man utgår från ett ytbehov av bostad på 10 kvm per person( jfr norm för flyktingar 5 kvm/ pers) skulle en grupp av 5-6 personer även klara av att hyra en lägenhet. Möjlighet att röra sig uppåt och ta mer kvalificerade jobb till högre lön skulle finnas, dock med flerårig karenstid för tillgång till försörjningsstöd i syfte att motverka skenanställningar.
Arbetsuppgiften består i renhållning på allmän plats. Då menar jag finrengöring, det kommunerna orkar med idag är en form av grov renhållning, som sker beroende på läge i staden och typ av kommun med olika intervaller. Finrengöringen består i att plocka papper,fimpar, glas, burkar och inte minst ogräs på mark som klassas som allmän plats, främst trottoarer, kantsten, refuger etc.
Kvarstående 8000kr/ månad får täcka verktyg, förbrukningsmaterial, maskiner,bränsle och arbetsledning/ overhead. Kommunerna får organisera i egen regi eller lägga ut på entrepenad. Staten står för finansieringen genom en mindre höjning av fastighetsavgiften. Antalet arbetstillfällen begränsas till max 4500. Detta blir en special
typ av anställning som inte skulle komma att konkurrera med inhemsk arbetskraft.
Tvärtom skulle det skapa ca 300 fullbetalda tjänster i form av arbetsledning. Den dagliga finrengöringen görs inte idag. Standarden på renhållningen i våra städer utgör en sorglig syn.
Med detta i ryggen kan man med gott samvete införa förbud mot tiggeri samt ändra i reglerna för försörjningsstöd som hindrar att man kan komplettera den låga lönen för denna typ av specialanställning med F-stöd. Man erhåller samordningsnummer, dock ej personnummer. Kommunerna den enda möjliga beställaren och huvudansvariga för anställningaarna. För tjänsterna skulle sedvanliga krav på prestation gälla, för den som pga misskötsel blir av med jobbet skulle dörren till tiggeri och försörjningsstöd vara stängd, dvs åter tillbaka till hemlandet.
UPPDATERAD TEXT:
Robert!
Frågeställningen om att tiggare orsakar lyxproblem om 200000kr per år känns abstrakt.
Här en alternativ modell:
Låt oss utgå från 17000kr/ månad. Tiggaren drar idag ihop ca 100kr/ dag( om man nu ska tro Alexandra Pascalidous TV- dokumentär om tiggare) ca 3000kr/ månad. Istället för den förnedring som tiggeriet innebär erbjuds istället heltidsarbete för 9000kr/mån, ersättningen undantas beskattning och sociala avgifter.
Tiggaren får då en månatlig intäkt som väsentligt överstiger den han har idag. Om man utgår från ett ytbehov av bostad på 10 kvm per person( jfr norm för flyktingar 5 kvm/ pers) skulle en grupp av 5-6 personer även klara av att hyra en lägenhet. Möjlighet att röra sig uppåt och ta mer kvalificerade jobb till högre lön skulle finnas. Här skulle man också införa en karenstid på ett antal år för tillgång till socialförsäkringar, detta i syfte att undvika skenanställningar.
Arbetsuppgiften består i renhållning på allmän plats. Då menar jag finrengöring, det kommunerna orkar med idag är en form av grov renhållning, som sker beroende på läge i staden och typ av kommun med olika intervaller. Finrengöringen består i att plocka papper,fimpar, glas, burkar och inte minst ogräs på mark som klassas som allmän plats, främst trottoarer, kantsten, refuger etc.
Kvarstående 8000kr/ månad får täcka verktyg, förbrukningsmaterial, maskiner,bränsle och arbetsledning/ overhead. Kommunerna får organisera i egen regi eller lägga ut på entrepenad. Staten står för finansieringen genom en mindre höjning av fastighetsavgiften. Antalet arbetstillfällen begränsas till max 5000. Detta blir en special
typ av anställning som inte skulle komma att konkurrera med inhemsk arbetskraft. Den vanliga grovrengöringen med maskin skulle fortgå, sedan kom den manuella dagliga finputsen av gator och torg.
