Varför ska vi studera fördelningsfrågor?

Med jämna mellanrum får jag frågan varför jag studerar fördelningsfrågor. Ibland formuleras det inte som en fråga utan som ett mer eller mindre aggressivt påstående: “Ekonomer ska inte hålla på med fördelningsfrågor. Fördelning är ett politiskt beslut. Ekonomer ska hålla på med effektivitet, de ska bekymra sig om att maximera totalen, sedan är det upp till andra att bestämma om fördelning…”, och så vidare.

För mig är detta konstiga för att inte säga helt obegripliga påståenden. Låt oss för tillfället bortse ifrån hela diskussionen om i vilken mån ekonomer alls ska pyssla med normativa frågor (vilket jag tycker att de mycket väl kan göra) och fokusera helt på varför fördelningsfrågor är viktiga även om man är av uppfattningen att ekonomer ”bara” ska agna sig åt att förstå och beskriva hur samhällsekonomin fungerar. Man kan skilja på två kanaler via vilka fördelningsaspekter påverkar hur ekonomin fungerar:

1) Ekonomisk/resurs kanal: En individs ekonomiska beslut vid varje givet tillfälle formas naturligtvis bland annat av individens tillgångar. Dessa individuella beslut (Hur mycket pengar ska jag spara? Ska jag utbilda mig, och i så fall till vad? Ska jag starta ett företag? etc.) bestäms både av signaler och förväntningar om den relativa avkastningen på respektive aktivitet (incitamenten) och av resurserna som man har tillgång till.

2) Politisk/opinionsskapande kanal: Fördelningen (eller uppfattningen om fördelningen och dess orsaker) påverkar politiska attityder i befolkningen och kommer därigenom att påverka ”reglerna i samhället” i framtiden.

Effekterna kan illustreras i en figur (som den mycket uppmärksamme kan identifiera som en mix av en bild ur Torsten Persson och Guido Tabellinis bok ”The economic effects of constitutions” och en annan ur Daron Acemoglu och Jim Robinsons bok ”Economic origins of dictatorship and democracy” med lite tillägg).

Till vänster i bilden finns en schematisk bild av marknaden och dess dynamik med fokus på fördelningsaspekterna. I början av varje period har en person tillgång till vissa resurser (och har förväntningar om framtida konsekvenser av sitt beteende). Baserat på detta fattas beslut som resulterar i vissa ”marknadsutfall”. Via policy ändras dessa utfall genom skatter och transfereringar, vilket slutligen resulterar i en ny fördelning av resurser (för konsumtion och sparande). Policy är förstås relevant i alla delar av detta eftersom den både påverkar direkt genom skatter och transfereringar och mera indirekt genom att tillhandahålla eller subventionera sådant som individer annars skulle behöva tillhandahålla själv (t ex utbildning, sjukvård, pensionssparande).

Resten av bilden illustrerar den politiska delen av det hela. Baserat på hur individer uppfattar att samhället funkar så formar de preferenser som kanaliseras genom en politisk process styrd både av fördelningen av resurser och de politiska spelreglerna. I slutändan resulterar detta i ny policy som påverkar marknadsutfall och interaktion.

Det finns naturligtvis många frågor där man kan göra förenklande antaganden som gör att man inte behöver ta explicit hänsyn till fördelningsaspekter men det finns knappast någon fråga där fördelningsaspekter är irrelevanta. Detta gäller även om man inte har några ambitioner att säga något normativt.

(Ps. Den som är intresserad kan läsa en längre text om detta skriven som underlagsrapport för Finanspolitiska rådet här. Där finns också en rapport som Daniel skrivit om regeringens fördelningspolitiska redogörelser 1992-2011).

Comments

  1. Jonas Cederlöf says:

    Ja det är ju onekligen en hållning och tillnärmelsevis ett axiom som lärs ut till alla nationalekonomiska studenter att ekonomer minsann inte sysslar med normativa frågor utan lämnar detta till politikerna.

    I mångt och mycket har jag känslan av att det råder en alldeles för positivistisk syn på vetenskap. Det diskuteras allt för sällan om huruvida de antaganden som görs inom de ekonomiska modellerna är korrekta. Även när forskningen (Diktators-spelet) visar på att individer inte uteslutande tycks agera nyttomaximerade (som de allra flesta modeller förutsätter) så fortsätter ekonomer att modelera verkligheten på detta vis. En liberal individualistisk grundsyn på människor (i kontrast till t.ex. John Rawls som ser samhället som ett kollektivt samarbete) genererar naturligtvis enbart en viss uppsättning utfall och policyslutsatser.

    Inom den ekonomiska fakulteten upplever jag en rädsla för att faktiskt ta ett moraliskt ställningstagande i laddade frågor som t.ex jobbskatteavdraget, RUT/ROT avdrag m.m.. Vi saknar helt enkelt en svensk motsvarighet till Paul Krugman som klart tar ställning för (även om DN försökt pracka på den rollen till den så timide Lars Calmfors).

  2. Bravo att fördelningsfrågorna tas upp.

    Vi vet att inkomstnivån är intimt kopplad till mängden mat människor konsumerar. Bland fattiga människor är inkomstelasticiteten så hög som 0,8.

    Om de fattigaste 20% av befolkningen endast för 5-8% av Nationalinkomsten är det lätt att räkna ut hur de fattiga skulle få en avsevärt bättre levnadsstandard med en jämnare inkomstfördelning. Och en längre livslängd!

    Vi brukar sätta ett värde på en människas liv – hur stor skulle den samhälleliga vinsten bli om den förväntade livslängden ökade med 5 år. En inkomstomfördelning är ingen samhällelig kostnad.

