Varför är SD ett högerparti?

Från fackligt och socialdemokratiskt håll har det uttryckts indignation över att SD inte ställt sig bakom en del politiska förslag som anses gynna arbetarklassens intressen, senast igår då SD röstade emot regeringens förslag om arbetsrättsliga krav vid upphandling. Jag tror att denna indignation handlar mer om en slags konsumentupplysning än genuin upprördhet. Fackliga företrädare och S-politiker är övertygade om att SD är ett högerparti, men misstänker att väljare som gått från S till SD är av annan uppfattning. Men kanske tycker SD-väljarna att SD står för en ekonomisk högerpolitik och faktiskt föredrar den politiken?

Den stereotypa SD-väljaren är en infödd svensk man med låg utbildning som bor på landsbygden eller i en mindre stad. Denna stereotyp beskriver naturligtvis bara en liten del av alla SD-väljare, men det är ett faktum att en ganska stor andel av LO-medlemmarna, i synnerhet män, sympatiserar med SD. Dessa väljare borde efterfråga en ekonomisk vänsterpolitik. Det är visserligen inte helt glasklart hur SD ska placeras på den traditionella höger-vänster-skalan, men tendensen förefaller vara att SD, liksom andra främlingsfientliga partier i Europa, positionerat sig till höger om mitten när det gäller den ekonomiska politiken. I USA är det på motsvarande vis många vita arbetarklassväljare som stödjer republikanerna snarare än demokraterna. Varför är det så?

För något år sedan publicerade jag en artikel tillsammans med Erik Lindqvist där vi utvecklade en modell som bland annat försökte förklara detta. I modellen väljer man om man ska sympatisera med sitt klassintresse eller sin etniska grupp, och detta val påverkar hur man röstar. Valet av grupptillhörighet avgörs bland annat av vilken närhet man känner till sin grupp. Om exempelvis invandring gör arbetarklassen mer etnisk heterogen, finns en risk att vita arbetarklassväljare identifierar sig med andra vita i stället för med arbetarklassen. Om de identifierar sig som vita kommer de föredra en ekonomisk politik som gynnar den vita gruppen som helhet, snarare än den politik som är i linje med arbetarklassens intresse.

Möjligen är det ett sådant skifte som skett i vissa väljargrupper. Den stereotypa SD-väljaren i avfolkningsbygder kanske känner mer gemenskap med grannens barn som skaffade sig en utbildning och gör karriär i storstan än med en hårt slitande lokalvårdare som kom till Sverige för något år sedan från ett krigsdrabbat land långt bort. Denna väljare föredrar därför en ekonomisk politik som gynnar grannens dotter snarare än den invandrade lokalvårdaren. I så fall är det inget mysterium om SD kombinerar främlingsfientlighet med ekonomisk högerpolitik.

Vad ska då S göra om det ligger något i denna analys? Att manöverera i nationalistisk riktning skulle kanske locka tillbaka en del SD-väljare, men de som numera föredrar en mer högerinriktad ekonomisk politik kommer inte att enkelt låta sig lockas tillbaka. Att kalla människor för rasister och tala nedsättande om de som gått över till SD, kommer inte heller locka tillbaka dem, utan tror jag tvärtom riskerar att stärka deras ”vita” identitet.

Det jag tror att S kan behöva göra är att försöka återuppbygga klassolidariteten mellan infödda och invandrare. Det tror jag i sin tur kräver någon form av nationell gemenskap som skapar samhörighet. Såsom statsvetaren Clara Sandelind påpekade i Dagens Nyheter i våras borde det inte vara ödesbestämt att denna nationella identitet måste bygga på etnisk grund. Etnisk mångfald är inte nödvändigtvis söndrande. I en annan artikel med Erik Lindqvist visade vi till exempel att gemensamma politiska värderingar har ett mycket starkare samband med storleken på den offentliga sektorn än etnisk mångfald. Det är dock ingen enkel uppgift att stärka en nationell gemenskap, i synnerhet inte då segregationen på både bostads- och arbetsmarknad är så stark. Att medielandskapet är mer fragmenterat än förr och att den politiska konflikten delvis går mellan stad och landsbygd gör det än svårare.

En annan möjlighet är att jag helt enkelt har fel. Det är en möjlighet man alltid bör ta i beaktande när en forskare utrustad med en teoretisk modell och en korrelationsstudie gör ett uttalande.

Kanske är det så att forna S-väljare som bytt till SD röstar på dem trots att de tycker SD står för en högerpolitik, helt enkelt för att inget annat parti har erbjudit en restriktiv migrationspolitik. I så fall är det klokt för politiker till vänster att försöka stämpla SD som ett högerparti. Vidare borde den uppenbara strategin för S vara att ompositionera sig i migrationspolitiken för att locka tillbaka väljare som egentligen föredrar den vänsternationalistiska politik som inte erbjuds på den politiska menyn. På sätt och vis har S redan gjort det med flyktingssituationen 2015 som ursäkt, men det är än så länge höljt i dunkel hur beständig den förändringen är.

Comments

  1. Anders says:

    En enklare förklaring är att SD erbjuder en lösning på de frågor som oroar folk. Arbetslöshet, du påverkas av att grannen är det, dålig offentlig service m.m.
    SD ger ett svar och en lösning och hävdar att politik kan förändra världen.
    Socialdemokraterna och Moderaterna har inget svar, utan vill fortsätta med den politik som lett till problemen.

    • Ok, men det förklarar inte varför SD och andra europeiska främlingsfientliga partier tenderar att lägga sig till höger i den ekonomiska politiken. Varför kombinerar inte SD sin restriktiva invandringslinje med traditionell V-politik t.ex.? V brukar ju förorda generös a-kassa, större offentlig sektor m.m.

