Är det verkligen leg lärarna vill ha?

Förhoppningsfull skepsis, så kan man ungefär sammanfatta kommentarerna till förslaget om lärarlegitimation. Som jag skrev för två år sedan är det onekligen märkligt att examen från landets mest kritiserade utbildning blir en förutsättning för att legitimeras. Samtidigt är det bra med en period av provtjänstgöring då denna kan ge en bra signal om lärarens framtida kapacitet; givet att det hela inte bara blir en formsak. Den stora faran är emellertid att lärarlegitimationen kommer att ge ytterligare näring åt det dokumentationsraseri som tar energi från undervisningen.

Anledningen är att legitimerade lärare ska kunna varnas och i västa fall förlora legitimationen om de missköter sig. Problemet är bara att avgöra huruvida en lärare misskött sig. Pedagogisk verksamhet kan ju omöjligtvis vara lika baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet som läkaryrket. Inte heller finns samma tydliga praxis och juridiska ramverk som för revisorer och jurister.

Frågan är alltså i vilken utsträckning en enskild lärare ska kunna lastas för att en elev inte greppar Pythagoras sats? Ska en oberoende expertpanel utvärdera om lärarens insatser givet elevens förutsättningar var korrekt avvägda? Ska elevens förutsättningar och prestationer bedömas i en serie psykometriska tester? Blir det den lärare som uppmärksammar ett problem som får bära hundhuvudet eller kan tidigare lärare straffas för sent upptäckta misslyckanden? Kan en misslyckad lärarinsats överhuvudtaget definieras? Ska elever och föräldrar kunna klaga på genomförd ”behandling”?

Vad svaret på dessa frågor än blir så inser var och en att det kommer att krävas en motsvarighet till medicinska journaler där elevernas framsteg och lärarnas insatser noggrant dokumenteras. Striden kring vad lärarnas arbetstid ska användas till lär alltså knappast ha börjat och varken läraryrkets status eller  undervisningens kvalitet lär höjas av den ökade administrativa bördan. Självklart kan men strunta i dokumentationen men då blir det omöjligt att utkräva ansvar av lärarna och legitimationen blir en förmån utan löpande krav på motprestation. Ett skråpriviliegium, helt enkelt.

Lärarfacken har länge arbetat efter den misslyckade strategin att försöka begränsa utbudet av konkurrerande obehöriga lärare genom att inte ge dem samma villkor som de behöriga. Facken har inte insett att varje gång de obehöriga lärarnas villkor försämrats så har lockelsen för arbetsgivarna att anställa dem ökat. Nu hoppas man att legitimationen slutgiltligen ska göra det omöjligt för de obehöriga att konkurrera. Kanske lyckas man men priset riskerar att bli högt.

Betydligt enklare hade det varit att försöka påverka arbetsgivarnas incitament: genom att ge obehöriga lärare samma anställningsvillkor som behöriga men samtidigt kräva vidareutbildning på betald arbetstid hade efterfrågan på de obehörigas tjänster snabbt minskat. Utom för de obehöriga som arbetsgivarna är villiga att betala extra för; det vill säga just de som vi alla vill behålla i yrket.

Andra om lärarlegitimation och lärarnas arbetstid: K Mannheimer, H von Schantz, Blossing, C Magister, LR12, Metabolism, Lotta Edholm12, Mats Gerdau, Tysta Tankar, Robert Noord.

Lärarfackens misslyckade strategi

Läraryrkets status har fallit rejält vilket inte minst avspeglar sig i de låga löner som diskuterats tidigare. En förklaring till denna utveckling står paradoxalt nog att finna i lärarfackens hårdnackade motstånd mot obehöriga lärare. Genom att de obehöriga lärarna förvägrats samma villkor som behöriga har de nämligen även gjorts förhållandevis attraktiva för arbetsgivarna.

Sedan länge är det exempelvis oförenligt med skollagen att ge obehöriga lärare fast anställning, däremot är det ok att ha dem anställda utan trygghet. Detta skapar ett guldläge för rektorerna som kan ha obehöriga lärarare anställda under terminerna och sedan låta dem gå på a-kassa under loven. Naturligtvis kan detta öka personalomsättningen men budgeten blir lättare att hålla och det kan bli pengar över till annat. Någon hjälp från facket att driva frågan om fast anställning lär en obehörig knappast få.

Av någon anledning tycks lärarfackens ledningar missat grundkursen i fackföreningskunskap: för att förbättra medlemmarnas villkor bör man begränsa efterfrågan på de grupper man inte företräder. I väntan på ett totalstopp för obehöriga lärare görs detta bäst genom att kräva samma villkor för alla. Finns det någon grupp man vill hålla borta från yrket, då är det smartast att kräva ännu mer för deras räkning. Andra delar av fackföreningsrörelsen har insett detta sedan länge och när importen av finländsk arbetskraft sköt i höjden under början av 1970-talet infördes regler om språkundervisning på betald arbetstid (Svenskundervisningslagen, 1972:650). De höjda kostnaderna för finska arbetare gjorde dem mindre attraktiva och invandringen från Finland minskade (en parallell finns i hur LO vill hantera illegal arbetskraft).

Lärarfacken borde naturligtvis agerat på motsvarande sätt och krävt betald vidareutbildning för obehöriga lärare. I övrigt borde facken insisterat på likvärdiga anställningsvillkor och välkomnat de obehöriga som fullvärdiga kollegor. På så sätt hade man vridit arbetsgivarnas kostnader till de behöriga lärarnas fördel och vi hade sett betydligt färre obehöriga lärare på de svenska skolorna.

Sedan är det en annan femma om det varit bra för eleverna (mer om det här och här).

