Är dolda könsmaktsstrukturer en myt?

Återigen har begreppet könsmaktsordning kommit upp på den politiska dagordningen. Denna gång sedan moderaternas partisekreterare Per Schlingmann lyft fram de ”påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Kvinnor är underrepresenterade i många sammanhang, inte minst i ledande positioner inom offentlig och privat sektor (där Sverige av flera orsaker ligger långt efter USA). Men inte nog med det. Många anser att även de kvinnor som tar sig till toppen marginaliseras genom att de stängs ute från de informella nätverken. Mot dessa dolda könsmaktstrukturer hjälper inte ens en 50-50-fördelning utan här måste ännu mer djupgående omprogrammeringar ske (likt den genuscertifiering som Uppsala universitet nyligen försökt lansera).

Men är den dolda diskrimineringen av kvinnor verkligen så omfattande som imagevissar påstår? En ny studie, Women in power: Sex differences in Swedish local elite networks, av sociologerna Christoffer Edling, Gergei Farkas och Jens Rydgren vid Stockholms universitet ifrågasätter att så är fallet.

Forskarna har byggt en unik databas över lokala elitnätverk i fyra mellansvenska kommuner. Under lång tid har företrädare för de politiska, ekonomiska och kulturella toppskikten kartlagts och intervjuats om sina olika förbindelser, formella liksom informella, med andra personer. Därefter har olika kvantitativa nätverksmodeller använts för att testa om könsskillnader existerar.

Huvudresultatet är entydigt. Vare sig i bilden ovan över individers nätverkspositioner (svarta prickar är kvinnor och vita är män) i de fyra lokalsamhällena eller i statistiska analyser finns tecken på att kvinnor marginaliseras. Kvinnorna är färre, men de har samma status. Forskarna finner i detta sammanhang med andra ord inget stöd för att det existerar dolda känsmaktstrukturer som systematiskt missgynnar kvinnor i maktpositioner.

Huruvida dessa resultat kan generaliseras till övriga samhället, eller till andra länder, är oklart eftersom Edling-Farkas-Rydgrens studie är den första i sitt slag. Fler liknande studier behövs för att skapa klarhet i frågan, och därmed undvika en jämställdhetspolitik som snarare baseras på trosföreställningar och ogrundade påståenden än på evidensbaserad forskning.

Länkar: SvD1234,Brännpunkt,Exp1,SydSv,TA,VLT,VA,HD,DN