Innebär smarta telefoner slutet för mobiltelefonin?

2012-03-16 av 9 kommentarer

Att allt fler skaffar sig smarta telefoner, till exempel iPhone, innebär en stor utmaning för mobiltelefonoperatörerna. Alla som har iPhone sms:ar till exempelvis redan automatiskt gratis till varandra i och med den senaste verisonen av iOS. Samma sak gäller telefoni — med tjänster som Skype, Freephoo och Viber kan man ringa gratis till andra som använder samma tjänst. (Apple skulle mer eller mindre med en knapptryckning kunna göra så att alla med iPhone ringer gratis till varandra.) Mobiltelefonioperatörerna försöker motverka detta genom att avtalsvägen förbjuda oss att använda sådana tjänster, men gissningsvis kommer detta bara tillfälligt att stämma i bäcken. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet kontrollerar operatörerna inte att avtalsvillkoret upplevs. Det är inte ens säkert att det är tekniskt möjligt att helt blockera IP-telefoni. Frågan är också om konsumenterna skulle acceptera att operatörerna övervakar innehållet i datatrafiken. Gissningsvis innebär det här att operatörerna inom en snar framtid bara kommer att kunna ta betalt för datatrafik och inte alls (eller mycket lite) för sms, öppningsavgifter och minutavgifter.

Vad kommer i så fall detta innebära för mobiltelefonoperatörena? Mobiltelefonoperatörerna har hittills lyckats upprätthålla lönsamheten på grund av att det är så få verksamma aktörer och för att efterfrågan ökat så snabbt under lång tid. Ytterligare en faktor är att prissättningen varit väldigt komplicerad och gjort det svårt att jämföra priser, vilket förmodligen hämmat konkurrensen. Men om mobiltelefonianvändandet nu övergår helt till datatrafik och därmed en betydligt mer transparent prissättning borde konkurrensen också skärpas. Detta borde leda till lägre lönsamhet för mobiltelefonoperatörerna, och därmed att de inte kommer vara lika villiga att bygga ut 3G-nätet ytterligare (redan i dagsläget hörs klagomål om att kapaciteten inte räcker till på vissa håll, till exempel i Stockholms kollektivtrafik).

En sak är i alla fall säker. Som konsument skulle jag tänka mig noggrant för innan jag idag tecknar ett 24 månaders mobiltelefoniabonnemang där jag binder mig vid en hög fast kostnad för ”fria sms” och ”gratis telefonsamtal”. Men vore jag mobiltelefonoperatör skulle jag naturligtvis göra allt jag kunde för att sälja just sådana abonnemang.

Filed Under: Företagande

Lika arbetare jobbar bäst?

2012-03-01 av 35 kommentarer

Det finns numera ganska många nationalekonomiska studier som fokuserar på effekten av etnisk mångfald på olika ekonomiska utfall. Till exempel finns det studier som visar att etnisk mångfald verkar minska stödet för omfördelning (även om resultaten inte är helt entydiga, se den här genomgången av forskningen). Den stora merparten av alla studier bygger dock på korrelationer och kan inte säkert säga något om orsakssambandet (med vissa undantag). Jonas Hjort, en dansk-norsk doktorand på Berkeley, lyckas dock med konststycket att på ett mycket övertygande sätt visa hur spänningar mellan etniska grupper påverkar produktiviteten vid en blomsterpackningsfabrik i Kenya negativt.

I fabriken jobbar arbetarna med att packa blommor inför vidare transport i arbetslag om tre. Arbetarna får dock inte bestämma själva vem de ska jobba tillsammans med, utan fördelningen till de olika arbetslagen sker slumpmässigt. Det är just denna slumpmässighet som gör att Hjort med stor säkerhet kan uttala sig om effekten av den etniska sammansättningen på arbetslagets produktivitet. Hjort hade också ”turen” att studera en period då det genomfördes ett val med efterföljande våldsamma konflikter mellan de två dominerande etniska grupperna. Därmed kan Hjort även studera effekten av förvärrade etniska konflikter på produktiviteten.