Programmet skulle vidare skapa ca 300 fullbetalda tjänster för den inhemska befolkningen i form av arbetsledning. Den dagliga finrengöringen görs inte idag.
Momenten som ingår i finrengöring av den yttre miljön är svåra att göra med maskin, de görs bäst manuellt, därför blir de inte utförda i tillräcklig hög utsträckning. Standarden på renhållningen i våra städer utgör en sorglig syn. Här jobbas det mer systematiskt i vissa andra länder: https://www.theguardian.com/cities/2015/jun/15/cleanest-city-world-calgary-singapore
Med detta program i ryggen kan man sedan med gott samvete införa förbud mot tiggeri samt ändra i reglerna för försörjningsstöd som hindrar att man kan komplettera den låga lönen för denna typ av specialanställning med F-stöd, ej heller skulle tillgång till socialförsäkringar medges. Tiggarna kunde få ett samordningsnummer för hantering av löneutbetalningar, dock ej personnummer. För tjänsterna skulle sedvanliga krav på prestation gälla, för den som pga misskötsel blir av med jobbet skulle dörren till tiggeri och försörjningsstöd vara stängd, dvs åter tillbaka till hemlandet.
Modellen ovan innebär att man avgränsar den möjliga arbetsmarknaden till ett snävt område till en tjänst som inte utförs idag, att man därmed förhindrar lönekonkurrens, att man avgränsar gentemot välfärdssystemet samt att man ser till att verksamheten skapar jobb till den inhemska befolkningen.
Tiggarna får ett inkomstlyft med 200%, möjlighet till uppvärmd bostad med tillgång till vatten, må vara trångbott, samt inte minst, värdighet.
Vi blir av med lyxproblemet, Roberts kalkylerade kostnad kvarstår men i gengäld får vi en ren och snygg yttre miljö, vilket borde leda till betalningsvilja. Vi kan med gott samvete införa tiggeriförbud. Vi slipper därmed också att fler fattiga EU- migranter kommer hit för att tigga, de skulle däremot vara välkomna att komma och ta specialtjänsterna i den takt som de som har jobben fick arbeten på den ordinarie arbetsmarknaden.
UPPDATERAD TEXT 2:
Robert!
Åsiktskorridor upplever jag inte att vi har i debatten. Vissa kan uppfatta kravet på att förankra ståndpunkter i fakta och vetenskap som begränsande( därav känslan av smal korridor). Men det kravet ska man hålla högt i debatten, annars hamnar vi i ett amerikanskt debattläge, där lögner(samtliga utanför den svenska åsiktskorridoren) är en del av den politiska debatten på hög nivå, jfr The Donald.
Frågeställningen om att tiggare orsakar lyxproblem om 200000kr per år känns lite abstrakt. Vårt känsloliv är sekundärt i sammanhanget. Fokus bör vara på tiggarna och hur dom ska arbeta sig upp i samhället.
Här en alternativ modell:
Låt oss utgå från 17000kr/ månad. Tiggaren drar idag ihop ca 100kr/ dag( om man nu ska tro Alexandra Pascalidous TV- dokumentär om tiggare) ca 3000kr/ månad. Istället för den förnedring som tiggeriet innebär erbjuds istället heltidsarbete för 9000kr/mån, ersättningen undantas beskattning och sociala avgifter.
Tiggaren får då en månatlig intäkt som väsentligt överstiger den han har idag. Om man utgår från ett ytbehov av bostad på 10 kvm per person( jfr norm för flyktingar 5 kvm/ pers) skulle en grupp av 5-6 personer även klara av att hyra en lägenhet. I dagens marknadsläge skulle det vara svårt att hitta bostad, möjligen skulle man då i PBL införa ett förstärkt rätt att under max 10 år att konvertera outhyrda lokaler till tillfällig bostad särskilt ämnat för denna grupp. Möjlighet att röra sig uppåt och ta mer kvalificerade jobb till högre lön skulle finnas. Här skulle man också införa en karenstid på ett antal år för tillgång till socialförsäkringar, detta i syfte att undvika skenanställningar.