      • Anders says:

        Partierna drivs nog internt nog av den extrema identitetspolitiken som deras fokusering kring födelseland indikerar. I övriga frågor har man inga speciella preferenser och mainstream ekonomisk politik är höger i Europa. Det är bara IMF och allt fler nationalekonomer som argumenterar för en mer vänsterinriktad ekonomisk politik.

  2. Per Krusell says:

    En kanske naiv kommentar: är det orimligt att tänka sig perspektivet att ett parti istället ordentligt förklarar varför man förespråkar den politik man förespråkar? Ditt perspektiv är mer: vad ska S göra för att ”lura tillbaka väljare”?

    Min poäng gäller förstås inte bara S utan alla partier och den gäller alla politikfrågor. Kanske slår t.ex. invandring olika på olika grupper (alla ”tjänar” inte på den kanske, om man bortser från ren rasism?) och varför inte försöka reda ut och redovisa detta. Jag undrar om inte väljarna idag faktiskt skulle uppskatta om ett parti öppet redovisade sin analys på detta sätt, alltså ett steg mot upplysning och ifrån partitaktik som handlar om ”vi” och ”dem” (byggande på vänster eller höger eller någon annan gruppsymbolik). Jag är väldigt oroad över den trend som verkar finnas mot att strunta i fakta och analys.

    • Jag håller helt med dig om att detta vore eftersträvansvärt och skulle kunna skrika mig högröd i appeller för just detta. Eventuellt kan det även vara partistrategiskt klokt. Det brukar ju sägas att väljarna värderar ”regeringsduglighet” högt och i detta begrepp antar jag det ingår att föra en politik som anpassar sig efter omständigheterna på ett adekvat och sakligt vis.

      Partierna måste dock alltjämt välja hur de ska positionera sig politiskt för att locka (inte nödvändigtvis lura) fler väljare. I den modell jag tar upp i inlägget påverkas dessutom väljarnas preferenser av den förda politiken, vilken öppnar upp just för att man kan påverka vad väljarna faktiskt vill. Politik tror jag inte bara handlar om att servera väljarna vad de vill, utan också i viss mån om att leda och ”gå före”. Men du kanske har rätt att det är ett sluttande plan att fokusera alltför mycket på det.

  3. Tomas Klingström says:

    Jag tror att klassolidaritet mellan medlemmar av arbetarklassen redan existerar i stor utsträckning. Däremot gynnar det inte Socialdemokraterna då de inte anses tillvarata gruppens intressen. Den här typen av analys är någonting jag redan under min tid i SSU saknade inom partiet och utvecklingen har inte gått åt rätt håll de senaste tio åren heller.

    Ser man till SSU som utgör basen för Socialdemokraternas rekrytering är det väldigt få aktiva medlemmar som har någon form av arbetarbakgrund vilket även avspeglar sig i värderingarna. Eftersom jag under tiden sommarjobbade på Sandvik blev skillnaden i värderingar mellan det Socialdemokratiska arbetarepartiet och de faktiska arbetarna väldigt tydliga. Majoriteten av alla arbetare är ganska välbetalda i Sverige och man är mer orolig för att förlora jobbet än att löneförhöjningen ska bli 1,5 % istället för 2 %. Det här skapar lugn på arbetsmarknaden och de flesta arbetare är lojala mot sitt företag då de ser dem som en garant för deras välfärd. Samtidigt har Socialdemokraterna snarare radikaliserats då man sedan 70-talet i stor utsträckning rekryterar bland ungdomar och ger dem en teoretisk skolning med betoning på klasskamp och en identitet som beskyddare av den abstrakta gruppen ”de svaga”.

    Här ser vi även tydliga paralleller med USA där Trump lovar ”återindustrialisering” medan Clinton har haft aggressivt stöd från Social Justice Warriors och journalister som knappast driver arbetarvänliga frågor. I Sverige är vi mer nedtonande men jag tror att många arbetare identifierar Socialdemokraterna mer med ökade skatter och kvoterad föräldraförsäkring än med långsiktigt arbete för att säkerställa den nationella industrins konkurrenskraft. Dessutom har man tappat kopplingen både mellan Socialdemokraterna och facket och mellan facket och arbetarna. Stora konflikter mellan fackförbund och näringsliv är ovanliga och jag tror inte att Unionens ”mansplaining-kampanj” eller LOs prioritering av kvinnolöner bidragit till att särskilt många arbetare i det privata näringslivet känner sig inkluderade.

    Kort sagt tror jag att Sverigedemokraternas framgångar bygger på att det finns en lucka i svensk politik. Invandringsfrågan är en del av den här luckan men jag tror att det i stor utsträckning är en pseudofråga. Det viktiga är nämligen inte vad man tycker om invandrare som grupp utan hur man vill att svenska staten ska fördela sina resurser och sitt fokus på samhällsreformer. I dagsläget ligger fokus bland de etablerade partierna på invandring, miljö och mjuka frågor såsom jämställdhet. För många människor tror jag dock att man är mer intresserad av den egna anställningstryggheten och att ens barn kan leka tryggt på gatorna. Det här gäller både för personer med utländsk bakgrund och för etniska svenskar vilket är varför Sverigedemokraterna numera även är tredje största parti bland personer med utländsk bakgrund.

    • Intressanta tankar, jag har inte så bra koll på S inre liv och kan inte riktigt bedöma detta, men min spontanta känsla (vad den nu är värd) är liknande. S (och säkert andra partier) har fokuserat för mycket på frågor där man har starka ideologiska övertygelser snarare än de vardagsnära frågor som väljarbasen bryr sig mest om.