Som synes av bilden nedan så var produktiviteten markant lägre i etniskt blandade arbetslag än i etniskt homogena arbetslag. Produktiviteten i etniskt blandade arbetslag försämrades betydligt efter valet, en nedgång som senare dämpades av att företaget ändrade arbetarnas belöningssystem. Hjort utvecklar en modell baserad på preferens-baserad diskriminering (d.v.s. att människor vill gynna sin egen etniska grupp) och argumenterar för att denna modell kan fånga precis det mönster som syns i bilden nedan.

Hjorts studie är mycket väl genomförd och det är svårt att hitta några uppenbara alternativa förklaringar till hans resultat. Däremot är det förstås — som så ofta — en öppen fråga i vilken utsträckning resultaten går att generalisera till andra sammanhang.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande, Metod

Reglering av skolmarknaden

2011-09-08 av 31 kommentarer

Igår presenterade SNS en nedladdningsbar bok (se även DN) om privat tillhandahållande av offentligt finansierade välfärdstjänster som minst sagt väckt känslor (se även här, här och Evas kommentar). Som författare till kapitlet om friskolor vill jag naturligtvis ge en sammanfattning här på Ekonomistas.

Det finns styrproblem i alla skolsystem och offentliga monopol kan ha begränsade möjligheter och incitament för att löpande förbättra kvaliteten i verksamheten. Dessutom ligger det i sakens natur att det finns ont om förebilder i sådana system och att de kan ha svårt att hantera individuella behov. Ytterligare problem är att utföraren ofta granskar sig själv och erfarenheten säger att spridningen av kunskap om bra arbetssätt fungerar dåligt i den offentliga skolan.

Det finns alltså en potential för förbättringar via privata alternativ och konkurrensutsättning, men ett par faktorer gör att detta knappast sker av sig självt. För det första finns det stora informations- och kunskapsproblem som gör det svårt för individen att fatta kloka beslut. Detta gör att producenten kan utnyttja sitt informationsövertag till att erbjuda en lågkvalitativ och billig tjänst. Att som kund i efterhand utkräva ansvar för undermålig kvalitet är i princip omöjligt och att byta skola är inget man gör hur som helst.

För det andra är det inte säkert att det ligger i samhällets intresse att låta individens beslut bli vägledande för verksamheten. Betygen är ett uppenbart exempel: det ligger i den enskildes intresse att kräva högre betyg medan det ligger i samhällets intresse att ha ett rättvisande och likvärdigt betygssystem. Motsvarande argument kan gälla för den vildvuxna flora av gymnasiekurser som vuxit fram i avregleringens spår.

Vad säger då data om friskolesektorns kvalitet? Figuren nedan visar hur det går för elever i vinst- respektive icke-vinstdrivande fristående grundskolor relativt elever i kommunala grundskolor, efter att hänsyn tagits till diverse bakgrundsfaktorer.* (Ett positivt värde betyder att friskoleeleverna presterar bättre än elever från kommunala skolor.)

Först ser man att eleverna från friskolor får högre betyg och bättre resultat på de nationella proven i nian. Varken betyg eller provresultat är emellertid helt tillförlitliga kvalitetsindikatorer, varför jag även undersöker hur det går på gymnasiet för elever från olika sorters grundskolor. De positiva effekterna av att ha gått på en friskola finns kvar men för de vinstdrivande friskolorna är skillnaden nu försumbar. Därefter jämförs resultaten från PISA-undersökningen och då finns ingen skillnad alls (tyvärr är datamaterialet för begränsat för att dela upp på olika typer av privata huvudmän). De sista staplarna visar att elever från vinstdrivande grundskolor får lägre gymnasiebetyg än elever med samma grundskolebetyg från kommunala grundskolor.

