Borde Stockholmsbörsen stänga under Coronakrisen?

De senaste dagarna har börskurserna rasat över hela världen till följd av oro förknippad med de långtgående politiska åtgärder som flera länders regeringar har infört för att möta Coronavirusets effekter. Borde aktiebörserna stänga under en längre tid till dess att situationen har lugnat ned sig? Svaret är nej, och för detta talar både principiella och historiska skäl.

Börsraset under mars 2020 under Coronakrisens inledningsskeden är ett av historiens största, men långt från det allra största. Kursrasen under 20-talets deflationskris, 30-talets internationella depression eller 90-talskrisen är större.

Men under två av dessa kriser stängde faktiskt Stockholmsbörsen för all handel. Detsamma gjorde New Yorks börs och flera andra av världens börser. Motiven var ungefär desamma, men frågan är om de gjorde rätt.

De flesta vänner av marknadsekonomin anser att marknader bör hållas öppna hela tiden, alltså även under en kris. Behoven att kunna sälja sina tillgångar, ändra i portföljer och anskaffa nytt kapital är troligtvis ännu större under en kris, varför en stängning förmodligen skulle förvärra situationen, åtminstone för en mängd aktörer. Priserna på en aktiemarknad innehåller viktig information om företagens status och framtid, även när de faller kraftigt. Och vad som är kraftigt är dessutom en bedömningsfråga.

Men i extrema situationer kan förstås särskilda skäl finnas för att handeln avbryts, exempelvis när osäkerheten är extrem, eller när rentav felaktig information riskerar påverkar kurserna. Människor överreagerar lätt i situationer av stress, vilket en berömd studie av Werner De Bondt och Richard Thaler visade gällde inte minst aktieinvesterare. De flesta av världens börser har av denna anledning automatiska stoppmekanismer (circuit breakers) som avbryter handeln när kurserna faller för mycket och för snabbt.

Historiska erfarenheter av stängd börshandel

Historien innehåller flera exempel på stängda fondbörser under kortare och längre perioder (se denna artikel för en analys av den svenska aktiemarknadens utveckling under de senaste 140 åren). Stockholms Fondbörs stängde första gången i samband med första världskrigets utbrott, mellan 3 augusti och 3 november 1914. Att detta uppfattades som extremt har många omvittnat, bland andra den legendariske börschefen Kurt Belfrage i sina memoarer och även börschefen under 1950- och 1960-talen Stig Algott i dennes monumentala festskrift för börsens 100-årsjubileum.

Men upphörde aktiehandeln när börsen på Stortorget stängde? Nej, inte alls. Den uppstod nästan direkt i privat regi av fondmäklarna i form av dagliga sammankomster på restaurang Rosenbad, vilket gjorde att den benämndes ”smörgåsbörsen”.

Fenomenet med spontana, oreglerad aktiehandel utanför den officiella fondbörsen är inget nytt. Många stora städer har haft parallella börser, vilka ibland varit direkta konkurrenter, ibland kompletterat varandra genom att handla i olika typer av värdepapper. New York-börsens stängning under fyra månader 1914 ledde liksom i Stockholm till att en privat ”rännstensbörs” (curb market) organiserades, och en studie av denna episod har visat att denna handelsplats fungerade relativt väl.

Alltså visar både Stockholms och New Yorks finansmarknader att börsstängningarna under första världskriget inte fungerade särskilt väl eftersom handeln helt enkelt flyttade ut på gatan, där den fortsatt om än i mindre ordnad regi.

Under den stora 1930-talskrisen stängdes Stockholmsbörsen återigen, mellan 21 september och 8 oktober 1931. Den direkta orsaken var att Storbritannien lämnade guldmyntfoten den 20 september vilket satte enorm press på andra deltagande länder att upprätthålla deras valutors värde. Sverige stannade kvar en vecka till under vilken riksbankens valutareserv nästan helt tömdes, men därefter gav regeringen upp och även Sverige lämnade guldmyntfoten. Liksom under första världskriget uppstod en spontant organiserad ”smörgåsbörs” på restaurang Rosenbad under de veckor som fondbörsen stängde. (Noteras bör att även den mer reguljära icke-organiserade lördagshandeln med aktier, alltså när fondbörsen höll stängd för helg, kallades för smörgåsbörser).

Under Kreugerkraschen i mars 1932 hölls börsen öppen. Kursfallen blev enorma men poängen med att stänga börsen var inte lika tydlig eftersom flera av Kreugerbolagens aktier (däribland telefonbolaget Ericsson) omsattes i USA.

Den sista stora krisen när frågan om börsstängning blev aktualiserad var andra världskrigets utbrott. Men denna gång beslöt sig börsens styrelse att inte stänga ned handeln. Däremot infördes priskontroller i form av minimikurser: ingen säljkurs fick noteras som understeg föregående dags köpkurs, och ingen köpkurs fick noteras som var 10% lägre än föregående dags köpkurs.

I krigets början hade priskontrollerna ingen större effekt eftersom Sverige och fondbörsen inte verkade ha påverkats särskilt mycket av händelserna på kontinenten. Detta ändrades helt när Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939. Under december månad upphörde handeln nästan helt och det stod helt klart att orsaken var de stränga priskontrollerna. Systemet blev dock ohållbart och minimikurserna avskaffades vid årsskiftet 1940.

Kan vi då lära oss något av finanshistorien om hur vi bör resonera kring en eventuell stängning av handeln på OMX Nasdaq under den pågående Coronakrisen? Kanske inte direkt, dels eftersom alla kriser är olika, dels eftersom erfarenheter för över hundra år sedan kanske inte är gångbara idag. Men samtidigt ger historien åtminstone inget stöd för att en längre stängning av börsen skulle vara en framkomlig väg i detta skede. Ganska säkert skulle många aktörer drabbas ännu hårdare, och handeln skulle nog flytta över till nya plattformar eftersom behoven av en aktiemarknad knappast blir mindre under en kris. Vi får helt enkelt se till att bibehålla gällande regelverk så att marknadsekonomin kan ha sin gilla gång även under en kris som den vi nu genomlever.