I den nationalekonomiska forskarvärlden är det högtryck på den akademiska arbetsmarknaden just nu. Doktorander som snart ska disputera flyger världen runt för att presentera sin forskning vid de institutioner som är intresserade av att anställa dem. Detta innebär extra många spännande (och tidskrävande!) forskarseminarier som ger en bra bild av vad som “gäller just nu”. Till exempel kan man lära sig om professionella domare i hästdressyrtävlingar favoriserar ryttare av samma kön och nationalitet som dem själva.
Anledningen till att det är intressant att studera hästdressyr är det är den enda bedömningssport där män och kvinnor tävlar som jämlikar. Framförandet bedöms dessutom av både kvinnliga och manliga domare. Detta gör det möjligt att samtidigt studera om domare favoriserar ryttare av deras eget kön eller nationalitet. Resultaten är slående. Domare favoriserar inte ryttare av sitt eget kön, men däremot ryttare av samma nationalitet som dem själva. Än mer förvånande är dock att domare dessutom favoriserar ryttare som är av samma nationalitet som de andra domarna, vilket skulle kunna tyda på att domarna medvetet bildar en slags kartell vid bedömningar av ryttarna. I så fall är det något som är ruttet i dressyrvärlden och den här uppsatsen kommer säkert bidra till en intern diskussion om detta.
Människan har en stark tendens att favorisera den egna gruppen och diskriminera andra. Den här studien visar dock att vi inte alltid tenderar att favorisera dem av vårt eget kön. I det här fallet skulle det dock kunna ha att göra med att det finns möjlighet att i stället diskriminera med avseende på nationalitet. Intressant nog finns det en tendens till favorisering av det egna könet vid tävlingar där antalet nationaliteter bland ryttarna är litet. Detta skulle innebära att en strategi för att motverka diskriminering i en dimension är att göra en annan tänkbar diskrimineringsgrund tydligare.
Kanske kan vi inte göra så mycket åt människans tendens att diskriminera, men däremot kanske vi kan förskjuta diskrimineringen till en mindre skadlig dimension. Till exempel kanske man kan motverka etnisk och könsmässig diskriminering vid anställningar genom att göra det tydligare vilket fotbollslag den sökande hejar på. Visst skulle det öka diskrimineringen av Hammarby-fans som söker jobb hos Djurgården-fans, men kanske skulle den etniska och könsmässiga diskrimineringen därigenom minska?
Ekonomistas 
Jag ser inte så mycket på TV numera, men detta med diskriminering enligt nationalitet och liknande vill jag minnas var synnerligen framträdande för konståkning när Warszawa-pakten fortfarande fanns. Östdomarna tenderade att rösta i grupp. Kanske något att jämföra med i ett uppföljningsstudie.
Vad med ett uppföljningsstudie av Agnes Wold och Christine Wennerås Nature artikkel “Nepotism and Sexism in Peer-Review” (http://www.albany.edu/~scifraud/data/sci_fraud_3943.html), men det passer vel inte så bra med din världsåskådning?
Min personliga världsåskådning är baserad på empiriska data och denna studie verkar vara synnerligen väl gjord. Tack.
Lösningen på problemet är antingen synnerligen hård reglering, följd av ytterligare regleringar, fler studier, fler regleringar, etc. Nepotism är en del av den mänskliga naturen.
Eller så går vi tillbaka till, eller inför laissez-faire. Jag föredrar det senare då utfallet, också enligt empiriska data, är mycket bättre.
I ett byråkratiskt system, betalt av skattemedel påstås det att nepotism är något dåligt. Det är möjligt. Men systemet som sådant är ruttet och vilka “objektiva mått” man än använder sig av så är de synnerligen simplistiska jämfört med en komplex verklighet.
Jag arbetar på ett litet företag. Vi använder oss glatt av nepotism, liksom alla mer eller mindre framgångsrika privata företag. De som grundade företaget var vänner och kollegor. De hyrde in sådana som de kom väl överens med, ofta folk som de kände. Jag fick mitt jobb för att jag hade före detta kollegor där som kände mig. Vi arbetar därför bra tillsammans. Sådana som formellt är kompetenta men som inte jobbar väl ihop med övriga tenderar lämna mindre företag.
Selektionskriteriet för om nepotismen är god eller dålig är huruvida företaget går bra eller i konkurs.
Under laissez faire, då den mest basala grundforskning får MER pengar än om staten betalar (se Terence Kealey, The Economic Laws of Scientific Research) så finns det tusentals källor för finansiering av forskning, men inga av dessa är statliga.
Under laissez-faire går forskningsinstitutioner under ifall de inte tar in kompetenta forskare.
I ett statligt system finns det däremot risker för nepotism, sexism och politik på många nivåer. T ex
– När man anställer forskare.
– När man äskar pengar från statliga forskningsstiftelser där
a) ens kollegor bestämmer ifall man ska få pengar (det finns ungefär 150 forskare inom samma fält i världen, Dunbar’s number).
b) där politiker ytterst är de som bestämmer ifall hela forskningsområdet ska få pengar.
– När man ansöker om att få göra ett experiment vid ett stort forskningsinstitut (CERN, Grenoble, etc.).
Denna nepotism är dålig, inte för att den skiljer sig från nepotism under laissez faire, men därför att de statliga systemen har monopol. De har inte hundratals konkurrenter som tar andra beslut.
Efter detta långa inlägg om nepotism sätter jag streck i just den debatten eftersom dislussionen annars lätt hamnar på villovägar.
Kolla in:
Sandström, Ulf, and Martin Hällsten. 2008. “Persistent nepotism in peer-review.” Scientometrics 74:175-189 [http://link.springer.com/article/10.1007%2Fs11192-008-0211-3]. Även där finns en “kartelleffekt” där reviewerkommitten ger högre betyg åt ansökningar där en ledamot lämnat rummet pga jäv.
Skulle det inte en bidragande faktor till favoriseringen av domarnas egna länder helt enkelt kunna vara ett utslag av att det är de största och mest framgångsrika nationerna inom sporten som även tilldelas domarplatserna. Då blir det inte nödvändigtvis enbart att det är domarnas egna länder, utan snarast att det bygger på en blandning av prestation, kapacitet och historik?