Denna sommar har Sverige haft värmebölja och torka, och de politiska partierna kappas nu om att föreslå statliga stödpaket riktade till lantbrukare som drabbats. Men denna stödpolitik är inte problemfri. Vissa förslag försämrar miljön, t ex sänkt miljöskatt på diesel för lantbrukare. Den stora frågan är dock om krisen är tillräckligt allvarlig för att motivera varför statliga medel alls ska användas till att hjälpa privata näringar som fått problem med lönsamheten.
Missväxt, torka och andra väderutmaningar är inga nya problem inom jordbruksnäringen. Variationen mellan bra och dåliga väderår är i själva verket detsamma som konjunktursvängningar i den agrara sektorn. Historiskt sett var dessa väderfluktuationer allting som betydde något för ekonomins utveckling och människors välfärd, men i takt med industrialisering och servicesektorns framväxt har lantbruksnäringens fluktuationer blivit en liten del av den totala konjunkturen. Andra näringar tampas med andra faktorer som styr upp- och nedgångar i lönsamhet, t ex teknologiska chocker, institutionella arrangemang, valutasvängningar och en rad andra saker.
Att kunna hantera ett dåligt år är med andra ord fundamentalt för det privata näringslivet. Företag som gör vinst under bra år genererar pengar till sina ägare. En del av denna vinst bör dock sparas till en buffert för dåliga tider, och när den inte räcker får man gå till banken, kapiptalmarknaden eller be sina gäldenärer om respit med betalningar. Och när inte ens detta räcker blir det konkurs. Det är just denna dynamik mellan upp- och nedsida som är grunden i privat företagande, och lärandet som uppstår när motgångar ska hanteras är enligt många en viktig orsak till att marknadsekonomin genererat en långsiktigt positiv inkomstutveckling i vårt land.
Industristöd till företag eller näringar som går dåligt sätter denna ekonomiska dynamik ur spel. Industristöd som konjunkturpolitik har Sverige prövat på många gånger tidigare, senast på 1970-talet. Och nästan varje gång har man kunnat konstatera att detta stöd fungerade dåligt. Det gav upphov till konstgjord andning av näringar i behov av omstrukturering, det skapade politiska problem både inhemskt i förhållande till andra näringar som också ville ha stödpengar och gentemot utomlandet där konkurrerande aktörer inom samma industri.
I vissa extremfall kan viss form av statligt stöd vara ekonomiskt motiverat. Kända exempel på detta är 30-talets New Deal och Marshallhjälpen. Är en torr svensk sommar också exempel på detta? Kanske. Det finns lantbruksförsäkringar mot missväxt och dylikt, och man skulle kunna säga att för de svenska lantbrukare som valt att inte teckna sådana försäkringar nu kommer att lära sig att börja göra det.
Men kanske är torkan och missväxten denna sommar så extrem att den inte täcks av befintliga försäkringar. Kanske är rentav krisen så omvälvande att den inte är försäkringsbar, dvs att det inte finns någon tillräckligt stor premie. Förmodligen kommer vi att kunna räkna på detta snart, men osäkerheten i sig om läget skulle eventuellt kunna motivera statligt stöd. Men frågan som då uppstår är: Vad händer om vi får en liknande torka nästa år, och även åren efter det? Detta skulle förmodligen leda till en storskalig omställning av jordbruket, men är det då staten som ska bekosta den?
Under finanskrisen på 90-talet valde Sverige att ta över banker som gick dåligt snarare än att ge pengar till bankernas ägare för att de skött sina banker dåligt. Den modellen anses idag som den hittills bästa för att lösa kriser inom banksektorn. Ifall inte svenska (eller utländska) banker kan hantera lantbrukarnas likviditetsproblem skulle statliga hjälplån vara ett alternativ som liknar det sätt på vilket vi löste finanskrisen för att minimera skattebetalarnas kostnader.
Att vilja stödja lantbrukarna i denna utsatta situation är behjärtansvärt, och även om partiernas tävlan om att erbjuda störst stödpaket också motiveras av valet finns säkert en bred folkvilja att hjälpa bönder och skogsägare. Men trots detta bör diskussionen om statliga stödpengar alltid kopplas samman med rimligheten i att använda skattemedel för stöd till privata aktörer. Är stödet till torkdrabbade lantbrukare ännu ett exempel på ett industristöd i tider av motgång eller är det en motiverad åtgärd i ett nationellt krisläge? Svaret är inte uppenbart och något som vi behöver diskutera mera.
Ekonomistas 
Mat måste vi ha oavsett missväxt eller avspärrningar. Det är väl “bara” att se till att lantbruket klarar av det, även om någon nationalekonomisk dogm skulle åka ut under den processen.
