Mottagarna av ekonomiskt bistånd kartlagda

Idag släpper IFAU en ny rapport som jag skrivit ihop med Linus Liljeberg. I den har vi med hjälp av registerdata kartlagt personer som tog emot ekonomiskt bistånd (socialbidrag) under 2009 och undersökt i vilken utsträckning dessa också är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och/eller tar emot ersättning från Försäkringskassan.

Vi finner att endast en fjärdedel av de som får ekonomiskt bistånd inte är antingen registrerade vid Arbetsförmedlingen eller får bistånd från Försäkringskassan. 16,5 procent är både registrerade vid Af och får ersättning från Fk.

En slutsats av dessa siffror är att det är viktigt att systemen är synkroniserade och till exempel bedömningen av arbetsförmåga går till på ett liknande sätt hos alla aktörer.

Sänkta marginaleffekter för socialbidragstagare–inte en säker väg till framgång

Eftersom försörjningsstödet (eller socialbidraget som det fortfarande kallas av många) är behovsprövat så lönar det sig dåligt för biståndstagare att ta ett tillfälligt arbete. Detta är något vi tidigare konstaterat här på Ekonomistas och som nu både regeringen och oppositionen verkar ha fått upp ögonen för. Reinfeldt flaggar nu för att ungdomar ska få behålla en del av sitt försörjningsstöd om de får jobb och Socialdemokraternas Tommy Waidelich vill inte begränsa denna möjlighet till ungdomar.

Även om det är välkommet att politikerna nu inser att dagens försörjningsstöd är dåligt utformat för att fungera som en arbetslöshetsersättning så ser jag många problem med den föreslagna förändringen.

För det första så blir hela systemet betydligt mer komplicerat, särskilt med tanke på att redan dagens system med olika skatt på arbetsinkomst och annan inkomst är svårbegripligt. För att personer ska kunna reagera på ekonomiska incitament så krävs det ju att de förstår dessa.

För det andra så kan förslaget till och med leda till att fler personer söker försörjningsstöd. För en ung person som står inför valet att ta ett arbete omgående eller först söka bidrag och sedan ta ett arbete så kommer alternativ två att löna sig bättre.

För det tredje så kommer ansvaret för arbetslösa utan ersättning ligga kvar på den kommunala socialtjänsten i stället för på Arbetsförmedlingen, vilken ju är den som egentligen borde vara ansvarig.

Slutligen så visar erfarenheter från  USA och Kanada att effekterna av liknande system är mycket måttliga.

För en vidare diskussion, se kap 4.1 i Bilaga 11 till LU2011

Har fattigdomen ökat i Sverige?

Häromdagen var jag på SCB:s Välfärdsdag. I år var temat “Fattigdom” och en av de återkommande frågorna var: hur ska fattigdomen mätas? Just denna fråga diskuterades redan i somras här på Ekonomistas, dvs om vi ska ha ett absolut mått (hur många når inte upp till en viss grundstandardnivå) eller ett relativt mått (hur många hänger inte med medianstandarden). Vi visade då amerikanska siffror av vilka det framgick att fattigdomens nivå och trender skiljer sig markant mellan dessa mått. Men hur ser det ut i Sverige?

I Socialstyrelsens Social Rapport 2010 besvaras denna fråga. Kapitel 3 handlar om fattigdomens utveckling i Sverige. Det är skrivet av tre framstående sociologforskare vid SOFI, varav en av dem, Erik Bihagen, var på Välfärdsdagen och presenterade sina resultat.

Bilden nedan visar de tre kanske viktigaste måtten på fattigdom och deras nivå i Sverige under perioden 1991-2008 (tyvärr saknas data för senare år varför effekten av krisen ännu inte kan studeras). Siffrorna kommer från Socialstyrelsen och gäller personer 20-64 år. Liksom i USA skiljer sig utvecklingen mellan å ena sidan det relativa inkomstfattigdomsmåttet och å andras sidan det absoluta måttet samt ett mått över andelen personer som får ekonomiskt bistånd.

image

Rapporten presenterar dessutom liknande serier över andelen personer med tillräcklig kontantmängd för oförutsedda händelser, hur risken att bli fattig förändrats för olika grupper samt hur stor andel som befinner sig i långvarig fattigdom. Jag kan varmt rekommendera kapitlet för alla som är intresserade av att lära sig mer om denna fråga.

Vilken är då den övergripande slutsatsen vad gäller fattigdomen i Sverige? Vilket av måtten i bilden ovan är mest användbart för att beskriva fattigdomen i vårt land? Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige. Under denna period har svenskarnas realinkomster har ökat mycket kraftigt (ca 45%), andelen som får socialbidrag eller saknar kontantmaringal har minskat stadigt. Det relativa måttet är i detta sammanhang mer ett mått på inkomsternas spridning, dvs den inkomstojämlikheten, än ett mått på fattigdom.

Slutsatsen är därmed att fattigdomen faktiskt har minskat i Sverige sedan slutet av 1990-talet.

Är nationalekonomernas människosyn verkligen så stötande?

I förra veckan presenterade jag tillsammans med tre kollegor SNS Välfärsråds rapport 2008, vilket tidigare rapporterats här på Ekonomistas. I samband med ”släppet” hölls en konferens där Maria Larsson, Carola Gunnarsson (SKL), Berndt Molin (Af) och Marika Markovits (Stadsmissionen) fick kommentera rapporten. Hårdast var domen från Stadsmissionen. Jag plockar följande citat från SNS referat av konferensen:

”Jag vill rikta en övergripande kritik när det gäller människosynen i rapporten, ordvalen är inte alltid de bästa”

Vad var det då som Marika hade retat upp sig på? När vi efter konferensen diskuterade med henne visade det sig att det var påståendet att en av de faktorer som påverkade individens ansträngningar att bli självförsörjande var hur mycket individen tyckte om fritid. Detta var kallt och hårt och visade att vi inte hade förstått de hjälpsökandes situation.