    • Martin says:

      En aspekt är ju att det finns väldigt många i Sverige som är många steg nedanför en arbetare på Sandviken i inkomststegen i Sverige. Riktigt lågbetalda yrken finns ju i huvudsak i tjänstesektorn idag, och inte inom industrin. Det är säkert inte populärt att på Sandviken att LO satsar på att höja kvinnolöner i lågbetalda tjänsteyrken, men det är inte fel om man vill jämna ut fördelningspolitiskt. Däremot är väll S ganska oklart positionerat just sådana frågor både identitetsmässigt och ekonomiskt, är det ett parti för arbetare på Sandvik eller för diskare på restauranger? Ännu mer komplicerat blir det när stora grupper av icke-etniska svenskar är egenanställda inom serviceyrken, men i praktiken lever på mycket låga inkomster. Hur passar de in i traditionell S politik? Arbetsmarknaden består helt enkelt inte längre av stora grupper låginkomsttagare inom industrin som när socialdemokratin växte fram, industrin är varken stor eller särskilt lågbetald idag. LO verkar ha mer strategi i de här frågorna än S.

      Det är den idémässiga oredan inom S som gjort att moderaterna har kunnat ompositionera sig, inte utan framgång, som ett arbetarparti. En idé om en arbetsstruktur som inte längre finns gör att S lätt fastnar i fällor som rotavdrag som ska gynna snickare, även om man måste höja skatten för folk långt ner i inkomstfördelningen, samtidigt som det mest gynnar höginkomsttagare.

      Att SD i ett sådant sammanhang kan klara sig ganska väl bland vänsterväljare, handlar mer om den ideologiska tomhet som finns inom S idag.

      • Tomas Klingström says:

        I det här fallet var inlägget fokuserat på arbetarklassens intressen och hur just den väljargruppen agerar så jag fokuserade på den frågan. Däremot är det onekligen intressant att också beakta vilka som numera utgör ”de svaga” i samhället.

      • Martin says:

        Min poäng är ju att de i huvudsak är arbetarklass på grund av historisk kontinuitet och kulturella anledningar. Om du tittade på inkomstfördelning, som ju är hur klass definieras i t ex USA, så är de ju knappt arbetarklass.

      • Tomas Klingström says:

        I Västvärlden har arbetarklassen varit några av de största vinnarna. Däremot har vissa industrier i olika regioner slagits i bitar vilket etablerat en underklass av fd arbetare.

        Ett av Socialdemokraternas största problem tror jag är att man inte vet vilka man kämpar för. I början på 1900-talet hade man sitt säte i arbetarklassen men hade en naturlig koppling till lägre tjänstemän, statare och liknande. För många av dagens socialdemokrater verkar det vara svårt att förhålla sig till att det inte är de här människorna det är synd om längre.

        Din kommentar om att svenska arbetare inte är arbetare eftersom de tjänar för bra är etta bra exempel på problematiken. Jobbar man inom industrin är det självklart vem som är arbetare eftersom det definieras i kollektivavtalen.

        För den akademiska vänstern som dominerar socialdemokraterna är det svårare då man är mer attraherad till idén om att värna de svaga än att kämpa för den numera besuttna arbetarklassen.

        Att jag lämnade beror mycket på att jag var obekväm med hur kortsiktigt man agerar. Vi beginner oss i den historiskt unika situationen att i princip alla har ett materiellt välstånd som är bra eller mycket bra i Sverige. För mig var det naturliga steget att jobba för en fortsatt stark utveckling inom näringslivet så att arbetarklassen kan fortsätta ha ett välstånd och att underklassen inkluderas på arbetsmarknaden.

        Med svenska mått mätt blir det höger eftersom klasskampsrerotrik och dess avkommor (könskamp, raskamp eller kamp mot ”vithetsnormen”) har ersatt de praktiska ambitionerna.

  4. Tomas Klingström says:

    Ett litet tillägg gällande en sak jag tycker saknas i svensk politisk debatt. Det är väldigt stor skillnad på att lyfta problemen och att faktiskt lösa dem. Miljöpartiet har till exempel varit mycket framgångsrika med att lyfta miljöfrågor i debatten. Däremot har många av väljarna uppenbarligen blivit mycket besvikna på hur de försökt lösa frågorna i regeringsställning. Liberalerna har haft liknande problem i skolfrågor och jag tror att Sverigedemokraterna skulle få samma problem i de flesta av sina huvudfrågor.

    Att jag ger dem i poäng med avseende på att de lyfter frågor relevanta för den moderna arbetarklassen betyder alltså inte att jag tror de besitter förmågan att på ett bra sätt lösa dessa frågor.

  5. Martin says:

    Finns det något etnisk icke-homogent land som någonsin haft en framgångsrik arbetarrörelse? Jag kan inte komma på något exempel. Både med globala tvärsnittsdata och utveckling över tid inom ett land, känns det som ett väldigt robust samband mellan homogenitet och arbetarmobilisering.

    • Det är givetvis svårt att tänka sig att länder utanför den vita världen kan vara icke-homogena. De är ju ur vita européer synpunkt färgade allihopa. Dock finns det såvitt jag förstår fler nationaliteter, språkområden etc. inom det som var Sovjet. Och inom Kina. Och – faktiskt – även på Kuba.
      Det som är typiskt för arbetarrörelser i så kallade etnisk homogena länder, inledningsvis de som fick den vita rasen, England, att arbetarrörelsens framgångar har byggt på lojaliteten med imperiet, mot de koloniserade folken. Något som också har kritiserats hårt av arbetarrörelsens stora. Inledningsvis Marx och Engels.

      • Martin says:

        Kina och Ryssland må ha etniska minoriteter i periferin. Men revolutionen ibåda länder var resultatet av rörelser av etniska hankineser och ryssar. När de tagit makten tog det med vapenvåld kontrollen över perifiera områden med etniska minoriteter. Det är väll också lite oklart hur kommunistiska enpartistater är relevant för frågan överhuvudtaget, deras makt kommer ju som bekant från gevärspipan.

      • Marx och Enels skrev som sagt rätt utförligt om den engelska och då särskilt dess förhållande till koloniseringen av Irland. Men för sådan arbetarrörelse som i första hand är ett bihang till respektive kolonialmakt är det självklart att de koloniserade folkens villkor är irrelevanta. Och då alldeles särskilt de koloniserade folkens förmätna anspråk på att kunna vara likaberättigade delar av den internationella arbetarrörelsen?!