Är vi tryggare med högre grad av självförsörjning, eller tvärtom otryggare? Om vi är en del av en global mathandel så uppmuntrar vi globala aktörer att satsa på exportkapacitet (om “ingen” importerar kommer “alla” jordbruk att bli inriktade på hemmamarknaden enkom – osannolikt jo) som vi kan utnyttja/köpa av, när vårt jordbruk slår fel. Jordbruket torde vara en av de mest uthålligt nationella näringarna iom att åkrarna knappast kan flytta även om de köps upp av utländskt kapital/företag. Jag har med anledning av rådande situation och mp-förslaget om ökad själv försörjningsgrad funderat över om handel eller själv försörjning maximerar försörjningstryggheten och kommit fram till att handeln torde göra det, åtminstone i teorin. Sedan är det en annan sak att vi kommer långt på att odla upp städernas gräsmattor med potatis för att mer långsiktigt motverka ev svält. Så ur den synvinkeln är inte jordbruket ett specialfall och stöd blir därmed ett industristöd, och dieselskattreduktion direkt osmaklig med tanke på att jag upplever global uppvärmning som en orsak till situationen.
Åkrar förblir inte åkrar om inte “någon” brukar, odlar eller som det heter, hävdar dem. Marica
https://sv.wikipedia.org/wiki/Missv%C3%A4xt%C3%A5ren_1867%E2%80%931869
Hej,
I den svenska debatten om miljöskatter verkar det ibland som att engagerade miljöpolitiker inte beaktar att miljöeffekter av skatter är svårare att bedöma i en öppen ekonomi än i en sluten. Vi ekonomer bör hjälpa dem att bli medvetna om detta. Därför tycker jag att meningen ”Vissa förslag försämrar miljön, t ex sänkt miljöskatt på diesel för lantbrukare” är olycklig. Lägre diselskatt i Sverige kan öka svenska bönders marknadsandel vilket kan vara bra ur miljösynpunkt exempelvis på grund av den relativt låga antibiotikaanvändningen inom svenskt jordbruk. På grund av sådana effekter är det svårt att veta om sänkt diselskatt är bra eller dåligt för miljön.
Intressant inlägg.
Jag skulle vilja ha mer resonemang till när stöd till jordbruket kan vara motiverat i denna situation. Industristöd kan ha den olyckliga effekten att de motverkar en strukturomvandling (se t.ex. varvsindustrin). Detta resonemang är dock för mig inte lika tydligt avseende jordbruksnäringen eftersom vi fortfarande vill ha ett jordbruk i Sverige, även om bönderna skulle kunna börja odla mer tåliga grödor.
Tänker mig även att det finns andra värden att ta hänsyn till. Finns det t.ex. inte ett intresse av att ha en levande landsbygd?
Som framgått av några reportage i Svenska Dagbladet verkar just strukturrationaliseringen ha bidragit till nuvarande problem. En mindre gård med säg 50 kor hade lättare att improvisera fram mat till kossorna än en stor modern strukturrationaliserad enhet med kanske 150 djur som måste ha något att äta. Det tycks alltså finnas vad man kan kalla “smådriftsfördelar”.
I ett mer nyliberalt samhälle där staten inte beskattar och reglerar, så blir lantbrukarnas bekymmer med vädret deras eget, alt deras försäkringsbolag. Staten har inget med det att göra.
Men i vårt mer socialistisk samhälle är det inte riktigt så. Lantbrukare har (liksom t ex bildkonstnärer) en ojämn inkomst. Men beskattningen tar ingen hänsyn till det. (Jag tror dock att bildkonstnärer har skattemässiga mekanismer för ojämna inkomster. Eller har haft).
På 80-talet kände sig unga idrottsmän tom tvungna att lämna landet på grund av detta. De skulle ha höga inkomster under en kort tid och förmodade låga inkomster senare. Men den närmast konfiskatoriska skatten drev dom ur landet. Med någon form av periodisering hade detta troligen kunnat undvikas.
Men då överhetens beskattning och regleringar nu är som de är, så får man nog säga att staten har ett ansvar att återbetala skatt när vädrets makter gör att lantbrukare inte överlever. Hur mycket skatt som skall återbetalas kan man diskutera.
Tyvärr verkar det inte finnas någon princip här, utan det är mer godtycke.
Och det kan väl vara något för ekonomistas verksamma i den akademiska världen att adressera. Kan säkert bli både ett papper eller två kring principer för hur överhetens ansvar kring beskattning och återbetalning. Samt vilka principer som skall gälla.
Alternativt hur detta kan lösas med periodisering på ett fungerande sätt.
En annan sak man kan titta på är i vilken mån skatt och regleringen är hindrande för att Lantbrukarna hittar lösningar för mer väderokänslig produktion.
Hur hårt bönderna drabbas ekonomiskt beror naturligvis även på hur matpriserna påverkas av ett minskat utbud. Många köper svenska jordbruksvaror i så hög utsträckning som möjligt, det finns inget globalt substitut för exempelvis mjölk. Bönderna kommer att få bättre betalt för sina varor per kg, och vi övriga skattebetalande icke-bönder kommer att få dyrare mat. Det är inte alls givet att bönderna drabbas so oerhört hårt ekonomiskt.
Kortsiktigt har ju dock nödslakt (slakt pga av avsaknad av foder) snarare ökat utbudet av kött, men framåt vintern blir det nog annorlunda.
Hej!
Är nyfiken på vilka försäkringar de syftas på i artikeln. Mig veterligen kan storm- eller branddrabbad skogsägare försäkra sig mot dessa skadehändelser men en lantbrukare kan inte i något svenskt försäkringsbolag försäkra sig mot torka.