Läsvärt temanummer om konkurrensens konsekvenser

Det senaste numret av Ekonomisk Debatt som utkommer idag är ett läsvärt temanummer om konkurrens och privata vinstintressen i produktionen av offentligt finansierade välfärdstjänster. Redaktörerna Andreas Bergh och Niclas Berggren pekar i sin introduktion till numret på att någon samsyn i frågan inte står att finna, vilket med all tydlighet illustreras av de efterföljande artiklarna.

Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström slår i numrets första artikel fast att privata aktörer inom välfärdssektorn kommit för att stanna och det därför är ”närmast irrelevant” att utreda effekterna av att man öppnat för privat produktion av offentligt finansierade välfärdstjänster. Jonas Vlachos argumenterar å andra sidan utifrån just en sådan (irrelevant?) genomgång av forskning kring effekterna av friskolereformen att det inte förefaller särskilt lämpligt att tillåta vinstdrivande skolor. Björn Hasselgren framför i sin artikel i stället bland annat kritik mot SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.

I den sista artikeln om konkurrens i välfärdsektorn ställer Bo Rothstein bland annat frågan varför marknaden för välfärdstjänster kommit att dominerats så av vinstdrivande företag. Han argumenterar för att många välfärdstjänster lämpligen skulle kunna produceras av löntagarkooperativa företag. Han poängterar att den politiska vänstern här tycks ha missat en ”historisk möjlighet” att införa ekonomisk demokrati för stora grupper av löntagare inom offentlig sektor. För att illustrera detta återger han ett telefonsamtal som en assistent till Rothstein gjort där hon utger sig för att vara en LO-medlem som vill starta ett kooperativ — en fråga som möts av totalt oförstånd från ombudsmannen på LO.

Efter en genomläsning av artiklarna i numret står det klart att om frågan om privat kontra offentligt på välfärdsområdet rymmer många aspekter. Däremot tror jag att det i alla fall bland akademiskt verksamma nationalekonomer råder en större samsyn än det här numret låter påskina. Jag tror till exempel att så gott som alla forskare i nationalekonomi skulle hävda att det är relevant att utreda konsekvenserna av konkurrensutsättning — både i Sverige och annorstädes. Jag tror också att man skulle kunna enas om de flesta principiella avvägningarna när det gäller vilka tjänster som är mer eller mindre lämpade för privat respektive offentlig produktion. I slutändan skulle förstås olika forskare komma till olika slutsatser, men det skulle inte vara samma spretighet som i det här numret av Ekonomisk Debatt. SNS-rapporten Konkurrensens konskvenser där en bred uppställning av nationalekonomer medverkade illustrerade ju på sätt och vis också detta — mig veterligen har kritiken mot rapporten huvudsakligen kommit från särintressen och ideologer snarare än det egna skrået (undantag finns dock: Björn Hasselgrens artikel ovan och en recension av Henrik Jordahl).

Comments

  1. Det är inte så svårt att konstatera att det inte råder samsyn om ett visst ämne i en viss tidskrift – allt handlar ju om vilka man bjuder in att skriva i tidskriften. De behöver, precis som Robert Östling påpekar, inte vara representativa för vilken samsyn som råder inom nationalekonomin som helhet.

    Det är talande att en av skribenterna är en tydlig representant för ett särintresse, med starka finansiella intressen i att det ska finnas vinstsyftande företag inom välfärden. Som man ropar får man svar. Jag hade nog tyckt att det varit mer intressant – och mer hederligt – om man hade hållit sig mer till forskningen i det aktuella numret.

    • Jag kanske borde poängterat tydligare att det inte är det intellektuella innehållet som är läsvärt i Bäckströms artikel, utan att den snarare är intressant för att den visar hur Svenskt Näringslivs företrädare argumenterar för sin ståndpunkt.

  2. Jonas Vlachos invändning går ju inte till botten med problemet: inkompetenta och odugliga föräldrar. Utmärkt förslag på forskningsämne: hur mycket drabbas barn (i form av minskad livsinkomst, hälsa osv) av inkompetens hos föräldrarna? Eller är det för kontroversiellt/vågar man inte?

    • Skolan är en av samhällets viktigaste försäkringsmekanismer mot sk odugliga föräldrar, vilket är centralt i hela problematiken.
      Sedan är det så att bara för att någon inte orkar sätta sig in i viss forskning, så betyder det inte att forskningen inte finns.

  3. Det är ett ständigt atekommande tema hos Andreas Bergh att helt oproportionerligt fokusera pa öar av motsägelse (hur sma de än ma vara) i hav av vetenskaplig konsensus. Det verkar nästan vara lite tvangsmässigt. Naturligtvis en god egenskap hos en forskare men förvirrande och irriterande om man vill ha en helhetsbild och inte känner till omfattningen av den lilla egenheten.

  4. Gabriel says:

    Angående vinstintresset inom skolan finns det kanske en slags konsensus – men knappast den som svensk debatt kan få en att tro.

    Jonas Vlachos finner (små) negativa effekter av vinstdrivande skolor. Men vad betyder resultaten? Vi vet inte. Vi vet inte vilka gymnasieprogram eleverna går på, vilket naturligtvis påverkar vikten av betyg. Vi har heller ingen aning om det istället är så att kommunala grundskolelever går på gymnasieskolor där det råder högre betygsinflation. Vi vet inte ens om eleverna går i vinstdrivande, icke-vinstdrivande eller kommunala skolor på gymnasiet, vilket naturligtvis också kan vara viktigt för slutbetyget.

    Därför är det viktigt att titta på internationell forskning. På grund av selektionsproblem är det mer intressant att jämföra icke-vinstdrivande och vinstdrivande fristående skolor för att utreda huruvida just vinstintresset påverkar kvaliteten. I Chile finner man att vinstdrivande koncerner presterar lika bra som de bästa katolska skolorna och bättre än många andra icke-vinstdrivande fristående skolor. Samma sak återfinns i USA där vinstdrivande charter-skolor presterar lika bra eller bättre än icke-vinstdrivande charter-skolor. Måttet på kvalitet är VA samt resultat på externt rättade prov. Från den forskningen finns alltså väldigt lite som tyder på att vinstintresset skulle driva ner kvaliteten. (Det bör också påpekas att ”maturation effects” – nya skolor är ofta något sämre i början – troligtvis ger fördelar till icke-vinstdrivande skolor i många av dessa analyser.)

    Kan också sägas att problemen på gymnasiet gör det intressant att jämföra prestationer i den svenska grundskolan, vilket jag har gjort. Instrumenten har använts tidigare i jämförelser mellan kommunala och friskolor generellt. De är troligtvis inte valida för sådana jämförelser, men för att förstå skillnader mellan icke-vinstdrivande och vinstdrivande friskolor kan de vara till hjälp. Resultaten i IV-modellen indikerar att vinstdrivande skolor presterar på samma nivå som icke-vinstdrivande. Vi vet inte vad detta betyder – eftersom betygen inte är likvärdiga – men lika lite vet vi vad Jonas Vlachos resultat – som är de enda fynden som stödjer tesen att vinst skulle vara dåligt för kvaliteten – betyder.

    Sammantaget indikerar den forskning som analyserar externt rättade kunskapskontroller att vinstdrivande skolor inte driver ner kvaliteten. Tvärtom. Däremot finns det studier som visar att dessa skolor växer av att de presterar bättre – vilket icke-vinstdrivande skolor inte nödvändigtvis gör. Det svenska skolvalssystemet är dock pinsamt dåligt. Det som verkligen behövs är forskning på hur vi kan göra det bättre.

    • Är de negativa ”effekter” jag hittar små (0.09 std) så måste även de positiva effekter som ofta framhålls (0.11-0.15 std) i friskolesektorn också framhållas som små. Att kontrollera för vilka program och skolor eleverna går på gymnasiet är ytterst problematiskt då dessa utfall är endogena. Om man trots detta kontrollerar för vilken typ av skola eleven gått på i gymnasiet påverkas dock inte de skattade effekterna.

      Det är problematiskt att jämföra vinstintresset i olika skolsystem: i Sverige täcker tex skolpengen 100% av kostnaden och det är ett tämligen renodlat kundvalssystem. System där familjerna får (eller måste) bidra med extra medel och system där skoltjänsterna upphandlas skiljer sig på viktiga sätt från det svenska. Dessutom skiljer sig kontroll- och uppföljningssystem väldigt mellan länder vilket försvårar jämförelser. Inte heller råder någon forskningsmässig konsensus kring positiva effekter av for-profit skolor: resultaten, både av for-profit och non-profit, är som jag ser det rätt spretiga.