Arbetsuppgiften består i renhållning på allmän plats. Då menar jag finrengöring, det kommunerna orkar med idag är en form av grov renhållning, som sker beroende på läge i staden och typ av kommun med olika intervaller. Finrengöringen består i att plocka papper,fimpar, glas, burkar och inte minst ogräs på mark som klassas som allmän plats, främst trottoarer, kantsten, refuger etc.
Kvarstående 8000kr/ månad får täcka verktyg, förbrukningsmaterial, maskiner,bränsle och arbetsledning/ overhead. Kommunerna får organisera i egen regi eller lägga ut på entrepenad. Staten står för finansieringen genom en mindre höjning av fastighetsavgiften, relevant eftersom det är privata och offentliga markägare som skulle dra direkt nytta av tjänsten. Antalet arbetstillfällen begränsas till max 5000. Total kostnad för staten ca 1 mdr. Detta blir en special typ av anställning som inte skulle komma att konkurrera med inhemsk arbetskraft. Den vanliga grovrengöringen med maskin skulle fortgå, sedan kom den manuella dagliga finputsen av gator och torg.
Programmet skulle vidare skapa ca 300 fullbetalda tjänster för den inhemska befolkningen i form av arbetsledning. Den dagliga finrengöringen görs inte idag.
Momenten som ingår i finrengöring av den yttre miljön är svåra att göra med maskin, de görs bäst manuellt, därför blir de inte utförda i tillräcklig hög utsträckning. Standarden på renhållningen i våra städer utgör en sorglig syn. Här jobbas det mer systematiskt i vissa andra länder: https://www.theguardian.com/cities/2015/jun/15/cleanest-city-world-calgary-singapore
Med detta program i ryggen kan man sedan med gott samvete införa förbud mot tiggeri samt ändra i reglerna för försörjningsstöd som hindrar att man kan komplettera den låga lönen för denna typ av specialanställning med F-stöd, ej heller skulle tillgång till socialförsäkringar eller fri skolgång för barn medges. Eventuella invändningar från EU får man lyssna in artigt och sedan lämna därhän. Tiggarna kunde få ett samordningsnummer för hantering av löneutbetalningar, dock ej personnummer. För tjänsterna skulle sedvanliga krav på prestation gälla, för den som pga misskötsel blir av med jobbet skulle dörren till tiggeri och försörjningsstöd vara stängd, dvs åter tillbaka till hemlandet.
Modellen ovan innebär att man avgränsar den möjliga arbetsmarknaden till ett snävt område, till en tjänst som inte utförs idag, att man därmed förhindrar lönekonkurrens, att man avgränsar gentemot välfärdssystemet samt att man ser till att verksamheten skapar jobb till den inhemska befolkningen.
Tiggarna får ett inkomstlyft med 200%, möjlighet till uppvärmd bostad med tillgång till vatten, må vara trångbott, möjlighet att skapa sig en större ekonomisk plattform och börja arbeta sig uppåt, samt inte minst, värdighet.
Vi blir av med lyxproblemet, Roberts kalkylerade kostnad kvarstår men i gengäld får vi en ren och snygg yttre miljö, vilket borde leda till betalningsvilja. Vi kan med gott samvete införa tiggeriförbud. Vi slipper därmed också att fler fattiga EU- migranter kommer hit för att tigga, de skulle däremot vara välkomna att komma och ta specialtjänsterna i den takt som de som har jobben fick arbeten på den ordinarie arbetsmarknaden.
Ser fram emot att få många bra motargument mot modellen ovan.
En kritik av de underliggande orsakerna till att modellen ovan över huvud taget uppfattas som något slags lösning på problemet duger uppenbarligen inte för att få publicering. Så låt oss i stället kritisera den del av modellen som skulle kräva förändringar jämfört med idag rådande praxis.
