När goda råd är dyra

image Igår presenterades SNS Konjunkturrådsrapport Råd till en finansminister. Rapporten innhåller fyra kapitel skriven av sex nationalekomer om olika ämnen som kan anses angelägna i ljuset av såväl den rådande krisen som de många strukturella omvandlingar Sverige just nu genomgår. Årets rapport är därför inte en lika sammanhållen produkt som tidigare års upplagor. Nytt för i år är dessutom att jag själv medverkat med ett kapitel (se nedan), varför det känns lite extra intressant att följa reaktionerna denna gång.

Första kapitlet, ”Vägen ur arbetslösheten: Ett långsiktigt och demografiskt perspektiv”, är skrivet av Dominique Anxo och Thomas Lindh. Deras huvudrekommendation är att storsatsa på utbildning för att höja kunskapsnivån samt för att förmå fler äldre att stanna kvar i arbetskraften.

Det andra kapitlet är skrivet av Rikard Forslid och heter ”Hur ska näringslivets konkurrenskraft förbättras?”. Även Rikard vill se fler satsningar på utbildning och även på forskning, vilka stärker ekonomin i övergången från industri- till tjänstesamhälle.

I mitt eget kapitel, ”Den ekonomiska ojämlikheten i finanskrisens Sverige”, beskriver jag inkomst- och förmögenhetsfördelningen och den sociala rörligheten i dagens Sverige samt pekar ut områden där politiken kan utjämna medborgarnas livsvillkor och förbättra deras förutsättningar att forma sitt välstånd. Bland mina råd finns ett riktat jobbskatteavdrag, som enbart tillfaller låginkomsttagare, samt att förbättra förmögenhetsdynamiken i samhället och underlätta för människor att bygga upp en egen privat förmögenhet. En möjlighet till detta skulle kunna vara att erbjuda personer som saknar egna rörliga medel att låna av sitt eget pensionskapital, något som är möjligt i andra länder (t ex USA och Italien).

Det sista kapitlet, ”Svensk ekonomisk tillväxt då och nu och i ett internationellt perspektiv”, är skrivet av John Hassler och Per Krusell. De understryker vikten av en finanspolitik som värnar förutsättningarna för långsiktig ekonomisk tillväxt. De föreslår bl a införandet av ett Tillväxpolitiskt Råd, vilket på samma sätt som Finanspolitiska rådet kan utgöra en oberoende kontrollinstans av regeringens tillväxtpolitik.

Förhoppningsvis kommer rapporten att stimulera till diskussion och utvärdering av dessa olika områden av den svenska ekonomin. I värsta fall händer ingenting fram till valet, men då lovar jag återkomma i september/oktober med ett snarlikt inlägg.

Comments

  1. Roger says:

    Var kan man läsa/köpa/beställa rapporten?

  2. Lars Calmfors says:

    Daniel Waldenström föreslår i årets SNS-rapport ett jobbskatteavdrag som riktas till låginkomsttagare. Det är den utformning som jobbskatteavdrag i andra länder vanligen har. Det svenska jobbskatteavdraget avviker därför att det utgår till alla med arbetsinkomst.

    Det finns fördelningspolitiska argument för den konstruktion som Waldenström föreslår. De största sysselsättningseffekterna – till följd av att fler personer träder in på arbetsmarknaden – kan också väntas för låginkomsttagare. Men nackdelen är att ett sådant riktat avdrag innebär att att det måste trappas av med ökad inkomst. Det innebär marginaleffekter som kan väntas reducera arbetstiden för de personer som ligger i avtrappningsintervallet. På grund av den hoptryckta inkomstfördelningen i Sverige blir det ett mycket stort antal personer. Dessa marginaleffekter adderas till de höga marginalskatter som vi har redan i utgångsläget. Snedvridningskostnaderna kan därför antas bli mycket större i Sverige än på andra håll.

    Argumentet om marginaleffekter talar emot den föreslagna konstruktionen i Sverige.

    Waldenström tar också upp frågan om kunskapen om jobbskatteavdraget. Den är enligt en enkät som Riksrevisionen gjort låg. Det kan antas minska effektiviteten i förhållande till beräkningar gjorda under antagandet om att arbetstagarna har fullständig information. Det talar starkt för att öka informationen om det nuvarande avdraget.

    Men det blir lite egendomligt när Waldenström argumenterar att ”en utfasad modell är dock mer komplicerad och kräver mer information till dem som den riktar sig till” (s 61). Det har nämligen varit något av en gåta varför man i USA inte funnit de från teorin väntade negativa effekterna på antalet arbetade timmar för dem som redan jobbar och som befinner sig i utfasningsintervallet. En hypotes (av flera) är att det beror på bristande kunskap om hur utfasningen ökar marginaleffekterna.