Inget av dessa mått är perfekt (och PISA är nog bäst) men de sista resultaten tyder på att betygssättningen antingen är för generös på de vinstdrivande friskolorna, eller att de kommunala skolorna systematiskt förmedlar mer av värdefulla kunskaper och förmågor som inte fångas av betygskriterierna.

Detta sagt finns det naturligtvis stora kvalitetsproblem även i den kommunala skolan och det finns i princip ingenting som tyder på att det är konkurrensutsättningen som ligger bakom den svenska skolans negativa resultatutveckling (åtminstone inte i grundskolan). Slutsatsen är att statsmakten bär ett tungt ansvar: att decentralisera och avreglera en så komplex verksamhet som skolan utan att se till att det finns instrument och strukturer för uppföljning och kontroll är minst sagt naivt. Därutöver finns det anledning att kräva bättre kontroll av blivande skolentreprenörer, ett större ekonomiskt ansvar av friskolorna — bland annat med kännbara böter om kvaliteten brister, och en hårdare reglering av utbildningarnas innehåll. Detta är också regeringen inne på i den nya skollagen men tyvärr har regeringen inte tagit itu med bristerna i betygssystemet.

* Kön, födelsemånad, eventuell invandringsålder och ursprungsland samt föräldrarnas utbildning, inkomst, ålder och invandringsbakgrund. Trots dessa justerningar överdrivs sannolikt (men inte säkert) de positiva effekterna av att ha gått på en friskola. Anledningen är att elever som väljer olika skolor även skiljer sig på sätt som inte fångas av kontrollvariablerna.
SVT Forum efterutsänder konferensen idag, torsdag, 9:20-12, och säkert i SVT Play därefter..
Filed Under: Företagande, Utbildning och forskning, Välfärd

Samhällsekonomiska dubbelfel

2011-07-08 av 8 kommentarer

En gång i tiden var det vanligt att handelsmonopol gavs till enskilda aktörer i utbyte mot att de tillhandahöll samhällelig infrastruktur som staterna inte själva klarade av att erbjuda. Världens äldsta bolag, The Hudson’s Bay Company, fick exempelvis monopol på pälshandel i norra Canada medan välkända East India Company hade exklusiva rättigheter för handel i bland annat Indien. Monopolen gav företagen både incitamenten och rättigheten att sköta försvar och administration av handelsvägarna.

Man påminns om dessa exempel när nu diskussionen om Arlanda Express vaknat till liv igen. Konsortiet bakom Arlandabanan fick monopol på trafiken fram till 2040 (!), trots att spåren formellt ägs av staten. Frågan är vad då vad staten fick i utbyte mot denna förläning? I princip verkar det ha varit fråga om en finansiell tjänst: staten behövde bara delfinansiera banbygget medan konsortiet stod för resten av finansieringen och fick monopolrätten som betalning.

Att stater (med låga upplåningskostnader) köper finansiering av privata aktörer (med högre lånekostnader) genom att förläna monopolrätter kan bara beskrivas som ett samhällsekonomiskt dubbelfel. Monopolet gör att priserna hålls höga samtidigt som tågen är tomma vilket är ett ineffektivt sätt att utnyttja spåren. Samtidigt försvåras integrationen av Arlandabanan i den övriga spårtrafiken och dessa nackdelar är alltså något man betalar för i form av högre finansieringskostnader.

En bättre parallell till Arlandabanan än East Asia Company och Hudson’s Bay är därför The South Sea Company och The Mississippi Company. I dessa fall förlänades handelsmonopol i utbyte mot att bolagen tog över statliga skulder. Även om bolagen låg bakom några av historiens mest välkända finansiella bubblor kan sådana arrangemang vara vettiga om de privata bolagens långsiktiga förmåga att generera intäkter är säkrare än statens. Detta var dock knappast fallet ens i den statsfinansiella situation som Sverige befann sig i 1995. Snarast är denna typ public/private-partnerships, som syftar till att finansiera allmänna och långsiktiga infrastrukturprojekt, något som hör hemma i svaga stater som inte kan hantera sin skatteuppbörd.