  3. Niklas Bengtsson says:

    Jag skulle uppskatta om ekonomistas-bloggarna var lite noggrannare med att ge referenser till de underliga uttalanden som de så ofta argumenterar mot (typ ”Ekonomer lär ofta ut att folk är själviska” eller ”ekonomer ska inte hålla på med fördelningsfrågor”).

    Jag känner personligen ingen nationalekonom med ovanstående åsikter. Däremot känner jag till flera människor som felaktigt tror att nationalekonomer har sådana åsikter. I tredje uppgiftens namn skulle det vara klädsamt att antingen belägga åsikterna med referenser. Eller, om dessa referenser saknas, tydligt markera att man argumenterar mot påhittade personer.

    • Jesper Roine says:

      Det var ju uppmuntrande att höra att det finns så upplysta kretsar inom vårt skrå…Nu skriver jag ju förvisso inte att nationalekonomer skulle komma med påståenden av detta slag utan att ”jag ofta får frågan….(av icke specificerad person, ofta student kan jag ju tillägga för att vara mer specifik om sammanhang). Och eftersom även du verkar känna till att det finns många personer som felaktigt tror att nationalekonomer skulle ha sådana åsikter så är våra respektive världsbilder inte så olika trots allt.
      Jag har dock definitivt fått den kommentaren även av personer som säkert skulle kalla sig själva för nationalekonomer.
      Jag håller dock med om grunduppmaningen att ge mer precisa referenser.

    • Själviska – är inte nyttomaximeringsprincipen just detta? Men kanske har den nationalekonomiska teorin frändrats sedan jag läste ekonomi 1974-79

      • Mårten says:

        Tom. Nyttomaximerings”principen” har aldrig någonsin varit ens nära att vara detsamma som självisk. Dock har den väldigt länge uppfattats som det.
        Så här: gå tillbaka till din första NEK-boks första kapitel. Där står att en individ i det ekonomiska modellbygget maximerar en nyttofunktion. Men detta är inte ett antagande om att individen maximerar på ett själviskt vis. Om du läser vidare ser du att det enda som antas är att individen kan rangordna alla alternativ som står till buds på ett konsekvent sätt, samt att individen faktiskt väljer enligt denna ranking. Grunden till rankingen av alternativ kan vara själviska hänsyn, ideologiska hänsyn eller bara lättja. Nationalekonomen antar alltså egentligen bara att en individ kan ranka alternativ och att man faktiskt väljer efter den rankingen. Uttryck som ”nyttomaximering” är ett olyckligt språkligt arv från en tid när nationalekonomer faktiskt antog att folk var, och borde vara utilitarister. Det är synd eftersom det förvirrar oss alla.

  4. Några kommentarer efter att ha läst (och överlag gillat) underlagsrapporten. I argumenten för inkomstspridning så finns följande ”Om tillväxt i slutändan beror på att individer lyckas, och detta är positivt relaterat till hur mycket de anstränger sig, så måste det också betala sig att anstränga sig. Omfördelande beskattning minskar incitamenten att arbeta och att göra produktiva investeringar.”. Där gör sista meningen väldigt mycket av jobbet och tas ofta för självklart, trots mycket forskning om att det inte är hela sanningen. Dvs att kedjan av antaganden är att tillväxt beror på att folk lyckas, det gör man om man anstränger sig, och man anstränger sig bara om man får mer betalt för det. Min kommentar är egentligen bara att det är lätt hänt att det sista antagandet inte görs tydligt.

    Men det för mig in på en lite knivigare fråga jag inte vet om den retts ut. Incitamenten för att jobba antas oftast komma av att man får mer pengar till konsumtion (möjligen med avtagande marginalnytta), men inte på konsumtionens sammansättning. Om man tänker sig att incitamentet från att få mer pengar (efter att basbehoven fyllts) till stor del kommer från positionsvaror som signalerar framgång (kläder och prylar från Biblioteksgatan, men även innerstadslägenheter och hus i skärgården för att ta Stockholmsexempel) så kommer ökade klyftor i samhället att leda till att priserna på denna typ av varor drivs upp och att de därmed blir oåtkomliga för större grupper. Då vänds incitamenten snabbt, varför ska jag jobba hårdare om jag ändå inte kommer att kunna lyckas?

    Min poäng är alltså att det är lätt att förenkla bort eventuellt viktiga komponenter i incitamenten genom att anta för enkla nyttofunktioner (ok, det i sig är ju inte direkt banbrytande…).

  5. Per Krusell says:

    Ett mer konkret skäl att syssla med fördelningsfrågor bygger på den (inte helt orimliga) tanken att effekten av ekonomisk politik, som t ex finanspolitiska stimulanser, beror på hur fördelningen av inkomst/förmögenhet i ekonomin ser ut. Detta har i själva verket varit en central fråga i min egen forskning. (Och det är en positiv fråga, även om det finns normativ aspekter också av den.)

    Om många har begränsad nuvarande inkomst/förmögenhet så kommer transfereringar till dem, finansierat med lägre offentligt sparande (högre statsskuld, etc) höja deras konsumtion ganska säkert—vilket kan vara positivt för ekonomin som helhet. Att vässa och undersöka denna hypotes teoretiskt och empiriskt upplevs som centralt av många makroekonomer oavsett politisk färg.

Trackbacks

  1. […] är dock under upparbetande. Rådet beställde i år ett antal underlagsrapporter (skrivna av bl a Jesper Roine och mig själv) och den nytillträdde rådsledamoten professor Anders Björklund borgar för ökat […]

  2. […] inlägg på detta tema finns t ex här, här, här, här och här). E-postSkriv utTwitterFacebook Filed Under: Internationellt, Välfärd […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s