      • Samir Kamrouna says:

        Är inte Singapore ett bra exempel på ett icke-homogent samhälle som iaf har haft någon form av desamma resultaten som en framgångsrik arbetarrörelse leder till?

      • Apropå Singapore kan jag bjuda på ett citat (från Der Spiegel 2005) av f.d. diktatorn där (Lee Kuan Yew): ”In multiracial societies, you don’t vote in accordance with your economic interests and social interests, you vote in accordance with race and religion. Supposing I’d run their system [democracy] here: Malays would vote for Muslims, Indians would vote for Indians, the Chinese would vote for Chinese.” (Därmed inte sagt att han har rätt förstås.)

      • Martin says:

        Jag har mycket svårt att se Singapore som ett exempel på en stark arbetarrörelse. De fackföreningar som finns är så hårt knutna till staten att det argumenterar mot en höjning av minimilönen. Ginikoefficient efter transfereringar är högst i hela den rika världen. Det är väll snarare ett typexempel på hur en avreglerad och extremt ojämlik ekonomi samvarierar med etnisk mångfald. Demokratin är ju kraftigt satt på undantag jämfört med mindre utvecklade men mycket mer etniskt homogena Korea och Taiwan.

        De etniska inkomstskillnaderna är dessutom väldigt stora, där kineserna (en rejäl majoritet av befolkningen) har högst inkomst och i praktiken har monopoliserat makten.

  6. Liksom andra företag bestäms de politiska partiernas verksamhet av ägarna. Samt liksom andra företag i liknande branscher – idrott, kultur och politik – av sponsorerna. Samt liksom denna speciella typ, politiska partier med riksdagsledamöter, genom riksdagsledamöternas speciella ställning.
    Medlemsinflytande för enskilda medlemmar som inte satt in kapital i verksamheten genom inre demokrati i SD är också möjligt, men troligen begränsat liksom småspararnas i de stora börsbolagen.
    De som kan kallas sympatisörer eller till och med bara röstar på SD är definitivt policy takers. Och deras åsikter i politiska frågor – utom just valet av partisympati i utfrågningar – saknar intresse för partier av modern typ.

  7. Daniel Spiro says:

    Intressant inlägg. En relaterad mekanism till det du skriver Robert är att man inte bara kan välja identitet från olika dimensioner utan också att de flesta konsekvent kommer välja den dimension där de framstår som bäst. Om jag ligger relativt lågt på ekonomisk ranking men ligger högt på intellektuell ranking, t.ex. om jag är forskare, så väljer jag mitt yrke som forskare som min huvudsakliga identitet. Likaså, om jag ligger lågt på den ekonomiska rankingen men högt upp på den etniska rankingen (vit lågavlönad) så kommer jag välja att identifiera mig själv utifrån en etnisk dimension. Vad gäller SD så kan en sådan mekanism innebära att SDs väljare i första hand bryr sig om invandringspolitik men väldigt lite om ekonomisk politik. Därmed kan SD fritt välja att försöka närma sig de partier som det står närmast invandringspolitiskt och helt enkelt anta deras ekonomiska politik för att maximera chanserna för en koalition. Det ligger ju nära det du skriver Robert men skillnaden är att valet av identitet inte är slumpmässig och att de som röstar på SD inte nödvändigtvis föredrar höger ekonomisk politik utan snarare helt enkelt struntar i det.

    • Intressant tanke. I vår modell finns något liknande. Man bryr sig om ”statusen” hos gruppidentitet, vilket i vår förenklade modellvärld beror på snittinkomsten i gruppen. Så blir ”vita” som grupp rikare och de ”fattiga” fattigare kommer den vita identiteten vara mer attraktiv. Det påminner om ditt argument, men på gruppnivå snarare än individnivå.

      • Etableringen av negerslaveriet i USA gick av allt att döma ut på att se till att gruppen ”vita” framstod som rikare genom att de fattiga gjordes ännu fattigare – till slavar. Det är dock viktigt att inte begränsa analysen till folkmajoriteten bestående av ”vita” respektive ”färgade” fattiga utan att också granska incitamenten de härskande klasserna och deras tjänstemän. I fallet med negerslaveriet Englands aristokrati och kapitalister samt deras kolonialadministration i Virginia. Det avgörande verkar ha varit behovet av billigare administration. Som kunde säkra kolonins lönsamhet utan att riskera som vid Baconupproret att mötas av ”four hundred English and Negroes in Arms who were much dissatisfied …” http://clogic.eserver.org/1-2/allen.html
        Att utskilja de svarta och döma dem till slaveri kopplat till hudfärgen och sedan utgående från principen om en enda droppe negerblod har av allt att döma varit avgörande för det USAmerikanska klassamhällets funktion. Även efter slaveriets upphävande.

  8. Andreas says:

    SD har placerats till höger uteslutande på grund av deras främlingsfientlighet, i övriga aspekter tycker jag att de påminner väldigt mycket om Socialdemokraterna innan 2006. Sedan finns det förstås ett argument i att Alliansen inte heller är högerpartier bara för att de ligger till höger relativt de röda partierna. Jag har svårt att se hur världens näst högsta skattetryck skulle kunna ses som högerpolitik t ex.

    Att se SD som ett nytt alternativ tror jag är ett misstag, deras politik (retorik undantagen) påminner ju otroligt mycket om 80- och 90-talens socialdemokrater.