Men är då vår människosyn verkligen så hård och kall? Tveksamt tycker jag. Det vi säger är att individen i viss mån har ett val och möjlighet att påverka sin situation själv, och inte framför allt är ett offer. Detta borde väl om något snarare ses som en rätt sympatisk människosyn, eller? Med detta inte sagt att samhället och institutioner inte spelar roll och är fria från skuld när det gäller individers utsatthet, men om jag nu som nationalekonom kan erkänna detta så borde de som förfasas över mitt språkbruk kunna erkänna att individer reagerar på incitament och att vissa faktiskt utnyttjar välfärdssystem.

Tack Anna för inspiration

Organisera om arbetet med arbetslösa socialbidragstagare

I och med att socialförsäkringarna byggdes ut i Sverige under 1900-talet har det uppstått ett dubbelt välfärdssystem där staten ansvarar för individer som omfattas av socialförsäkringarna, medan kommunerna har det yttersta ansvaret för oförsäkrade individer.  Det är visserligen Arbetsförmedlingens (Af) uppgift att erbjuda samtliga arbetslösa sin service, men i många kommuner finns uppfattningen att Af inte gör tillräckligt för indivder som inte har A-kassa. Eftersom det idag är kommunerna som står för försörjningen för dessa (i form av försörjningsstöd) så har det i de allra flesta kommuner uppstått parallella arbetsmarknadspolitiska program i kommunal regi.

Det finns ett flertal problem med en sådan organisation. För det första uppstår dubbelarbete och risk för att individer hamnar mellan stolarna utan att veta vem de ska vända sig till. För det andra uppstår risk för målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun.  För det tredje saknar Af såväl incitament att hjälpa denna grupp som möjligheter att införa sanktioner för dessa grupper om de inte söker anvisat arbete. Slutligen lider de kommunala programmen av dålig dokumentering i form av vad åtgärderna består av samt vilka som deltagit, vilket gör effektutvärdering i stort sett omöjlig.

”Låt socialtjänsten arbeta med sociala problem och låt arbetsförmedlingen ansvara för arbetsföra bidragstagare!” Det är en av de slutsatser som SNS Välfärdsråd 2008 idag presenterar i sin rapport Fattigdom i folkhemmet – från socialbidrag till självförsörjande. För att förtydliga och garantera att denna uppdelning fungerar föreslår rådet följande punkter 2008-11-26_konf_banner_2:

  • Inrätta en instans med kompetens från socialtjänst, Af och Försäkringskassan som kategoriserar hjälpsökande som arbetsföra och icke arbetsföra, där den första gruppen hänvisas till Af och den andra till kommunens socialtjänst
  • Inrätta ett statligt behovsprövat kontant arbetsmarknadsstöd till oförsäkrade arbetsföra arbetslösa. Detta stöd ersätter försörjningsstödet (det vi kallar socialbidraget) för denna grupp och ska garantera en skälig levnadsnivå
  • Ställ krav på motprestationer i form av deltagande i olika åtgärder för mottagarna till det kontanta arbetsmarknadsstödet
  • Ställ krav på socialtjänsten att upprätta handlingsplaner och erbjuda sociala åtgärder för de hjälpsökande som inte är arbetsföra. Dessa åtgärder ska dock inte vara av arbetsmarknadspolitisk art och man ska heller aldrig ta bort det yttersta skyddsnätet för denna grupp.

Genom att organisera arbetet på detta sätt vinner vi en massa fördelar. Vi undviker dubbla organisationer, individer som hamnar mellan stolarna, orimliga krav som ställs på hjälpsökande med stora sociala problem, målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun, samt ökar incitamenten för Af att prioritera oförsäkrade och ger dessutom Af möjligheter att införa sanktioner mot dessa grupper.

SNS Välfärsråd 2008 består av undertecknad (a.k.a. Ekonomistas-Eva), Matz Dahlberg, Karin Edmark och Jörgen Hansen. Rapporten kan beställas från SNS.

Ska kommunerna ansvara för socialbidragen?

dagens eko konstaterar SKLs chefsekonom Clas Olsson att kommunerna har att förvänta sig högre utgifter för socialbidrag om arbetslösheten stiger, som en följd av A-kasse-avhoppen. Detta aktualiserar frågan om hur ansvaret för välfärdspolitiken bör fördelas mellan stat och kommun.

Rent historiskt har kommunerna, eller om vi går längre tillbaka, socknarna, ansvarat för fattigvård, medan socialförsäkringssystemet kom att bli statligt. Hur vettigt är egentligen denna uppdelning? Inte särskilt verkar det som när man betänker hur åtstramningar på statlig nivå leder till ökade utgifter på lokal nivå. Här ser vi exempel på en uppenbar målkonflikt, som knappast gynnar medborgarna.

Dessutom talar första kapitlet i de flesta läroböcker i Fiskal Federalism också om för oss att den centrala nivån bör ta hand om omfördelning, eftersom det inte är troligt att detta kan skötas på lokal nivå, p g a bland annat migrationsströmmar mellan kommuner.  Matz Dahlberg och Karin Edmark visar också i en studie, accepterad i Journal of Public Economics, att det verkar finnas ett ”race to the bottom” i den kommunala socialpolitiken: om en kommun sänker sin bidragsnivå med 100 kronor kommer grannkommunerna sänka nivån med 59 kr.  Detta kommer med stor sannolikhet innebära att generositeten i välfärdssystemet blir lägre än vad invånarna egentligen önskar.

Kanske är det dags för en ny Ansvarskommitte som vågar ifrågasätta den traditionella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun.