Genekonomi

I helgens Boston Globe presenterades det snabbt växande fältet Genekonomi, ett forskningsområde där flera nationalekonomer med svensk anknytning gjort viktiga bidrag (David Cesarini, Anna Dreber Almenberg, Magnus Johannesson och Björn Wallace är några av de mest meriterade). Forskningsfältet är kontroversiellt av flera skäl. Dels kan problemet med publiceringsbias vara särskilt stort när en närmast oändlig mängd genetiska indikatorer kan köras mot en aldrig sinande ström av utfall (se tidigare inlägg om detta). Dels anser vissa ekonomer att det är oklart exakt vad man kan lära sig genom att visa att det finns genetiska skäl bakom människors agerande; att det finns preferensskillnader är ju knappast någon nyhet och frågan är om sådana skillnader blir intressantare om de har genetiska orsaker?

I en nypublicerad uppsats i PNAS diskuterar bland andra Cesarini och Johannesson dessa och relaterade frågor.

G(l)ömda skulder

Vissa saker är inte alltid som de ser ut att vara. Exempel på det är soliditeten hos individer och företag. Tillgångar är oftast synligare än skulder och därför finns en risk att vi tror att de som kontrollerar kända tillgångar såsom ett företag också har en förmögenhet av samma storlek. Men gömda – eller kanske glömda – skulder ändrar bilden, vilket vi nyligen sett flera exempel på. 

Kände Muller till alla SAAB:s skulder?

Personbilstillverkaren SAAB:s ekonomi var dålig långt före konkursen. Men enligt vd Victor Muller skulle ett kapitaltillskott på fem miljarder räcka för att få skutan på rätt köl. Flera röster i samhället, däribland kända politiker, ville att svenska staten skulle stödja SAAB mer aktivt, och staten gick i borgen för SAABs lån i EIB. Men ingen utanför SAAB visste då att företagets skulder var betydligt större än vad som redovisats. När konkursboets fordringar presenterades var det inga fem miljarder, utan 12-13 miljarder, som saknades! Var detta gömda eller glömda skulder?

Ett annat flagrant exempel på gömda eller glömda skulder är det konkursade Barnkulturpalatset i Stockholm. Trots offentliga och privata bidrag på 50 miljoner fick palatset problem redan efter några månader. Palatsets ledare Lotta Nilsson skyllde då på att man var en liten aktör utan muskler “när det kommer en likviditetskris”. Men det var ingen likviditetskris: konkursförvaltaren konstaterade att palatsets tillgångar var 2,3 miljoner medan skulderna hela 30,5 miljoner.

Nog kände Maxwell till sina skulder?

Ett tredje exempel på gömda eller glömda skulder är den brittiske mediemagnaten Robert Maxwell. När Maxwell dramatiskt dog 1991 var han enligt Forbes Magazine god för 1,9 miljarder dollar, den 36:e största privata förmögenheten på jorden vid det tillfället. Men när bouppteckningen var klar visade det sig att Maxwell hade gigantiska – och definitivt gömda – skulder. När han dog var han god för minus två miljarder. Maxwell var alltså inte superrik utan fullständigt utblottad!

Vilken är då lärdomen av dessa episoder? Tja, för forskare är den uppenbara läxan att inte hysa någon övertro till andrahandsuppgifter om individers förmögenheter eller företags balanser. För politiker är nog istället läxan att man bör leta extra länge efter skulder innan skattebetalarnas pengar används till att understödja privata företag och organisationer. Trots moderna skattelagar och redovisningsregler vet vi nog betydligt mindre om hur det är ställt med vissa företags och individers ekonomier än vi tror. Sådant manar till försiktighet.

Varför säljs ekologiska varor i små förpackningar?

Jag stödjer gärna ekologiskt producerad mat (trots Jonas invändningar) och är beredd att betala en extra slant för detta. Tyvärr säljs dock ofta ekologisk mat i små förpackningar vilket gör det väsentligt mycket dyrare att köpa ekologiskt.

När det gäller till exempel smör säljer många butiker bara 250-gramsförpackningar av ekologiskt smör, medan den vanligaste förpackningsstorleken för icke-ekologiskt smör är 500 gram. Att konsumenterna föredrar 500 grams-förpackningar kan man också utläsa från till exempel Mathems hemsida (som sorterar varor efter hur ofta de köps). Kilopriset hos Mathem på konventionellt smör i 500-gramsförpackning är 58 kronor, medan kilopriset för 250-gramsförpackningen är 80 kronor. Ekologiskt  smör i 250-gramsförpackning kostar 92 kronor per kilo.

Ekologiskt smör kostar alltså 15 procent mer än icke-ekologiskt, vilket jag definitivt är beredd att betala. De flesta affärer låter mig dock bara köpa 250 gramsförpackningar, vilket innebär att jag måste betala ett 60 procent högre kilopris. Samma sak gäller bland annat mjöl, strösocker och glass. Även i dessa fall måste jag ibland köpa fler av mindre förpackningar, vilket gör att ekologiskt producerad mat får ett kilopris som ligger 50-100 procent över konventionell mat för dessa varor.

Jag kan tänka mig två förklaringar till att det är på detta vis. Den enklaste och tristaste förklaringen är att de som handlar ekologiskt föredrar mindre förpackningar, kanske på grund av att de oftare är singelhushåll, och att det är detta som speglas i butikernas utbud (hyllutrymmet är ju begränsat, så affärerna har inte plats för alla tänkbara förpackningsstorlekar).

Det finns dock en annan tänkbar förklaring. De som handlar ekologiskt är förmodligen mindre priskänsliga än andra konsumenter och butikerna har därför anledning att ha högre marginaler på ekologiska varor. (Enligt hörsägen har dock Coop lägre marginaler på ekologiska livsmedel för att stimulera ekologisk konsumtion, men jag vet inte om det stämmer.) Att sälja en 500-gramsförpackning ekologiskt smör till ett 60 procent högre pris skulle dock förmodligen avskräcka många som vill köpa ekologiskt. Ett något mer subtilt sätt att prisdiskriminera är därför att göra det genom förpackningsstorleken — kilopriset för de mindre förpackningarna skiljer sig ju inte så mycket mellan ekologiska och icke-ekologiska varor. Om detta är den riktiga förklaringen är det också ett tecken på att konkurrensen inte fungerar särskilt bra.

(Ett annat mysterium när det gäller priset på just smör som jag tagit upp tidigare är varför priset inte justeras efter utbudet — i Sverige drabbas vi av återkommande ”smörbrist”.)

Deadline för att presentera på nationella konferensen

Per Strömberg, HHS och SIFR, kommer.

Om en vecka, 15 maj, går tiden ut för att anmäla uppsats till den tredje nationella konferensen i nationalekonomi som kommer att äga rum på Stockholms universitet den 27-28 september 2012.

På konferensen samlas Sveriges aktiva forskare i nationalekonomi och andra med intresse för att mötas, diskutera och presentera pågående forskning. En paneldiskussion på tema miljö- och resursekonomi kommer äga rum. Dessutom kommer mottagaren av 2011 års Assar Lindbeck-medalj, Per Strömberg, att presenteras.

Detaljerad information hur man skickar in uppsats (eller om man enbart vill anmäla närvaro utan att presentera – är är deadline 30 juni) finns på konferensen hemsida. Välkomna!

Gör Riksbanksdirektionen ett bra jobb?

Ansvaret för den svenska penningpolitiken har delegerats från riksdagen till Riksbanken, och mer precist till de sex ledamöterna i bankens direktion. Delegering har naturligtvis även förknippats med ett ansvarsutkrävande. Riksbanken ska lämna en skriftlig redogörelse för penningpolitiken till riksdagens finansutskott två gånger om året.1 I samband med dessa redogörelser kallas även riksbankschefen till finansutskottet för en utfrågning.

Denna ordning ger kanske finansutskottet en tillräcklig utvärdering av penningpolitiken i normalfallet. Men ansvaret för den förda penningpolitiken bör egentligen utkrävas av de enskilda ledamöterna i Riksbankens direktion. Under de senaste tre åren har meningsskiljaktigheterna varit stora inom direktionen. Det verkar då otillfredsställande att endast be om riksbankschefens redogörelse för penningpolitiken.2 Finansutskottet borde därför även kalla de andra direktionsledamöterna till utfrågningar, ett förfarande som används i Storbritannien.

Nu har vi inte ett sådant förfarande i Sverige. Det är därför sällan vi ser de svenska direktionsledamöternas argument nagelfaras. Men förhoppningsvis kommer detta att ske på fredag, då Nationalekonomiska Föreningen inbjuder till en diskussion med hela direktionen under rubriken ”Hur ser direktionen på penningpolitiken?”. Kanske kan vi då få höra en utvecklad diskussion kring följande påståenden, hämtade från det senaste penningpolitiska protokollet:

Svensson:

  • ”Om reporäntebanan blev helt trovärdig … skulle (det) ha en betydande negativ effekt på den svenska ekonomin.”
  • ”Det är ett svårsålt budskap att huvudscenariots oförändrade ränta skulle vara en välavvägd penningpolitik.”
  • ”kan inte se att det finns något stöd i Riksbankslagen … för att i stället för arbetslösheten fokusera på en kvalitativ bedömning av resursutnyttjandet”
  • ”(Penningpolitiken tycks) ha gett upphov till 0,8 procentenheters högre genomsnittlig arbetslöshet under de senaste 16 åren.”3
  • ”Man ska definitivt inte använda penningpolitiken … för att försöka styra bostadspriser och bolånetillväxt.”

Ingves:

  • ”Svenssons argumentation och diskussion om utländska styrräntor 2015 och längre fram i tiden … (har)  inte tillfört mycket till den penningpolitiska diskussionen”.
  • ”Svenssons argumentation förs på en för hög abstraktionsnivå.”