En troligare förklaring till dessa arrangemang är att de offentliga aktörerna använder dem för att kringgå de regler kring utgiftstak och budgetbalans som det offentliga satt upp för sig själv. Inte minst handlar det om budgetarna för offentlig konsumtion ska separeras från de som hanterar offentliga investeringar. Eftersom gränsen mellan konsumtion och investering är otydlig är detta ingen enkel fråga, men det faktum att gränsen är svår att dra innebär inte att allt det offentliga gör kan betraktas som konsumtion.

När de budgettekniska reglerna leder till att det offentliga gör dubbelfel på dubbelfel är det hög tid att se över regelverket som styr stat, kommun och landsting. Vi behöver helt enkelt inte fler Arlandabanor. Eller snarast, just på grund av ineffektiva lösning som valts, så är det — tyvärr — just vad vi behöver.

Filed Under: Företagande, Finans, Offentlig sektor

Kvinnliga chefer anställer bättre kvinnor

2011-05-19 av 11 kommentarer

Pic172Jag har tidigare här på Ekonomistas skrivit om hur chefer med invandrarbakgrund anställer fler utrikes födda personer. Att vem som är chef kan spela roll även på andra sätt visar Lena Hensvik i sin doktorsavhandling som försvarades vid Uppsala universitet i början av maj. I en uppsatserna undersöker hon nämligen om lönegapet mellan kvinnor och män är mindre i företag som leds av kvinnor. Det visar sig att så är fallet; medans kvinnliga chefer ger kvinnor 1,4 procent högre lön så ger de män 3,6 procent lägre lön, vilket innebär ett minskat lönegap på 5 procent.

Vad beror detta på? Är det så att kvinnor är mer generösa än män mot sina medsystrar, eller är det helt enkelt så att kvinnliga chefer är bättre på att hitta duktiga kvinnor, som också förtjänar högre lön, än manliga chefer? Ett sätt att kolla detta är att jämföra lönen för personer som byter arbetsplats och därmed könet på chefen. På så sätt är det möjligt att konstanthålla personens egenskaper så som produktivitet.  Detta är möjligt för Lena tack vare att hon har tillgång till en 20 år lång panel där hon kan koppla anställda till arbetarsplats. Det visar sig att när hon gör en sådan analys så försvinner i stort sett den kvinnliga lönepremien av att ha en kvinnlig chef. Detta kan tolkas antingen som att kvinnliga chefer helt enkelt är bättre på att anställa produktiva kvinnor än sina manliga kollegor eller att duktiga kvinnor väljer att söka arbete på arbetsställen med kvinnliga chefer.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande

Gör managmentkonsulter någon nytta?

2011-05-13 av 10 kommentarer

Härom månaden skrev jag om Nick Bloom och John van Reenens forskning om betydelsen av management här på Ekonomistas. Deras mycket ambitiösa forskningsprojekt handlar om att försöka förklara åtminstone en del av de enorma produktivitetsskillnaderna mellan länder genom att studera skillnader i hur arbete organiseras.

Ett stort problem är (som vanligt) att påvisa den kausala effekten av förändringar i management. Typiskt sett kan man jämföra företag som organiserar arbetet på olika sett och konstatera att det går bättre för vissa och sämre för andra, men att säga i vilken utsträckning detta beror på management är svårare. Idealt sett skulle man vilja ha ett antal företag, gärna inom samma bransch och som på andra sett är jämförbara, och så skulle man vilja implementera förändringar i management i ett slumpmässigt urval bland dessa. Sådana situationer finns förstås inte. Om man inte lyckas övertyga ett stort antal företag att de kan få gratis management konsultation som del av ett forskningsprojekt vill säga.

