Förra veckan presenterade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) en uppmärksammad rapport om utmaningar för finansieringen av framtidens välfärd. Enligt rapporten behöver kommunalskatten höjas med 13 procentenheter fram till 2035 om välfärdstjänsterna ska skattefinansieras och utvecklas enligt tidigare trender. Efter en snabb genomläsning av rapporten misstänker jag att den bygger på ett tankefel där SKL feltolkar den historiska trenden och därmed överdriver problembilden (i höstas skrev jag om en ESO-rapport som byggde på samma tankefel).

Hur har då SKL tänkt? I deras uppmärksammade scenario ”antas verksamhetens omfattning och därmed kostnaderna växa mer än vad demografin kräver. Räknat per år är ökningen 1 procent utöver de krav som demografin ställer. Kostnadsutvecklingen i detta scenario stämmer därmed bättre med hur utvecklingen har sett ut historiskt. Under perioden 1980–2005 ökade kommunsektorns kostnader årligen ungefär 1 procent utöver vad som kan förklaras med förändringar i demografin” (s 15). SKL säger vidare (s 20) att detta scenario medför att en växande andel av de sysselsatta kommer att arbeta i offentlig sektorn även om demografin hålls konstant.

Resonemanget kan nog bara tolkas som att SKL menar att de offentliga välfärdsutgifterna som andel av BNP och andelen offentligt sysselsatta har ökat under perioden 1980-2005 om vi kontrollerar för den demografiska utvecklingen. Den extra årliga procenten medför att antalet sysselsatta i offentlig sektor bör ha ökat med ca 28 procent mer än i privat sektor.

Jag har dock svårt att se någon sådan utveckling i data. Under perioden 1980-2005 föll den offentliga konsumtionen som andel av BNP från 29 procent till 26 procent. Även om vi fokuserar på utgifterna för hälso- och sjukvård ser vi i figuren nedan att det inte verkar finnas någon uppåtgående trend (dock med reservation för brott i dataserierna). Nu är dessa serier inte korrigerade för den ändrade ålderssammansättning i befolkningen, men en sådan korrigering skulle knappast ändra slutsatsen eftersom försörjningskvoten var stabil under tidsperioden (minskad andel barn men ökad andel gamla).

Utgifter för sjuk- och hälsovård (Källor: OECD Health Data June 2009 och SCB/Eurostat ESSPROS).

Det är för mig oklart hur SKL har räknat, men om jag får spekulera misstänker jag att deras höga kostnadsutveckling drivs av det redovisningsmässiga antagandet att produktivitetstillväxten i offentlig sektor är noll (eller åtminstone mycket låg). Om produktiviteten stiger i privat sektor kommer kostnaden för varje enhet offentlig produktion då att stiga över tiden. Men därmed inte sagt att den offentliga sektorn slukar en allt större andel av ekonomins resurser över tiden. För att, t ex, upprätthålla en konstant produktionsvolym över tiden räcker det då om den offentliga sektorns andel av BNP (i löpande priser) hålls konstant.

Allt detta sagt så instämmer jag ändå i SKLs huvudbudskap, nämligen att den åldrande befolkningen kommer att medföra utmaningar för de framtida offentliga finanserna, och att det är bra om vi redan nu funderar på hur vi vill hantera dessa utmaningar (se t ex mitt tidigare inlägg om pensionsåldern).

Länkar: DN, SvD, Sydsvenskan, GP

Avdraget för hushållsnära tjänster verkar bli frågan som ska väcka väljarnas känslor inför valet i höst. Avdrag står mot skatteintäkter, skattesystemets enkelhet och neturalitet står mot svartarbete och teorin om optimal beskattning (se gärna Daniel Ws, Andreas Bs I, II, III och Champagnevästerns inlägg). Innan tonläget blir alltför högt kan det emellertid vara läge att påminna om att både vänstern och kvinnorörelsen traditionellt varit för offentligt subventionerade hushållsnära tjänster. För vad är dagis, annat än just en sådan?