    Om man – som Waldenström föreslår – skulle införa ett riktat jobbskatteavdrag i Sverige, verkar i så fall slutsatsen snarst bli att man ska maximera informationen till de låginkomsttagare som kan få fullt jobbsaktteavdrag (i syfte att öka deras arbetskraftsdeltagande) men minimera informationen om utfasningen för arbetande högre inkomsttagare i utfasningsintervallet (så att de inte minskar sin arbetstid).

  3. Tack Lars för kommentaren. Du har alldeles rätt i att nya marginaleffekter uppstår när ett riktat jobbskatteavdrag ska fasas ut. Det är dock oklart hur allvarliga de är i sammanhanget.

    I USA har forskarna t ex inte lyckats finna tydliga effekter på antalet arbetade timmar i utfasningsdelen av inkomsskalan (Bruce Meyer, vid U Chicago, beskriver detta i denna artikel, sid 13). Dessutom kan det vara så att om utfasningen kommer tillräckligt högt upp är det i huvudsak heltidsanställda personer som påverkas, och i den mån deras arbetskontrakt innebär relativt inflexibla arbetstider kommer effekterna på deras utbud vara relativt begränsade.

    När det gäller min uppmaning att informera om avdraget och att detta i sig självt kan påverka människors arbetsutbud instämmer jag i att den bör göras selektiv i så motto att man i första hand informerar om avdragets positiva marginaleffekter för låginkomsttagare (dvs att ta anställning, att det nu lönar sig ännu mera att arbeta fler timmar eller att gå från del- till heltid) men försöker undvika att informera extra om den ökade marginaskatten i utfasningsdelen. Detta bör förtydligas i den efterföljande diskussionen.

    • Patrik says:

      Daniel skrev:
      ”När det gäller min uppmaning att informera om avdraget och att detta i sig självt kan påverka människors arbetsutbud instämmer jag i att den bör göras selektiv i så motto att man i första hand informerar om avdragets positiva marginaleffekter för låginkomsttagare (dvs att ta anställning, att det nu lönar sig ännu mera att arbeta fler timmar eller att gå från del- till heltid) men försöker undvika att informera extra om den ökade marginaskatten i utfasningsdelen. Detta bör förtydligas i den efterföljande diskussionen.”

      En kort fråga. När jag läste nationalekonomi (bara grundkurs) fick jag lära mig att maximal tillgång till information skulle leda till de mest effektiva utfallen då rationella aktörer kunde göra de bästa valen. På dig låter det som om du föreslår att staten (med nationalekonomer vid spakarna) ska lura folk med olika skatteincitament? Är det verkligen i) etiskt och ii) i linje med vad nationalekonomin lär ut?

  4. Den som är intresserad av en fördjupad diskussion om för- och nackdelarna med utfasning av jobbskatteavdraget kan läsa avsnitt 8.1 i Finanspolitiska rådets rapport 2008 (s 190-204).

    I rapporten har ”vi” (både Lars och jag är ju ledamöter i rådet men ingen av oss har gjort grovjobbet bakom dessa beräkningar) gjort modellbaserade beräkningar på hur en utfasning skulle påverka både ekonomisk effektivitet och inkomstfördelningen. Även när vi antar att höginkomsttagare har ”inflexibla arbetstider” verkar kostnaderna av en utfasning vara höga (se t ex kolumn 1 och 3 i Tabell 8.1 och 8.2). Sedan kan man naturligtvis ifrågasätta om våra beräkningar fångar alla viktiga mekanismer på rätt sätt.

    Vår tolkning (jag minns inte om den kom med i rapporten) är att den sammanpressade inkomstfördelningen i Sverige medför att en utfasning påverkar breda befolkningsgrupper och därför får stora snedvridande effekter. I USA och många andra länder som har varianter av jobbskatteavdrag sker utfasningen vid låga inkomstnivåer där få löntagare befinner sig.

  5. Angående det andra kapitlet, som vill se mer pengar till utbildning och forskning.

    Regeringen har ju öst pengar till forskningen (nu senast med de strategiska satsningarna och forskningsproppen) till våra ledande universitetet.

    Med tanke på att detta är något som nästan anses som per definition gott av de flesta parter, undrar jag bara vilken evidens det finns till detta (från vår redan höga nivå). Det känns lite som biståndsdebatten under lång tid; ”hur kan någon vara emot mer pengar till detta?”.

