Torbjörn Becker: Höj a-kassan och sänk inte skatten!

2008-12-10 by 30 Comments

Gästinlägg av Torbjörn Becker, föreståndare för SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) vid Handelshögskolan i Stockholm.

Dagens finanspolitiska läge präglas av den ovanligt höga grad av osäkerhet som råder beträffande det ekonomiska läget i Sverige och världen. Förmodligen är detta det den enskilt viktigaste faktorn som regeringen måste beakta i utformandet av finanspolitiken i syfte att få fart på ekonomin.

Torbjörn Becker, SITE

Torbjörn Becker, SITE

Att Sverige kommer ha en snabbt stigande arbetslöshet, kraftigt minskade privata investeringar och minskad konsumtion är knappast osäkert. Däremot är det inte klart hur hög arbetslösheten blir, vem som blir arbetslös och hur länge. Inte heller vet vi hur mycket investeringar och konsumtion kommer att minska.

Den osäkra ekonomiska situationen spelar en avgörande roll för hushåll och företag. Hushållen vet inte vad de har för budget att planera med på lite sikt och företagen har svårt att bedöma efterfrågan på sina varor och tjänster samt vad nya investeringar kostar. Detta är inte så mycket en fråga om de ”små” marginalerna, av typen ”går min lön upp två eller tre procent” eller ”är skatten 39 eller 37 procent imorgon” utan snarare en fråga om att ha jobb eller inte. Svaret kommer ha avgörande effekt på hushållsekonomin.

Hushållens försiktighetssparande (”precautionary savings”) kommer därför troligtvis bli en mycket viktig faktor som påverkar hushållens sparande och därmed vilken efterfrågan förtagen möter. Denna typ av sparande kan förstås vara fullt rationellt för individen men får till följd att det aggregerade sparandet i ekonomin blir för stort, och det i ett läge när efterfrågan behöver öka för att inte lågkonjunkturen ska förvärras.

Verkningsfulla finanspolitiska paket ska därför fokusera på åtgärder som minskar den osäkerhet som leder till ett alltför stort försiktighetssparande. Eftersom förlorade inkomster vid arbetslöshet är den huvudsakliga källan till detta är det således åtgärder som minskar inkomstbortfallet förknippat med arbetslöshet som ska prioriteras i dagsläget. För att inte bidra till att snedvrida incitament för jobb och arbetslöshet för all framtid bör dessa åtgärder lanseras med ett ”bäst före datum”. Denna policy leder både till att staten på ett effektivt minskar osäkerheten, ökar efterfrågan och att man träffar rätt fördelningspolitiskt, dvs de som drabbas direkt av krisen får hjälp av staten.

Skattesänkningar är däremot inte ett bra alternativ för att minska osäkerheten. Ricardiansk ekvivalens leder redan i sig till att det är ett högst tvivelaktigt instrument om det inte har någon motsvarighet på utgiftssidan i statens budget och i rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion. I värsta fall kan skattesäkningar leda till minskad konsumtion om allmänhetens eller marknadens förtroende för statens finanser, pensioner etc minskar i ett läge där det redan råder stor osäkerhet om vår ekonomiska framtid.

På utgiftssidan ska man också prioritera offentlig konsumtion och investeringar som snabbt leder till ökad efterfrågan på varor och tjänster i de sektorer som har ledig kapacitet. I dagsläget verkar det onekligen finnas goda skäl för att satsa på renovering av skolor, sjukhus och andra viktiga offentliga miljöer. Stora infrastruktursatsningar som tar flera år att planera innan första spadtaget tas är å andra sidan inte speciellt intressanta som finanspolitiskt verktyg för att hantera en lågkonjunktur och bör därmed endast genomföras i den omfattning de är mer långsiktigt samhällsekonomiskt värdefulla. Långsiktigt önskvärda investeringar på miljösidan är inte heller nödvändigtvis motiverade i dagsläget om vi inte tror att det finns ledig kapacitet där som snabbt kan komma till användning.

Kort och gott, i ett läge där osäkerheten är ett dominerande inslag i den ekonomiska verkligheten gäller det att finanspolitiken går ifrån en del av det effektivitetstänkande (med skattesänkningar och långsiktighet som huvudingredienser) vi ekonomer ofta förespråkar (inklusive jag själv) och fokuserar på åtgärder som angriper problemet vid roten, dvs minskar osäkerheten för hushållen och därmed företagen och snabbt bidrar till efterfrågan på varor och tjänster.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor Tagged With: , ,

Den som söker ska finna

2008-10-20 by 27 Comments

Det är allmänt accepterat att generösa arbetslöshetsförsäkringar förlänger tiden tills arbetslösa hittar jobb. Det är även allmänt känt att sannolikheten för en arbetslös att hitta ett jobb verkar gå upp när försäkringsperioden närmar sig sitt slut. Av detta skulle man kunna dra den felaktiga slutsatsen att kortare ersättningsperioder lönar sig från samhällets sida.