Argumenten för dagis är ungefär de samma som för RUT-avdraget. Genom att låta en kunnig person passa flera barn kan barnpassningen rationaliseras och föräldrars (i praktiken kvinnors) arbetskraft frigöras. Eftersom skattekilarna är så stora måste dock effektivitetsvinsterna vara enorma för att tjänsten ska erbjudas på marknaden — framförallt om lönestrukturen är sammanpressad och kvinnor har relativt låga löner.

Lösningen var uppenbar för 1960 och 70-talens progressiva rörelser: om barnpassning skulle finnas tillgänglig för andra än höginkomsttagare behövdes kraftiga offentliga subventioner. Liksom idag var emellertid välutbildade kvinnor med karriärsmöjligheter först ut med att använda sig av dessa subventionerade tjänster (vilket för övrigt komplicerar empiriska utvärderingar av förskolans effekter).

Visst, parallellen är inte perfekt för dagis är mer än bara ren barnpassning och på senare tid har förskolans pedagogiska förtjänster alltmer hamnat i fokus (se Evas inlägg I, II, III). Dessa pedagogiska skäl var emellertid knappast det som låg bakom förskolans snabba expansion i Sverige. Snarare orsakades denna av en explosiv blandning av social ingenjörskonst och kvinnlig frigörelse.

Så vem vet, om 20 år kanske Socialdemokraterna kommer att gå till val på en maxtaxa för hushållsnära tjänster. Det har ju varit en valvinnare förut.

I dagens SvD (ej på nätet) rapporteras att allt fler människor låter kartlägga sin arvsmassa. Även om det naturligtvis är trevligt att folk får veta mer om hur deras DNA ser ut, lär detta ha stora konsekvenser för den framtida sjukvårdsfinansieringen runt om i världen. Detta beror på att testerna riskerar att skapa ett snedvridet urval, adverse selection. Försäkringsbolag som inte kan skilja på kunder med hög och låg sjukdomsrisk tvingas sätta ett pris baserat på den genomsnittliga risken. Personer som vet med sig att de har låg risk kommer då inte att teckna försäkringen varpå försäkringsbolagen måste höja sina priser, vilket får ännu fler personer att frågasätta värdet av att försäkra sig.

Nu är detta teori och det har varit svårt att empiriskt hitta starka belägg för denna typ av mekanismer, åtminstone i sjukvårdsområdet. En anledning är att både forskarna som letar efter urvalseffekter och patienterna själva haft svårt att mäta sjukdomsriskerna. I och med DNA-testerna håller detta på att ändras och i en ny studie (icke-teknisk sammanfattning här) av bland andra Emily Oster har forskarna direkt kunnat observera risken för Huntingtons sjukdom. Huntingtons är en obotlig sjukdom som skapar i ett långvarigt – och dyrt – vårdbehov. Resultaten är slående: personer med hög risk för sjukdomen är mångdubbelt mer benägna att teckna privata försäkringar som täcker långvarig sjukvård.

Huntingtons en ovanlig sjukdom men i takt med att vår kunskap om arvsmassan förbättras kommer liknande fenomen att bli allt vanligare och Oster mfl visar att även ganska små urvalseffekter kan få en privat försäkringsmarknad att haverera. En lösning vore helt enkelt att ge försäkringsbolagen rätt att utföra gentester på försäkringstagarna. Detta skulle undanröja problemet som ju ytterst beror på att köparen har bättre information än säljaren. Nackdelen är att försäkringarna kommer att bli mycket dyra för personer med hög risk för sjukdomar med kostsam behandling.

Det verkar med andra ord som att den enda rimliga vägen är att införa en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Nu löser inte en sådan försäkring alla problem; en kollektiv lösning förutsätter exempelvis begränsningar i hur mycket vård som kan konsumeras och det är inte populärt. I takt med att selektionsproblemen blir större borde dock opinionen för en kollektiv lösning att stärkas. Kan det helt enkelt vara så att Obama är före sin tid?