I ett tidigare inlägg skrev jag om Finanspolitiska rådets synpunkter på inträdet på arbetsmarknaden. Turen har nu kommit till utträdet från arbetsmarknaden.
Vi menar att det är naturligt att vi går i pension senare i takt med att vi lever längre. Denna ståndpunkt möter ofta motstånd. Varför kan vi inte utnyttja en del av vårt stigande välstånd till att arbeta mindre? Visst kan vi det, men det måste då bli till priset av en mindre generös välfärdsstat. Vi kan inte upprätthålla nivån på pensioner och offentlig service relativt den allmänna lönenivån om en allt mindre andel av befolkningen arbetar.
Genomsnittlig ålder för utträde från arbetsmarknaden
Med det nya pensionssystemet ges möjlighet att ta ut pension från 61 års ålder. Systemet är aktuariskt rättvist såtillvida att den förväntade totala pensionsutbetalningen är oberoende av vilken ålder vi väljer att gå i pension vid. Den som tar ut tidig pension får alltså en lägre pension per månad än den som tar ut pension senare. De ekonomiska incitamenten att arbeta efter 61 års ålder är nu ganska starka, och det finns vissa tendenser till att den faktiska pensionsåldern har börjat stiga efter att det nya pensionssystemet började fasas in (se figur).
Men det finns begränsningar på vad det nya pensionssystemet kan åstadkomma. Särskilt problematiskt är att systemet bygger på tre fasta åldersgränser: 61 år är den tidigaste tillåtna pensionsåldern, vid 65 års ålder försvinner rätten till socialförsäkringar så att den som blir arbetslös eller sjuk förväntas gå i pension, och vid 67 års ålder försvinner anställningsskyddet. Vi menar att dessa tre åldersgränser bör indexeras till den förväntade livslängden. I takt med att vi väntas leva längre bör alltså dessa åldrar höjas.
Notera dock att vårt förslag inte är särskilt dramatiskt, och att det behåller den flexibilitet i valet av pensionsålder som ges av vårt nya pensionssystem. I Danmark har man valt en mycket striktare modell genom att pensionsåldern indexeras så att den förväntade återstående livslängden i framtiden ska vara 19,5 år när man går i pension.
För den som vill läsa mer om arbetsmarknaden för de äldre finns en massa data och information om regler och institutioner i Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjös underlagsrapport till Finanspolitiska rådet (rapport, oh-bilder). De har också ett antal förslag på regelförändringar utöver vad vi föreslagit i Finanspolitiska rådets rapport.
Ekonomistas 
Skall man kräva i stort sett arbetsplikt skall man också garantera arbete efter vars och ens förmåga. Att kräva arbetsplikt men samtidigt ha en arbetsmarknad som bara tolererar unga elitarbetare är en synnerligen otrevlig attityd. Är man omkring femtio och förlorar jobbet idag, och inte har ett skyddsnät omkring sig, är man i stort sett förlorad för framtida arbeten.
De som har det gott ställt och sådana jobb att de kan fortsätta långt upp i åren utan att behöva förstöra hälsan kan ändå lägga av tidigt utan att behöva förlora något. De som har det dåligt ställt får fortsätta att slita, med rätt hög sannolikhet i arbeten som inte är så bra för kroppen, och kommer inte att få så mycket glädje av ett eventuellt liv efter pensionen. Men det kanske är med i den plan som “vi” har, för då kan ju andra ta hand om arvsvinsten som uppstår när pensionärer dör i förtid?
Björn: Är det mitt inlägg du syftar på? Jag är inte förespråkare av arbetsplikt och inte heller av “i stort sett arbetsplikt”.
Är du säker på det?
Martin: Vad kan/vet du om demografi?
Vad är det som säger att vi måste välja mellan att arbeta längre och att skära i välfärden?
Såvitt jag förstår har vi redan skurit i välfärden sedan säg 1990 – och samtidigt lagt enormt mycket mer pengar än tidigare på privat konsumtion. Varför inte istället skära i den privata konsumtionen? Är det verkligen en mänsklig rättighet att semestra i Thailand, köra en BMW till jobbet och ha en hemmabio för 20.000?
Jag menar, detta behöver inte tas som ett krav från min sida. Men visst är det ett lika möjligt upplägg som att skära i välfärden?
Jan: Jo, du har rätt. Så länge vi är på rätt sida toppen av Lafferkurvan finns ett tredje alternativ: Vi kan behålla välfärdssystemets generositet utan stigande pensionsålder genom att successivt höja skattetrycket.