      Min huvudpoäng är att vinstintresset ställer mycket stora krav på kontroll- och uppföljningssystemen vilka i sig riskerar att påverka skolsystemet negativt. Att vinstdrivande skolor inom ramen för ett system på marginalen kan prestera bättre än exempelvis kommunala i just de mätbara avseenden som familjer och myndigheter kan kontrollera ger därför endast en partiell bild av hur vinstintresset påverkar kvaliteten på skolsystemet i stort. I Sverige kan det exempelvis anses märkligt att fristående skolor som själva dimensionerar och lokaliserar sin verksamhet inte presterar bättre än vad de verkar göra relativt de huvudmän som måste garantera alla elever en plats (om de ens presterar bättre än dessa).

      Det finns väldigt mycket forskning kring problemen med incitamentsstyrning i skolan och detta har även bäring på skolkonkurrensens konsekvenser. Det finns en mycket överhängande risk att konkurrensen får skolorna på olika sätt manipulera de utvärderingsmått som används. Denna risk finns i alla skolsystem men att konkurrensen inte skulle öka dessa problem förefaller osannolikt.

      Konkurrens och vinst är inte synonyma men jag tror att vi är överens om att vinstintresset skärper konkurrensen i skolsystemet. Detta framhålls ofta som en fördel men som jag diskuterar i artikeln är konkurrens en svårhanterlig kraft i skolan, både pga informationsproblem och diskrepansen mellan individ- och samhällsmål. Genom att försämra mätinstrumentens validitet gör exempelvis konkurrensen skolan (än) mer svårutvärderingsbar vilket är en kostnad som måste tas hänsyn till. Exempelvis försvåras jämförelser mellan olika typer av huvudmän och frågan är då om man fångar faktiskt utbildningsmervärde eller särskilt god förmåga att höja provresultaten. Att svenska friskolor presterar bättre än kommunala på nationella prov, men inte på PISA-provet, är något som i sammanhanget väcker vissa frågor (liksom jämförelsen som visar att elever från vinstdrivande grundskolor får lägre gymnasiebetyg relativt sina grundskolebetyg än elever med motsvarande grundskolebetyg från kommunala skolor).

      Ytterligare en aspekt på detta med systemets effekter är den konkurrensneutrala roll som myndigheterna har i det svenska skolsystemet. Genom att framförallt staten, men även kommunerna, förhindras agera diskretionärt gentemot skolorna så förhindras de att ta en fullt ut aktiv roll i skolutvecklingen. En koncern kan däremot föra resurser mellan skolor efter eget huvud. Att myndigheterna enbart spelar rollen som neutral kontrollant och resursfördelare är därför ytterligare en problematisk aspekt av dagens system.

      Det är även så att den offentliga skolan är den centrala skolformen och lär så förbli. Utan en offentlig skola i grunden skulle dagens kundvalssystem behöva ersättas med ett upphandlingssystem för att kunna garantera alla elever en plats. Att ha myndigheter och huvudmän som inte fullt ut kan agera för att höja kvaliteten i skolan utan som måste agera konkurrensneutralt är därför ett stort problem med dagens system.

      Det hävdas ibland att de myndigheterna ändå inte kan spela en särskilt konstruktiv roll på detta område, men det finns trots allt exempel från runt om i världen att de gör det. Dessutom torde Sverige pga sin relativt effektiva förvaltning ha tämligen goda förutsättningar för detta. Vidare kan man undra varför de som misstror myndigheternas roll som skolutvecklare har fullt förtroende för deras kapacitet att reglera och kontrollera vinstdrivande och konkurrensutsatta aktörer i skolan?

      Till syvende och sist tror jag att vi är överens i rätt mycket: om vi ska ha vinstdrivande skolor och om den konkurrens som detta ger upphov till ska bejakas så ställer det krav på ett helt annat kontroll-, uppföljnings-, och resursfördelningssystem än det vi har. Dessa förändringar kommer att påverka skolsystemet på tämligen fundamentala — och även för valfrihetsvänner ofta negativa — sätt. Med min artikel vill jag väcka liv i (jag gör inga anspråk på originalitet) frågan om detta verkligen är pris värda att betala.

      • Räknas i de ekonomiska jämförelser som gjorts de privata vinstdrivande skol- och vårdföretagens tendens att undandra sig skatt via skatteparadis in som en nackdel eller faller det utanför?

      • Först och främst, ja de positiva effekterna av friskolor som framhålls är små. Det är jag den första att erkänna. Det är ett tecken på att skolmarknaden i Sverige inte fungerar speciellt bra. Där håller jag fullkomligt med. Det är i frågan om huruvida skolmarknader överhuvudtaget kan fungera bra som vi skiljer oss.

        Det är naturligtvis problematiskt att jämföra vinstintresset i olika skolsystem. Och jag har heller inte påstått att det råder någon konsensus att vinstdrivande skolor skulle vara bättre än vare sig icke-vinstdrivande eller statliga. Det jag har påstått är något mer blygsamt: konsensusen i den forskning som finns (förutom din studie) är att vinstdrivande skolor inte underpresterar i jämförelse med icke-vinstdrivande skolor. Om det fanns systematiskt bevis för att detta vore fallet så skulle det indikera att vinstintresset per se driver ner kvaliteten. Men det gör det alltså inte. Och det är gott nog. Vinsten är nämligen viktigare för utbudet. Forskning från USA visar att det är ytterst svårt att få dåliga skolor att förbättra sig, vilket är varför man rekommenderar att i de flesta fall bör dåliga skolor stängas. Det finns också evidens för att elever som flyttar till bättre skolor efter skolstängning gör bättre ifrån sig. Men hur kan vi få sämre skolor att stänga? Och hur kan vi få eleverna att flytta till bättre skolor? Vissa föreslår tvångsnedstängningar. Men detta är en nödlösning. Man måste ha en mekanism för att bra skolor ska växa och därmed erbjuda en bättre skolgång i elevers närhet. Och det är här vinsten är viktig eftersom den ger en dynamik, speciellt i fattigare områden, som annars knappast kommer infinna sig. Detta kan delvis förklara varför vinstdrivande chilenska skolor som inte tar ut extra avgifter antar fler elever från låg socioekonomisk bakgrund än både ideella och kommunala.

        Det är också här hela informationsresonemanget inte räcker till. Forskning från både Holland, Chile, USA och Storbritannien indikerar att föräldrar och elever gärna vill välja skola efter kvalitet. Men det är svårt att göra det utan (1) information och (2) reella alternativ. I de flesta fall är elever fortfarande relegerade till den skola de bor närmast. Vi vet att information får föräldrar och elever att ändra sina sökbeteenden – se på Nederländerna där bra skolor började fyllas till bredden åren efter man började publicera kvalitetsinformation. Utan information och utbud kan inte föräldrar och elever göra rationella val även om de vill göra det.

        Och ja, det finns mycket forskning kring problemen med incitamentsstyrning i skolan. Men det finns också forskning som visar att det kan fungera bra, speciellt när man kombinerar med skolval. Florida är ett exempel även om det självklart inte är ett perfekt system. Man finner exempelvis att skolor aktivt började förändra hur de jobbade, exempelvis genom sommarskola, lärarutbildning, förlängning av skolåret etc. Merparten av forskningen analyserar dessutom No Child Left Behind, vilket är ett väldigt dåligt utformat program eftersom det fokuserar på godkänd-nivåer samt elevers absoluta resultat på prov som inte nödvändigtvis baseras på läroplaner. Men det finns andra system, exempelvis i Storbritannien där ansvarsskyldighet har visat sig öka VA på elevnivå samt minska skillnader mellan skolor. Detsamma gäller i Nederländerna. Att peka på incitamentsstrukturer som uppenbart är extremt dåligt utformade är viktigt – men det säger mer om politikerna som implementerar dem än vad andra system kan åstadkomma. Kvalitativ forskning visar också på samma effekter av high-stakes prov – i en hel del av fallen har de varit positiva men det beror på utformning.

        Jag är den första att erkänna att konkurrensen kan vara svår att hantera. Men eftersom internationella undersökningar nu är på tapeten är det intressant att se att PISA och TIMSS-forskningen, vilket vi knappt hör om i Sverige, finner positiva effekter av privatskolekonkurrens – upp emot 0.3 s.d. i PISA och ganska så stora reduktioner i kostnader – cirka 0.4 s.d. Att PISA-rapporten själv inte finner det säger mer om de metodologiska problem som den lider av. Att man kontrollerar för autonomi, som är en av de viktigaste kausala mekanismerna bakom privatskolors övertag, när man analyserar effekten av privatskolor är ett exempel – på det sättet har man vips lyckats transformera brittiska privatskolor till att vara ganska mycket sämre än statliga skolor.

        Att länder som har fler privatskolor gör bättre ifrån sig rimmar illa med teorin att mer konkurrens skulle driva ner resultaten. Samtidigt finns det heller knappt några andra indikationer på att konkurrensen har försämrat kvaliteten. Inte ens i Chile, som har ett system med väldigt stora problem. Man började dock åtgärda detta i början på 2000-talet, vilket kanske delvis förklarar varför landet har höjt sig rätt rejält sedan PISA-undersökningen 2000 – samtidigt som konkurrensen är hårdare och fler vinstdrivande skolor är i bruk än någonsin. Om konkurrens vore dåligt för resultaten i internationella undersökningar borde vi finna att den försämrar prestationerna. Men det gör vi inte.