Den helt avgörande frågan är hur det med nuvarande administration av arbetslösheten skulle vara möjligt att de som fick specialtjänst skulle kunna lämna jobben till nya behövande genom att “de som har jobben fick arbeten på den ordinarie arbetsmarknaden.” Att sysselsättningen enligt modellen skulle få lov att ökas med “300 fullbetalda tjänster för den inhemska befolkningen i form av arbetsledning” är säkert tillåtligt, men i fall vi föreställer oss att de 5000 specialtjänsterna skulle ha en omsättningstid på ett par år, skulle detta kräva att sysselsättningen ökades med 2500 personer om året…
Det grundläggande – men väl dolda – påståendet är det Malthusianska. Dvs. att det råder överbefolkning och att det enda som finns att göra är att omfördela denna så att skadorna minimeras. Enligt det minst lika grundläggande men mera sällan erkända tillägget till Malthus teori om överbefolkning blir skadorna av överbefolkningen minst i fall det är de egendomslösa, proletariatet, som definieras som varande överflödiga.
Friedrich Engels skrev om den motsvarande lagstiftningen som infördes i England på 1850-talet att “eftersom de rika har all makt i sin hand, måste proletärerna underkasta sig, om de inte godmodigt inser det själva, en lag som faktiskt förklarar dem som överflödiga. Detta har gjorts i Nya fattiglagen. Den gamla fattiglagen som vilade på 1601 års parlamentsbeslut (Elisabeths 43:e), utgick, naivt nog, ifrån förutsättningen att det är församlingens skyldighet att draga försorg om sina fattiga. Den som inte hade arbete erhöll understöd, och den fattige ansåg församlingen skyldig att skydda honom från svält. Han krävde sitt veckounderstöd som en rättighet, inte som en favör, och detta blev för mycket för bourgeoisin.”
Utdefinieringen av de egendomslösa som de överflödiga kompletteras ofta med att tillskriva dem underlägsen ras, religion, härkomst, nationalitet osv. I Cocozzas fall är utdefinitionen ordnad så att de egendomslösa, proletärerna, tiggarna skall vara eller i alla fall betraktas som icke inhemska alltså troligen icke medborgare i Sverige (“300 fullbetalda tjänster för den inhemska befolkningen”). Det problem som kan uppstå ändå, vilket Cocozza faktiskt uppmärksammar är att Sverige är med i EU och att de personer som är medborgare i andra EU-länder rent formellt sett skall beviljas vissa medborgerliga rättigheter även i Sverige. Cocozza föreslår givetvis inte att Sverige skall gå ur EU bara för att vi anser oss oförmögna att fullgöra de sociala förpliktelserna utan i stället enligt gängse borgerlig moral att “Eventuella invändningar från EU får man lyssna in artigt och sedan lämna därhän.”. Något som självklart accepteras av EU, då det gäller egendomslösa “medborgare” vilka vanligtvis härrör från det så kallade nya Europa, där medborgerliga rättigheter inte skall tas lika allvarligt.
Det enda problem som egentligen finns med förslaget är att det skall få förekomma någon slags registrering av dessa – inte nödvändigtvis för löneutbetalningarna, de kan nog ordnas genom lämpligt antal entreprenörer och därmed skyddas mot allmänhetens insyn, men när det gäller förslaget att “för den som pga misskötsel blir av med jobbet skulle dörren till tiggeri och försörjningsstöd vara stängd, dvs åter tillbaka till hemlandet.” blir det problem. Denna tiggerinödhjälpsarbetare måste kunna identifieras och förpassas av myndigheterna och måste dessutom hindras från att återvända. Hela förslaget faller på detta, för den svenska tillämpningen av EU:s fria rörlighet bygger på att gränserna normal sett inte får kontrolleras. Att införa sådan kontroll skulle riskera att minska den avsedda ökningen av Sveriges relativa överbefolkning (se Marx Kapitalet bd. 1) mer än vad som är acceptabelt.
Tack för dina synpunkter.
