För några år sedan påpekade jag i ett inlägg att reglerna för beräkning av s k ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av ett bundet lån gör att det är mycket riskabelt att binda räntan om man inte är säker på att bo kvar i bostaden under hela bindningstiden. Och nyligen visade Karl Avedal på Sloped Curve att denna problematik har förvärrats påtagligt under de senaste åren. Anta att du binder ett lån på 1 miljon kronor på 10 år. Nästa dag ändras din livssituation (dödsfall, skilsmässa, …) så att du måste flytta och alltså lösa lånet. Även om räntenivån har varit helt oförändrad kommer du då att få betala runt en kvarts miljon kronor i kompensation till banken.
Att denna orimliga kompensation uppstår beror på att konsumentkreditlagen anger att kompensationen ska (eller åtminstone får) baseras på en jämförelse mellan din bundna räntan och statslåneräntan plus en procentenhet. Tidigare har räntan ofta bundits på nivåer nära statslåneräntan plus en procentenhet. Under de senaste åren har dock skillnaden mellan bolåneräntor och statslåneräntor stigit dramatiskt. En bättre beräkningsmetod skulle t ex kunna ersätta den enprocentiga marginalen med skillnaden mellan bolåneräntan och statsskuldsräntan den dag då lånet bands.
Det lät därför lovande när Dagens Nyheter (29/12) inför det nya året rapporterade att “Nya låneregler ska göra förtidsinlösen rättvisare”. En närmare granskning avslöjar dock att Finansinspektionen endast har förtydligat vilka statsobligationer som ska användas för att få fram stasskuldsräntan. Påslaget med en procentenhet verkar ligga kvar.
En liten ljusglimt är dock att de nuvarande reglerna kan tänkas strida mot ett kommande EU-direktiv. I Finansinspektionens besluts-PM (s 15) står nämligen att medlemsstaterna enligt EU-kommissionens förslag får föreskriva att kreditgivaren ska ha rätt till skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsbetalningen av krediten. Ett fast påslag på en procentenhet i beräkningsformeln kan knappast ses som förenligt varken med kravet på skälig ersättning eller med kravet att ersättningen ska utgå för bankens direkta kostnader. Jag efterlyser därför betydligt mer omfattande reformer av detta regelverk.
Ekonomistas 
Det ser återigen ut som “government induced market failure”. Om vi, i en bättre värld, istället för en konsumentkreditlag, hade fri avtalsrätt, så skulle det finnas möjligheter att ta alla möjliga sorters lån. Detta garanterar ju inte att precis det här skulle kunna hända då också, men i så fall är det pga en kalkylerad risk av låntagaren. Alla handlingar är kalkylerade risker, och vi är alla spekulanter…
Man skulle t ex kunna låna pengar, bundet som nu, och ta en försäkring, separat eller med låneinstitutet som täcker evenutella katastrofala fall som när en make dör.
Jag håller med. Men det ska kanske påpekas att konsumentkreditlagen endast är tvingande till bankernas nackdel. Det är tillåtet att avtala om villkor som är mer generösa för låntagaren. I praktiken verkar dock konsumentkreditlagen ha blivit helt normbildande.
“Alla handlingar är kalkylerade risker.”
Detta förefaller mig mer en ideologisk dogm än ett empiriskt faktum. Jag kan på rak arm nämna en rad viktiga handlingar i mitt och andras liv som inte baseras på någon riskkalkyl.
Jag kan inte helt se att någon skulle ha sagt eller ens antytt att “alla handlingar är kalkylerade risker” skulle innebära att någon riskkalkyl alltid görs. Men det är å andra sidan inte heller så att avsaknad av riskkalkyl skulle implicera avsaknad av risk – även om en och annan förefaller tro det.
Hur skulle påståendet “alla handlingar är kalkylerade risker” inte implicera att riskkalkyl görs vid varje handling?
Det beror kanske på hur man definierar saker och ting, men det mesta hjärnan gör sker utanför medvetandet. När du byter fil på vägen gör din hjärna en riskbedömning, avståndsbedömning, etc. Samma sak när du går över gatan. Om du tycker att “sannolikhetskalkyl” låter bättre, så låt gå för det, men i den finanskurs jag tog fick jag lära mig att inom ekonomin är “risk” och “sannolikhet” synonyma begrepp.
Så det är inte en ideologisk dogm utan grunden för empirismen. Tänk David Hume och Karl Popper.
När man lär sig något, som att köra bil, måste man tänka medvetet på en stor mängd saker. När man väl lärt sig allt detta kan man knappt minnas vad man gör, för allt har blivit automatiskt. Mycket man kan, som sitt modersmål eller att cykla kan man inte ens lära sig medvetet.
Låt mig precisera och exemplifiera min invändning mot ditt första påstående att handlingar alltid baseras på riskkalkyler.
Jag har fattat två beslut gällande min utbildningsgång – alltså inga direkta reflexhandlingar; typiskt sett rätt tunga ekonomiska beslut – som försenade min grundexamen med två år. Sett till konjunkturtajming har den förseningen kanske kostat mig och andra skattebetalare en okej Stockholmsvilla i form av en ganska annorlunda och sämre avlönad karriär. (Och nej, jag ångrar mig inte.)
Den som tror att den viktigaste ekonomiska risken – att högkonjunkturens 1999 skulle bli lågkonjunkturens 2001 – fanns med i mina beslut femton eller ens fem år tidigare är ute och hojar på slak is. Den som postulerar att den ändå fanns där bygger på ideologi, inte empiri.
Tillåt mig att introducera mina nya hashtag: #nationalekonomellernyliberal?