Jan – du har ingen grund för din tro. Under några år i mitten av 90-talet låg utgifterna _stilla_ men har sedan dess kontinuerligt ökat. Det har alltså (tyvärr) inte skett någon bantning av den planekonomiska modell svenskar tvingas in i varken de vill eller inte. Fö kom det ju en rapport igår från SKL som visar att åtminstone sjukvårdskvaliteten har ökat sedan 90-talskrisen, förmodligen pga de omstruktureringar som tvingades fram då.
lg: Då råkar väl jag bara ha otur då. Där jag sitter på Synskadades Riksförbund kan jag se hur mängder med välfärdsföreteelser försvann i och med 90-talskrisen och aldrig ersattes med något annat. Betald sexmånaders rehab och träning för nysynskadade, ofentligt ansvarstagande för att synskadade barn får rätt undervisning i skolan, etc etc. Borta, med hänvisning till besparingar. Men andra kanske har fått det bättre.
Vad vi säkert kan vara eniga om är att den privata konsumtionen har ökat.
PS. Det slår mig just att de offentliga kostnaderna nog blir högre på det sätt vi har det nu. På den tiden den nysynskadade fick ett halvårs intensivträning för att klara sig i livet, inkl arbetet, behövde han ingen mer hjälp utan kunde gå tillbaka till jobbet, alt skaffa sig ett nytt. Nu blir han förmodligen förtidspensionerad – och det blir ju dyrare för samhället. Fast det drabbar en annan budget.
Inom handikappsvängen kallar man det här Svarte Petter. Dvs offentliga myndigheter lägger ner ett jäkla arbete på att skyffla över sina problem på en annan myndighet, eftersom deras egen budget mår bra av detta. Men för skattebetalarna blir det knappast billigare. Det skulle kunna vara åtminstone en av förklaringarna på lg:s upptäckt.
Jan – ditt gnäll väcker ett par intressanta frågor: varför ska staten/skattebetalarna överhuvudtaget syssla/finansiera företeelserna du listar? Typiskt finns det två sätt man kan bli gravt handikappad på (och jag menar att blinda är gravt handikappade): från födseln/under barndomen eller i vuxen ålder. I båda fallen borde det vara enkelt att skydda sig, men ansvaret för att så sker faller på olika personer. Föräldrar bör se till att deras barn har ett bra försäkringsskydd och vuxna bör se till att de själva har ett bra skydd.
Varför ska de som tagit ansvar för sig själva _dessutom_ vara med och betala för de som inte gjort det?
Det är bara undantagsvis staten borde gå in, typiskt när föräldrarna slarvat med skyddet för sina barn (men då borde föräldrarna återkrävas på pengarna under hela sin livstid).
För övrigt har väl personlig assistent tillkommit samtidigt som de åtgärder du nämner tagits bort. Knappast en besparing.
lg: Vi har ett exempel på ett land där det i stort sett fungerar som du vill – USA. Där får man betala försäkring själv. Och intressant nog är detta system dubbelt så dyrt som det europeiska systemet med offentliga försäkringar. Ändå blir effekten sämre. Täckningen är sämre, medellivslängden är lägre, folkhälsan sämre. Ur strikt ekonomisk synvinkel är alltså det offentliga systemet överlägset. Därför vill också en överväldigande majoritet amerikaner gå över till ett europeiskt system med offentlig försäkring. De enda som spjärnar emot är försäkringsbolagen som går miste om en mjölkko.
Men detta är en annan diskussion än den som avhandlas här – hur vi ska betala för det ökade antalet äldre, och var resurserna kan finnas. Håll dig till ämnet!
Jan: Greg Mankiw har nyligen skrivit flera inlägg om den amerikanska sjukvården (t ex här, här och här). I ett av inläggen vänder han sig emot länderjämförelser liknande den du gör. Hans huvudpoäng verkar vara att amerikansk sjukvård är väldigt effektiv och att medellivslängden är relativt kort av andra orsaker (deras livsstil).
Intressant artikel, Martin. Det amerikanska systemet skulle alltså vara minst lika effektivt – det är bara det att amerikaner har sämre hälsa.
Men är det inte sånt sjukvårdssystemet är till för?
Mankiw lyfter fram att avancerad hjärtteknik t.ex. är lika bra där som här. Och mycket riktigt är detta också vad en del av den mer detaljerade kritiken av det amerikanska systemet gått ut på: det leder till en översatsning på avancerade behandlingar som kan faktureras och en undersatsning på enkla saker som inte kan faktureras. Vilket tillsammantaget skapar just den sämre folkhälsa Mankiw skyller på.