Att betala elever för att plugga

I flera år har forskarvärlden med spänning emotsett resultaten från Roland Fryers storskaliga experiment där elever fått betalt för att plugga. Nu har Fryer äntligen släppt resultaten (gratisversion) och de är onekligen intressanta. Hur oaptitlig idén än verkar så förefaller det som om vissa elever kan förbättra sina resultat genom att få betalt. Men det gäller att betala på rätt sätt.

Enligt grundläggande ekonomisk teori borde det vara mer kostnadseffektivt att betala elever för deras slutliga prestationer än att ge dem pengar för att de läst en bok eller gjort läxan. Anledningen är att alla elever är olika och den enskilde eleven borde vara bättre på att finna en optimal inlärningsstrategi än ett fyrkantigt bonusprogram. Slutsatsen bygger dock på den något tveksamma premissen att eleverna faktiskt vet hur de ska göra för att lära sig något.

För att undersöka vad som fungerar i praktiken lät Fryer därför fjärde till sjundeklassare i New York få betalt baserat på sina resultat på ett antal löpande prov medan niondeklassare i Chicago fick betalt för slutbetygen i olika kärnämnen. I Dallas fick barnen i årskurs två betalt för varje bok de läst och i Washington DC fick sexor, sjuor och åttor betalt för att närvara, bete sig ordentligt i klassrummet, följa skolans klädkoder och lämna in läxan i tid. Experimenten skedde i offentliga skolor och i alla städerna delades skolorna slumpmässigt in i behandlings- och kontrollgrupper. Studieprestationerna mättes med standardiserade prov.

Resultaten är slående: att betala eleverna för att prestera bättre på prov (New York) påverkade inte resultaten alls. Att betala elever för högre betyg (Chicago) gav samma nedslående icke-effekt på kunskapsproven men eleverna fick lite högre betyg och blev godkända i fler ämnen. Att betala andraklassare för att läsa böcker ledde däremot till förbättringar i läsförståelse och ordkunskap — särskilt bland pojkar — vilken också förbättrade resultaten i andra ämnen. Även i Washington DC ledde experimentet till vissa resultatförbättringar och då framförallt hos elever som tidigare haft ordningsproblem.

Intressant nog verkar inte de yttre incitamenten ha påverkat elevernas inre motivation eller glädje inför lärandet negativt. De positiva effekterna av det mest framgångsrika programmet — att betala eleverna för att läsa böcker — fanns kvar även ett år efter att försöket avslutats; även om de var mindre än när experimentet pågick.

Det verkar med andra ord som om elever svarar positivt på finansiella incitament som de vet hur de ska hantera. Att däremot ge elever betalt för att förbättra sina betyg eller provresultat är inte mycket värt om inte eleverna själva vet hur de ska nå dessa mål. Inte heller verkar elever med särskilt duktiga lärare vara bättre på att översätta målen till praktisk handling. Att hoppas på att utsikten om ett framtida välbetalt arbete ska få den genomsnittliga eleven att lära sig mer i skolan förefaller därför fåfängt.

Det finns nu flera studier (här, här och här) som visar att ekonomiska styrmedel med viss framgång kan användas för att förbättra elevernas prestationer. Frågan är om någon i ansvarig ställning anser tiden vara mogen för fundera på denna typ av åtgärder även i Sverige? En annan intressant fråga är om studier som dessa kan rucka pedagogernas syn att det finns en motsättning mellan inre och yttre motivation. Eller är kanske övertygelsen om denna motsättning inte något som låter sig rubbas av empirisk evidens?

Tidigare inlägg om Fryer och hans forskning finns här och här

Comments

  1. Andreas says:

    Jonas:
    Tycker du att man ska införa ett sådant här system? Det måste väl finnas en del nackdelar med det också? Det skulle ju kosta väldigt mycket pengar om inte annat.

  2. Jag vet inte riktigt vad jag tycker men ett viktigt resultat är att interventioner av detta slag förefaller vara ett enormt mycket billgare sätt att höja prestationerna på än andra sätt som testats (ex mindre klasser eller mer resurser generellt).

  3. Anonym says:

    Man skulle kunna jämföra det här med ett belöningssystem, som i exempelvis på företag där de delar ut bonus, vad händer med anställda ( läs mer på http://www.av.se/teman/datorarbete/forebygg/arbetsorganisation/beloningssystem.aspx ) .

    Det blir ett förslappat system.

    Betala för att prestera bättre, belönings-/skämma bort system, vilket nonsens – vem är det man utbildar sig för? Staten, landet man bor i eller sig själv?

  4. David Rosenlund says:

    Det finns forskning som pekar på att lärare genom att på ett konstruktivt använda information om elevernas kunskaper (feedback) positivt kan påverka studieresultaten.

    Kortfattat kan man säga att det går till genom att läraren sätter upp tydliga mål för undervisningen, på ett bra sätt tar reda på hur elevens kunskaper förhåller sig till målen och slutligen planerar och genomför de insatser som krävs för att minska avståndet mellan elevens kunskaper och de uppsatta målen . Att eleverna får information om målen, deras egna kunskaper i relation till dessa och hur de ska gå vidare har visat sig påverka studieresultaten i positiv riktning. Läs mer på http://rer.sagepub.com.support.mah.se/cgi/reprint/77/1/81

    Ett sådant utvecklingsarbete skulle leda till att studieresultaten, tror jag, bli mer hållbara över tid, än om Fryers modell användes. Dessutom förefaller det mer aptitligt.

