Konsten att konsumera

I nationalekonomiska läroböcker är det lätt att vara konsument. Man vet vad man vill och gör enkla val som att välja mellan äpplen och apelsiner. I verkliga livet är det betydligt krångligare.

Jag har precis fått för mig att jag vill ha den lilla bärbara datorn Asus Eee för 3000 kronor. Det är en så kallad ultraportabel dator som man kan ta med sig överallt. Asus Eee verkar både billig och bra, så det är väl bara att slå till?

Läser man lite mer om den kan man dock ta reda på att tillverkaren Asus har en lång rad av nya och bättre modeller på gång. Konkurrenter kommer snart att lansera liknande datorer (till exempel Dells Mini-Inspiron och MSI Wind). Som konsument ställs man inför problemet att bedöma den framtida teknik- och marknadsutvecklingen. Kan jag få en dubbelt så snabb dator för samma pris om ett halvår? Finns den med inbyggt mobilt bredbandsmodem om några månader?

Företag är inte sena och att dra nytta av våra bekymmer. Tillverkare informerar inte om när och till vilket pris deras nya modeller kommer att börja säljas. Återförsäljare säljer datorer och telefoner tillsammans med abonnemang för att göra det svårare att jämföra priser. Cykelringens vilseledande realisationer behöver jag väl knappast påminna om.

Förutom fräck försäljningsteknik och snabb teknikutveckling försvåras livet som konsument av att vi inte alltid vet våra egna behov. Jag har till exempel väldigt svårt att veta hur mycket jag skulle använda en Asus Eee innan jag har börjat använda den.

Jag tror att vi som konsumenter ofta köper fel produkt till fel pris. Det finns förmodligen stora välfärdsvinster i en aktiv konsumentpolitik. Sverige har redan en förhållandevis god konsumentpolitik och det finns flera bra icke-statliga initiativ (till exempel Råd & Rön, Smartson och Pricerunner). Hur politiken bör se ut och hur stora de potentiella välfärdsvinsterna är vet vi nationalekonomer dock inte mycket om. Det är först på senare år som nationalekonomer på allvar gjort avsteg från principen att konsumenter alltid gör vad de vill. Inte förrän vi förstår hur och varför folk gör misstag kan vi ge skarpa policyrekommendationer. Den omskrivna boken Nudge visar att nationalekonomin har en potential att göra just detta, men också att vi fortfarande har en lång väg att gå.

Comments

  1. Det är väl bra att konsumenter begår misstag.

    Jag menar att om det inte finns en ”trail and error” funktion i samhället så kommer vi aldrig att utvecklas. Däremot så är det inget som säger att vi inte behöver sprida information när vi misslyckats till andra. Frågan är bara om det är så bra, eftersom vårat misslyckande (missnöje med typ en produkt) kan beror på att vi inte förstått oss på produkten tillräckligt bra, och inte utnyttjat dess full a potential.

  2. Det finns två problem, som jag ser det, med att ta konsumenters imperfekt beslutsförmåga till intäkt för att förespråka ”konsumentpolitik”:

    1) Vad får dig att tro att politiska beslutsfattare och tjänstemän som utför ”konsumentpolitik” inte präglas av samma typ av imperfektioner som konsumenter? Du tycks begå vad Demsetz kallar ”the Nirvana fallacy”.

    2) Varför inte lyfta fram de privata konsumentstödjande lösningar som finns och som skulle kunna bli fler? Se t.ex. professor Daniel Kleins ”The Demand for and Supply of Assurance”.

  3. pontus says:

    ”Det är först på senare år som nationalekonomer på allvar gjort avsteg från principen att konsumenter alltid gör vad de vill.”

    Robert, är du på väg att göra något som du inte vill? Eller är det så att du försöker göra det bästa möjliga givet den information du har … precis som alla andra konsumenter? Det är en rätt stor skillnad.

  4. Niclas! Visst är politiker och tjänstemän långt ifrån perfekta, men det finns en god anledning till att en tjänsteman på Konsumentverket som övervakar en viss marknad har bättre koll än du och jag — tjänstemannen har betalt för att ägna hela dagarna åt just detta medan du och jag måste klämma in mobiltelefonköpet mellan tvätt och matinköp (eller vad det nu handlar om). Privata lösningar tycker jag är toppen och det var därför jag länkade till några sådana. Jag tror dock det är ett problem i att Sverige är ett ganska litet land. När det gäller exempelvis konsumenttester är Råd & Rön bra, men de har inte resurser att komma i närheten av till exempel amerikanska Consumer Reports. Jag misstänker att många andra konsumentstödjande tjänster kan kräva ganska stora volymer för att bli lönsamma, men jag kan ha fel.

  5. Pontus! Om jag snubblar på ett bananskal på grund av att jag inte såg det beror detta på brist på information eller uppmärksamhet, men likt förbaskat gjorde jag något som jag inte ville. 😉 I vardagligt språkbruk behöver således inte skillnaden vara så stor, men i akademiska sammanhang bör vi förstås precisera lite tydligare vad vi menar (och jag räknar med att återkomma till detta många gånger).

