Tärande och närande näringsliv

Nationalekonomer brukar ofta betona de positiva sidorna av konkurrens. Konkurrens kan leda till effektiv resursfördelning och skapa ett innovationstryck att utveckla bättre och billigare produkter. Har man läst mer än enstaka blogginlägg om nationalekonomi vet man dock att det krävs en hel del för att detta ska gälla. Utan väldefinierade äganderätter och fungerande rättskipning kan konkurrens i stället vara en ytterligt destruktiv kraft, som till exempel när rivaliserande rövarband konkurrerar om att exploatera varandra. Men även med dessa institutioner på plats kan till exempel informationsproblem och externaliteter begränsa marknaders välgörande kraft. Är koldioxidutsläpp inte rätt prissatta kommer både konsumtion och innovationer bli snedvridna — vi kommer köra och flyga för mycket och företag kommer i alltför stor utsträckning konkurrera om annat än att utveckla de mest bränslesnåla bilarna och flygplanen.

Till nationalekonomers lista på förutsättningar för ”den goda marknaden” hör också att människor fattar kloka konsumtionsbeslut. Om konsumenter inte riktigt vet vilka produkter som är bäst för dem kan man tänka sig företag tävlar om att bli bättre på att lura konsumenter att köpa sådant de egentligen inte vill ha. Men företag kan också konkurrera genom att upplysa konsumenter om vad de verkligen vill ha och på så sätt hjälpa konsumenterna att fatta bättre beslut. Nationalekonomer har ännu inte ett riktigt tillfredsställande svar under vilka förutsättningar denna slags konkurrens i lurendrejeri leder till en tävling i att luras mer effektivt eller i att avslöja varandra.

Ett tänkbart svar är att lurendrejarkonkurrens kommer vara av godo om det är gratis (eller i alla fall väldigt billigt) att upplysa konsumenter om konkurrenternas lurendrejeri. Xavier Gabaix och David Laibson har visat att detta kanske inte är tillräckligt — ett resonemang som utvecklats vidare i två uppsatser (1 2) av Botond Köszegi och medförfattare. De tecknar en ganska mörk bild: det är just de produkter som konsumenterna inte borde köpa men ändå köper (säg aktivt förvaltande aktiefonder) som ger övervinster, medan varor som de borde köpa (t.ex. indexfonder) inte ger några övervinster. De företag som försöker upplysa konsumenter om att de bör köpa vad som vore bäst för dem,  d.v.s. indexfonder i det här exemplet, kommer att locka konsumenter till en marknad med knivskarp konkurrens utan övervinster. En liknande logik styr också huruvida företag kommer fokusera på att satsa på innovationer för att lura konsumenter (såsom Ryanairs kreativitet när det gäller oväntade avgifter) eller på innovationer som leder till bättre produkter.

I många fall är det dock förmodligen väldigt kostsamt att försöka avslöja en konkurrents lurendrejeri. Ta till exempel vitaminberikat schampo som numera är ganska vanligt i butikshyllorna. Min högst okvalificerade gissning är att vitaminer i schampo har väldigt liten positiv effekt eftersom vitaminer inte tas upp i nämnvärd utsträckning av hud och hår (i synnerhet inte under de få sekunder innan de sköljs bort). För många konsumenter låter dock vitaminberikat schampo som en bra produkt (vitaminer är ju bra för hälsan, eller hur?).

Att övertyga konsumenterna om att vitaminberikat schampo inte har någon positiv effekt skulle dock kräva enorma resurser. Kanske måste man finansiera storskaliga vetenskapliga studier och kommunicera dessa med kostsam reklam. Etablerade schampoproducenter kommer förstås svara med suggestiv reklam innehållandes människor med vackert och påstått vitaminberikat hårsvall. (Jodå, ”Vitamininstitutet i Schweiz” finns kvar och låter företag som betalar för vitaminanalys använda deras logga.) Även om kampanjen mot vitaminberikat schampo skulle lyckas är det förmodligen väldigt svårt att tjäna pengar på marknaden för ”vanligt schampo” eftersom denna präglas av hård priskonkurrens, delvis på grund av priskänsliga, sofistikerade konsumenter utan nämnvärt hårsvall (som jag själv alltså, inget schampo i världen kommer ge mig det vackra hårsvall som implicit utlovas i TV-reklamen).

En annan tänkbar förklaringsfaktor skulle kunna vara hur pass mogen en produkt/marknad är och hur snabbt den tekniska utvecklingen inom olika produktområden går (litteraturtips om detta tas tacksamt emot!). Det förefaller till exempel förekomma mindre lurendrejeri när det gäller mobiltelefoner än schampo. Under intensiva utvecklingsperioder är det kanske de faktiska fördelarna med överlägsna produkter som dominerar konkurrensen. Att däremot sälja en standardiserad, mogen produkt såsom t.ex. schampo, indexfonder, försäkringar och flygresor är inte särskilt lönsamt och företag pressas därför att öka lönsamheten genom att bli bättre på att lura konsumenter.