I ett nytt papper av Nick Bloom och hans medförfattare är detta precis vad de gjort. De kontaktade 66 stora (men inte multinationella) textilproducenter i Indien och erbjöd gratis management konsultation. En del av dem fick grundlig hjälp medan andra fick ”managment consultuing-light” (vilket i princip bara innebar att man kunde kartlägga hur de arbetade och fick möjlighet att få data som kunde användas i jämförelsen med de andra förtagen). Företagen var familjeägda, hade mellan 100 och 1000 anställda, i snitt två produktionsanläggningar och hade funnits i cirka 20 år. Givet det slumpmässiga urvalet fanns inga observerbara skillnader mellan grupperna.

Effekten av ”interventionen” är slående. Företagen som fick hjälp att effektivisera sin organisation ökade sin produktivitet med i snitt 11 procent och den totala direkta vinst ökningen uppgick till $238 000. Skulle företagen själva ha tagit kostnaden skulle detta betyda en återbetalningstid på investeringen på ett drygt år.

Givet detta ställer man sig förstås frågan: Om det nu är så enormt lönsamt, varför har inte dessa investeringar gjorts av företagen tidigare? Bloom och co’s svar på detta handlar i första hand om informations. Till att börja med var företagen helt enkelt inte medvetna om en rad alternativ och hade därför aldrig övervägt dem. Vidare fanns situationer när de kände till alternativen men hade uppfattningen att det inte var lönsamt att implementera dem. Till exempel var det en vanlig uppfattning att det var kostnadseffektivt att använda maskiner tills de gick sönder och först då reparera, när det i själva verket var lönsammare att lägga resurser på att serva maskinerna. Ytterligare ett problem var att företagsledningen ofta ville fatta beslut själva då delegering fungerade dåligt vilket gjorde att beslut om förändringar sköts på framtiden. Organisationsändringar gjorde att detta delvis avhjälptes.

Denna studie ger onekligen en mycket positiv bild av möjligheterna att förbättra produktiviteten i företag speciellt i utvecklingsländer genom att helt enkelt hjälpa till med ”informationsöverföring”. Även om det skulle kräva eftertanke vid implementeringen så kanske en framtida biståndsarbetare är managmentkonsult?

Filed Under: Företagande, Internationellt

Vart tog det gömda utlandskapitalet vägen?

2011-05-02 av 15 kommentarer

En av de mest accepterade ”sanningarna” i svensk skattedebatt gäller hur förmögenhetsskatten drivit ut stora mängder kapital ur landet. Men SCB reviderade nyligen sina serier för nationalräkenskaperna, och bilden av en skattedriven kapitalflykt är inte längre tydlig. Kanske stämmer den inte alls.

I en kort artikel i det senaste numret av Ekonomisk Debatt redovisar jag hur revideringen radikalt ändrar uppskattningen av hushållens gömda utlandskapital. Bakgrunden är beräkningar från Skatteverket som visar hur hushållen sedan 1980-talet flyttat ut uppemot 400 mdr kronor ur landet (så även i senaste Skattestatistisk årsbok, sid 228). Skatteverket har beräknat utlandskapitalet genom att jämföra hushållens sparande i nationalräkenskaperna (dvs skillnaden mellan det vi tjänar och det vi konsumerar eller investerar) och hushållens sparande i finansräkenskaperna (summan av bankinlåning, aktiedepåer mm). Om skillnaden är positiv betyder det att hushållen gömmer undan kapital.

I SCB:s reviderade serier minskas sparandet i nationalräkenskaperna. Bilden nedan visar den gamla serien och en ny där revideringarna inkluderats (på min hemsida finns artikel och Excelfil med data). Istället för ett utflöde skedde ett inflöde under 1990- och 2000-talet. Paradoxalt nog har kapitalet flödat ut efter förmögenhets- och arvskatternas avskaffande.

image

Slutsatsen om förmögenhetsskattens effekter är nu inte uppenbar. Metoden är högst osäker, och även den nya serien kan komma att revideras. Särskilt gäller det den osäkerhet som den senaste finanskrisens stora kapitalströmmar kan ha orsakat.