        Att vi ofta finner små effekter av reformer inom länder är inte konstigt. Titta på de amerikanska programmen som analyseras. De är oftast väldigt små och ger ofta få elever möjligheten att byta skola. De är ofta väldigt restriktiva och gör det svårt för skolor att reagera på konkurrensen. Dessutom analyseras ofta effekterna endast ett par år efter att de har startats, trots att forskning visar på ”maturation effects” också när det gäller konkurrens. Ändå finner vi ofta små positiva effekter. Och när man analyserar världens skolvalsprogram, som jag har gjort, blir man snarare förvånad över hur lite evidens det finns för just negativa effekter: programmen är väldigt dåligt utformade, troligtvis för att politiker inte vet vad de gör när de implementerar dem men också på grund av politisk opposition som oftast urvattnar dem.

        Angående konkurrensneutrala regler. Att flytta omkring pengar som redan fördelats till en koncern är en annan sak än att öka skolors absoluta resurser. Statliga skolor världen över får extra utbudstransfereringar, vilket är en av faktorerna som underminerat konkurrenseffekter. Fram till 1997 fick friskolor dessutom officiellt mindre resurser och vad jag förstår gäller det i praktiken än idag. Vi vet också som sagt att dåliga skolor sällan förbättras – istället för att slänga bort pengar på dessa bör vi försöka stänga dem. Så även om jag kan kanske kan se specifika diskretioner så bör ramverket fortfarande aspirera på att vara neutralt.

        Och att vi behöver ha en offentlig skola i grunden är inte säkert. Nederländerna har inga upptagningsområden och över 70 % av eleverna går i fristående skolor. Det beror på vilken utbudsdynamik vi har i systemet (i varje fall långsiktigt).

        Så till myndigheterna. Visst kan dessa spela en positiv roll i skolan. Engelska skolinspektioner, som har visat sig mäta viktiga saker som inte fångas upp av provresultat, har visat sig vara en lönsam investering för att förbättra skolor. Det finns tydliga tecken att staten kan spela en positiv roll genom att sätta vissa krav som bör uppfyllas. Detta betyder inte att man behöver detaljreglera skolor – ett fokus på outputs och vissa specifika inputs kan räcka. Om skolor presterar bra med rätt etos men utan egna bibliotek är detta inget problem.

        Men det är självklart också lättare att sätta krav än att själv uppfylla dem. Jag ifrågasätter starkt statens kapacitet att överhuvudtaget veta hur skolväsendet kan eller bör utvecklas. Det är just för att vi har litat på den inom detta område som vi har fått den skola vi har idag. Ett viktigt exempel: det finns inget som helst stöd för de pedagogiska reformer som ämnade till ”individualisering” och eget arbete, vilket transformerade svensk utbildning mer än vad det ytterst begränsade skolvalet har gjort. Man tvingade dessutom in idén i en nationell läroplan som i princip alla skolor skulle följa. Detta kanske också till stor del förklarar varför Norge – som vare sig har vinstintressen inom skolan eller har utökat möjligheterna till skolval men som genomförde liknande pedagogiska reformer under 90-talet – har sjunkit nästan lika mycket som Sverige i internationella undersökningar. Och nej, jag tycker därför inte att det är uppseendeväckande att svenska friskolor inte gör bättre ifrån sig än vad de gör.

        Det är som sagt viktigt att inte stirra sig blind på provresultat. Det är där staten kan spela en roll. Vi vet från brittisk forskning att inspektioner kan fånga upp viktiga saker som provresultat inte gör. Men ska detta fungera kan man inte ha en Skolinspektion som ifrågasätter hur mycket eleverna får utforma sin egen utbildning och annat flummeri som inte har stöd i forskningen. Att utbildningspolitiken har kidnappats av pedagoger som baserar sina forskningsmetoder mer på Foucault än Heckman betyder självklart inte att staten aldrig kan göra ett rätt bra jobb – det är den brittiska skolinspektionen ett bevis på. Men det tyder på att vi bör vara ytterst skeptiska till statens direkta roll i svensk skolutveckling. Ett centraliserat ”big push” för skolförbättring kan leda till högre kvalitet om man har tur – men också till katastrofer. Och givet ett annat informationsproblem – det som Hayek diskuterade – är det mer sannolikt att det slutar i katastrof.

        Jag, liksom andra (ex Hoxby), menar att den stora anledningen till varför skolvalssystem fungerar mindre bra är för att politiker ser till att de fungerar mindre bra. Det fundamentala systemskifte jag själv efterlyser för att förändra incitamentsstrukturerna i skolan är självklart väldigt svårt att genomföra politiskt. Men jag hoppas att det inte är omöjligt.

      • hen: Med anledning av gårdagens rapport från Socialstyrelsen om kvalitetsskillnader (eller avsaknad av) mellan privata och offentliga aktörer inom äldreomsorgen där resultatet var att det inte förelåg några systematiska skillnaden beroende på huvudman (men däremot påverkade storleken, men det är en annan historia) kan man konstatera att offentliga boenden är en stor nackdel för välfärden eftersom de inte når högre kvalitet och inte heller levererar vinst. En vinst som, även om det skatteplaneras, så småningom kommer tillbaka till ekonomin och kommer beskattas där.

      • kapten haddock says:

        Men det är egendomligt att friskolorna inte visar bättre resultat. Bara det faktum att de svaga, omotiverade eller stökiga eleverna förmodligen blir kvar i den kommunala skolan borde göra stor skillnad på undervisningen och miljön i skolan.

        Nu har jag inte läst rapporten som Jonas hänvisar till, men en tänkbar felkälla skulle kunna vara att föräldrar låter sina barn stanna i den kommunala skolan när den fungerar bra, men tar dem till en privatskola när den kommunala inte fungerar. Det skulle göra att skillnaden i resultat mellan de barn som stannar i den kommunala skolan och de som går över till friskolor blir mindre. Har man försökt ta hänsyn till detta?

        Sen tror jag inte att Björn Abelsson är helt fel ute när han föreslår att friskolebarnen förlorar på att de måste skjutsas
        till skolan istället för att gå eller cykla. Är det någon som undersökt hur detta påverkar skolresultatet?

      • markus says:

        lg: jag tolkar det du skriver som att om en friskola och en kommunal skola producerar samma utbildning och friskolan dessutom levererar vinst så är det något positivt för samhället eftersom vinsten inte försvinner utan på ett eller annat sätt blir nyttig för någon. Den kanske till och med beskattats och kan användas inom staten.

        Om jag tolkar dig rätt fattar jag inte riktigt hur du tänker. Det är ju inte bara vinster som kommer någon annan till del. Den kommunala verksamhetens högre kostnader betalas ju ut till någon, så det borde väl kunna bli nyttiga i sina led likaväl som vinsten kan det?

        Förbiser jag något, missförstår jag dig, eller menar du rätt och slätt att vinst är bättre än andra slags kompensation för utförda tjänster?

      • markus says:

        Gabriel: Här och på twitter i dina och Jonas konversationer lyfter du mängder av vad som verkar som mycket intressant forskning kring skolan ur ett systemperspektiv.

        Det här är ju nu inte forum där man får referenslistor, men om det inte är för betungande vore det guld med några startartiklar att leta sig runt ifrån.

        Saker som speciellt skulle intressera mig är.

        Effekter av publicering av kvalitetsinformation (du nämner Nederländerna).

        Effekter av bra externa prov (även kontrast bra-dåliga är intressant).

        Effekter/utvärdering av den engelska skolinspektionen.

      • Markus: Vinst är mycket bättre än annan ”utdelning” (tex lön till onödiga anställda). Du är ute på samma spår som de som hävdar att glaskrossande är bra för tillväxten. Allt ska naturligtvis göras med så lite åtgång som möjligt av resurser så dessa resurser blir tillgängliga för användning på annat håll. Vinst kan användas för investeringar, lön används huvudsakligen för konsumtion,

      • markus says:

        lg: Okej. Vinst är bättre helt enkelt. I normala fall skulle jag hålla med, eftersom övervinster tenderar att konkurreras bort och på så vis skapa ökad effektivitet. Men när priset är fast i ett kundvals-system så blir den möjligheten mycket svagare. Som jag ser återstår bara sånt som det du avslutar med, att vinst i allmänhet är samhällsnyttigare än löner. Det tror jag tillsvidare är kvalificerat svammel men jag är definitivt öppen för att lyssna på argument i frågan. Det krävs dock mer än en allmän koppling mellan vinst och investeringar och löner och konsumtion för att du ska övertyga mig.