Såsom Jonas skrev för ett tag sedan kan privat näringsliv vara både skapande/närande och omfördelande/tärande. I vissa fall kan tärande näringsliv dock inte bara vara omfördelande, det vill säga det handlar inte bara om en fördelningsfråga mellan konsument och företag, utan de kan också förstöra för det närande näringslivet. Oseriösa taxiföretag höjer misstänksamheten och skrämmer en del att inte ens våga nyttja de hederliga, närande taxiföretagen. Icke-transparenta provisionsintäkter i finansrådgivningsbranschen kan tära på förtroendet för branschen och helt underminera de fåtaliga närande aktörerna i branschen.

Den politiska utmaningen är att begränsa det tärande näringslivet samtidigt som man gynnar det närande näringslivet. I dagsläget upplever jag att politiker sällan tar i med hårdhandskarna gentemot det tärande näringslivet. Ett undantag är Finansinspektionen som nyligen förordade ett förbud av ”up-front”-provisioner för finansiella rådgivningsföretag — vilket förmodligen skulle slå väldigt hårt mot denna bransch.

Comments

  1. bjornabelsson says:

    Sedan finns ju alla dessa företag som arbetar med produkter som konsumenter möjligen efterfrågar, men som enbart, eller i vart fall i huvudsak, är negativa för samhället som helhet. Alkoholproducenter, spelbolag och tobakstillverkare torde höra till denna grupp.

    • Andreas SO says:

      Hur kan du inkludera alkoholproducenter i denna grupp?
      Se exempelvis:

      Peters, Bethany L. and Stringham, Edward Peter, No Booze? You May Lose: Why Drinkers Earn More Money than Nondrinkers (September 1, 2006). Journal of Labor Research Vol. 27, No. 3, 2006. Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1674457

      • Studien du länkar till visar att alkoholkonsumtion är bra för individen (högst tveksam slutsats men låt oss anta att de har rätt), den säger inget om samhällseffekten. Återkom gärna och förklara dig.

      • bjornabelsson says:

        Såvitt jag förstår av en snabb genomläsning av den studie du hänvisar till, så visar den på en positiv korrelation mellan (måttligt) alkoholbruk och inkomst. Att det är på detta sätt även i Sverige är välkänt sedan länge: det finns en stark inkomstelasticitet för alkoholbruk.

        Jag hittar dock ingenting som pekar på att det skulle vara alkoholkonsumtionen som orsakar den högre inkomsten. Troligen är det därför så, att den som har mer gott om pengar har mer råd att dricka alkohol, särskilt på lokal. Den som har lägre inkomst dricker mindre och i vart fall inte på restaurang.

        Om det ändå skulle finnas ett orsakssamband som går även den andra vägen; att den som dricker mer får högre inkomst, så kan det förstås finnas även en positiv effekt för samhället. Denna skulle i så fall vara att alkohol underlättar sociala kontakter, vilket skulle kunna öka innovation och produktivitet. Att denna effekt skulle vara så stor att den skulle kunna uppväga de stora ekonomiska skadorna av alkohol(miss)bruket är dock osannolikt. De studier som finns av alkoholens kostnader pekar på att de i Sverige ligger i storleksordningen hundratals miljarder kronor per år. Och då är alkoholkonsumtionen i Sverige lägre än i de flesta jämförbara länder.

        En intressant kuriositet är att dödligheten i Frankrike minskade under andra världskriget. Allmänt anses detta bero på en minskad alkoholkonsumtion. I Sverige fick vi ett gott exempel på alkoholens samhällseffekter under spritstrejken 1963, vilken gav positiva effekter på en lång rad områden i samhället.

    • Micke says:

      Hur kan du inkludera spelbolagen i denna grupp?

      Vem har bestämt att spänning, underhållning och en annan nyttofunktion än just den som du råkar ha ”är negativa för samhället som helhet”? Har man då inte bestämt att medborgarna är till för staten istället för att staten ska vara till för medborgarna?

      • Därför att samhällskostnaderna + de individuella kostnaderna är höga förstås! Ingen har bestämt detta utan verkligheten är ständigt bevis. Kanske vi skall låta dess ”offer” själva betala kostnaden då!
        Ungefär så tänker de nyliberala!

      • Micke says:

        rttck: ”samhällskostnaderna (…) är höga”.

        Citation needed.

        Jag har sett många ”analyser” som ”räknar” på ”samhällskostnaderna”, men aldrig någon som lagt två sekunder på att räkna på plussidan. Och det medger jag förstås mer än gärna att om allt som kommer från spelbranschen är elände och kostnader så är den förstås värdelös.