Ekonomisk teori (se till exempel Acemoglu & Shimer, 1999) säger oss dock att långa försäkringsperioder kan leda till bättre matching mellan arbetssökande och vakanser och därmed gynna både den enskilde (som får en högre lön) och samhället (som får bättre produktivitet och högre skatteintäkter). Frågan är naturligtvis om denna tes finner något stöd i empiri.

I Norge förlängdes ersättningsperioden från 80 veckor till 156 veckor 1997. Simen Gaure, Knut Roed och Lars Westlie har undersökt effekterna av denna reform på matchningen på arbetsmarknaden. De finner de arbetslösa visserligen sökte längre efter arbete, men när de väl hittade ett så fick de högre löner samt mer varaktiga sysselsättningar som en följd av den förlängda ersättningsperioden.

Som så ofta när det handlar om policy-utformning är det alltså en av trade-off mellan längre arbetslöshetsperioder och bättre matchning på arbetsmarknaden. Naturligtvis så kommer det också finnas en punkt när ytterligare sökande knappast är gynnsamt. Det känns dock som om de positiva sidan av arbetslöshetsförsäkringar är något som ofta glöms bort i dagens politiska debatt.

Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With: ,

Ska kommunerna ansvara för socialbidragen?

2008-08-06 by 1 Comment

I dagens eko konstaterar SKLs chefsekonom Clas Olsson att kommunerna har att förvänta sig högre utgifter för socialbidrag om arbetslösheten stiger, som en följd av A-kasse-avhoppen. Detta aktualiserar frågan om hur ansvaret för välfärdspolitiken bör fördelas mellan stat och kommun.

Rent historiskt har kommunerna, eller om vi går längre tillbaka, socknarna, ansvarat för fattigvård, medan socialförsäkringssystemet kom att bli statligt. Hur vettigt är egentligen denna uppdelning? Inte särskilt verkar det som när man betänker hur åtstramningar på statlig nivå leder till ökade utgifter på lokal nivå. Här ser vi exempel på en uppenbar målkonflikt, som knappast gynnar medborgarna.

Dessutom talar första kapitlet i de flesta läroböcker i Fiskal Federalism också om för oss att den centrala nivån bör ta hand om omfördelning, eftersom det inte är troligt att detta kan skötas på lokal nivå, p g a bland annat migrationsströmmar mellan kommuner.  Matz Dahlberg och Karin Edmark visar också i en studie, accepterad i Journal of Public Economics, att det verkar finnas ett “race to the bottom” i den kommunala socialpolitiken: om en kommun sänker sin bidragsnivå med 100 kronor kommer grannkommunerna sänka nivån med 59 kr.  Detta kommer med stor sannolikhet innebära att generositeten i välfärdssystemet blir lägre än vad invånarna egentligen önskar.

Kanske är det dags för en ny Ansvarskommitte som vågar ifrågasätta den traditionella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd Tagged With: ,

Miljöpartiet – rationalitetens röst

2008-02-26 by 10 Comments

Det är inte alltid miljöpartiet klär sig i rationalitetens mantel. När partiet nu föreslår en statlig, obligatorisk, a-kassa skiner emellertid mp som ett upplysningsljus i mörkret.

Om a-kassan är frivillig kommer framförallt de med hög risk för arbetslöshet att gå med. Premien stiger och de med låg risk anser det inte längre lönt att vara med. Fenomenet kallas adverse selection och beror på att försäkringstagarna har bättre koll på sin risk än försäkringsgivarna. Genom att alla tvingas vara med förbättras därför riskspridningen i ekonomin, vilket framförallt gynnar dem med låg risk. Denna grupp kommer antingen att stå helt utan skydd i ett frivilligt system, eller så får de betala en saftig överpremie.

Socialdemokraterna och vänstern är redo att offra denna lösning då de anser att a-kassan främst ska användas för att hålla fackförbundens medlemsantal uppe. Detta argument mot en vettig socialförsäkring är nästan befriande i sin cynism.

Regeringen är däremot skeptisk då den vill att fackförbunden ska ta visst ansvar för arbetslösheten inom respektive avtalsområde. Om kostnaden för denna helt kan vältras över på skattebetalarna – som i mp:s förslag – är risken stor att avtalen blir lite väl generösa vilket driver upp arbetslösheten (fenomenet kallas moral hazard).

Nu ser man regeringens dilemma: Hur utformas en obligatorisk a-kassa som samtidigt tvingar respektive fackförbund att ta ansvar för arbetslösheten? Vore jag exempelvis fiskare skulle jag på alla sätt försöka snylta mig in i SACO:s billiga a-kassa. SACO skulle å sin sida kämpa med näbbar och klor för att hålla folk med min arbetslöshetsrisk borta. Att regeringen har svårt att hitta regler som hanterar denna motsättning är inte svårt att förstå. Alternativet kanske är att ha en obligatorisk a-kassa fast med olika avgifter beroende på risken. En sådan modell finns i Norge och borde vara intressant för Finansdepartementet att studera .

Finns det ingen lösning får vi ställa oss frågan vilket problem som är störst: adverse selection eller moral hazard? Svaret är inte givet men man kan konstatera att varken dagens system eller socialdemokraternas förslag förmår hantera problemen. Så tillsvidare blir det till att hålla på mp.

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: ,