Ändå kvarstår faktum: ”sanningen” om förmögenhetsskattens effekt på kapitalflykten var inte fullt så enkel som vi trodde. Just den serie från Skatteverket som regeringen hänvisade till när man slopade förmögenhetsskatten uppvisar nu en rakt motsatt bild än vad den tidigare gjorde. Detta är ett tydligt exempel på att den ekonomiska statistikens osäkerhet måste tas på största allvar. Även korrekta slutsatser kan i slutändan bli fel om de grundas på ett felaktigt faktaunderlag.

Filed Under: Företagande, Makro Tagged With: ,

Svensk ägarmodell vid vägs ände?

2011-04-26 av 7 kommentarer

I den traditionella bilden av svenskt storföretagsägande brukar framhävas hur ett litet antal investmentbolag med hjälp av begränsat kapital och röststarka aktier kontrollerat nästan alla stora företag. Men i en artikel i senaste Ekonomisk Debatt uppmärksammar professorerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson att bilden verkar ha förändrats, och att investmentbolagen tappat mark.

I början av 1990-talet kontrollerade dessa bolag nästan två tredjedelar av börsens samlade marknadsvärde; år 2010 var andelen en dryg tredjedel. Under samma period ökade andelen utlandsägande på börsen från fem procent till fyrtio procent och andelen sysselsatta i riskkapitalägda bolag från en procent till nästan sju procent.

Henrekson och Jakobsson anser att institutionella förutsättningar och globaliseringen ligger bakom utvecklingen. Den anglosachsiska ägarmodellen med spritt, marknadsorienterat ägande har kommit att prägla lagar och regler inom hela EU som t ex förbud mot röstdifferentierade aktier och krav på oberoende styrelseledamöter. Dessa regler har gjort det svårare för svenska storägare att bibehålla sin kontroll.

Vad bör då göras? Författarna anser att utvecklingen är problematisk och även om deras ambition i första hand är att lyfta frågan till diskussion föreslår de åtgärder. Bland annat anser de att de försvårande reglerna bör avskaffas. De tycker även att skatter som hämmar privat förmögenhetsbildning bör sänkas eller avskaffas.

Artikeln är förtjänstfull på många sätt. Att observera och därefter empiriskt belägga samtida utvecklingstrender är svårt. Svensk ägarforskning är dessutom ganska tunn och främst byggd på traditionella beskrivningar, varför författarna inte haft mycket att utgå från i sin analys. Samtidigt kan en kritisk betraktare undra hur robust trenden mot försvagat kontrollägande egentligen är. Andelen börsbolag med röstdifferentierade aktier var t ex högre år 2010 än 1977 enligt artikelns tabell 1. Dessutom är det högst tveksamt om en sänkning av marginalskatten på högre inkomster, som förordas i artikeln, kommer att ha någon effekt på den förmögenhetsbildning som krävs för att påverka ägarstrukturen. Så höga inkomster har i princip ingen i detta land.

Filed Under: Företagande, Lästips Tagged With:

Hur rik är Ingvar Kamprad?

2011-03-28 av 24 kommentarer

Rika människor fascinerar. De är framgångssagor för vissa medan andra betraktar dem som bevis för kapitalismens baksidor. Varje år publicerar Forbes, Sunday Times och Veckans Affärer listor över de rikaste som får allt större uppmärksamhet, och på senare tid har t o m forskare börjat använda dem i sina studier. Men kan vi verkligen lita på journalisternas beräkningar?

Det senaste exemplet på hur svårt det är att uppskatta de rikas tillgångar är Ingvar Kamprad. I Forbes senaste lista för 2011 var Ingvar Kamprads förmögenhet “endast” 39 miljarder kronor. Jag skriver “endast” eftersom detta är 80 procent mindre än året innan. Forbes hänför minskningen till att Kamprads jurister visat att de stiftelser som formellt äger IKEA inte ägs av Kamprad. Följaktligen är IKEA inte längre hans.