        Men nu är det inte så. Många spelar för att det ger en stunds underhållning och/eller spänning, någonting de är beredda att betala en liten slant för. Det är ju inte konstigare än att folk betalar en liten slant för underhållning och/eller spänning när de går på bio. För biofilmen är det ingen som säger att väntevärdet är negativt och sysselsättningen är därför värdelös, men av någon anledning anses det argumentet fungera för spelbranschen.

        Och ja, det är inte helt orimligt att låta biobranschens ”offer” betala kostnaderna för sina fritidsaktiviteter. Det är heller inte orimligt att utsträcka den principen till andra aktiviteter, inklusive sådana som man själv kanske inte är road av att betala för, så länge ingen tvingar en.

      • Herr V says:

        Problemet med spelbranschen (och flera andra branscher, som alkohol och fallskärmshoppning) är att medan de positiva effekterna fördelar sig någorlunda jämnt över kunderna, medan de negativa effekterna fördelas med väldigt stora belopp till enskilda individer. Ingen blir jättelycklig av kicken från Triss men några blir väldigt olyckliga. Eller OK då, några (de som vinner mycket) blir väl jättelyckliga ett tag men jag tror det finns forskning som visar att det snabbt går över.

        Det är alltid svårt att bedöma värdet av positiva och negativa effekter, men visst skulle alla de som får positiva effekter av saker kunna betala för de negativa som drabbar andra (t.ex. genom alkoholskatt som i sin tur hjälper till att betala fri sjukvård).

      • Många blir ”jätteolyckliga” om de förhindras ingå frivilliga avtal med andra människor. Det är nämligen vad du förespråkar.

        Det finns säkert en del (ca 349 svenskar) som blir ”jättelyckliga” av möjligheten att förhindra andra människor från frivilliga överenskommelser men just denna lilla klick behöver man kanske inte ta så stor hänsyn till.

      • Spänningen beror uteslutande på att lottköparen duperar sig själv om sina chanser och några positiva effekter i övrigt finns inte. Men visst, låt folk glädjas åt att lura sig själv, men det kan knappast sorteras under närande näringsliv.

      • Micke says:

        @RJA: Vilken tur att du så insiktsfullt vet precis vad folk tycker och, framförallt, borde tycka. Jag hoppas att du använder dina djupa insikter i psykologi till att propagera för ett förbud av alla de företeelser som ger underhållning för stunden men saknar förmåga att vara ”närande” i övrigt.

        Jag ser fram mot kampanjen mot bio, teater och opera. När du lyckats där kan vi ta en ny diskussion om spelbolagen, alkohol och frimärkssamling. Lycka till!

      • @Micke; Ok…visst har du rätt i att man sällan tar med de positiva värdena i kalkylen av ”samhällskostnaderna”. Först och främst är de mycket svårare att kvantifiera än de negativa. Jag är för övrigt inte en förbudsivrare men ofta anser de liberala att staten inte skall lägga sig i och reglera aktiviteter som ger negativa sidoeffekter(inte minst på längre sikt). För det andra tar staten inte sällan ställning på märkliga sätt. Staten försöker å ena sidan som t.ex monopolist av nämnda tjänster ta regleringsansvaret(förhindra kostnader) men å andra sidan maximera skatteintäkterna genom extrem marknadsföring(vilket skapar de negativa effekter förstås). Spelmarknaden är här ett bra exempel. På alkoholsidan tillåts även där numera en expansivare marknadsföring. Helt tokiga principer. Men staten förnekar situationen. Visst är det kul att fördriva tiden med spel men det skapar samtidigt spelberoende hos vanliga människor. Allt medan staten medveten blundar till förmån för Potemkin-kulisser av ansvarstagande monopol eller som idag i konkurrens med privata alternativ. Helt vansinnigt. Gränserna mellan missbruk/beroende upptäcks alltid först när man för länge sedan passerat dem. Som man säger ”over there” så gäller en dubbel standard när ”folket och väljarna” får medbestämma.

      • Robert: Detta inlägg försöker illustrera hur urbota inkonsekventa och okunniga experter är och varför de ej kan lägga sig i på ett konstruktivt sätt.

        Om det var farligheten det rör sig om, den objektiva alltså, och inte den religiöst färgade, skulle vi få se annonser enligt:

        Snus: lättaste sättet att sluta röka. Helt ofarligt. Socialstyrelsen.

        (Åtminstone så ofarligt att det ligger nere i brusnivån, min bror har samlat in och läst alla vetenskapliga artiklar på området som någonsin publicerats).

        Sugen på ett glas vin? Rök hasch istället, ett ofarligt sätt att liva upp fredag kväll. Systembolaget.

        Den senaste stora studien om sambandet mellan psykiska problem och hasch från Holland fann ett samband, men de kunde inte avgöra i vilken riktning kausaliteten verkade. Dvs röker personer som senare ändå skulle få psykiska problem mer hasch, eller ger hasch psykiska problem? Återigen nere på brusnivån. Så sisådär 50 gånger farligare än att regelbundet dricka alkohol.

  2. Eric says:

    Intressant inlägg! Jag håller med om att det finns ett problem med bluffmarknadsföring och produkter som inte håller vad de lovar. Däremot är jag inte så övertygad om din analys eller dina lösningar på problemet. Sedan tror jag inte (som din uppfattning verkar vara, rätta mig om jag har fel) att människor köper produkter som de inte tror kommer att ge dem någon nytta (så kallade ”dåliga produkter”). Självklart kan en konsument göra ett felval och ex-post bedöma produkten som dålig. Men vid köptillfället bör väl konsumenten ha bedömt produkten som bra (och således som en nyttoförhöjare) annars hade väl köpet aldrig genomförts? Sen att du/vi som nationalekonomer har tagit oss friheten att bedöma vad som är bra respektive dåliga val ”objektivt” tycker jag är lite magstarkt. Att nationalekonomer ska veta vad som är bäst vid varje tidsperiod och även framöver borde innebära att vi har en förmåga ingen annan människa har, att veta hur framtiden ser ut. Jag tror att människor gör val som för en objektiv bedömare anses som irrationella, men som för personen anses fullständigt rationellt givet sina preferenser och kunskap.

    Ska vi som ekonomer detaljstyra människors val utifrån vad vi tycker är bra, eller ska vi låta människor (marknaden) hitta de bästa lösningarna?

    När det kommer till dina lösningar på problemen med ”dåliga produkter” och ”lurendrejeri” håller jag till viss del med. Det finns politiska lösningar som skulle kunna vara av godo. Däremot tror jag inte att den politiska utmaningen är att ge myndigheter mer makt att skapa mer osunda konkurrensförhållanden via interventioner i marknaden och skapa mindre möjligheter för konkurrens. I mitt tycke är den politiska utmaningen är att ta bort de politiska hinder mot konkurrens som fortfarande till stor del finns kvar.

    • Johan says:

      Jag tycker kommentaren om schampo är mycket relevant. Att marknadsekonomin fungerar förutsätter att kunden lyckas genomskåda ”bluffen”, med min bakgrund kan jag säga att mycket av det som skrivs eller sägs i reklam om schampo är rent nonsens. Hår är sedan länge döda celler och hur då ett schampo med olika innehåll skulle kunna reparera döda celler har igen lyckats förklara för mig på ett acceptabelt sätt. (Vi kanske ska låta schampotillverkarna försöka reanimera en gammal egyptisk mumie?) Det mycket lätt att sälja kosmetika med pseudovetenskaplig marknadsföring vilket lyser igenom i all sköns olika reklamkampanjer. Man kan då fråga sig varför, jag menar att man här måste se till andra vetenskaper utanför nationalekonomin för att hitta sina svar. I det här fallet är placeboeffekten något som du definitivt måste ha med i det här resonemanget. Om två produkter är mycket likvärdiga, så som det ofta är i mogna produkter så som schampo, kan förväntningarna på produkten ha en betydligt större effekt än den faktiska skillnaden mellan produkterna.

      Frågan är också hur stor möjlighet du har att utvärdera produkter. Om du köper ett schampo har du förhållandevis stora möjligheter att jämföra produkter som kostar under hundralappen mot varandra. Köper du däremot dyrare produkter är det sällan mjligt för en privatperson att jämföra t.ex. två likvärdiga datormärken eller bilmärken mot varandra. Några minuter i datoraffären eller 10 minuter av en provkörning ger dig knappast samma känsla för produkten som någon månads användning. Som privatperson har du inte heller möjlighet att lyfta på locket och titta vilka komponenter datorn innehåller eller inspektera balkarna i bilen för att avgöra hur pass bra t.ex. ett rostskydd är.
      Dessa produkter har en kortare produktionscykel än en normal ägandecykel vilket gör att den produkt du ägde tidigare inte behöver reflektera kvalite eller teknik i den nya produkten som kan vara flera generationer nyare med helt nya barnsjukdomar eller konstruktionsbrister.

      Datortillverkare lägger ner enorma resurser på designen av utsidan för att locka till köp och säljer produkterna med argument som GHz, MB, GB, Pixlar och andra argument som få konsumenter verkligen förstår. Det samma gäller bilar, där t.ex. tillverkaren lägger ner stora pengar på att designa ljudet när du stänger bildörren. En ihålig plåtlåda ger en mindre kvalitetskänsla än en dov dunk som inger en känsla av gedigen kvalite. Om dörren sedan har rosthål om två år är inget du kan veta.

      Detta är bara några exempel men listan kan göras mycket lång.

      • Marknadsekonomin fungerar väl utan att kunder alltid genomskådar ”bluffen”. Du resonerar som om det finns något objektivt facit som är tillgängligt. För det första så är kunskapen nästan alltid approximativ. För det andra har alla människor något olika uppfattningar om sina behov. För det tredje så kostar det oerhörd energi och tid att informera sig. Oftast duger ”good enough”.