        Att det skulle hänga ihop med något slags tanke om att effektivitet är dåligt och att vi därför kan bli rikare genom att krossa varandras glasrutor är en kul idé. Men känner du för att försöka förklara varför du nu menar att vinst är bättre än löner i såna här kundvalssystem så kan du framöver utgå från att även jag erkänner effektivitet som något gott och krossade glasrutor som något dåligt.

      • Mrkus: du missar en väsentlig premiss: kvaliteten var ju lika mellan olika utförare. Hur kan du då få det till övervinster? Det är väl snarare de offentliga aktörerna som har överineffektivitet.

    • En central fråga måste ju vara vad kostnaden av felaktiga incitament är. Visst kan staten vara dålig på att stänga dysfunktionella skolor. Men senaste årens gymnasieskola visar tydligt att staten om möjligt är än sämre på att avskaffa destruktiva incitamentssystem trots deras närmast axiomatiska orimlighet.

      Effekterna är helt jämförbara med individualiseringsrevolutionen, men nästan än mer genomgripade: lärare hade fortfarande ett visst mått av autonomi att ha kvar sina undervisningsmetoder medan betygsinflationens logik tvingar in alla i sin omloppsbana.

      Detta är ingen tillfällighet. Ett kvasimarknadssystem centraliserar incitamentskonstruktioner och bär med sig risker för den sortens big push Gabriel söker bekämpa. Kvasimarknaden minskar antalet instrument man har dramatiskt och ökar därmed sensitiviteten för policymisstag.

      Marknadens styrka är dess plasticitet inför incitament, vilket är fantastiskt när incitament reflekterar konsumenters krav. Men om incitamenten är imperfekta politiska konstruktioner kan man behöva begränsa responsiviteten på incitamenten. Annars riskerar man som i svenska gymnasieskolor en transformation drivet av något så oskyldigt som interaktionen mellan antagningsregler/betygsättningsregler och fritt skolval.

      Att enbart kritisera dagens system för att ”incitamenten är fel” missar då ett grundläggande problem med monolotiska incitamentsstrulturer + fri marknad.

      Nej, för att minska risken så måste nog decentraliseringen vara mer genuin. Lokalt anpassade lösningar, stark lärarprofession och lite mer ad hoc. Men då är det svårt att kombinera det med statens roll som en neutral domare i ett fritt marknadssysten.

      • Den svenska skolan har alltid haft ett stort fokus på just betyg eftersom det knappt tillåts alternativa antagningsmetoder till gymnasium och högskola. Sverige har ett skolsystem som mäter kunskaper i betyg och provresultat – gilla det eller ej. Därför har politiker alltså bestämt att elever ska förbättra kunskaperna som mäts i sådana kontroller. Denna monolitiska struktur gäller oavsett om vi har konkurrens eller inte. Samma sak gäller Finland – varför tror du att de presterar bra i PISA men inte i TIMSS? För att deras centrala läroplaner fokuserar på sådant som premieras i PISA (när eleverna är så gamla), och att de råkade ha skolledare vid rätt tid och på rätt plats som hade vett nog att inte svepas med i pedagogernas frammarsch på 80- och 90-talet.

        Jag menar dock att vi behöver mindre monolitiska strukturer. Mycket kan mätas i centraliserade kunskapskontroller men inte allt. Radikalt förändrade skolinspektioner skulle vara en bra förändring, att släppa antagningen fri till högskola (och kanske även gymnasium) är en annan. Insamling av antagningsstatistik och resultat från inspektioner tillåter också utformandet av ett nyanserat informationssystem med bredare incitament inbyggda. Samma sak gäller andra saker vi tycker att skolorna ska fokusera på. Det som mäts – vilket är det som vi implicit vill fokusera på – kommer skolor också att fokusera på. Kvasi-marknader behöver därför inte alls innebära monolitiska incitamentsstrukturer. Det beror återigen på utformningen av hela skolsystemet.

        Mer skolautonomi är dock väldigt viktigt. Jag menar att staten inte bör lägga sig i de pedagogiska metoder som används (inom rimliga gränser). Jag tycker också att staten ska kunna godkänna fler alternativ till svensk läroplan och betygssystem (om skolor vill ge finsk studentexamen, varför inte?). Jag menar också att skolor måste ha större autonomi när det gäller att kunna avskeda rektorer och lärare, eftersom forskning visar att det är väldigt svårt att förändra skolor annars. Detta är ett axplock, men ingenting motsäger att vi tillåter en mer utvecklad kvasi-marknad där föräldrars och elevers reella möjligheter att välja skola ökar.

        Att staten är dålig på att avskaffa dåliga incitamentsstrukturer är inget argument. Staten har generellt varit väldigt dålig när det gäller hela skolväsendet de senaste 20 åren – och problemen skulle kvarstå utan skolval. Den extremt icke-koherenta mixen av centralisering och decentralisering tillsammans med det kohortrelaterade betygssystemets avskaffande är exempelvis den absolut största boven till den betygsinflationen du nämner – betygsinflation existerar i alla decentraliserade, målinriktade betygssystem, skolval eller ej, titta på USA, men vi har en ännu värre situation eftersom vi därtill har ett centraliserat antagningssystem. Strukturerna är som sagt där även utan skolval. Och vi bör inte nöja oss med detta.

      • Per S says:

        Gabriel, jag får känslan av att du inte tycker att det är så viktigt att barnen till oinformerade eller ointresserade föräldrar ska få en lika bra eller hellre bättre utbildning än dina och mina barn. Har jag fel?

      • Den fria etableringsrätten gör ju helt klart att effekten av missriktade incitament blir starkare. Om vem som helst kan starta en betygsinflaterad skola i en kommun blir det långt svårare att stå emot pressen än om etableringsrätten vore mindre fri.

        Själva poängen med fri etableringsrätt är ju att de organisationer som inte är anpassade till det rådande incitamentssystemet ska slås ut fortare. Fördelen med marknaden är som du påpekar i ditt tidigare inlägg att bra skolor expanderar på bekostnad av dåliga skolor och dåliga skolor tvingas lägga ner.

        Om incitamentssystemet är korrekt innebär det att konvergensen till ett bra utfall går fortare, vilket är argumentet för fritt skolval. Om incitamentssystemet är felaktigt innebär det att konvergensen till ett dåligt utfall går fortare, vilket är risken med att ha en centraliserad incitamentsstruktur med fri marknad under.

        Du skrev tidigare att dåliga skolor skulle tvingas lägga ner snabbare med ditt system, och du måste väl då medge att dessa ”dåliga skolor” i en svensk gymnasiekontext är de som inte inflaterar betygen, och att de skulle ha större chans att överleva med mindre konkurrens?

      • För dina argument baseras på marknadsmodellens fulla potential om politiska beslut fattas rätt. Men med tanke på Finland så vet vi att även centraliseringsmodellen har en hög potential om politiska beslut är korrekta.

        Därför är det viktigt att undersöka robustheten mot felbeslut i olika konfigurationer, och där tror jag att den hårda exitmekanism som är central i marknadsmodellen gör att även tämligen dåliga incitament får brett genomslag väldigt fort, och att minskar marknadsmodellens robusthet mot imperfekta beslut.

    • Jag håller med markus.

      Dessutom är varje krona som riskkapitalbolagen smusslar till skatteparadis skadlig eftersom skatteparadisen i sig är destruktiva krafter som agerar medhjälpare till knarkkarteller, diktatorer och andra skattesmitare.

      • Per S: Kort sagt – ja, du har fel. Du antar implicit att närhetsbaserade system, där de intresserade flyttar för att sätta sina barn i bättre skolor och därmed bidrar till att boendesegregationens betydelse för skolsegregationen ökar (vilket flertalet husprisstudier indikerar), är bättre för de ointresserade. Men det finns inget stöd för det – istället får man lära efter det huset familjen har råd med. Och dessutom finns nu stöd i forskningen också för att närhetsprincipen ökar betydelsen av föräldrars utbildning för prestationer jämfört med betygsantagning. Alternativet är bussning, vilket fanns i Israel, men det vet vi nu var sämre än skolval som förbättrade resultaten på i princip alla indikatorer. Bör också påpekas att den randomiserade skolvalsforskningen starkt indikerar att det är just fattiga – som alltid antas vara mindre benägna till rationella val – som tjänar mest på skolval.

      • HM: Ja, etableringsrätten gör mekanismen starkare. Men den finns där ändå.

        Om föräldrar och elever hade information och visste vilka skolor som gav lägre betyg givet vilken nivå de själva ligger på, ja då skulle skolorna med lägre inflation ha större chans att överleva. Men det finns inte sådan information. Betygssnitt är still stor del ett mått på elevernas förmåga, och gymnasieskolorna som är väldigt populära, tex Södra Latin, har haft lägre betygsinflation. Men det vet ingen om eftersom man tittar på absoluta betygsnivåer, som är höga, och just rykte. Så nej, ditt antagande stämmer inte – i Sveriges nuvarande system har man inte ens haft vett att försöka se till att föräldrar kan välja skola baserat på det enda, riktigt dåliga, mått som finns. Tur i oturen så att säga. Bör också påpekas att fram tills nyligen har väldigt få skolor sett sjunkande elevantal på grund av växande årskullar.