  9. Joakim says:

    I sammanhanget kan det kanske vara lite klargörande att titta på hur ledamöterna faktiskt röstar i riksdagen. Jag har gjort detta med hjälp av så kallad principalkomponentanalys, vilket i princip ger vikt till omröstningar utifrån vilka som skapar de största skiljelinjerna mellan ledamöterna. Detta har jag gjort för riksdagens omröstningar riksdagsåret 2013/14, dvs innan decemberöverenskommelsen. Länk till resultatet nedan (hoppas det fungerar):

    Den första komponenten lägger stor vikt vid omröstningar kring utgiftsområden, t.ex. hälsovård, sjukvård och social omsorg, och även rovdjurspolitik. Eftersom många av omröstningarna rör utgiftsområden, och därmed budgeten, tolkar jag denna dimension som traditionell vänster-höger skala. Den andra komponenten lägger i sin tur stor vikt vid saker som kriminalvårdsfrågor, svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan och utgifter för migration. Denna dimension framstår alltså mer som någon form av auktoritär/invandrings-skala.

    Två saker är slående med figuren; SD ligger långt ifrån övriga partier när det gäller auktoritära/invandrings-frågor, men i mitten när det gäller ekonomisk politik. Att SD i sin natur skulle vara ett högerparti verkar alltså inte sant, snarare är man ett mittenparti för att så enkelt som möjligt kunna locka väljare från både vänster och höger.

    En sidnot är att om man gör om analysen för riksdagsåret 2015/16 så går den största skiljelinjen mellan partierna inte längre kring budgetomröstningarna, utan försvar och tullar istället. Decemberöverenskommelsen som gör att högerblocket lägger sig platt har alltså i praktiken åtminstone i riksdagen inneburit att SD i princip är ensamma i opposition, och därmed gör den stora skiljelinjen i svenskpolitik till auktoritär-liberal istället för vänster-höger.

    Jag har även gjort en enklare regression mellan förändringen i medelinkomst på kommunnivå (medelvärde för alla fyra år mellan valen) och förändringen i andelen som röstar på SD för åren 1998-2014, efter att hänsyn tagits till en generell tidstrend för hela landet. Resultatet i figur nedan (där en punkt är en av 50 bins för att göra figuren mer överskådlig):

    En tolkning av detta resultat är den du gjort ovan Robert. Dvs att statusen i gruppen man tillhör sjunker med inkomsten och att man därmed identifierar sig med en annan grupp. En annan ”teori” skulle dock kunna vara att kommun A drabbas av en negativ inkomstchock/trend. Detta leder till att en del (högutbildade, unga, kvinnor) flyttar till en för stunden mer framgångsrik kommun som vi kan kalla S(tockholm). Detta leder även till att ett nytt flyktingboende öppnar i kommun A, eftersom kommunpolitikerna måste få in pengar på något sätt. Till råga på allt så ligger flyktingboendet i det hus där den fram tills nyss trevliga lokala restaurangen/affären/annan verksamhet tidigare låg. Att folk då börjar prata om verklighetens svenskar, att det snart kommer vara en minoritet av svenskar i Sverige och allmän kollaps kanske kan vara mer förståeligt.

    • Pär Nyman says:

      Kul och snygga mönster! Är det baserat på huvudvoteringarna? I så fall har jag en fråga. I de flesta huvudvoteringar tänker jag att man inte kan rösta längre åt höger än alliansens förslag, och inte heller längre åt vänster än sossarnas förslag. SD och V hanterar ofta det genom att avstå från att rösta som en protest mot den urvattnade linjen, vilket skapar ett mönster av blockröstning snarare än höger–vänster-röstning. Dessutom finns det en möjlig selektion i att regeringen eventuellt undviker att lägga motioner där man vet att SD kommer rösta med alliansen.

      Jag kanske är överdrivet skeptisk, men det kan inte vara något sådant som spökar här? Om röstningen i vissa frågor enbart följde en vänster–höger-skala, och du hade rätt om SDs position, skulle ju SDs förslag gå till huvudvotering. Men visst är det ovanligt?

      Om det är en del av ett forskningsprojekt kan jag tipsa om att Jan Teorell just nu håller på med nästan exakt samma sak.

      • Joakim says:

        Data för voteringar kommer härifrån:
        http://data.riksdagen.se/Data/Voteringar/

        Tror att det är samtliga voteringar (det var i somras jag tog fram det här). Det kan absolut vara så att det är högre andel bland SD som avstår från att rösta (eller helt enkelt inte närvarar) då dessa är kodade som 0 (ja är kodat som 1, nej som -1). Notera dock att det här är innan regeringsbytet, så det är fortfarande borgerlig regering, och vänsterpartiet röstar helt klart mest nej ändå när det gäller höger-vänster. Jag tror därför att om det finns ett problem så är det snarare den lägre närvaro som SD har än att de lägger ner sin röst i protest.

    • Jätteintressant, Joakim. Den första bilden tycker jag ändå visar ganska tydligt att SD ligger närmare högerblocket än vänsterblocket, men du har rätt i att ”mittenparti” är bättre benämning än ”högerparti” för SD:s ekonomiska politik. Jag gissar dock att det kan se lite annorlunda ut om du tar med beslut efter valet, i alla fall att döma av det här blogginlägget: https://politologerna.wordpress.com/2015/05/22/sverigedemokraterna-rostar-oftare-med-socialdemokraterna-an-med-moderaterna/. Det förefaller hursomhelst som det är ganska tomt i det nedre vänstra hörnet av din graf, vilket är ganska konstigt kan jag tycka.

      När det gäller inkomstutveckling och SD-stöd verkar det vara samma mönster som när det gäller stödet för Trump. Sverige är ju dock lite annorlunda på så vis att det är i glesbygd som flyktinginvandringen blir mest påtaglig och denna effekt kan ju både tänkas vara positiv och negativ för SD.