        Mycket av det som rättänkande människor ”vet” är sant visar sig sedan inte vara det. Lite exempel:

        – Du kanske inte minns det, men på 60-talet drev Svenska Naturskyddsföreningen på att man skulle bygga oljekraftverk för att skydda Norrlandsälvarna från utbyggnad.

        – I början av 70-talet var fiskarna glada för det varma kylvattnet från kärnkraftverken som gav ökade fångster. Det var innan folk drabbades av vidskeplig rädsla för ”strååålning”.

        – Skogsdöden visade sig vara 100% falsklarm. Kväveoxider ger istället bättre tillväxt i skogen då det göder den.

        – Något som min läkare till bror påpekade för mig: Ingen vet ifall dioxin är farligt för människor. Extrema doser ger klorakne, men det är allt man vet. Jag vill minnas att endera av marsvin och hamstrar klarar 1000 gånger högre dos än den andra. Och man kan inte jämföra med chimpanser. Våra förfäder har suttit i rök och ätit grillad och bränd mat i snart 2 miljoner år. De som fick cancer av detta har i stor utsträckning försvunnit ur genpolen.

    • Eric skrev: ”Sen att du/vi som nationalekonomer har tagit oss friheten att bedöma vad som är bra respektive dåliga val ”objektivt” tycker jag är lite magstarkt. ”

      Visst får du vara försiktig, men motsatsen, att helt enkelt anta att konsumenterna alltid lyckas välja det som gör dem lyckligast, är inte så lite magstarkt. En förälder har alla incitament i världen att utföra hjärtopperationen på sitt barn på rätt sätt (eller att välja rätt typ av åtgärd) – men jag skulle ändå överlåta det till en läkare.I just detta fall så skulle nog de flesta inse att de inte hade kompetensen, men ibland är det inte lätt att veta att man står inför något som man inte vet (unknown unknowns och allt det där). Som ett exempel, ta aktivt förvaltade fonder. Är det verkligen en filosofisk fråga huruvida åtminstonne 95 % av dem som investerar i sådana helt enkelt gör det p.g.a. okunskap eller felaktig kunskap (d.v.s. att de, efter lite utbildning och självständigt studerande av datan, skulle ha ändrat sitt beslut)? Du behöver ytterst svaga antaganden om en persons preferenser för att kunna säga att sådana investeringar är korkade, Om du håller med om det så är det inga små resurser vi pratar om, även om vi begränsar problemet till finans.

      • Eric says:

        Erik: Jag menar inte att alla konsumenter lyckas välja det som gör dem lyckligast. Men vid tidpunkten för valet bör de väl ha valt det som de ansåg vara bäst just då? Oavsett hur lite information och ”objektiva” fakta de har tillgång till. Ingen, eller väldigt få, gör ett val som i de i valsituationen tror kommer att skada dem finansiellet eller fysiskt. Det kan såklart innebära att man både vinner och förlorar när man väljer något.

        När det kommer till ditt exempel om hjärtoperationen vet jag inte riktigt vad du vill komma till. Om en person värderar något viktigt så inhämtar de mer information än om det är något oviktigt? Japp, jag håller med.

        Min slutsats av dina ”felaktiga” placeringar i aktivt förvaltade fonder är helt enkelt att de som placerar där gör det för att de värderar andra saker högre och lägger mindre tid på att leta upp den fond som ger bäst avkastning. Sen att de hade kunnat fatta ett ”bättre” beslut om de hade haft mer kunskap säger sig självt. Att kunskapen finns hyffsat lätttillgänglig innebär än mer att människor inte värderar att lägga tid på att få kunskapen. Du kan för all del kalla de människorna korkade, men samma människor kallar förmodligen dig korkad för flera av din inaktiva- eller ogrundade val (bostadsköp, skolval, vårdcentralsval livsmedelskonsumtion, träningsutrustning).

        Vi har alla bättre information om vissa saker och vi gör alla olika val baserat på den kunskapen och andra faktorer. Även om det finns experter som vet bättre än oss inom väldigt många områden finns det inget skäl till att lämna över beslut som rör oss som individer till experter (om vi inte väljer det förstås).

        Sen finns det ju alltid skäl att vara kritisk till information som även experter ger ut (undertallen har gett ett flertal exempel i den här tråden).

    • Den politiska lösningen borde väl vara att satsa på skola och utbildning så att människor kan göra mer informerade val som konsumenter? Jag litar inte för fem öre på att marknaden själv löser detta problem.

  3. Niklas B says:

    Kan hålla med Eric, både i att det är ett bra och intressant inlägg men också att regleringar på detta område kräver en hel del politisk fingertoppskänsla (som kanske inte finns). Framför allt känns det svårt att separera villseledande information från det som företagsekonomer kallar metaprodukt.