        Och, återigen, vi har inte sett ett race to the bottom ens med dagens dåliga system. Finns inget som tyder på att konkurrensen (åtminstone i grundskolan, gymnasiet vet vi väldigt lite om) har dragit ner kvaliteten, om något tyder PISA-forskningen på att den har minskat fallet och också bidragit till lägre kostnader jämfört med andra länder. Däremot vet vi att Norge som, liksom Sverige men till skillnad från Finland, inte motstod pedagogernas övertalningsförmåga också har fallit i internationella undersökningar – utan vinster eller skolval.

        Finland presterar bra i PISA men inte så bra i TIMSS. I alla system finns trade-offs. De finländska byråkraterna fokuserar på det som testas i PISA i rätt ålder, men uppenbarligen inte lika mycket på det som testas i TIMSS. (Intressant nog råder det helt fritt skolval på gymnasiet i hela Finland, men vi vet inte hur eleverna presterar på den nivån.) Visst förutsätter jag att politiska beslut tas. Men min modell kräver inte att byråkrater vet hur skolan bäst utvecklas. Staten behöver ställa minimikrav (men, som sagt, inte nödvändigtvis inom ramen för ett enda kvalifikationssystem – tillåt mångfald), släppa antagningen fri, se till att informationen som man vill fokusera på finns, och sedan låta olika varianter för att nå de kraven på bästa sätt konkurrera. I den helt politiserade modellen krävs det istället att byråkrater och politiker vet hur skolan ska och bör utvecklas. Det är en väsentlig skillnad.

        Till sist vill jag också påpeka att provresultat inte är allt. En bra skola måste ta hänsyn till fler mått. Viss forskning indikerar att när marginalnyttan av högre akademisk kvalitet är låg börjar föräldrar fokusera på andra mått som också är viktiga för barnens framtid. Den lokala informationen angående hur och när dessa trade-offs bör göras kan ingen centralisera.

      • Per S says:

        Hur implicerar min fråga ett ställningstagande för en strikt närhetsprincip?

      • Men känner du inte igen bilden av svensk gymnasieskola att rädslan för elevflykt driver betygsinflation (och även dåliga kurser och liknande)? Du säger att informationen inte finns och därför kan den kanalen inte vara aktiv, men tror du på den förklaringen? Och att Södra Latin kommer undan med låg betygsinflation är ju vad som bör förväntas av compensating differentials: har du en hög nivå på undervisningen kan du vara mindre generös och ha samma attraktionskraft. Att skolor faktiskt inte går under minskar inte konkurrensens disciplinerande makt, är anpassningen tillräckligt bra, och betygsinflation är inte svårt att få till, bör man överleva.

        Jag håller med dig om att mer mångfald och autonomi är bra, och det är klart att vi kan tillåta finska studentexamina i Sverige. Däremot tror jag det är svårt om vi har fri etablering, vinstdrivande koncerner och staten som står för fiolerna. Anledningen kan sägas vara såhär:

        Vill du ge 50,000 kr i handen på en femtonåring?

        Om svaret är nej, borde det vara för att du tänker att många femtonåringar inte har samma målfunktion som skattebetalarna. Om de inte har samma målfunktion så kommer företag att uppfylla den målfunktionen istället för skattebetalarnas målfunktion. Om vi sätter regler kommer företagen maximera elevernas målfunktion givet reglerna (datorer, resor, lite lärarleddtid etc). Enklare regler kommer alltid att besegras av en kreativ marknad.

        Det är klart att inte alla, och knappt de flesta, elever kommer att bete sig på ett sådant sätt. Dock måste vi inse att det är en STOR skillnad för staten att försöka reglera en skolmarknad där statens målfunktion skiljer från elevernas, och att reglera en vanlig konsumentmarknad, där staten är i stort sett agnostisk inför kundernas val och bara hjälper till att överkomma informationsasymmetrier.

        Därför har jag svårt att tro att det kan fungera i att staten bara sätter upp lite minimiregler och sedan låter marknaden göra jobbet.

        p.s.
        Här ser man också varför gymnasiet skiljer sig mycket från grundskolan. Föräldrars målfunktion är mycket mer lik skattebetalarnas än 15-åriga barns, och därför blir regleringsbehovet mycket mindre.

      • Per S: Ber om ursäkt om jag drog förhastade slutsatser. Min poäng är att skolval bör jämföras med hur andra system, exempelvis närhetsprincip och bussning, fungerar för de som har det sämre och de med mindre intresserade föräldrar.

        HM: Hannes (jag antar att det är du) – just på grund av kompensatoriska mekanismer – många föräldrar bryr sig om att elever ska jobba hårt och faktiskt lära sig något även om detta inte speglas i betyg – dålig information samt växande elevkullar har skolor som inte inflaterat betygen (lika mycket) funnits kvar ändå – och bra är väl det. Om elever och föräldrar blev påminda om att möjligheterna till att gå på Karolinska och Handels ökar markant om de gick till en mindre prestigefylld skola skulle fler göra det och även Södra Latin skulle till slut börja höja betygen. Sådan är logiken i det misch masch av centralisering och decentralisering i det svenska skolvalet. Utan direkt skolval skulle inte effekten vara lika stor, men den finns även i närhetsbaserade system (Tiebout-konkurrens) – återigen, titta på USA. Anledningen att det inte skedde innan skolvalsreformen var det kohortrelaterade systemet. Men jag håller helt med om att konkurrens kan skapa perversa incitament – speciellt i decentraliserade kriterierelaterade betygssystem. Där är vi ense.

        Nej, jag vill inte ge 50 000 kr till en 14-15-åring. Jag vill ge en voucher till 14-15 åringens föräldrar som måste godkänna alla val som görs. Vi vet från randomiserad forskning på gymnasienivå i Chicagos skolvalssystem att elever väljer efter det kvalitetsmått som finns. I Holland är eleverna 12, vilket inte är riktigt samma sak men fortfarande relevant, när de väljer högstadium/gymnasium och de bryr sig mycket om kvalitet på centralprov sedan man började publicera resultat som korrigeras för bakgrund (intressant nog värderar de inte icke-korrigerade resultat). Det som vi mäter och disseminerar börjar föräldrar och gymnasieelever bry sig om.

        Problemet är att det i nuläget inte finns trade-offs mellan datorer, festfixarkurser och annat flum kontra betyg samt antagning till attraktiva utbildningar. Att gymnasieelever bryr sig extremt mycket om betyg vet vi, förutom från forskningen, också från de sedvanliga ”betygsförhandlingarna” samt curlingföräldrarnas samtal till lärare och rektorer. I dagens system behöver man inte välja mellan höga betyg och att eleverna ska kunna resa bort fyra veckor mitt under terminen, att eleven hela tiden ska ha roligt och inte behöva anstränga sig etc. Jag har själv gått i svensk (kommunal) grund- och gymnasieskola. Det stora problemet är inte att föräldrar och elever inte bryr sig om resultat utan att de kan nå högre resultat utan att kunskaperna ökar – bland annat genom ren och skär utpressning. Ta ifrån föräldrar och elever den makten.

        Och det finnas även andra saker som skapar balans – medier och internationella provresultat. Det är därför vi är upprörda med dagens system. Brandalarm fungerar bättre än polispatrullering (speciellt om poliserna inte vet vad de sysslar med).

  5. Henrik says:

    Opionionsbildande av typen som Bäckström står för är helt ok, däremot hade det kanske varit lämpligt att också ta med ett inlägg från någon av motsatt/annorlunda uppfattning? Eller är tanken att akademikerna gör det? Isåfall blir det ju aningen konstigt…

  6. Jag tror få som känner mig skulle säga att jag fokuserar på öar av motsägelse. Snarare brukar jag vilja betona konsensus.

  7. bjornabelsson says:

    Det fria skolvalet orsakar en lång rad av problem, som delvis ligger utanför skolans område. En aspekt som berör mitt yrkesområde är att bilresandet ökar rejält. I stället för att barnen kan gå eller cykla själva till den skola som ligger närmast måste de skjutsas i bil av föräldrarna kors och tvärs genom staden. Vid många skolor råder ett närmast anarkistiskt trafikkaos på morgonen, vilket medför att inte ens de barn som skulle kunna gå eller cykla till skolan tillåts göra det. I stället börjar även de föräldrar som bor nära att skjutsa sina barn, vilket ytterligare förvärrar trafiksituationen.

