Är dolda könsmaktsstrukturer en myt?

Återigen har begreppet könsmaktsordning kommit upp på den politiska dagordningen. Denna gång sedan moderaternas partisekreterare Per Schlingmann lyft fram de ”påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Kvinnor är underrepresenterade i många sammanhang, inte minst i ledande positioner inom offentlig och privat sektor (där Sverige av flera orsaker ligger långt efter USA). Men inte nog med det. Många anser att även de kvinnor som tar sig till toppen marginaliseras genom att de stängs ute från de informella nätverken. Mot dessa dolda könsmaktstrukturer hjälper inte ens en 50-50-fördelning utan här måste ännu mer djupgående omprogrammeringar ske (likt den genuscertifiering som Uppsala universitet nyligen försökt lansera).

Men är den dolda diskrimineringen av kvinnor verkligen så omfattande som imagevissar påstår? En ny studie, Women in power: Sex differences in Swedish local elite networks, av sociologerna Christoffer Edling, Gergei Farkas och Jens Rydgren vid Stockholms universitet ifrågasätter att så är fallet.

Forskarna har byggt en unik databas över lokala elitnätverk i fyra mellansvenska kommuner. Under lång tid har företrädare för de politiska, ekonomiska och kulturella toppskikten kartlagts och intervjuats om sina olika förbindelser, formella liksom informella, med andra personer. Därefter har olika kvantitativa nätverksmodeller använts för att testa om könsskillnader existerar.

Huvudresultatet är entydigt. Vare sig i bilden ovan över individers nätverkspositioner (svarta prickar är kvinnor och vita är män) i de fyra lokalsamhällena eller i statistiska analyser finns tecken på att kvinnor marginaliseras. Kvinnorna är färre, men de har samma status. Forskarna finner i detta sammanhang med andra ord inget stöd för att det existerar dolda känsmaktstrukturer som systematiskt missgynnar kvinnor i maktpositioner.

Huruvida dessa resultat kan generaliseras till övriga samhället, eller till andra länder, är oklart eftersom Edling-Farkas-Rydgrens studie är den första i sitt slag. Fler liknande studier behövs för att skapa klarhet i frågan, och därmed undvika en jämställdhetspolitik som snarare baseras på trosföreställningar och ogrundade påståenden än på evidensbaserad forskning.

Länkar: SvD1234,Brännpunkt,Exp1,SydSv,TA,VLT,VA,HD,DN

Semestertider

Trots regn och rusk är det snart semestertider och Ekonomistas kommer att lägga in en lägre växel till slutet av augusti, men en del inlägg från hängmattor, stränder och segelbåtar lär nog dyka upp ändå. Inför semestern skadar det dock inte att fundera lite mer på det här med semester. DN bjöd häromdagen på en mycket intressant historisk överblick om varför vi tar semester, men jag tänkte fokusera på när vi tar semester.

sommarlitenI Handelshögskolans korridorer är det tydligt att det är semestertider — det är tomt i nästan varenda kontor. Det är dock inte bara akademiker som tar ledigt just nu. I Sverige är juli alltjämt den stora semestermånaden, även om många också tar ledigt sista veckan i juni och de första veckorna i augusti. Men varför tenderar vi att ta semester samtidigt? En bra bok att ta utgångspunkt i om man vill förstå sig på sociala konventioner som denna är sociologen Peter Hedströms bok Dissecting the Social: On the Principles of Analytical Sociology.

Det första man bör fråga sig är om gemensamma semestertider överhuvudtaget är en social konvention. Det kan ju vara så vi alla föredrar, oberoende vad alla andra gör, att ha huvuddelen av semestern just i juli — trots att det är årets regnrikaste månad.

I Peter Hedströms ramverk finns tre principiellt skiljda anledningar till att en social konvention existerar. För det första kan det handla om att våra trosuppfattningar (beliefs) påverkas när vi ser vad andra gör — vi kanske påverkas att tro att juli faktiskt är den bästa semestermånaden när så många andra tar semester just då. Eller så påverkas våra begär (desires) direkt av vad andra gör — det blir roligare på semestern om vi kan umgås med semestrande vänner eller så vill vi helt enkelt göra som andra och ta semester när andra gör det (kanske för att vi är oroliga att annars bli betraktade som konstiga). Den tredje förklaringsfaktorn är att våra möjligheter (opportunities) att ta semester påverkas. Det kan vara svårt att få nåt gjort när alla kollegor och kunder är borta och vi tvingas helt enkelt att ta semester. Men i en del yrken är det förstås precis tvärtom: inom många serviceyrken kan ju faktiskt inte alla ta semester samtidigt.

När det gäller våra semestertider spelar säkerligen alla dessa faktorer roll. Det gäller nog för övrigt de flesta sociala konventioner. Men det skadar ändå inte med lite analytisk sociologi i bagaget när man ligger i hängmattan och funderar över varför man ligger där just då (även om en del säkert snarare vill kalla mitt resonemang för rational choice i ny förpackning).