    Jag har en ingift släkting som älskar att läsa horoskop. Hon brukar läsa dem hög, bekräfta att det mesta horoskopet förutspått faktiskt tycks ha hänt henne den senaste veckan. Om det som inte redan hänt brukar hon säga ”bra, då vet jag det! bäst att packa ned paraplyet” (eller vad det nu må vara).

    Vid något tillfälle läste hon att hon skulle ha ”ofantlig tur” den här veckan. Jag bad henne därför investera några tusenlappar i ett slumpmässigt börsnoterat företag. Hon avbjöde. Inte ens när jag erbjöd att stå för risken ville hon göra det.

    Jag vet inte varför min släkting älskar att läsa horoskop så mycket, eller varför hon köper de där damtidningarna horoskopen står i. Men det beror i alla fall inte på att hon tror på informationen.

  4. Bra Inlägg Robert. Varför inte börja med avregleringen av bankerna och VSO! När skall vi få en riktig efteranalys av dessa företeelser. Och vilka tar det på sin lott när ekonomi är så politiserat? Inte minst förstärkt via den skygga PR-branschen(USA/EU-influerat och mycket destruktivt i grunden).

    • något uppenbart som de flesta lämnar okritiskt är att bankerna frigörelse innebar att de rört sig från rena intermediärer till säljarrollen. Hur svårt är det att sälja till aningslösa konsumenter när räntan sänks genom överutbud kapital av dagens gränsöverskridande grossistbanker(EU´s avreglering från 90-talet och löjliga kapitaltäckningsregler)? Alla tror att det är inflationen som styr räntan eller ska styra den! Med en sådan förväntningsbild får man problem.

    • VSO?

  5. Vettiga invändningar, Eric och Niklas B! Jag håller med om att det är en svår gränsdragningsfråga. Förmodligen är det bara vettigt att försöka reglera ”instrumentell konsumtion” som man ägnar sig åt för att uppnå ett ”objektivt gott”, såsom god hälsa eller hög risk-justerad finansiell avkastning. Det finns dock mängder av gränsfall såsom t.ex. skönhetsprodukter — de köper man ju inte bara för att bli vacker utan för att ”känna sig” vacker. (På sätt och vis är väl all konsumtion egentligen instrumentell, men jag hoppas det går fram vad jag avser.)

    • Jag tycker att det är märkligt att du inte diskuterar satsning på skola och utbildning som ett sätt att komma runt problemet med dåliga val, hellre än regleringar.

  6. Arvid Fredenberg says:

    Den nederländska konkurrens- och konsumentmyndigheten har låtit ta fram en rapport om hur insikter från beteendeekonomi kan komma att påverka myndighetens bedömningar:
    https://www.acm.nl/en/publications/publication/11610/ACM-publishes-study-into-behavioural-economics-and-competition-policy/

  7. Robert, jag förstår hur du menar med den instrumentella konsumtionen som ger något ”objektivt gott”. Däremot är detta objektivt goda det som är extremt (om inte helt omöjligt) svårt att definiera. Exempel: För mig innebär möjligheten att konsumera alkohol en god effekt på min (mentala)hälsa, för andra innebär förmodligen samma möjlighet negativa och direkt hälsoskadliga effekter. På aggregatet skulle förmodligen sjukhuskostnader och allvarliga olyckor minskas om vi förbjöd alkohol. Betyder det att vi ska förbjuda alkohol?

    Det blir alltmer svårt att definiera instrumentell konsumtion när man tänker på andra hälsovådliga aktiviter, exempelvis fallskärmshoppning, bergsklättring, slalomskidåkning, ja egentliga alla sporter/aktiviteter som ger någon form av välbefinnande (som inte går att kvantifiera) men vars hälsoeffekter är enklare att kvantifiera (typ dödsfall, skador/skaderisk). Ska vi förbjuda/reglera dessa aktiviteter för att de negativa hälsoeffekterna är enklare att åskådliggöra än välbefinnandet de ger?

  8. Martin Kolk says:

    Robert: Är inte dina jämförelser mellan produkter på mogna/omogna marknader egentligen en jämförelse mellan än grupp varor där det är extremt svårt för konsumenten att avgöra kvaliteten mellan olika produkter (schampo/tvål/försäkringar/fonder), medan det för något som mobiler faktiskt går att testa både som individ och kollektiv (i specialiserade tidskrifter t ex). När det gäller flygplansbiljetter handlar det väll i huvudsak om extrem prisdiskriminering, som mer har att göra den låga marginalkostnaden för ett extra flygsäte, samt den väldigt hetrogena grupp människor som flyger.

