Kristdemokraterna och TCO föreslår att sparande till vidareutbildning bör subventioneras. Det är en dålig idé.
De flesta är överens om vidareutbildningars positiva effekter för såväl individer som näringsliv och samhälle. Innan subventioner ges måste vi ändå fråga om marknaden inte ger korrekta incitament för individer och/eller företag att investera i utbildning. Här finns det en del som talar för att så inte alltid är fallet — det kan t ex uppstå kontraktsproblem mellan arbetsgivare och anställda, det kan finnas likviditetsproblem, samhällsnyttan kanske ignoreras, generellt sparande snedvrids genom beskattning på avkastningen, och det progressiva skattesystemet snedvrider avkastningen på högre utbildning.(*)
Men det finns ändå flera invändningar mot sparsubventioner. T ex:
- Många former av utbildning är avgiftsfria och därmed redan kraftigt subventionerade. Dessutom finns möjlighet till studiebidrag för högskoleutbildningar, men inte för dem över 54 år. Att studiebidrag inte utgår för äldre studenter beror rimligen på att samhällsavkastningen av deras studier bedöms vara liten. Om detta är en felbedömning (vilket jag betvivlar) verkar det mer naturligt att höja åldersgränsen för studiemedel.
- Det är tveksamt om sparsubventioner skulle ha någon betydande effekt på de grupper som är i störst behov av vidareutbildning. Rimligen behövs ett ganska betydande sparande — kanske 1000 kr/mån i fem år för att finansiera 20 veckors studier. Eventuella stöd bör vara mer riktade mot rätt grupper.
- Ett system som bygger på sparande kräver långsiktig planering och får bristande flexibilitet. Om ytterligare subventioner ska ges verkar det bättre med generösare möjligheter till studielån.
- Om orsaken till subventionsbehovet är att vi har för lite privat sparande eller att individens avkastningen på utbildning är för låg bör man i första hand angripa de underliggande snedvridningarna, dvs kapitalinkomstbeskattningen eller skattesystemets progressivitet.
Listan kan göras längre. Se t ex några av invändningarna mot det förslag på subventionerat kompetenssparande som lades 2000 och, i lite urvattnad utformning, infördes 2002 och avskaffades 2004.
—————
*) En genomgång av flera av dessa punkter finns i Ericsson, T. (2002).
Ekonomistas 
Jag är facinerad över politikernas klockartro till “utbildning” som en universalmedicin för att öka produktiviteten i samhället.
Politiker glömmer ofta bort att den utbildning som är mest effektiv för att utföra ett visst oft är att praktisera det. Inte att gå en vidareutbildning. (Fråga folk som rekryterar vad dom helst vill se på cv:t som en reality check).
Jag tror att Kd:s förslag i praktiken skulle fungera som ett slags friår. Folk som går vidareutbildningarna kommer att tappa yrkesrelaterade skills och istället tillägna sig generell teoretisk kunskap. Ett dåligt utbyte samatidigt som dom inte kommer att producera något eftersom dom inte är på jobbet.
Var finns dom skarpa forskningsresultaten som verkligen visar på att mer utbildning alltid ökar produkiviteten? Det är väl rimligare att tro att avkastningen på utbildning följer ett upp och nedvänt u. Därför borde utbildningspolitiken börja med att undersöka var på det upp och nedvända u:et man befinner sig för att sen avgöra om man skall öka eller minska utbildningsutbudet.