  6. Johan Richter says:

    Jag tror väljare ofta väljer fel parti av fel anledning. Således förespråkar jag en aktiv väljarpolitik. Lämpligtvis kan vi ha ett Väljarverk som granskar partiprogrammen och försäkrar sig om att de verkligen är något man borde kunna rösta på.

  7. ”Lämpligtvis kan vi ha ett Väljarverk som granskar partiprogrammen och försäkrar sig om att de verkligen är något man borde kunna rösta på.”

    Det kan kompletteras med att vissa partier som av nationalekonomer anses extra lämpliga förkryssas på valsedlarna, så att vi ”nudgas” till att välja lite bättre än vad vi annars skulle gjort.

  8. Johan och Marcus: Ni har förstås rätt — när jag tänker efter så skulle jag ju aldrig väcka någon som har somnat bakom ratten. Har någon valt att somna på en öde vägsträcka är det väl inget som en välmenande nationalekonom bör lägga sig i.

  9. Var inte Råd och Rön ett organ för Konsumentverket tills för något år sedan? Idag är det följande organisationer som äger tidningen, via föreningen Sveriges Konsumenter:

    ABF
    Biodynamiska föreningen
    Centerkvinnorna
    Djurskyddet
    Goodgame (Riksförbundet Goodgame)
    Halmstads Konsumentråd
    Handikappförbundens Samarbetsorgan
    Kilen – Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa
    Konsumentföreningen Väst
    Konsumentgillesförbundet
    KonsumentGruppen i Nyköping
    Konsumentrådet i Östersunds kommun
    LO
    Resenärsforum
    PRO
    Reumatikerförbundet
    Riksförbundet Hem och Samhälle
    SIOS – Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige
    Svenska Kommunalpensionärernas förbund
    SKTF:s senior- och pensionärsverksamhet
    Studieförbundet Vuxenskolan
    Sveriges Pensionärsförbund
    Sveriges Pensionärers Riksförbund
    Synskadades Riksförbund
    TCO
    Vi Konsumenter – Sveriges Konsumenters förening för enskilda medlemmar
    Unga Örnar

    Hm, ser jag i syne, eller har den där listan en ganska speciell politisk profil? Jag har prenumererat på R&R i över tio år, mest i underhållningssyfte (ARN-fallen är underbar läsning) och har även hört vissa anekdoter om deras redaktionella arbete. Jag skulle aldrig drömma om att bygga datorinköp på deras tester.

    Det finns en avgörande skillnad mellan att väcka en sovande förare och att låta staten dela ut välmenande små paternalistpuffar på den okunniga befolkningens axlar. Ingen förare vill någonsin sova sig till en bilkrasch. Men det finns inga givna kriterier på vad som är ett bra och dåligt datorinköp, det finns ingen som kan tala om för dig om du kommer att bli nöjd med en Eee. Inte ens jag, som ändå skriver dessa rader på en Eee och borde vara i god position att avgöra. I mina ögon öppnar Nudge-vurmandet dammluckorna för en nypaternalistisk våg. Vilka axlar är det som ska få en nudge? De feta, lata och onyttiga, de som slarvar med mössan och inte går ut när solen skiner? Var drar man gränsen på det där sluttande planet? Brrr…

  10. Det stämmer att Råd & Rön startades av Konsumentverket men nu ges ut av Sveriges Konsumenter. ”Icke-statligt initiativ” kanske var lite olycklig formulering — det är ett statligt initiativ men en icke-statlig organisation… (Jag är f.ö. också en långvarig prenumerant på R&R, läser alltid ARN-historierna först och jublar av glädje när de gör ett test som visar att det dyraste är sämst och det billigaste bäst.)

    Jag håller med om att paternalism är ett sluttande plan, men jag ville med mitt extrema exempel visa att det är ett plan som kan slutta åt olika håll. Det kan leda Mugabe-demokrati, men frånvaro av paternalism kan å andra sidan leda till att vi låter folk köra, supa och knarka ihjäl sig.

  11. Robert: Jag är inte övertygad av ditt argument att konsumentpolitik underlättar för konsumenter. Det tycks mig t.ex. förenklat att anta att politiker, som ska utforma konsumentpolitik, besitter bättre kognitiv förmåga än konsumenter, vilket talar för en imperfekt utformad politik till att börja med. Därtill kommer att även tjänstemän måste analyseras utifrån realistiska antaganden (om nu konsumenter ska göra det). T.ex. kan jag tänka mig att tjänstemän primärt inte drivs av en omsorg om det allmänna bästa, vilket gör mig tveksam till i vilken mån de använder sin knappa tid åt att skaffa och sprida relevanta kunskaper till konsumenterna istället för att budgetmaximera e.d. (Om politikerna inte hinner eller förmår utvärdera ex post förstärks problemen.)