Vill börja med en länk till en artikel i torsdagens Washington Post. Modellen tillämpas till viss del redan i Albuquerque:
https://www.washingtonpost.com/news/inspired-life/wp/2016/08/11/this-republican-mayor-has-an-incredibly-simple-idea-to-help-the-homeless-and-it-seems-to-be-working/?wpisrc=nl_most-draw8&wpmm=1
1. Nej,modellen är progressiv, den bygger inte på Malthus. Tvärtom skapas möjligheten att arbeta sig uppåt inom ramen för en särskilt reglerad arbetsmarknad. Rent fördelningsmässigt så får mer välbärgade människor i Sverige betala 1 mrd till fattiga EU-migranter. Det är mer än vad de betalar idag i form av allmosor. Sverige är inte överbefolkat utan tvärtom lider vi av för låg befolkningstäthet.
Se t-.ex argumenten som framförs nu av motståndare till höghastighetsjärnvägar,
2. Utan arbete får EU-medborgare vistas max 3 månader i Sverige. Har vi infört tiggeriförbud är den försörjningsmöjligheten stängd. Möjligen behövs ännu fler sanktioner mot arbetsgivare som anlitar svartarbetare. Med detta på plats tror jag att frågan om återvändande löser sig. Dom behöver inte identifieras och förpassas av myndigheterna eftersom de kommer sakna försörjningsmöjlighet i Sverige utanför såväl den ordinarie som den för denna grupp anpassade arbetsmarknaden.
3. Din förmodade omsättning av personal, 50% per år, är mycket för hög. 1-5% mer troligt.
Alltså, är man progressiv borde man ändå hålla med om att detta är ett steg framåt för den människa som idag är hänvisad till att tigga.
Låt oss nöja oss med att granska den första punkten i det nya förbättrade förslaget från Cocozza.
Genom den föreslagna modellen ”skapas möjligheten att arbeta sig uppåt inom ramen för en särskilt reglerad arbetsmarknad”.
Detta kan vara sant i fall gör ett antal ytterligare antaganden.
1.a. Förutom det helt självklara som att de aktuella fallen, försörjningen genom tiggeri enbart beror på arbetslöshet och inte till någon del på bristande arbetsförmåga eller brist på arbetstillfällen (arbetsgivarnas önskemål om ”kompetens” i betydelsen icke fackligt organiserade eller med facken solidariska liksom de fysiska och psykiska kraven för anställning ligger numera rätt högt även i förhållande till ”etniska svenska mitt i livet”)
krävs också:
1.b. att den nationalekonomiska regleringen, till exempel Riksbankens tillämpning av inflationsmålet ger arbetsgivarna orsak att öka antalet anställda, samt:
1.c. att storleken på befolkningen i arbetsför ålder bibehålls i stället för att ökas till exempel genom fri tillgång till andra länders övertaliga inom arbetskraften eller höjning av pensionsåldern.
Ovanstående givetvis även i fall möjligheten att arbeta sig uppåt skall begränsas till max 5 procent av personalen per år (enligt Michael Cocozza ”3. Din förmodade omsättning av personal, 50% per år, är mycket för hög. 1-5% mer troligt.”)
Ett annat påstående från Coccozza som är värt att kommentera är när han skriver att ”Sverige är inte överbefolkat utan tvärtom lider vi av för låg befolkningstäthet.”
Då den svenska staten och kommunerna tillsammans (”det allmänna”) under nuvarande ekonomiska regim inte klarar av eller ens vågar uttrycka ambitionen att verkställa den svenska grundlagens krav ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad…” måste rimligtvis befolkningen vara för stor. Eller så kan det möjligen vara så att de nuvarande innevånarna/medborgarna är fel innevånare/medborgare?
Sådär säger bara folk som åker omkring i en Volvo kombi från A till B. För oss andra är det fantastiskt att ganska snabbt kunna komma ut i tyst och tom natur.
Exakt hur “lider” Sverige? Genom att ofta hamna i toppen när välstånd och välbefinnande jämförs mellan olika länder?
Problemet med tiggeri är att det är helt oordnat, vilket ger en känsla av att samhällskontraktet inte gäller längre. Vill man ta bort obehaget, eller “lyxproblemet” så kan man upprätta zoner där all form av bettleri är tillåten (välgörenhetsinsamlingar, tiggeri, telefonabonneamangsförsäljning etc), med det underliggande syftet att i alla andra zoner är det INTE tillåtet.