      • Joakim says:

        Jag kan bjuda på grafen för 2015/16 också kanske. Det är lite svårt att jämföra dock eftersom vikten av de två dimensionerna byter plats och dessutom inverteras skalan för bägge så det som tidigare var vänster nu blir höger och liknande för auktoritärt-liberalt. Här är länken till figuren hur som helst:

        För att göra den så jämförbar som möjligt så har jag satt den andra komponenten på den horisontella axeln och därmed den första på den vertikala (även om det står att det är den andra där också). Den horisontella axelns komponent (alltså den andra komponenten) lägger stor vikt vid omröstningar kring utgiftsområden och även inkomstskatten. Den första komponenten, längs den vertikala axeln, lägger istället stor vikt vid frågor som försvar, tullar och utgifter till arbetsmarknad och arbetsliv. I princip kan man alltså säga att där den stora skiljelinjen i svenskpolitik i riksdagen tidigare gick genom budgeten (vänster-höger) så går den nu mer mellan försvar och tullar.

        Vidare syns decemberöverenskommelsen tydligt då det borgerliga blocket mer eller mindre lägger sig platt, vilket gör att SD framstår som partiet mest till höger. Den här grafen stämmer alltså mer överens med ditt ursprungliga resonemang Robert, även om det beror på DÖ som sagt. Än mer intressant är dock att SD röstar Ja mest av alla i det som nu är den första komponenten (tullar, försvar etc), medan regeringen och V hamnar i mitten med det borgerliga blocket som röstar Nej i huvudsak. Det verkar alltså som att S+MP+V har rört sig lite åt SD redan, samt att SD har ett visst inflytande över politiken nu i termer av att man röstar ja oftare än nej i sina frågor (kanske för att man fått en vice talman nu?).

        När det gäller flyktinginvandringen till glesbygden så har du rätt i att det kan slå åt bägge håll. Jag hade gärna undersökt det här mer, men har inte riktigt tid nu.

      • Tack för uppdateringen, Joakim. Mycket intressant, även om DÖ gör det svårt att uttala sig om hur partierna positionerar sig utifrån riksdagsomröstningar — här framstår SD som det enda högerpartiet. 😉

  10. Samir Kamrouna says:

    Jag tror även, som någon annan nämnde, att majoriteten av dom som röstar på SD gör det för att dom vill minska invandringen pga de problem som man tror att det leder till. Oavsett om SD kan tänkas vara mer till höger än mitten (vilket verkar motbevisat av Joakims kommentar) så bryr sig antagligen inte SD-väljarna om det, eftersom det är viktigare att minska invandringen än vad det är att få än lite mer högerinriktad politik.

    Eller så kan man tänka så här, att SD inte är tillräckligt höger för att det ska spela någon roll för dessa ”arbetarväljare” ift hur viktig invandringsfrågan har blivit för dom.

    SD vet detta och kan således ta lite risker genom att gå lite åt höger ibland. Om det är för att gå emot treklövern eller om det är för att dom genuint tycker det dom röstar för vet nog bara deras riksdagsmedelmmar :).

    • Jag lutar också åt att detta är huvudförklaringen, men däremot tror jag själv att det finns en chans/risk att det uppstår en etnisk splittring av arbetarklassen (likt USA) på längre sikt. Det jag har lite svårt att förstå är varför S varit så ovilliga att röra sig i riktning mot en något mer restriktiv migrationspolitik — i stället har man snarare rört sig i motsatt riktning (iaf fram till förra hösten). För ett liberalt parti är det lättare att förstå att de ideologiska övertygelserna är så starka att man inte vill göra det, men S har ju inte samma starka ideologi utan brukar ju vara ganska pragmatiska (principlösa antar jag den kritiskt sinnade skulle kalla det)..

      • Kan det inte vara så att det kommer ett tryck från vänster och från media att inte bli sammanblandade med SD vilket gör att S står för en mer liberal politik än vad de har gjort historiskt.

      • Socialdemokratin har förlorat kalla krigets internationella finansiella stöd för välfärdspolitik och man kan vänta sig en återgång till den social-imperialistiska traditionen från tiden före första världskriget. Liksom man även kan vänta sig motsvarande regression för andra politiska partier och rörelser. De enda som fortsättningsvis kan komma att hävda det – ur det sena 1900-talets svenska perspektiv tämligen lättsmälta reformprogrammet i det Kommunistiska Manifestet (tex. 2. Stark progressiv beskattning., 3. Arvsrättens avskaffande. och 5. Kreditens centralisering i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol.) är de oförbätterliga kommunisterna. De som hålls utanför diskussionen genom antikommunism. Ett gentlemens agreement?!

      • Samir says:

        Jag tror lite som ”beholder”, att S har varit ovilliga att vara restriktiva i den frågan just pga tabun kring invandringsfrågan. Man blev ju længe stæmplad som fræmlingsfientlig (eller tom rasist ibland) i media så fort man næmde nån form av begrænsning på invandringen. Detta har ju nu vænt, æven om SD fortfarande kallas før ett rasistiskt parti av många debattører.

        Jag ær nyfiken på hur længe man kan kalla SD før ett rasistiskt parti…

  11. gruelse says:

    Vad som konstituerar ett högerparti i dessa dagar är vanskligt att definiera. En traditionell vänster-höger-skala i det svenska politiska livet har blivit mer eller mindre obsolet. I traditionell mening stod ett högerparti för ett starkt försvar, patriotism, lag och ordning, arbetsgivarfokus, monarki, låga skatter et cetera. Så i traditionell mening är Sverigedemokraterna (SD) huvudsakligen ett högerparti.

    Att sedan påstå eller utgå ifrån att Socialdemokraterna (S) är ett arbetarparti ter sig en smula otidsenligt, vilket jag måste opponera mig emot.

    EU:s politik är nyliberal och styr svenskt beslutsfattande, eftersom ca 80 % (enligt Lena Ek) av de beslut som fattas i Sveriges Riksdag redan är fattade av EU och ska bara implementeras i svensk lagstiftning.

    Med nyliberalism menas avreglering, utförsäljning och privatisering av viktiga samhällsfunktioner, så att dessa kan underkastas suboptimerande, vinstdrivande, kartellsökande oligopol, samt ett fritt flöde av kapital, människor, varor, organiserad brottslighet och dvärgbandmaskar över nationsgränsen. ”Novemberrevolutionen 1985”, då bankernas kreditgivning hastigt och lustigt släpptes fri under socialdemokratiskt styre, räknas dock som startskottet för den nyliberala epoken i Sveriges historia.