De lärare vi förtjänar

I dagens Studie Ett rapporterades (ljudlänk) om papperslösas situation på arbetsmarknaden. Enligt reportaget ligger den avtalsenliga minimilönen för en städare på 101 kronor i timmen, vilket många papperslösa inte når upp till. Inte för att förringa de papperslösas situation, men det gör inte vissa behöriga gymnasielärare heller.

Efter avslutad lärarutbildning erbjöds för ett slag sedan en till mig närstående person jobb som timvikare på en gymnasieskola. Hon som ringde lät lite besvärad när hon framförde att timlönen låg på 95 kronor.

Nu kan det naturligtvis vara så att det är bra att skrämma bort intelligenta och duktiga personer från läraryrket. Det finns trots allt ingen forskning som visar på ett samband mellan några särskilda läraregenskaper och elevernas studieprestationer. Det kan helt enkelt vara så att de duktigaste inte bör bli lärare då de gör större nytta på någon annan position i samhället.

Men att denna position skulle vara som städare, det var en nyhet.

Uppdatering: Trots de usla lönerna visar det sig att våra riksdagsledamöter gärna skulle bli lärare och yrket ligger i topp i en undersökning om vilket drömyrke våra folkvalda har (länktips av Erik). Även om man är lite skeptisk till svaren i en sådan undersökning vore det ju kul om det vore sant. Att få in lite gamla riksdagsledamöter i skolan skulle säkert vara ett lyft för samhällsundervisningen, om nu inte de behörighetsregler regeringen föreslagit sätter stopp för sådana planer.

Fler vuxna i skolan?

Globaliseringsrådet bjöd igår på konferens om skolan. Där påminde Alan Kreuger om resultaten från det numer klassiska STAR-experimentet. I en enorm studie lottades lärare och elever in i små (ca 15 elever) eller normalstora (ca 22 elever) klasser. En tredje grupp hamnade i klasser av normalstorlek men med en hjälplärare.

Utvärderingen visade att eleverna lärde sig betydligt mer i de små klasserna och framförallt gick det bättre för elever från studieovana miljöer. Enligt Kreuger var dessutom effekterna långsiktiga och inte begränsade till studieresultat – i de små klasserna ökade andelen som läste vidare på högskolan och brottsligheten senare i livet var betydligt lägre. Men – och detta är viktigt – att ha en hjälplärare i klassrummet var helt utan positiva effekter.

Modellen med relativt stora klasser men med flera lärare i varje klassrum – en vanlig ordning i svenska skolor – innebär alltså ett enormt slöseri. I stället bör resurserna läggas på att skapa så små klasser som möjligt.

Naturligtvis behövs det kringpersonal till lärarna, men samtidigt minskar varje anställd fritidsledare och kurator utrymmet för att kunna minska klasstorleken. Dessutom är det faktiskt möjligt att mindre klasser är ett effektivare sätt att motverka sociala problem än en kader med personal som ska motverka problemen efter att de uppkommit.

Uppdatering 2008-04-24

Hans Bergström skriver idag om vikten att se till att lärarna faktiskt har en utbildning värd namnet. Detta återknyter till att det inte bara gäller att slänga in fler vuxna skolan utan get gäller även se till att det är rätt sorts vuxna och att de ska organiseras på ett bra sätt. Hans poäng att lärarutbildningen och den (svenska) pedagogiska forskningen inte brytt sig om empiri är ytterst relavant, vilket diskuteras i kommentarstråden. Bergström diskuterar dock inte det kanske viktigaste skälet till att lärarutbildningen i Finland så populär, nämligen att man är garanterad jobb efteråt. Enligt McKinsey-rapporten, som diskuterades här, är denna typ av permanent lärarbrist något som kännetecknar de flesta länder med attraktiva lärarutbildningar. Även Merith Wager ifrågasätter värdet av behörighet från den svenska lärarutbildningen och tar upp möjligheten att man faktiskt kan bli en sämre lärare av att skaffa sin utbildning där.

Det katastrofala läraröverskottet

I en rapport har McKinsey jämfört vad som särskiljer lyckade skolsystem från misslyckade. Inte minst är diskussionen om hur man lockar de mest talangfulla till läraryrket intressant. Slutsatsen är att de länder som lyckats begränsa antalet plaster på lärarutbildningarna så att utbudet matchar efterfrågan lyckats bäst. Högpresterande studenter har ingen anledning att välja lärarbanan om risken för arbetslöshet efter avslutad utbildning är stor.

Vad som händer när de duktigaste studenterna väljer bort lärarutbildningen är att kraven där sänks för att passa de nya studenterna. Utbildningen blir allt sämre vilket gör den mindre användbar utanför läraryrket. Detta gör den än mindre attraktiv för studenter med alternativ. Lärarutbildningen fylls succesivt med lågpresterande personer som valt utbildningen då de inte kunde komma in någon annanstans. Så paradoxalt nog går en försämrad lärarutbildning hand i hand med att alldeles för många studenter söker sig dit.

Att lärarutbildningen i Sverige har problem visste vi redan. Att vi även har ett stort läraröverskott verkar också allt mer uppenbart.

McKinseys resonamang bygger på en del antaganden, tex att en duktig student inte trovärdigt kan signallera till framtida arbetsgivare att just hon borde bli anställd. Alternativt kan det bero på att rektorerna inte bryr sig om vem de anställer. Att den svenska betygsångesten verkar frodas som bäst på lärarhögskolorna är alltså precis vad man kunde förvänta sig.

Spelar det någon roll att lärarstudenterna blir allt sämre då? Faktum är att vi inte vet. Ännu…