Men har Forbes – och Kamprad – rätt? Inte enligt Veckans Affärer. I VA:s lista från november 2010 angavs Kamprads förmögenhet till 470 miljarder, dvs nästan tre gånger mer än Forbes bedömning! Skillnaden är inte ny, som figuren nedan visar, utan har funnits i flera år. Huvudförklaringen är att VA (liksom föregångarna Affärsvärlden och Månadens Affärer) tillskriver Kamprad hela IKEA-imperiet, dvs inklusive de holländska stiftelserna.

image

Skillnaden är oerhörd, och den får konsekvenser för en massa saker, från bilden av IKEAs ägarsituation till hur vi ser på privatpersoners möjligheter att öppet äga stora koncerner givet skatter och andra regler.

Vem är det då som har rätt i sakfrågan? Hur rik är egentligen Ingvar Kamprad? Naturligtvis är det få om ens någon som vet. Det är svårt att bedöma onoterade bolags värden, och i fall där rikedomen ligger i börsaktier (t ex Stefan Persson)är Forbes och VA i stort överens. En annan skattning av Kamprads förmögenhet görs av den schweiziska affärstidningen Bilanz, som gör listor över de rikaste i Schweiz. Bilanz värderar Kamprads förmögenhet till 270 miljarder kr (2010), dvs 60 procent högre än Forbes samma år men bara drygt hälften av VA:s siffra.

Tillåt mig här bidra med en egen skattning. I journalisten Bengt Ericsons bok Den nya överklassen diskuteras frågan om Kamprads förmögenhet (sid 279ff). Han presenterar där fakta om Kamprads ägande bortom de holländska stiftelserna. I korthet kretsar allting kring ett bolag som heter Inter Ikea, som finns i Holland men som ägs av ett holdingbolag med samma namn i Luxemburg, vilket i sin tur ägs av ett bolag med samma namn på Nederländska Antillerna, vilket i sin tur ägs och drivs av en stiftelse på Curacao.

Inter Ikea har en enda tillgång: varumärket IKEA. Ikeakoncernen måste varje år betala en royalty på 3 procent av koncernens omsättning för att få använda varumärket. Under 2009 betalades 7,9 miljarder kronor i royalty, pengar som enligt Ericson skeppades direkt till Västindien. Enligt The Economist (refererad i Ericson) disponerar Inter Ikeas luxemburgska holdingbolag tillgångar som 2004 gav en utdelning på ytterligare 8 miljarder kronor.

Mot bakgrund av dessa två kapitalinkomstflöden, 7,9 mdr i royalty och 8 mdr i utdelning, och ett antagande om att pengarna går till familjen Kamprad privat, kan man räkna baklänges för att gissa familjens förmögenhet. En nominell kapitalavkastning på 3 procent – vilket är lågt räknat – skulle om enbart roylatyintäkten beaktas motsvara en förmögenhet på 263 miljarder. Om även utdelningen läggs till blir siffran den dubbla, 530 miljarder. Om man till detta antar en skuldbeläggning på 25% landar man på siffran 398 miljarder.

image

Naturligtvis är min gissning enbart ytterligare en i raden, byggd på knapphändig information och grova antaganden. Men om Ericsons uppgifter är riktiga är den så god som någon annan. Figur 2 ovan samlar alla skattningar av Kamprads förmögenhet och jämför dem med Carlos Slim Helú och Bill Gates, världens enligt Forbes två rikaste. Som framgår förändras bilden radikalt beroende på vilken gissning man väljer. Om jag eller VA har rätt är Ingvar Kamprad inte 162:a i världen, som Forbes hävdar, utan kanske rentav den rikaste människan på jorden.