    Att alltfler barn åker bil till skolan är också ett pedagogiskt problem. De barn som börjar dagen med en promenad eller cykeltur till skolan blir nämligen lugnare och mer koncentrerade under skoldagen och lär sig mer. Det är därför fullt möjligt att många elever skulle lära sig mer i skolan om de gavs möjligheter att gå eller cykla till en skola nära sin bostad, i stället för att skjutsas till en avlägsen skola, även om denna avlägsna skola i sig skulle erbjuda bättre undervisning.

    I någon mån kan man minska det pedagogiska problemet genom att öka inslagen av fysisk aktivitet i skolan. I Bunkefloprojektet har man under 10 år gett vissa grupper av elever en schemalagd lektionstimme idrott och hälsa varje dag. Detta har gett en påtaglig höjning av betygsnivån samt minskat andelen elever som efter nian inte är behöriga till gymnasiestudier. Även med mycket fysisk aktivitet i skolan ger dock en fysiskt aktiv resa till skolan en ytterligare förbättring av skolresultaten.

    Om vi ska uppmuntra och underlätta skolval som medför att eleverna lär sig mer är således möjligheterna för eleverna att ta sig till skolan utan att behöva skjutsas av föräldrarna en aspekt som bör beaktas.

  8. Niklas Bengtsson says:

    Tackar!

  9. Att öka föräldrarnas makt ändrar flera maktbalanser i skolans värld. Ofta sägs att föräldrarnas makt ökar på byråkraternas och politikernas bekostnad och det är sant. Det är emellertid även sant att föräldrarnas makt ökar gentemot lärare och skolledning.

    Ibland kan det vara bra att stärka ställningen mot skolbyråkrati och politiker, tex när föräldrarna kan välja bort någon tokig pedagogisk ide som någon utbildningsnämnd fixerat vid. Det har dock även sina problem, tex när valfriheten påverkar resursfördelningen mellan eleverna i tveksam riktning.

    Mest uppenbart är detta vid fördelningen av den viktigaste produktionsfaktorn i skolan, dvs eleverna. Om man på politisk väg försöker uppnå blandade skolor så tyder det mesta på att många familjer röstar med fötterna och väljer andra klasskamrater åt sina barn. Detta rättfärdigas ofta att elever inte ska vara ett medel för andra elevers mål, men i skolan är det faktiskt ofrånkomligt: alla elever är med i produktionsprocessen oavsett om man vill det eller ej. Frågan är alltså inte om elever ska vara ett medel för andra elever – det är de – utan vem som ska vara ett medel åt vem.

    Även fördelningen av andra resurser än elevunderlaget kan påverkas i problematisk riktning. En skolpeng lika för alla innebär att elever på skolor med en hög andel resurskrävande elever får mindre resurser till sitt förfogande än elever vars skolkamrater har mindre resursbehov. Detta är ett problem som valfrihet mellan skolor inte kan åtgärda. Visst kan man förbättra situationen något genom att vikta skolpengen efter förväntat resursbehov, men sådana viktningar är väldigt trubbiga (tex kan skolor med många diplomatbarn få samma påslag som förortsskolor fyllda av flyktingbarn).

    I stället för att styra efter trubbiga schabloner kanske man ibland borde överföra medel till skolor som presterar dåligt, men detta går helt på tvärs med marknadsmekanismen som ju (idealt) verkar geneom att föra resurser från dessa skolor. Man kan även fråga sig hur man ska förhålla sig till fristående och vinstdrivande aktörer i detta sammanhang: ska de få extramedel för att de misslyckats? Om inte, ska eleverna på dessa skolor lämnas i sticket av myndigheter och huvudmän?

    Föräldrarnas makt stärks inte bara gentemot poltiker och byråkrater, utan även gentemot lärare och skolledning. Visst har detta vissa positiva konsekvenser, tex att olämpliga lärare befrias från sina uppdrag i högre utsträckning än annars, men det finns även problem. För medan de flesta tror att föräldrar har bättre kännedom om barnens behov än skolbyråkraterna, är det inte uppenbart att detsamma gäller gentemot lärare och skolledning. Att stärka elevers och föräldrars ställning gentemot professionen är därför inte oproblematiskt, precis som att ökad patientmakt i sjukvården kan ha sina problem. Betygsinflation och överutskrivning av antibiotika är två uppenbara exempel, men det finns många fler.

    Detta innebär inte att föräldrarnas makt ska vara noll, men det innebär troligen att föräldrarna inte ska vara allenarådande (därför skolplikt, läroplan osv). Problemet med vinstintresset är i sammanhanget två. Det ena är att det ger maximala incitament att ge kunderna vad de vill ha, oavsett om detta går på tvärs med elevernas långsiktiga intresse (pga elevens/familjens kortsiktighet eller bristande information) eller om det krockar med samhällets ambitioner med skolväsendet (vilket är en viktig anledning att skolan finansieras offentligt). Det andra problemet är att konkurrensen skärps, vilket gör att även andra aktörer tvingas ge kunderna vad de vill ha, på gott och ont.

    Som redan sagts kan det vara bra och dåligt att kunderna får vad de vill ha, men det finns all anledning (referenser i min ursprungsartikel) att tro att det för betydande elevsegment inte kommer att vara oproblematiskt. Och även om det är bra för många med ökad konsumentmakt på skolområdet så måste regelverket även hantera de marknadssegment där det inte fungerar väl. Regelverk och styrsystem gäller dock lika för alla och risken är att det regelverk som ska hantera opportunitiska skolföretag och familjeinflytandets mindre attraktiva sidor sänker kvaliteten på skolsystemet i stort. Ett exempel på svansen som viftar på hunden.

    Att så sker är naturligtvis ingen logisk nödvändighet men risken är överhängande och trots en betydande uppstramning av regelverket pratar nästan alla, inte minst skolföretagen själva, om behovet av än striktare detaljreglering och styrning. Att Gabriel avslutar med att säga att det är fundamentala förändringar som krävs för att få skolvalssystemet att fungera väl är därför helt logiskt. Vad jag gör är att ifrågasätta om det är önskvärt, eller ens möjligt, att i praktiken få tillstånd en framgångsrik sådan reglering och styrning.

    Vinsterna av konkurrens och privatiseringar förefaller inte vara särskilt stora. Forskningen tyder på blandade resultat av konkurrens i skolans värld, små positiva effekter blandas med små negativa effekter i de flesta välidentifierade studier. Jämförelser skolor ser likartade ut: negativa o positiva effekter om vartannat. Länderstudier kan vara upplysande i vissa sammanhang men inom skolans värld tror jag man ska vara rätt försiktig. Det holländska systemet med 75 procent fristående, men hårt kvoterade, skolor låter sig helt enkelt inte jämföras med Chiles betydligt mer marknadsorienterade system.

    Visst tyder forskningen på att skolautonomi är viktigt, men mitt argument är ju just att man inte kan tillåta autonomi under vilka premisser som helst. Det finns exempelvis, som jag försökt belysa, en motsättning mellan skarp konkurrens om eleverna och möjligheten att tillåta faktisk autonomi för skolorna. Denna motsättning är särskilt stor om man har som ambition att upprätthålla någon form av likvärdig kvalitet bland skolorna (och därmed måste hantera den nedre delen av kvalitetsfördelningen), vilket är något åtminstone samtliga riksdagspartier (tror jag) säger sig ha.

    Något potentiellt viktigt som marknadsmekanismen för med sig är möjligheten att dåliga skolor faktiskt konkurreras ut och slår igen. En aning paradoxalt ser många skolvalsförespråkare även att myndigheterna ingriper än mer aktivt än idag och stänger underpresterande skolor som familjer faktiskt väljer. Detta innebär att man misstror den marknadsmekanism som man just ansett vara den stora garanten för skolornas kvalitet. Misstroendet, även om det kommer från oväntat håll, är dock befogat då erfarenheten visar att det är en långsam och imperfekt process att genom låg kvalitet tömma en skola på elever.

    Vidare är skolstängningar knappast är en väg för att generellt höja skolsystemets kvalitet utan kommer att vara en sista utväg att hantera gravt underpresterande skolor. Gabriel resonerar, klokt anser jag, om svagheten med No Child Left Behinds enögda fokus på att bestraffa skolor som inte får elever över en lägsta godkänt nivå. I teorin skulle man naturligtvis även kunna stänga skolor som underpresterar i andra avseenden, men i praktiken tror jag det vara omöjligt.

    Att stänga en skola fylld av barnen till välutbildade och välavlönade föräldrar för att skolan inte levererar tillräckligt mervärde är en utopi. Föräldrarna kommer att slåss med näbbar och klor för att få ha kvar barnen i deras sociala sammanhang, snarare än att se dem spridas ut på en okänd mängd skolor. Hur många av dem som argumenterar för skolstängningar skulle uppskatta om deras barns skola plötsligt stängdes?

    Att stänga en skola kommer därför att vara sällsynt och pga motstånd från skolan och familjerna hårt knutet till brott mot formella regler eller via enkla mått på underprestation, typ låg andel elever med slutbetyg. Att stänga skolor som efter en ekonometrisk analys visar sig underprestera är knappast framkomligt.

