Rättvisa eller rättvisande betyg

De flesta skulle nog hålla med om att en elev som uppnått en viss kunskapsnivå på en skola i ett socialt utsatt område på många sätt är en duktigare elev än den som uppnått samma kunskapsnivå på en välartad medelklasskola. Det är ju svårt att bortse från den skolmiljö eleven möter och det torde vara svårare att lära sig något på en skola där flertalet elever har annat än skolarbetet i tankarna och från vilken lärarna flyr så fort de får en chans. Även om det inte är vare sig meningen eller i linje med regelverket så verkar det dessutom som om lärarna tar hänsyn till denna typ av faktorer när de sätter betyg: det är helt enkelt lättare att få bra betyg på en skola med många svaga än med många starka elever och detta gäller idag liksom under det gamla relativa betygssystemet (se tidigare inlägg).

En rapport som utvärderar ett diagnostiskt prov i matematik som i höstas hölls bland nyblivna gymnasister i Stockholm kan tjäna som en illustration av fenomenet. Elevernas provresultat har nämligen delats upp per avsändande grundskola och sedan jämförts med vilka mattebetyg eleverna hade med sig. Om man plottar avvikelserna mellan betyg och provresultat mot ett index på elevernas bakgrundsfaktorer på den grundskola eleverna kommer ifrån (jag har använt Skolverkets SALSA-databas) så syns det tydligt att betygssättningen är generösare på skolor elevernas bakgrund gör att man kan förvänta sig svaga studieresultat (de ser ungefär likadant ut om jag i stället använder grundskolans faktiska meritvärde).

Det första man kan konstatera är alltså att betygen inte är rättvisande om man med detta menar att samma kunskapsnivå ska bedömas likadant överallt. En kanske intressantare fråga är emellertid om betygen är rättvisande vad gäller framtida studieprestationer, vilket ju trots allt är vad man försöker utröna genom att använda sig av betygen som urvalsinstrument. Så skulle kunna vara fallet om elevernas potential att prestera bra är viktigare än de kunskaper de har med sig. Idealt skulle alltså lärarnas kompensatoriska betygssättning kunna höja både den samhällsekonomiska effektiviteten och främja social mobilitet i utbildningssystemet. Att ta reda på hur beteende egentligen påverkar eleverna vore ett intressant forskningsprojekt (som någon kanske redan genomfört).

I Texas har man försökt hantera dessa frågor genom att garantera plats på delstatens bästa offentliga universitet åt de tio procent av de bästa studenterna i respektive avgångsklass, oavsett hur dessa presterar i förhållande till elever vid andra high-schools. Som visas i en studie av bl a Julie Cullen har en konsekvens av detta blivit att skolor med många socialt underpriviligierade elever blivit betydligt populärare bland vissa elever. Cullen m fl finner att så många som 25 procent av de elever som skulle kunna dra nytta av att strategiskt byta skola faktiskt också gör så — trots att detta innebär att de hamnar på skolor som på många sätt kan karakteriseras som “sämre”.

Idag är det i Sverige upp till den enskilda skolan att avgöra hur man sätter betyg, vilket lämnar stort utrymme för godtycke och risken att systemets svagheter utnyttjas är uppenbar. Ett sätt att minska dessa problem är att tydligt koppla en skolas betyg till resultaten på jämförbara kunskapsmätningar. Detta innebär emellertid inte att ett välförankrat betygssystem är vare sig rättvist eller rättvisande i någon mer fundamental mening; det beror helt på vad man avser med dessa begrepp. Vad som dock står klart är att ett sådant välförankrat system skulle gynna elever som går på skolor med många duktiga elever; i Texas har “the ten percent rule” väckt starka protester just bland familjer med barn på sådana skolor.

Att bedriva omfördelningspolitik via betygssystemet är antagligen varken träffsäkert eller önskvärt, men det finns anledning att fundera över betygens roll som antagningsinstrument. Även om det skulle få vissa märkliga konsekvenser för hur en del familjer väljer skola, så vore det kanske bra att ha kvotgrupper där en del platser vigs åt de duktigaste eleverna från en viss skola. Dessutom vore det intressant att studera hur en sådan reform skulle påverka samarbetsklimatet bland eleverna…

Uppdatering: Om något vill leka med datamaterialet så finns det i xlsx-format här. Jag tar dock inget ansvar för materialets kvalitet och tänker inte besvara några frågor om det (det är bara att gå till grundkällorna).

Marknadens moral

Vi nationalekonomer lär ofta ut att välvilja gentemot andra inte behövs för att marknader ska fungera effektivt. Vi predikar att en osynlig hand leder själviska marknadsaktörer till det bästa tänkbara utfallet för samhället och vi citerar Adam Smiths påstående om att det inte slaktaren, bryggaren och bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras omtanke om sig själva.