  5. anders says:

    Att små barn inte har någon studieteknik anpassad för skolans värld är ju inte så konstigt. De är barn. Det är ju pedagogernas uppgift att veta hur barn ska lära sig och att förmedla både faktisk kunskap och studieteknik till dem. Kanske är det pedagogerna som borde belönas utifrån resultaten, eller snarare skillnader i resultaten över tid, i stället för barnen. (Givetvis objektivt säkerställda.) Finns det några sådana studier? Då skulle man kanske dessutom få reda på vilken pedagogik som fungerar bäst för olika ämnen och barn.

  6. @David: Det ena utesluter väl inte det andra? Och varför är belöningar i form av pengar oaptitliga?

  7. David: Om pedagogerna i praktiken använde sig av feedback på optimalt sätt så skulle denna typ av program inte uppvisa några positiva effekter. Snarast skulle de ge negativa effekter eftersom finansiella incitement kan få både elever och lärare att använda sig av annan typ av feedback på ett optimalt sätt. Det är dock inte vad vissa av experimenten visar.

    Anders: Ja, det finns en del studier kring detta men man kan minst sagt säga att forskningen befinner sig i sin linda. Denna studie från Isreal visar på positiva effekter av incitament för lärare (utan att några negativa effekter i termer av lärarna fuskar mer står heller att finna). Även denna studie från USA visar likartade positiva effekter men där blandas incitament för lärare och elever så det är svårt att veta exakt vad som ger vad. Det finns som alla lätt inser stora risker med denna typ av incitamentsprogram, så det är inget som lättvindligt bör accepteras rakt av.

    Rimligtvis borde den pedagogiska forskningen nästan uteslutande ägna sig åt att ta reda på vad som funkar i olika sammanhang. Nationalekonomernas komparativa fördel ligger snarast att försöka ta reda på vilka system som gör att denna forskning faktiskt omsätts i praktisk handling. Fryers studie befinner sig i mina ögon i gränslandet mellan dessa forskningsfält.

  8. markus says:

    Det finns väl nationalekonomisk forskning som visar på motsatsen, med verkliga motsättningar mellan yttre och inre motivation?

    Jag tycker mig ha hört talas om en israelisk studie på föräldrar till förskolebarn som blev mer benägna att komma för sent vid upphämtningen av barnen när man hade infört ett bötessystem som straffade förseningar.

    Som kuriosa har jag hört av mina högstadieelever att de av dem som får betalt för prestationer av sina föräldrar eller mor- eller farföräldrar får ungefär 500 kr för ett MVG.

  9. David Rosenlund says:

    Jag är medveten om att feedback inte används på ett optimalt sätt annat än i undantagsfall. Dock förefaller det rimligt att anta att förändringar i undervisningen som ger positiva resultat och underlättar för eleverna att påverka sitt eget lärande är bättre ur både ett utbildnings- och ett ekonomiskt perspektiv.

    Att ge eleverna betalt för varje läst bok ger ju inte eleverna någon information om vad de ska göra med den information som de får i och med att de läser boken. Om eleverna vet varför de läser boken och hur det läsandet kommer att påverka deras möjligheter att nå målen kommer det att öka motivationen att läsa boken (se artikeln jag länkat ovan).

    Jag håller med dig Jonas om att forskning kring utbildning i högre grad än idag borde handla om vad som fungerar och inte fungerar i undervisningssituationer. Men det Fryer gör är väl, som jag har uppfattat det, att han testar ett par externa faktorer och hur de påverkar vissa beteenden hos eleverna. Vad som görs i klassrummet tittar han väl inte alls på, eller?

    Slutligen en mer allmän reflektion, för att undvika missförstånd är det bra att vara överens om begreppen. Jag föreslår att de som arbetar i skolan med undervisning kallas för lärare och de som bedriver forskning i ämnet pedagogik kallas för pedagoger.

  10. Markus: Visst finns den studie du nämner och det finns all anledning att vara försiktig med vissa interventioner. Fryer undersökte dock (i likhet med ett par andra studier i frågan) explicit om det fanns tecken på minskad inre motivation. Han fann så inte vara fallet. Det fanns tom vissa tecken på att de lyckade interventionerna ökade den inre motivationen och glädjen i lärandet.

    David: Just av de anledningar du nämner är resultaten av bokläsningen förbluffande positiva. Det kan emellertid hända att det är just själva läsandet som mår bra av att stimuleras och att de förmågor man tränar är väldigt nyttiga att ha. Dock ska sägas att barnen fick svara på vissa frågor om bokens innehåll för att bekräfta att de faktiskt läst den.

    I just Fryers studie så undersöker han inte vad som händer i klassrummen direkt men det ingår frågor om hur eleverna agerar. I flera av studierna kring lärarincitament finns dock resultat kring om lärarna förändrar sin undervisning men det är nog ett eget inlägg.

  11. peter says:

    Varför ”oaptitligt”?!
    Inget konstigt alls med monetära incitament för skolbarn. Sådana har ju barn i familjer med ”finare” bakgrund gett länge.

    Kanske kan barn från mindre bemedlade hem nu ges samma möjlighet.

  12. markus says:

    Min egen övertygelse angående yttre kontra inre motivation är att det inte finns någon generell regel. Hade det gjort det hade vi nog upptäckt den.

    Jag tror yttre motivation rätt lätt kan internaliseras, om betingelserna är de rätta, men att motsatsen också är helt möjlig.

  13. Intressant resultat. Det får mig att tänka på en lärare i svenska i min gamla hemkommun. Han är borta idag, men under 70- och 80-talen lät han alltid sina elever läsa en bok en av veckans lektionerna i svenska och han hade mycket goda resultat som lärare. Det stämmer ju ganska bra med det här resultaten.
    Själv hävdade han alltid att det var de här lästimmarna som gjorde skillnaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s