Filed Under: Företagande Tagged With: , ,

Vilken roll spelar management?

2011-02-21 av 9 kommentarer

Ekonomers syn på produktion kan i sin enklaste form uttryckas så här: Människor skapar saker som är av värde för dem (Y) genom att kombinera sitt eget arbete (L) med material i sin omgivning (K). Ekonomisk tillväxt har man när output (Y) växer från en period till nästa. En sådan tillväxt kan förstås tillfälligt uppnås av att man använder sig av mer arbetskraft eller använder mer kapital men som en av grundinsikterna i modern tillväxtteori säger (och som jag också skrivit om tidigare här på Ekonomistas) så kan hållbar tillväxt bara uppnås genom att vi blir bättre på att kombinera K och L.

Sättet på vilket K och L kombineras kallas ofta för ”teknologi” (A). Uttrycket ska dock tolkas i sin bredaste bemärkelse: det är i själva verket allt värdeskapande som inte kan tillskrivas inputs i form av K och L. Mycket träffande har denna residual också kallats just för ”a measure of our ignorance”.

Skillnaderna i detta mått på produktivitet (total faktorproduktivitet, TFP, som det kallas) är enorma både mellan länder och mellan företag. Kort sagt betyder detta att om samma mängd arbetskraft och kapital sätts i produktion i olika länder eller i olika företag så blir resultatet väldigt olika. Detta gäller även om man försöker korrigera för kvalitén på arbetskraften och kapitalet.

Bra management är viktigt

En tänkbar förklaring till åtminstone en del av dessa skillnader handlar om hur arbetet organiseras. ”Management”, helt enkelt. Trots att vikten av ”management-teknologi” diskuterats länge så har ekonomer ofta varit skeptiska till dess möjliga betydelse. Typiska invändningar har varit att om det nu är så viktigt med management så borde det inte vara så svårt för företag att implementera bättre rutiner och dessutom borde dåligt skötta företag konkurreras ut över tid. En ytterligare anledning (kanske den viktigaste) har varit att det helt enkelt är väldigt svårt att mäta vilken betydelse management har och framförallt att få jämförbarhet mellan länder.

De senaste åren har dock Nick Bloom och John van Reenen försökt råda bot på det senare problemet. I ett mycket ambitiöst projekt har de utvecklat en metod för att systematiskt studera skillnader i management-rutiner mellan länder och sektorer. Genom att i intervjuer ställa frågor till managers (på ett sätt där man i möjligaste mån försöker råda bot på klassiska problem med sådan data, se deras artikel här för detaljer) har de poängsatt 18 olika dimensioner av management på en femgradig skala från ”worst practice” till ”best practice” i över 6000 företag i 17 länder.

Genomsnittsutfallet visas i bilden nedan. Inte oväntat är USA i genomsnitt bäst, med Tyskland och Sverige på en delad andra plats, tätt följda av Japan och Kanada. I ljuset av Jonas inlägg häromdagen är det också talande att Grekland är sämst. Mycket av snittet drivs av olika andel riktigt dåligt skötta företag. Det är fördelningens svans av sådana som är markant längre i de sämsta länderna, medan multinationella företag typiskt sett är välskötta överallt. Intressant är också att management profilen länder emellan är i många fall annorlunda. Amerikanska företag är t ex långt bättre än svenska på att använda sig av incitament medan svenska företag är mycket bättre än amerikanska på ”monitoring”.

De finner också en del som bekräftar vad vissa av oss misstänkt. T ex är statligt ägda företag i snitt dåligt skötta medan börsnoterade företag och private-equity företag har bra management. Det visar sig också att ärvda familjeföretag (speciellt om äldste sonen är VD) i snitt är mycket dåligt skötta, vilket ju är intressant i ljuset av vad bl a Jonas skrivit om här på Ekonomistas tidigare.

En sammanfattande artikel av deras forskning finns här.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande, Internationellt
«Föregående sida
Nästa sida»