Men av denna viktiga insikt följer naturligtvis inte att marknadsaktörer nödvändigtvis är själviska. Bryggaren kan mycket väl vara motiverad både av att tjäna pengar och att brygga riktigt gott öl som människor uppskattar. Nationalekonomen Robert Sugden argumenterar i ett par artiklar (1 2) för att marknadsaktörer många gånger motiveras av en strävan efter att hitta ömsesidig gynnsamma lösningar. På marknader sammanfaller förstås egenintresset väldigt ofta med vad som är ömsesidigt gynnsamt (eftersom en nöjd kund oftast också är en lönsam kund). Men så fort det finns möjlighet för opportunism kommer själviska aktörer att utnyttja sådana tillfällen för egen vinning, medan de som strävar efter ömsesidigt gynnsamt utbyte inte kommer göra det i samma utsträckning.

Det finns gott om tillfällen för opportunistiskt beteende. Banktjänstemän kan lura på oss komplicerade finansiella produkter som vi först när vi går i pension förstår inte var särskilt bra. Forskare har stora möjligheter att manipulera sina forskningsresultat. Förskollärare kan sätta sig i ett hörn med en kopp kaffe i stället för att anstränga sig för att uppfylla läroplanens mål. Vårdare av demenssjuka kan behandla patienterna hänsynslöst utan någon större risk för att det kommer att uppdagas.  I många av dessa fall förlitar vi oss i praktiken i stor utsträckning till människors yrkesstolthet, vilja att utföra ett gott arbete och strävan efter att göra det som gagnar båda parter. Om vi trodde att förskollärare och demensvårdare bara såg till sitt snäva egenintresse skulle vi nog tveka inför att lämna våra barn och demenssjuka föräldrar i deras händer.

Förmodligen skulle många marknader fungera sämre om marknadsaktörer anammande idén om den amoraliska marknaden till fullo och började bete sig helt själviskt. Att döma av en artikel i New York Times häromveckan gäller detta till och med på investmentbanken Goldman Sachs som är något av en arketyp för den mest förhärdade slags finanskapitalism. En f.d. chef förklarar att han valt att säga upp sig från banken på grund av att företagskulturen förändrats från en strävan att tillgodose kundens intressen så väl som möjligt till att pracka på kunden de produkter som är banken tjänar mest på. Han ger bland annat följande uppmaning till Goldman Sachs:

Weed out the morally bankrupt people, no matter how much money they make for the firm. And get the culture right again, so people want to work here for the right reasons.

Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en  farlig idé om människor uppfattar den normativt, det vill säga att man bör bete sig själviskt på marknader. På sätt och vis är det kanske därför ganska bra att de allra flesta människor lyssnar mer till sin egen moral än nationalekonomernas predikningar.

Toppinkomsternas andel i Sverige 2010

Diskussionen om inkomsternas fördelning upptar allt mer av det svenska och internationella debattutrymmet. Grunden för denna debatt måste vara tillförlitliga fakta. Har inkomsterna i toppen dragit ifrån eller inte? Hade finanskrisen 2007-08 någon inverkan på höginkomsttagarnas relativa position? Är det inkomster från kapital eller arbete som spelar störst roll?

I bilden nedan visas den svenska inkomsttoppens, här exemplifierad av topptusendelen, relativa inkomstutveckling efter inflation sedan 1990-talets början. Bilden bygger på nya data för 2010 från SCB och uppdaterar de serier över toppens andel av bruttoinkomsterna i Sverige som Jesper Roine och jag tagit fram (data kan laddas ned här; läs även vår artikel). Men figuren visar dessutom toppens andel av två andra inkomstslag, nämligen disponibel inkomst, för att se vilken effekt skatter och bidrag har, och arbetsinkomst, för att se vad som händer när kapitalinkomster och alla transfereringar (dvs även pensioner, sjuk- och arbetslöshetsersättning) tas bort.

image

Flera intressanta budskap träder fram. Ett är att kapitalinkomsternas utveckling i allt väsentligt styr utvecklingen av inkomstoppens andel i Sverige. Särskilt slående är likheten mellan de två serier som innehåller kapitalvinst (den ena bruttoinkomstserien och disponibel inkomst). Även i arbetsinkomstfördelningen har toppens andel ökat, i princip lika mycket som när kapitalinkomster beaktas dvs med ungefär 50 procent realt sett. I den mån vissa kapitalinkomster är att betrakta som ersättning för arbete är ökningen i arbetsinkomsternas skevhet ännu större, men detta  kan inte studeras med nuvarande data.

Finanskrisens negativa effekt är mycket tydlig i toppen, vilket inte är överraskande. Sedan 2009 har toppandelen ökat något, och frågan är om detta är ett led i en långsiktig återhämtning eller ett hack i en nedåtgående trend.

Tips: En diskussion om inkomstskillnader och beskattning av de rika (med bl a undertecknad) kommer att hållas på tankesmedjan Global Utmaning den 3/4 (som även sänds på SVT Forum 5/4 kl 09:00-10:30).