  9. En folkomröstning om inskränkningar som till exempel om motbok innebär självklart ett brott mot EU:s förbud mot konkurrenshämmande. Men det ekonomistiska resonemang som förs här innehåller faktiskt en utvigning av detta, ett implicit förbud mot majoritetsdemokrati. Frågan är om det med skribenternas krav på frihet för marknadskrafterna ens blir tillåtet för en del av det civila samhället, ta till exempel en nykterhetsförening, besluta om att medlemmarna förbjuds att köpa alkohol – även i fall detta beslut tas i total enighet.

    • Micke says:

      Jag är inte helt med på vad du är ute efter. Antag att föreningen bomullens vänner enhälligt besultar att deras fjorton medlemmar endast får köpa kläder av bomull.

      Skulle ”EU” storma deras årsmöte och förbjuda dem att bestämma detta?

      Antag nu vidare att en av medlemmarna i smyg och/eller av misstag köper ett plag med foder av polyester. Hur tänkte du dig sanktionsförfarandet, och finns det något sanktionsförfarande som du ser som rimligt, men som du tror att ”EU” skulle stoppa?

      • Det är tämligen självklart att svenska företag – som tex. systembolaget – inte får kräva att de produkter de har till försäljning levereras till dem i returglas. Eller levereras i tank eller tunna så att systembolaget kan tappa upp till den svenska modellen.
        Inte heller kan svenska myndigheter eller för den delen svenska folkets förtroendevalda besluta om att systembolaget skall kunna få kräva något sådant av leverantörerna.
        Så vitt jag förstår saken måste hela systembolaget avvecklas, eller möjligen privatiseras – det har vi bara att rätta och packa oss efter.
        Någon plats för majoritetsbeslut enligt den svenska grundlagens portalparagraf finns självklart inte. Det som är så totalt sanslöst komiskt är att nationalekonomer vilka anser att deras nisch kan ersätta alla andra vetenskapliga discipliner inte ens förstår skillnaden mellan marknad (där den enskildes valfrihet är beroende av dennes ekonomiska tillgångar) och politisk demokrati, majoritetsbeslut enligt principen, en man (eller kvinna) en röst.

  10. Mårten says:

    Tack för tankeväckande inlägg Robert!
    En fråga: är det verkligen så att nationalekonomer har en lista med villkor för den ”goda” marknaden? Jag menar inte bokstavligt och det här riskerar att bli en fr

  11. Eric says:

    Rttck: Jag förutsatte faktiskt inte något missbruk i mitt inlägg tidigare, utan jag konstaterade mer att de (”objektivt”) observerbara positiva effekterna av någon form av hälsovådlig aktivitet är svåra, om inte omöjliga, att mäta. Därför överskattar man de negativa effekterna (som går att mäta med sjukvårdsstatistik) av exempelvis alkoholbruk, kaffedrickande, nikotinanvändning och fallskärmshoppning.

    Jag tror inte, som Johan Florén, att samhället behöver marknaden och därför behöver politikerna inskränka den. Jag tror att samhället är marknaden och när politikerna inskränker den gynnar de särskilda grupper i samhället/på marknaden. Särskilt misstänksam bör man vara när olika regleringar hejas på av (stora) marknadsaktörer, något som vi ser särskilt mycket i finansbranschen.

    Den fråga man bör ställa sig inför varje reglering eller annat inskränkande på marknaden är: Vem gynnas och vilka missgynnas? Inte bara direkt utan också indirekt via förändrade incitament, försvårat inträde och större marknadsmakt till befintliga aktörer. De indirekta (och långsiktiga) effekterna tycker jag att politiker och främst nationalekonomer har varit dåliga på ta hänsyn tilll, även om det kanske är de vi borde vara bäst på att analysera. Jag tror att många av de problem som idag beskrivs som marknadsmisslyckanden är politiskt misslyckade regleringar vid tidigare perioder.

    Sen att Johan tror att näringslivet själva (eller i alla fall de dominanta företagen som har möjlighet att påverka regleringen) inte vill bli reglerade tycker jag är aningen naivt. Politiker vill reglera och företag vill bli reglerade. De som blir lidande är konsumenterna och det du kallar ”samhället”.
    Vilken regleringen har inte lett till att företagen som verkar på marknaden har fått större marknadsandelar, mer marknadsmakt och försvårat inträde för nya aktörer?