    Ytterligare en aspekt på detta med skolstängningar är att det har betydande kostnader även kunskapsmässigt att tvinga elever att byta skola. Om nya skolor ska öppnas som ersättning (i de gamla lokalerna?) så finns vidare de mognadseffekter som Gabriel talar om att ta hänsyn till. Överlag är sådana mognadseffekter ett argument mot marknadsanpassning då sådan tenderar att leda till mer strukturomvandling och därmed en större andel nya skolor.

    Det är ju inte helt otänkbart att följande scenario kommer att utspelas gång på gång: i) de ambitiösa eleverna väljer bort sina mindre ambitiösa klasskamrater. ii) skolans resultat faller. iii) de lärare som kan söker sig bort från de oambitiösa eleverna. iv) skolans resultat faller än mer. v) skolan stängs och de oambitiösa eleverna sprids på ovriga skolor. vi) de ambitiösa eleverna väljer bort sina nya oambitiösa klasskamrater…

    Jag vill sända en stor eloge till Gabriel som, till skillnad från flertalet skolvalsförespråkare, faktiskt är villig att diskutera skolvalsmodellens utmaningar och vilka krav den ställer på regelverk och myndigheter. Dessutom gör han det utifrån ett forskningsbaserat perspektiv. Däremot låter jag mig inte övertygas om att det faktiskt är värt priset att genomföra alla de förändringar som krävs för att få systemet att fungera väl (en del av förändringarna, tex bättre resultatuppföljning, är dock önskvärt hur som helst).

    Iblamd förefaller det som om målet är vinst i skolan och maximal konkurrens medan regelverket till vilket pris som helst ska anpassas för att möjliggöra detta. I så fall undrar jag vem det är som egentligen använder sig av elever för att uppnå mål åt andra.

    Några ytterligare anmärkningar:

    * Gabriel hävdar att Finland inte gör bra ifrån sig på TIMSS. Eftersom Finland vad jag kan se inte deltagit i TIMSS är detta ett märkligt uttalande. Sant är dock att vi inte vet hur finska gymnasister står sig i landjämförelser. Vi vet däremot att svenska naturstudenters kunskaper i matte och fysik sjönk med nästan en standardavvikelse mellan 1995 och 2008, dvs under den period då valfrihet och konkurrens – både vad gällde utbildningens innehåll och skola – ökade mycket kraftigt.

    * Det är en aning märkligt att Gabriel framför ”teaching to the test” som förklaring till de finska PISA-framgångarna. För det första tog enligt vad jag hört de initiala framgångarna finländarna själva på sängen. För det andra så är något av det många oroar sig mest med i det system Gabriel i breda drag föreslår just aspekter som ”teaching to the test”.

    * Betygsintagning lär knappast accepteras i bred skala i grundskolan. Däremot har Gabriel rätt inatt det troligen skulle omforma skolsystemet i grunden. Detta skulle dock knappst vara eftersträvansvärt efter som en i princip enig skolforskning pekar på att tidig nivågruppering i bred skala inte är bra för vare sig kunskapnivå eller likvärdighet. Däremot förefaller det vara ett recept för ökad betydelse av socioekonomisk bakgrund.

    * Att betygsintagning skulle minska skolsegregation är också en vågad slutsats, inte minst då övergången till betygsintagning vid Stockholms gymnasieskolor ledde till ökad segregation efter socioekonomi och invandringsbakgrund. Då detta är faktorer som starkt korrelerar med betyg är det knappast särskilt märkligt.

    * Det sägs ibland att skolvalet bidragit till att minska boendesegregationen, vilket bla framförs som kritik mot Bo Malmbergs kontrafaktiska studie. Argumentet är då at boendesegregationen skulle ökat mer utan skolval. Detta är en möjlighet och det finns mycket riktigt en mängd husprisstudier som tyder på att det skulle kunna ligga något i detta. Jag tror dock inte att dessa effekter är särskilt stora i den svenska grundskolan. Detta beror på att det faktiskt fortfarande är någon form av närhetsprincip som gäller för antagning till den kommunala skola som är ”default” om man inte kommer in någon annanstans. Vi har alltså idag ett system där boendesegregationen får genomslag om familjen så önskar, men där man kan välja bort default-skolan (exempelvis om den fylls av oambitiösa eller resurskrävande elever). Ur empirisk synvinkel är det vidare svårt att ur Malmbergs siffror utläsa något dramatiskt skift skift vad gäller boendesegregationen, vilket inte besvarar den frågan hur det hade sett ut annars men kanske ger en liten vägledning. Anmärkningsvärt är också att skolsegregationen ökat kraftigt överallt i landet, inte alls bara i områden med stark boendesegregation. Slutligen vet vi inte hur förhållandet mellan de förändringar i huspriser som eventuellt orsakas av skolval relateras till faktisk skolsegregation.

    * Eftersom i princip all forskning i Sverige och utomlands visar att skolval ökar skolsegregationen (relativt den segregation som uppstår i och med boendet) är det lite märkligt att hävda att skolvalet är ett medel att sådan segregation. Sedan är det naturligtvis så att man kan alltid teoretiskt konstruera ett skolvalssystem som skulle kunna tänkas ge mindre skolsegregation än ett tillika teoretiskt konstruerat system för antagning till default-skolan.

    • Jonas: Tack för elogen. Fältet är naturligtvis öppet för tolkningar och jag uppskattar diskussioner med kunniga personer som vet vad de pratar om. Valfrihet är inte ett mål utan ett medel – i varje fall för mig – och därför måste forskningen stå i fokus.

      1. Majoriteten av studier finner små positiva effekter på kvalitet av konkurrens. Många finner noll-effekter. Få finner negativa effekter. Kombinera detta med de positiva effekterna från randomiserad forskning angående val (på resultat, universitetsbetyg, samt kriminalitet).

      Men det räcker inte att peka på forskningen, man måste förstå hur programmen fungerar för att utvärdera vad forskningen egentligen analyserar. Och programmen är små, extremt restriktiva, innehåller ingen autonomi, och/eller väldigt dåligt utformade. Därför visar den stora majoriteten av forskningen att små och dåligt utformade program inte är så bra på att öka kvaliteten, inget annat.

      Och ja, Holland har kvoter för olika samfund och det är inte samma sak som Chiles konkurrens (som nu verkar börja ha börjat fungera bättre – Chile har ökat ganska kraftigt i PISA sedan 2000). För det första är systemen annorlunda: i Chile har man stöttat kommunala skolor med utbudstransfereringar; Holland har en (visserligen dåligt) differentierad skolpeng och inga upptagningsområden. Olika system, inte nödvändigtvis mer konkurrens i det chilenska. Och även om det finns skillnader är studierna som analyserar hur olika länder presterar knappast meningslösa, speciellt eftersom vi jämför länder hela tiden. Det är hela poängen med PISA. Och resultaten i just PISA indikerar att en högre andel elever i privatskolor (1 s.d.) driver ner kostnaderna med 0.4 s.d och ökar prestationerna i matematik med 0.3 s.d.

      2. Vi skiljer oss i uppfattningen att man inte kan tillåta stark skolautonomi med stark konkurrens. Inte nog med det, autonomi är en förutsättning för att konkurrens ska fungera väl (vilket inte finns i de flesta skolvalssystem). Kan du inte sparka lärare och rektorer, eller bestämma pedagogiska metoder, olika sätt att lägga upp undervisningen, längden på skolåret eller skoldagen etc, finns det inget att konkurrera med. Jag vill helst att skolorna ska kunna erbjuda olika kvalifikationer, typ A-levels, finländsk examen etc. Dessa måste godkännas av staten först naturligtvis. Då får vi också konkurrens om kvalifikationer, vilket jag kan leda till mer innovationer som skolan inte har sett på länge. Med bra information som publiceras i media och betonas av politiker, skolinspektioner som fokuserar på det som inte prov och uppsatser kan mäta (som också betonas och publiceras), fri antagning till gymnasium och högskola (och publicerande av antagningsstatistik som kontrolleras för betygsnivåer o bakgrund) så kan man ha stark autonomi utan att ha detaljreglering. Brandalarm, såsom mediernas shame and blame, är också en faktor att räkna med här.

      2. Finland var med i TIMSS 1999, när Sverige och Norge inte var med. Där kom finnarna på 14 plats i matematik och på 10 plats i naturvetenskap (http://nces.ed.gov/timss/results99_1.asp). Detta alltså ett år innan man kom på första plats i PISA. Jag menar självklart inte att finländarna hade PISA i åtanke och att teaching to the test som sådant kan förklara framgången – utan snarare att det finländska utbildningssystemet råkar premiera vad som mättes i PISA 2000, men inte det som mättes i TIMSS 1999, vid rätt ögonblick i läroplanen.