Tid och plats: fredag 11 maj kl 12.00-13.30, Aulan, Handelshögskolan i Stockholm. Inbjudan har gått ut till Nationalekonomiska Föreningens medlemmar, men tillställningen är i mån av plats öppen för alla intresserade.4

—————
1) Vart femte år låter finansutskottet dessutom externa experter utvärdera Riksbankens arbete. Till detta kommer att allmänheten ges möjlighet att utvärdera Riksbanken genom de motiveringar som ges till den förda penningpolitiken i material publicerat av banken. De viktigaste publikationerna är de penningpolitiska rapporterna, protokoll från de penningpolitiska mötena, samt direktionsledamöternas offentliga anföranden.
2) Lars Svensson har ända sedan våren 2009 velat föra en mer expansiv penningpolitik än direktionens majoritet. Sedan sommaren 2010 har även Karolina Ekholm varit inne på en liknande linje. Och tidvis har andra direktionsledamöter förespråkat en mer restriktiv penningpolitik än majoriteten.
3) Se Svenssons nya papper om detta för en utvecklad analys. Hans argument är väl genomtänkta och resultaten verkar robusta. En tänkbar invändning är att analysen bygger på att inflationsförväntningarna har varit stabila kring 2 procent trots att inflationen i genomsnitt har blivit betydligt lägre. Denna förutsättning stämmer med inflationsförväntningarna i Prosperas undersökningar. Inflationsförväntningarna i Konjunkturinstitutets företagsundersökningar verkar däremot ha varit betydligt lägre, och också mer träffsäkra.
4) Särskilt studenter är mycket välkomna att delta på föreningens möten utan att vara medlem. Den som regelbundet deltar på möten förväntas dock även bli medlem.

Hur har kunskapsspridningen i skolan utvecklats?

Idag skriver Lärarnas riksförbund på DN Debatt att kunskapskylftorna ökar i den svenska skolan och häromdagen hävdade Expressens ledarsida att kunskapsnivån enbart sjunkit bland de svagare eleverna. Båda påståendena är ytterst tveksamma varför det kan vara läge att redogöra för hur det ser ut enligt olika undersökningar (se även detta inlägg).

Enligt PIRLS 2001 (åk 3) och 2006 (åk 4) sjönk läsförståelsen mest bland högpresterande elever under perioden 1991-2006, vilket betyder att spridningen minskat.

Enligt TIMSS 2007 (åk 8) sjönk resultaten i matematik och NO mest bland högpresterande elever under åren 1995-2007.

Enligt TIMSS Advanced 2008 (N-studenter på gymnasiet) sjönk matematik- och NO-kunskaper bland naturstudenter (som får anses vara högpresterande i dessa ämnen) med nästan en standardavvikelse mellan 1995 och 2008. Bland de mest högpresterande naturstudenterna sjönk resultaten med ca 0,6 standardavvikelser.

Enligt PISA 2009 (åk 8) har nedgången mellan 2000-2009 i matematikkunskaper varit relativt jämnt fördelad bland olika elever. I naturkunskap och läsförståelse har dock de högpresterande eleverna klarat sig relativt bra.

Vidare tyder det mesta på att familjebakgrundens betydelse för skolresultaten inte ökat över tid. Eftersom skolsegregationen ökat markant under 2000-talet är detta en aning märkligt och jag har tidigare spekulerat om orsakerna.

Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är  att de jämför meritvärdespoäng och vid undersökningens startår, 1999, var meritvärdessystemet nytt. Lärarna var då osäkra på hur både IG och MVG skulle användas, vilket gjorde betygsskalan sammanpressad. Sedan dess har hela betygsskalan börjat användas i högre grad, vilket ökat spridningen i meritvärden. Detta betyder dock inte att kunskapsspridningen ökat i motsvarande grad.

Eftersom Skolverket inte brytt sig om att följa kunskapsutvecklingen bland svenska elever är vi hänvisade till internationella undersökningar när det gäller att följa trender som dessa. Detta är naturligtvis inte oproblematiskt, varför alla resultat bör tas med en nypa salt. Samtidigt skulle inte heller en helsvensk kunskapsundersökning vara invändningsfri och även om en sådan existerat så skulle de internationella undersökningarna ge värdefull information.

En rimlig tolkning av existerande evidens är att kunskapsnedgången inte är något som enbart beror på försämrade resultat bland svaga elever. Istället tyder en hel del (men inte allt) på att försämringarna bland de starkaste eleverna varit ännu större och att sprdningen därmed minskat. När skolan diskuteras är det viktigt att verklighetsbeskrivningen är korrekt.

Skatter och arbetsutbud: en studie av brytpunkter

Sambandet mellan inkomstskatter och arbetavilja tillhör de mest studerade inom nationalekonomin. Trots det har konsensus om hur sambandet ser ut ännu inte uppnåtts. I en nyutkommen avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet av Spencer Bastani angrips frågan i ett kapitel (kapitel 5, samförfattat med Håkan Selin) utifrån en ny metodansats (se även kortversion i ED här). Resultaten är både intressanta och oväntade.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

image

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

image

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.