    Allmänt sett är jag förtjust i Ed Glaesers varning för att ta begränsad rationalitet som intäkt för att rekommendera politiska ”lösningar”.

  12. Robert: ”men frånvaro av paternalism kan å andra sidan leda till att vi låter folk köra, supa och knarka ihjäl sig.”

    Det verkar ju människor vara ganska bra på att göra ändå, trots närvaron av paternalism..

  13. Johan Richter says:

    Visst kan paternalism ha sina fördelar. Jag ville mest problematisera mot tanken att det är självklart staten bör gripa in bara för att konsumenter fattar konstiga beslut. Tänk vad det skulle bli rabalder om konsumentverket började förbjuda böcker som de tyckte var dåliga eller spred falska uppgifter t ex. Och denna motvilja mot censur beror ju knappast på att man tror att bokmarknaden är en perfekt fungerande marknad.

    Jag kan också säga att i takt med att min personliga inblick i politiskt beslutsfattande blivit större har mitt stöd för paternalism minskat i motsvarande mån.

  14. Jag tror egentligen att vi i den här diskussionstråden är ganska eniga om de två bakomliggande principiella avgörandena:

    1. Dels handlar diskussionen i vilken utsträckning det är okej att vara paternalistisk och begränsa människors frihet. Jag tror vi kan enas om att bilbältestvång är en bra åtgärd, men att ett Väljarverk som hjälper folk att rösta på rätt parti är att gå lite långt. Var gränsen skall dras mer exakt har vi nog lite olika uppfattningar om, men det är en fråga som lätt leder till evighetslånga diskussioner.

    2. Den andra frågan handlar om hur vi ska väga risken för marknadsmisslyckanden — i det här fallet kanske vi snarare ska kalla det ”konsumentmisslyckanden” — mot risken för politikmisslyckanden. Jag tror dock att det är svårt att diskutera denna avvägning utan att gå in i specifika sakfrågor. Både risken för och konsekvenserna av politikmisslyckaden varierar förmodligen från fråga till fråga. När det gäller till exempel hjälp med mitt köp pyttedator tror jag nog att inte ens den mest välvillige och kunnige statliga tjänstman eller politiker skulle vara till mycket hjälp. 😉

    Slutligen skulle jag vilja rekommendera den enda långfilm jag känner till som har just svensk, paternalistisk konsumentpolitik som tema. Filmen heter ”Psalmer från köket” och kom 2003. En både vacker, rolig och tankeväckande film.

  15. Robert: ”Jag tror vi kan enas om att bilbältestvång är en bra åtgärd”

    Utan att gå in i en ”evighetslång diskussion” kan jag i alla fall nämna att jag även är emot bilbältestvång.

    Som anekdot kan jag också nämna att anledningen till att jag själv började använde bilbälte var tack vare en marknadslösning, inte pga att det fanns en lag som anmodade mig att ha bilbälte. För några år sedan använde jag väldigt sällan bilbälte, men så köpte jag en bil som började pipa på ett mkt irriterande vis om jag inte använde bilbälte, och efter det har det blivit en vana.

    Ett motargument då i nudgandets heliga anda skulle då vara att man lagstiftar om att biltillverkare ska tvingas montera in en dylik pip-funktion i alla sina bilar. Bevare mig väl.

  16. Johan Richter says:

    Även jag är emot bilbältestvång, utan att på något sätt motsätta mig all paternalism, så vår oenighet är nog lite större än du antyder.

    Min inställning till politikermisslyckande är att politiker tar så stor hänsyn till hur saker kommer se ut i pressen att det är oväsentligt om de kunde fatta klokare beslut än konsumenterna, eftersom det inte är det de försöker göra. De försöker fatta så kloka beslut det går utan att äventyra chansen att bli omvald. (I bästa fall, det finns ju exempel på ren korruption också men det tror jag är ganska ovanligt i Sverige.)

  17. Bilbältestvång tycker väl nästan alla idag är bra, men det är också (delvis) ett resultat av någon form av adaption. Många tyckte definitivt inte detta för 20 år sedan (och i många andra länder är synen på bilbältestvång, eller hjälmtvång för MC-förerare, mycket mindre positiva). Precis på samma sätt som det vi finner absurt idag, mycket väl skulle kunna ses som ”naturligt och bra” om 20-30 år bara vi instiftar en lag om det.

    D v s klassiskt uttryck för sluttande planet…

Trackbacks

  1. […] » Mina kollegor på Ekonomistas är förtjusta i libertariansk paternalism (se t.ex. här och här). I sin bok Nudge förespråkar Cass Sunstein och Richard Thaler att människor, präglade […]

  2. […] läroböcker i nationalekonomi. Som vi skrivit tidigare här på Ekonomistas (1 2 3 4 5) kan dock beteendeekonomisk forskning användas för att förstå och motivera paternalistisk […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s