      Att finländarna blev tagna på sängen indikerar just att de hade tur – de visste inte ens själva vad de hade för sig innan PISA kom och talade om hur bra de var. Se där vad lite information kan göra. I efterhand kan man ju naturligtvis rekonstruera händelseförloppet att den upplysta staten började omvandla finländsk utbildning efter en grandios plan. Det är ju det man kan tro av att läsa svenska debattartiklar. Men så var det inte. Det var dock en sak som Finland vägrade gå med på: pedagogernas ideologiska och icke-vetenskapliga teorier. Och detta hade positiva konsekvenser.

      Och jag är inte ensam om att skylla på pedagogerna. Björklund m.fl (2010) har också varit inne på den linjen. Jag står helt för att de har varit och är en destruktiv kraft i svensk utbildning. Samma sak gäller i Norge, där pedagogen bakom den nationella läroplanen i matematik tidigare tyckte att det var viktigt med lek på matematiklektionerna. Hon hade vett att ändra sig när PISA och TIMSS-resultaten kom in. Och skolval och vinst kan inte förklara Norges fall som har varit ungefär lika stort som Sveriges.

      PISA och TIMSS är relativt bra instrument och indikerar just hur mycket information betyder också i skolvärlden. Konkurrensen mellan länder har satt i gång olika varianter för att uppnå bra resultat.

      3. För det första är teaching to the test inte nödvändigtvis något negativt om provet mäter vad vi vill att elever ska lära sig. Det som är problematiskt är snuttifieringen som sker när man inte vill att slutprov ska bestämma betygen, vilket jag vet från tidigare att Hannes (HM) håller med mig om. Kvalitativ forskning indikerar också att utformningen av proven leder till olika effekter. En illustrering med två hypotetiska slutprovsfrågor:

      – Vilken av ovanstående mekanismer menade Schumpeter är marknadens styrka jämfört med politiken? (kryssfrågor, vilket är väldigt vanliga i amerikanska, urusla high-stakes prov).

      – ”The picture of the prettiest girl that ever lived will in the long run prove powerless in maintaining the sales of a bad cigarette. There is no equally effective safeguard in the case of political decisions” (Schumpeter 1942). Diskutera.

      Dessa två frågor kommer trigga radikalt olika respons från skolor och lärare på en kvasi-marknad.

      Men dessutom: skolinspektioner vars betyg publiceras och skickas ut ger skolor incitament att fokusera på olika saker, inte bara prov. Samma sak gäller i princip all statistik som man anser vara viktig.

      4. Skolpengen bör differentieras efter kunskap, föräldrars inkomst samt utbildning (specialelever är en egen kategori). Det bästa är om man differentierar efter elevens kunskaper, vilket är mest relevant för att beräkna den reella kostnaden för skolan. Detta kommer inte alltid att gå – och grundskolan blir knepigare – men där kan man differentiera efter en skala baserat på föräldrars utbildnings- och inkomstnivåer (typ progressiv beskattning med olika nivåer).

      5. Så till skolstängningar. Forskningen visar (1) att det är extremt svårt att få dåliga skolor att bli väldigt mycket bättre och (2) när det går så är det för att man i princip byter ut hela skolledningen och lärarna. Detta är i princip som att stänga ner skolan och starta om på nytt – så nej, det är just när man gör en komplett make over som vi har sett riktigt dåliga skolor förbättra sig.

      Notera att dessa förändringar inte sker bara genom att ge dem mer pengar – personalen måste bort. Jag håller med dig om att den bästa forskningen indikerar att pengar faktiskt spelar roll – men effekterna har generellt varit små (se dock Gibbons nya studie). Att ösa pengar över skolor som aldrig kommer förbättras mer än marginellt är slöseri – det vore bättre om vi lyfte bort kärnan i problemet, vilket forskningen indikerar är just personalen. Detta kan ske naturligt inom ramen för ett skolsystem om det fanns möjligheter att sparka de sämsta lärarna och rektorerna. Skulle en skola i en koncern konstant underprestera och den informationen nådde allmänheten och politiker kan du ge dig attan på att cheferna skulle agera just med sådana metoder. Men tack vare LAS är detta väldigt svårt, vilket är också något som måste bort för att se till att skolan fungerar bra (nämnde jag systemskifte?).

      Problemet med att ösa pengar över dåliga skolor men inte byta ut personalen har fått forskare i USA att betona det jag betonar: det är bättre att vädra ut de dåliga skolorna. Forskningen visar mycket riktigt att skolstängningar oftast inte är speciellt positiva – förutom när eleverna kommer till bättre skolor. Det är därför tvångsmässiga stängningar inte löser problemet – man behöver bra skolor som flyttar in inom en hyfsad närhet och tar upp kampen med de usla. Och detta kommer aldrig att ske en masse utan vinstdrivande skolor. Koncerner har dessutom fördelen att de inte behöver lida av de barnsjukdomar som andra skolor gör.

      Det spelar mindre roll om föräldrar inte vill ta bort barnen ur skolan – vilket forskningen dock indikerar att de gör när de får information om att skolan är dålig – utan det viktiga är att nästa generation vet om hur dåliga skolorna är och att de har alternativ i närheten. Fler och fler väljer de nya alternativen tills den gamla kan stängas. Marknaden mognar med tiden.

      6. Segregation. Litteraturen angående tidig tracking av elever du pratar om är inte alls enig. Flera nya studier ifrågasätter de resultat som bland annat Hanushek och Woessman har kommit fram till – deras resultat är en konsekvens av att de inte tar hänsyn till att eleverna är olika gamla i olika länder. Dessutom plockar de också upp effekter av the vocational/academic divide snarare än tracking som sådan. Studier inom länder, exempelvis på den svenska reformen, kan ofta inte separera tracking från andra reformer som skedde samtidigt. Det finns annan forskning som analyserar effekten av tiden elever har spenderat i ett selektivt system – och den finner positiva effekter på kunskaper. Plus randomiserade experiment som visar positiva effekter av nivågruppering inom skolan. Alltså ingen konsensus. Dock bör sägas att jag inte är för att vi ska ha betygsintagning i grundskolan – däremot vill jag tillåta experiment i ett par kommuner.

      Jag har inte sagt att betygsintagning skulle minska skolsegregationen, jag har sagt att den (kanske) skulle öka likvärdigheten jämfört med närhetsprincip (detta eftersom föräldrars utbildning och inkomst får ökad betydelse för var eleven går i skolan under närhetsprincipen).

      De som påstår att skolsegregation är väldigt viktigt för resultaten måste komma med forskning som visar detta. Men återigen finns det ingen konsensus i den frågan. Kamrateffekterna är väldigt heterogena, och visar inget simpelt samband som att mer integration är bra för kunskaperna. De är dessutom oftast små. Jag menar inte att segregation inte kan ha någon betydelse i olika sammanhang, men jag ifrågasätter starkt de som menar att detta är det som driver svenska elevers resultat. Det finns ingenting som tyder på det.

      Och huruvida bostadssegregationen skulle vara viktigare för skolsegregationen utan skolval går inte att besvara helt. Vi vet att Oslos skolvalsreform till gymnasiet bidrog till att relationen mellan resultat och huspriser sjönk med 50 % – trots att närhetsprincipen fortfarande gällde på grundskolenivå. Som du säger är närhetsprincipen fortfarande viktig, men de senaste 10 åren är den mindre viktig än någonsin. Vi har nu också sjunkande årskullar vilket gör att fler kan välja skola utan att flytta. Hursomhelst är jag mindre intresserad av om skolor gör olika bra ifrån sig utan om eleverna presterar bra eller dåligt.

      7. Till sist: det systemskifte jag pratar om handlar inte om detaljreglering – som jag beskrev ovan måste skolor ha autonomi om konkurrensen ska fungera och jag tror att det går kombinera dessa saker. Systemskiftet handlar istället om kraftiga reformer både på skolområdet och annorstädes (exempelvis arbetsmarknadsregleringar) som skiftar balansen i skolan och förändrar incitamentsstrukturerna helt och hållet. Det är kanske inte politiskt möjligt, men det är mycket som inte har varit det för en lång tid för att sedan genomföras ändå.

      Jag vill betona att det inte bara handlar om att ge mer makt till föräldrar och elever. Visst vill jag ge dem möjligheten att välja skola och ge dem mer information så att de kan göra bra val. Men det handlar också om att ta ifrån dem makt de aldrig skulle haft i första taget, såsom deras påverkan på betygssättningen. Dessutom vill jag ge dem mer trade-offs – vill du bara ha kul kommer du inte att kunna få lika höga betyg, och inte heller kunna gå på Handels eller Karolinska. En sådan utveckling skulle vara bara vara positiv. Allt är nämligen inte, och bör inte vara, roligt.

Trackbacks

  1. […] saklig kritik mot SNS-rapporten (har dock inte hunnit läsa än). Ekonomistas skriver om numret här och även SNS själva har kommenterat det nya […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s