  12. Helt klart innebär en reglering att det blir konsekvenser någon annanstans. Frågan om reglering eller ej kan inte värderas generellt utan måste hanteras från fall till fall. Ta en typisk fråga där alla utom missbrukarna/brottslingarna i samhället har en gemensam syn på kravet på reglering. Tänk dig att det vore tillåtet att sända barnporr på tv och sälja d:o film. Ett sådant förbud skulle sannolikt öka försäljningen av illegal d:o liksom att konsumenterna skulle åka utomlands för inköp/konsumtion. Inte desto mindre skulle svenska folket kräva förbud. Konsekvenserna för övriga liksom riskerna för nya konsumenter är uppenbar utan reglering eftersom tillåtelse förändrar värderingarna kring barnporr, om än bara på marginalen i början. Slutsatsen är att regleringar handlar om värderingar. Något som skiftar över tiden och som kan påverkas av t.ex politiker, media och företag. Och gör det varje dag. Så frågan handlar mer om sunt förnuft, dvs grundvärderingar istället för valfrihet(ändrade värderingar på individnivå) där majoriteten numera allt oftare vill slippa vara solidariska med de som drabbas. Inte minst gäller det villigheten att betala över skatten för kostnaderna av t.ex missbruk eller t.ex kostnaderna för verksamheter som har höga marginalkostnader(ej missbruksrelaterat) eller t.o.m katastrofala samhällskostnader som t.ex finanskollapser. Politiker väljs av folket men politiker måste även kunna ta impopulära beslut på grundval av ”bättre beslutsunderlag” baserade på t.ex nämnda grundvärderingar. Trenden har tyvärr under lång tid lutat åt perceptionen att marknaden alltid vet bäst. Så är det givetvis inte(alltid). Frihet för vissa ger slaveri åt andra. En universell sanning. Kunskaperna finns oftast i historieböckerna. Det stora problemet är makt och hur särintressen påverkar denna makt. Kognitiv(t) dissonans och överföring är ofta styrande. Den långa finanskrisen är ett utmärkt exempel där de moraliska riskerna/kostnaderna stått som spön i backen. Förnekelse-fasen är dessutom oerhört lång eftersom både förlust av makt och alternativkostnader förhindrar att sanningarna erkänns för allmänheten etc. Mycket illa alltså när t.o.m uppenbara grundvärderingar får ge vika. Slutligen vill jag säga att makten måste kunna ändra dålig beslut. Dåliga regleringar måste ändras/upphöra. Och så måste uppföljningar ske fortlöpande.

  13. Rttck: Valfrihet handlar inte om att ha valfrihet på bekostnad av någon annan. Dina exempel tycker jag var dåliga, då de förutsätter förtryck av någon för att någon annan ska få njutning. Det är knappast ett samhälle någon förespråkar, och inte något som kommer att hända i ett samhälle där marknaden koordinerar bulken av de individuella besluten och det finns ett lagstyre.

    Reglerna som jag skulle förespråka är generella och inte som du förespråkar, ”fall till fall”. ”Fall till fall”-basis är den enda säkra vägen från frihet för vissa och slaveri för andra som du så fint beskrev det. Det är den enda universiella sannningen. Grupper av människor kommer att bilda majoriteter som sedan förtrycker minoriteter (det finns, som du skrev, väl beskrivet i historieböckerna).

    Angående solidariteten skulle jag tippa på att större andel människor i högskatteländer som Sverige känner mindre solidaritet med utsatta människor för att de redan känner att ”de har gjort sin plikt via skattesedeln”. Detta är ett stort problem och jag tror inte du får mer människor att känna solidaritet genom att beskatta dem hårdare, tvärt om. Ger du människor friheten att göra vad de vill med sin inkomst kommer vissa att vara giriga medans andra kommer vara givande och generösa. Skillnaden blir att välgörenhet och givande kommer att ses som en dygd (igen) istället för att vara en plikt som leder till misstänksamhet och missunsamhet. Det finns flera andra skäl till varför den enskilda individen själv får hantera sitt potentiella givande (exempelvis ekonomisk effektivitet).

    När det kommer till problemet med makt och särintressen i politiken är vi överens. De är det stora problemet. Den stora skillnaden är att din lösning är mer av samma struktur som skapar inflytande för särintressen och makt till enskilda individer. I min lösning begränsas möjligheten att utöva makt till förutbestämda ändamål och inom givna ramar. På så sätt behöver du inte vänta på att ”rätt person” eller ”rätt parti” är vid makten. Hur dessa ändamål och ramar fastställs är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här men som är likaväl intressant och bjuder på flera frågeställningar.

    Finanskrisen och efterdyningarna av den är ett utmärkt exempel på hur det inte är den politiska makten (eller centralbanker för den delen) som kan rädda en samhällsekonomi. Tvärtom, de har möjligheten att göra det värre! Titta bara på all ny bankreglering som tillkommit efter krisen, är det någon stor bankkoncern som inte ljublar i smyg? Jag tror inte det. Storbankernas vinstandelar är större är någonsin och kommer förmodligen att vara det så länge de skyddas av regleringar och politiker på alla nivåer. Var också säkra på att ingen av de regleringar som införts eller kommer att införas kommer att förhindra nästa finanskris. Tvärtom, de kommer att förvärras och bli längre och mer utdragna.

Trackbacks

  1. […] inlägget Tärande och närande näringsliv skriver ek dr Robert Östling på bloggen Ekonomistas att en förutsättning för en välfungerande […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s