    Då de politiska företrädarna för konungariket Sverige, oberoende om det är S eller (Nya) Moderaterna (M) i regeringsställning, alltid haft ambitionen att vara bäst i EU-klassen sedan EU-inträdet, har Sverige de facto blivit ett av världens mest nyliberala länder.

    I likhet med det andra statsbärande partiet sedan början av 1990-talet – M – är S numera ett utpräglat nyliberalt parti, mycket tack vare en långt gången anpassning till EU och dess nyliberala politik. (Således svalde S Lavaldomen utan nämnvärda protester, trots att Kollektivavtalen ingick i de undantag som Sverige tillerkändes i sin medlemsansökan till EU.) Här är också förklaringen till att det är en ytterst liten skillnad mellan den nyliberala politik som både S och M i praktiken företräder.

  12. Att ifrågasätta om SD är rasistiskt som signaturen Samir gör, förutsätter att man bortser helt från både SD:s aktuella partiprogram och från partiets uppkomsthistoria. Däremot kan man tänka sig att ”många debattörer” ka få svårigheter att kalla SD rasistiskt i framtiden. Dvs. när det gäller den praktiska hanteringen av innevånare i Sverige som inte har ”föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Den av den svenska staten förda politiken kommer att nödvändiggöra diskriminerade behandling och detta är av allt att döma även avsikten. En skiktad arbetsmarknad är ett klart och tydligt uttalat intresse.

    • samirk87 says:

      Fred, jag tog mig en titt på SDs partiprogram och kunde inte finna något rasistiskt. Invandringskritiskt definitivt. Du får gärna belägga och uppysa mig om vad i deras partiprogram som är rasistiskt. Råder inga tvivel om att det finns vissa medlemmar som visar sig vara rasistiska, dom blir ju också konsekvent uteslutna. Och ja, historian är mörk (som många andra partier, om än längre tillbaka. Hur mycket tid ska gå innan dom får en chans?).

      • Andreas says:

        SDs problemformuleringar har inte ändrats nämnvärt sedan starten, ledningen gick med i ett parti som förespråkade renrasighet, och företrädarna ertappas ständigt med att häva ur sig de mest osannolika saker. Vad är det som ska ges ”en chans”? Normaliseringen av exkluderande nationalism samt problematisering och misstänkliggörande av i stort sett samtliga invandrargrupper i Sverige?

      • Samir Kamrouna says:

        Nej, inte det som ska ges chans till självklart. Att dom är regeringsdugliga. Att dom inte står för det du hävdar att dom fortfarande står för, att dom står för det dom hävdar att dom står för. Allas lika värde. Mer hjälp åt flyktingar i flyktingläger. Mer satsningar på äldre. Tryggare samhälle, Slå hårdare mot grov-och organiserad brottslighet osv.

  13. Signaturen samirk87 (ev. tidigare Samir?) påstår sig ha tagit ett titt på SD:s partiprogram och ändå behöva upplysas av undertecknad om vad i partiprogrammet som är rasistiskt.
    Partiprogrammet hävdar att ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.” http://partiprogram.se/sverigedemokraterna#sverigedemokraterna-och-nationen
    Detta innebär att SD programmatiskt särskiljer (diskriminerar) mellan svenska medborgare som har ”svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet” och övriga. Denna modell för att dra en rasistisk inom medborgarskapet i en stat påminner närmast om den tyska nazismen. Från nazismen härrör troligen också SD-programmets skrivningar om att medborgare skall kunna berövas sitt medborgaskap:”… de kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet…”. Det var lagstiftning med sådant innehåll som möjliggjorde den så kallade Kristallnatten. Nazisternas rasistiska lag skilde mellan riksmedborgare (så kallade germaner eller arier) och övriga. Och till övriga räknades förutom de så kallade ”undermänskliga raserna” även illojala medborgare, sådana som aktivt motsatte sig det nazistiska maktövertagandet. http://www.doew.at/cms/images/48h22/original/1372353462/NS-Rassenideologie_Nuernberger-Gesetze.png

    • Samir Kamrouna says:

      Japp, det stämmer Fred. Strulade till det lite här i starten med mitt medlemskap i WordPress, därav ändringen där. Men det är samma skribent.

      Jag tycker inte att ditt argument på nåt sätt belägger att dom skulle vara ett rasistiskt parti, plus att du kommer med en del logiska felslutningar.

      1.Dom skriver ju blott vad deras definition av infödd Svensk är. Vad är din definition av infödd Svensk? Dom har tom sträckt sig till att kalla en adopterad för infödd Svensk. Det är ju fullt normalt icke-rasistiskt att hävda att en infödd Svensk är en som är född här till folk som talar det. Hur är det diskriminerande? Enligt SDs definition så kan ett Afghanfött par föda barn i Sverige och det barnet hamnar under deras definition av infödd Svensk (så länge föräldrarna pratar Svenska). Vad är det rasistiska i det. Vill du att definitionen av en infödd Svensk ska vara att vem som helst ska vara det? Nyckelordet ligger ju här i ”infödd”.

      2. Att dra paralleller till kristallnatten och nazismen är verkligen ologiskt. Säg att det nu är så att SD har liknande punkter i sitt partiprogram som nazisterna hade. Om det då gör dom lika nazisterna, blir socialdemokraterna (och alla andra partier), som har punkter i sina program som nazisterna/kommunisterna hade, också lika nazisterna/kommunisterna? Troligtvis så härrör deras skrivningar om att medborgarskapet ska kunna dras bort, ifrån att vissa som kommer hit begår kriminella handlingar och således inte förtjänar ta del av samhället. Detta är inte rasistiskt då det inte på nåt sätt baseras på ras utan på handling. Vilket ”ras” som helst kan begå en sådan handling o således mista sitt medborgarskap enligt dom. Så du misslyckas verkligen i att belägga att SD är ett rasistiskt parti.