    Vilket politiker vågar stå upp idag och starkt ifrågasätta om alla pengar till forskningen verkligen ger oss nytta för våra skattepengar?

  6. Mattias Woldu says:

    Jag tycker att idén med att låta individer ”låna av sitt pensionskapital” för entreprenöriell verksamhet är en rent av usel idé. Om man vill låna så är det bäst att man antingen sparar ihop kapital, lånar hos banken(svårt) eller tar in finansiärer(delägare). Det finns flertalet problematiska aspekter med förslaget anser jag.

    i) Om man har ett sparkapital så är man väldigt mån om att inte slösa detta kapital på en verksamhet man inte tror på. Pensionskapital är man garanterat mindre mån om då det inte motsvarar en förlust idag utan en förlust långt in i framtiden. Visserligen är jag inte psykolog men rent intuitivt så känns det som att konsumtionsteorin inom nationalekonomin som menar på att man värderar konsumtion idag högre än konsumtion i framtiden mycket väl skulle kunna tillämpas på förlust av kapital.

    ii) Om man nu ändå skulle tro på idéen/verksamheten så kan den än dock vara dålig eller iallafall dåligt planerad/utförd och därför är det bra att det finns banker och finansiärer som agerar som kontrollorgan så att man i så stor grad så möjligt minskar antalet dåliga verksamheter redan i planeringsstadiet.

    iii) Det finns en stor risk för att en stor del människor som förlorar sitt pensionskapital skulle skapa tillräckligt politiskt tryck för att kompensera dessa människor och det skulle i sig skapa ”moral hazard”. Vi har redan ett problem med dålig kreditmoral i detta land och det verkar som att det är ett större problem med de yngre grupperna och deras möjlighet till snabbkrediter. Att lägga till ”möjlighet till lån från det egna pensionskapitalet” är inte en bra krydda i sammanhanget.

    Kommentarer?

  7. Jag har förståelse för att man kan kritisera ett riktat jobbskatteavdrag på grund av de nya marginaleffekter detta skapar. Skatters marginaleffekter är sällan önskvärda och nästan alltid lätta att kritisera. Alltsedan skattereformen 1990 har breda, enhetliga skattebaser tillhört många ekonomers credo, och det finns starka argument för denna inställning.

    I fallet jobbskatteavdrag måste man ju dock väga kostnaderna och intäkterna med ett generellt sådant. Tyvärr vet vi fortfarande inte mycket om hur arbetsutbudet påverkats av detta avdrag pga eftersläpningar i observationsdata. Och pga av svenska politikers låsning att vägra utföra randomiserade experiment kanske vi aldrig kommer att få slutgiltigt svar på effekterna av jobbskatteavdraget 2007. Men utifrån tillgänlig forskning och teoretiska simuleringsmodeller har flera visat att utbudseffekterna är störst i de lägre inkomstintervallen (se t ex Finanspolitiska rådets rapport 2008).

    I mitt kapitel till konjunkturrådsrapporten ville jag lyfta fram den ökade inkomstbeskattningen för låginkomsttagare sedan 1970-talets början, vilket av flera skäl motiverar ett skatte sänks särskilt för dessa grupper. Dels finns välfärdsskäl att ha en progressivitetet i inkomstbeskattningen, där skattesatserna alltså är lägre i lägre inkomstgrupper. Dels finns starka incitamentsargument att detta bör utformas som riktade jobbskatteavdrag snarare än t ex inkomstbaserade bidrag eftersom drivkrafterna att skaffa egenförsärjning är betydligt sämre i det senare alternativet.

    Slutligen, när det gäller möjligheten att belåna sitt eget pensionskapital är det en ett försök till konstruktivt tänkande mot bakgrund av fakta: de flesta svenskar saknar betydande likvida reserver och forskningen visar tecken på att kapitalmarknaderna inte fungerar som de ska när det gäller att realisera en del medborgares entreprenöriella kapacitet.

    Jag har svårt att se varför det skulle vara så problematiskt att låta människor under ordnade villkor ta ut eller belåna en del av sina egna tillgångar. Den forskning jag har sett visar inte på att detta skulle leda folk i fördärvet likt spriten gjorde med 1800-talets grovarbetare. Tvärtom erbjuds här möjligheter att konstruktivt använda en del av sina tillgångar när man är ung och nytänkande. Risken för ”moral hazard” är också låg eftersom systemet förstås kräver strikta återbetalningsregler (i USA måste man betala tillbaka inom 5-10 år). Dessutom tillåts inte folk ta ut hela sitt pensionskapital, utan endast en del av det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s