Reklam, torghandel och uteserveringar är exempel på andra företeelser som får finnas, men inte överallt och hela tiden.
Att sitta på gatan och tigga verkar vara en synnerligen miserabel tillvaro, så man får anta att alternativen för de som gör det också är rätt usla. Men att för den sakens skull tolerera att det sitter någon utanför varenda mataffär i hela Sverige är inte nödvändigt.
Om det bara vore någorlunda reglerat och ordnat så vore det inget samhällsproblem längre (för oss), och vi kunde återgå till att fokusera vår empati mot den typen av långsiktiga konstruktiva lösningar som ger människor mer än bara usla alternativ att välja mellan.
När jag ser kvinnan utanför hemköp försöker jag tänka lite längre. Vårt samhälle och välstånd baseras på att man låter tanken gå bortom dem impulsiva känslan. Den impulsiva känslan gör ofta en felaktig bedömning av verkligheten. Läs exempelvis “Tänka, snabbt och långsamt” av Kahneman.
Denna kvinna lär sina barn, genom sitt föredöme, att tiggeri är ett yrke som man kan ha. På så sätt har romernas tiggeri fortgått genom århundrade.
Jag skulle aldrig ge ett öre till någon som tigger på svenska gator. Det är direkt kontraproduktivt för det långsiktiga målet, att dessa människor medels arbete skall kunna försörja sig själva. Genom att ge pengar vidmakthåller man bara en ond spiral av tiggeri från generation till generation. Att agera som jag gör kallas på engelska “tough love” och är där ett vedertaget uttryck och metod.
Rumänien har fått 32 miljarder från EU för att hjälpa romerna till bättre livsvillkor. De har dock enbart plockat ut en liten delmängd av pengarna.
Få förnekar att det finns strukturer av diskriminering. Dock, återigen måste man se och tänka lite längre. Vad är det som gör att så få romska barn fullföljer en utbildning? De har faktisk tillgång till utbildning i Rumänien. Mängden romer i dessa områden att de fyller hela skolklasser och skolor.
Det jag sett med egna ögon under min uppväxt i Skärholmen på 70-talet, stämmer väl överens med de sociologiska studier om romsk kultur som jag läst. Det ingår inte i romsk kultur att skaffa sig utbildning.
Det är intressant att exempelvis jämföra med europeisk judisk kultur där utbildning är oerhört viktigt. Europeiska (och amerikanska) judar är oerhört framgångsrika per capita, se exempelvis antal nobelpristagare av judisk härkomst. Judarnas framgångssaga är givetvis mycket välkommen och ett exempel på hur en minoritet kan bidra långt över sin andel av befolkningen till ett samhälle.
Både judar och romer har historiskt varit förföljda, vilket historien visar. Den ena gruppen har blivit framgångsrik i det moderna västerlandet, och den andra totalt misslyckad.
Om romerna skall ändra sin ställning i samhället och få samma framgång som den judiska minoriteten måste de själva förändra sin romska kultur i detta avseende. Om det gör det så har de möjlighet att lyckas. Men detta är inget som kan påtvingas dem, det måste komma inifrån. När det inte är djupt liggande i deras kultur på samma sätt som inom den judiska är det ett längre steg att ta.
Men kan det kanske så vara att romerna också har ett eget ansvar för att lyfta sig ur fattigdom? Frågan är om de är villiga att ta steget. Det innebär ju att delvis ändra sin egen kultur för att passa in i ett modern samhälle. Vissa individer har onekligen tagit steget. Men hur är det med majoriteten?
Att enbart följa sin första känslomässiga impuls påstår jag är direkt kontraproduktivt för dagens romer, men kanske framför allt för deras barn och barnbarn. Våga lyfta på alla svåra frågor, vad är det som faktiskt behövs för att lyfta deras fattigdom? Inte är det att någon framgångsrik etnisk svensk lättar sitt dåliga samvete för sin egen framgång med en kortsiktig egoistisk känslomässig impulshandling.