      ”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.”. Hur kan det vara rasistiskt?! Det är ifrån samma sida som du länkade.

      • Samir anser att det är nödvändigt att definiera vilka egenskaper som skall krävas för att en person skall räknas som infödd svensk. Att detta anses nödvändigt för SD att definiera är dock ett uttryck för ett rasistiskt och kolonialt tänkande.

        Samir måste ha läst fel innantill när han påstår att ”Enligt SDs definition så kan ett Afghanfött par föda barn i Sverige och det barnet hamnar under deras definition av infödd Svensk (så länge föräldrarna pratar Svenska).”
        Det som gäller enligt programtexten är i stället att den som skall räknas som fullvärdig infödd svensk skall ha ”svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.”
        Visst är det tänkbart att ett ”afghanfött par” kan komma att anses ha nordisk identitet. Men det är långt ifrån säkert. Och genom detta skapar definitionen just de svårigheter som tidigare i programmet förutses uppkomma av sig självt.
        Givetvis skrivs inte att osäkerheten och risken för diskriminering, exploatering och rättslöshet för medborgare vars föräldrar anses sakna ”nordisk identitet” (tex. ”andra generationens invandrare”) skapas med hjälp av SD programmet, men den som reflekterar över saken inser att problemet uppstår och förvärras genom den osäkerhet som rasifieringen skapar. I SD programmet står också att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”.
        Och den tidigare gällande konsensus som bland annat har varit att den som föds i Sverige blir svensk medborgare – lika värd som andra – försvagas av SD-definitionen av ”infödd svensk” och ytterligare genom kravet ”nordisk identitet.

        Invändningarna mot att jag tog upp kristallnatten som ett exempel på vart det leder att gradera medborgarskapet ser jag som obefogade. Poängen var just att de Nurnbergska raslagarna berövade sådana innevånare i landet som inte ansågs vara den tyska motsvarigheten till infödda svenskar, dvs. germaner/arier med germaska/ariska föräldrar, deras tyska medborgarskap.
        Att beröva någon medborgarskapet har sedan segern över nazismen också varit totalt förbjudet i de internationella konventioner som definierar civiliserade länder. Men SD vill att Sverige skall skapa en öppning…

      • Andreas says:

        Samir: att basera en medborgares värde efter vad dess föräldrar kan anses ha för kulturell tillhörighet, i stället för att se alla medborgare som likvärdiga, är på intet sätt oproblematiskt. Hur föreslår du t ex att sådant ska kontrolleras? Och på vilket sätt? Ska det vara en checklista där man måste få ett visst antal poäng för att kvalificera?

        Fred: det är inte totalt förbjudet sedan andra världskriget, tvärtom är Sveriges absoluta förbud ganska unikt. I Tyskland t ex kan man bli av med medborgarskapet om det inom en viss tid efter tilldelat medborgarskap framkommer att man egentligen inte hade rätt till det (t ex för att man ljugit i ansökan), medan man i Sverige inte kan bli av med det oavsett om det framkommer att det inte var en bokstav som stämde. Att SDs förslag är problematiskt råder det inga tvivel om, men samtidigt hade en viss uppluckring inte per definition inneburit att Sverige brutit mot några internationella konventioner.

      • Andreas: SD:s partiprogram innebär inte någonting som kan jämföras med att ”bli av med medborgarskapet om det inom en viss tid efter tilldelat medborgarskap framkommer att man egentligen inte hade rätt till det (t ex för att man ljugit i ansökan)”. Enligt SD-programmet ska alla innevånare, även barn födda i Sverige av svenska medborgare (som dessutom talar svenska och tillerkänns ”nordisk identitet”) ska kunna göras statslösa. ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.”
        Krav på lojalitet med den egna staten kan få förekomma under krigstid. Inte annars. Det vore att införa officiellt det som nazisterna kallade Gleichrichtung, likriktning. Och Sverige befinner sig inte i krig – annat än om man instämmer med de allra mest rabiata bland rasisterna vilka påstår att Europa är utsatt för islamistisk kolonisering…

      • Andreas says:

        Fred: Absolut, du har helt rätt och jag håller med till fullo. Vad jag ville påpeka var bara att ditt påstående rörande att det är absolut förbjudet att frånta någon ett medborgarskap i civiliserade länder inte stämmer. Det stämmer i Sverige i dag, men i de flesta (alla?) andra länder finns det undantag, som det tidigare nämnda.

  14. hjalmar says:

    Jag kom in lite sent i debatten. Hoppas att jag inte slår in för många öppna dörrar, men jag tror att det är för enkelt att prata om höger – vänster.

    Röstar man på SD är man besviken/frustrerad på systemet av någon anledning. Det sista man vill då är att betala mer skatt (snarare vill man betala mindre), då denna skatt går till något man bara upplever som meningslöst (detta är som är hela PK debatten). Det är klart att detta upplevs som höger snarare än vänster, men det är inte det som är orsaken, utan det är en fråga om ett brustet förtroende.

    • Att motarbeta den borgerliga revolutionens paroller om frihet jämlikhet broderskap och i stället kräva fler diskriminerande gränser mellan människor – som utgående från ras, religion, ursprung eller föräldrarnas egenskaper – är givetvis högerpolitik. Och att utnyttja människors ”brustna förtroende” för de makthavande, vilket i sig självt egentligen innebär att det skulle behövas utökad och effektiviserad demokratisk kontroll, till att etablera högerpolitik, är vanlig – möjligen något mera bedräglig – parlamentaristisk högerpolitik. Sådan som ofta blir till öppet terroristisk högerpolitik när den fått makten och det visar sig att diskriminering utgående från ras osv. osv. inte löser något av kapitalismens inbyggda problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s