Det är en skillnad mellan “en handling är en kalkylerad risk”, vilket antyder att en riskkalkyl borde göras, och “alla människor gör riskkalkyler när de borde göra det”. Ingen har hävdat det senare.
Och tro mig, ingen som läser det du skriver får intrycket att du gjort några riskkalkyler…
Ergo: Påståendet “alla handlingar är kalkylerade risker” är närmast nonsens.
#nationalekonomellernyliberal?
Per S:
“Den som tror att den viktigaste ekonomiska risken – att högkonjunkturens 1999 skulle bli lågkonjunkturens 2001 – fanns med i mina beslut femton eller ens fem år tidigare är ute och hojar på slak is. Den som postulerar att den ändå fanns där bygger på ideologi, inte empiri. ”
Jag har inte påstått att du kan förutspå framtiden. En riskanalys handlar om upp uppskattningar av framtida, okända skeenden.
En riskkalkyl behöver inte göras medvetet. Det fina med att lära sig saker är att man övergår från att mödosamt göra saker “rationellt” till att göra dem intuitivt.
Detta är inte en “ideologiska dogm”, ordet du söker är “psykologi”.
Medan jag har dig på tråden, vad är en “nyliberal”? Är någon av Popper, Hayek, Adam Smith, David Hume eller Milton Friedman exempel på nyliberaler?
Vad jag kan läsa argumenterar du för att människor som kan lära sig cykla också klarar sig utan konsumentkreditlag när de tar bostadslån. Jag menar att skillnaderna i inlärningssituationerna är enorma. Samt att du inte vill se det för att du här är ideologiskt och inte empiriskt driven.
Av dina kandidater skulle jag säga Hayek och Friedman. Bägge dock i den konsekvensmotiverade snarare än religiösa falangen.
#nationalekonomellernyliberal
Per S,
Enligt Martin Flodén ovan har konsumentkreditlagen blivit ett ankare, och ett mycket dåligt sådant. Om jag förstår honom rätt så kan därför bankerna komma undan med dåliga villkor med hänvisningen “vi följer konsumentkreditlagen”. Så, visst, jag är övertygad om att det hade varit bättre med fri kontraktsrätt och utan statlig inblandning.
Så “nyliberal” är på ett ungefär ett kalenderbegrepp utan sakinnehåll? Om du läser Hayek (född 1899, liberal sedan 1922 ungefär) så ser du ju att han i t ex “The Constitution of Liberty” försöker summera och presentera tänkande av bl a Adam Smith, Hume, Burke, Adam Ferguson, Montesquieu, Lord Acton, Tocqueville, Benjamin Constant, dvs liberaler i den “brittiska traditionen” (även om tre av dem var fransmän), till skillnad från den “franska traditionen” med encyklopedisterna i spetsen, men där han också räknar in Thomas Hobbes.
Några andra av Hayeks favoriter är medeltida spanska jurister och Bernard de Mandeville (död 1733) som han diskuterar framlänges och baklänges i Law, Legislation and Liberty.
Jag skrev “på ett ungefär ett kalenderbegrepp” för på vilket sätt skulle Poppers åsikter skilja sig från hans vän Hayeks? Jag vet bara att Hayek inte tyckte om begreppet “piece-meal social engineering” som Popper använder, därför att det för tanken till att ett samhälle är en maskin istället för ett komplext system. Men han höll med om att Popper inte använde begreppet på så sätt. Popper resonerade till exempel inte i termer om ekonomisk jämvikt eller perfekt kunskap, saker som han torde ha funnit absurda.
En lite skröplig Hayek som diskuterar sin vän (för de var vänner) Keynes:
Första stycket: Varken Martin eller jag är nöjd med konsumentkreditlagen och tycker att den borde ändras. Du anser att den ska avskaffas och hoppas eller tror att villkoren för konsumenterna då skulle bli mer transparenta och kalkylerbara. Cykelkartan gäller – inte verkligheten. Att ditt förslag inte anammas av några seriösa politiker antyder vad vi låntagare själva tror. (Vill du förstå grunderna till hur nationalekonomer tänker rekommenderas närmast godtycklig bok i modern mikro med ett kapitel om informationskostnader. Eller enklare Roberts inlägg här på Ekonomistas.)
Resten: Jaha.
Per och Erik: I likhet med Per tror jag att en konsumentkreditlag har en viktig funktion att fylla. Vi hinner, kan och orkar inte alltid fundera igenom alla implikationer som följer av de kontrakt vi ingår som konsumenter, och då är det önskvärt att lagstiftningen garanterar någon sorts rimlighet i dessa. Men just därför är det också mycket olyckligt när konsumentkreditlagen inte genererar de utfall som spontant verkar rimliga. En dåligt konstruerad lagstiftning kan vara värre än avsaknaden av lagstiftning eftersom vi riskerar att invaggas i en falsk trygghet.
Den Hippokratiska eden är ett exempel på vad som händer vid laissez-faire när det inte finns någon konsumentköplag. Ett spontant alternativ växer fram för att lugna konsumterna. Återköpsgarantier hos begagnade bilhandlare, eBay, recensioner av säljare hos eBay och Amazon är andra exempel.
När det inte finns några regleringar tvingas konsumenterna vara försiktiga, och det växer fram en mängd olika lösningar. Förutom de jag nämnt brukar det bildas konsumentorganisationer, rankningar, etc. Shanghai-universitetets årliga rankning av världens 500 bästa universitet är ett sådant exempel.
När staten däremot blandar sig i verkar det t ex här som om konsumenterna slappnar av och invaggas i falsk säkerhet.
Lex mercatoria, den internationella, helt privata handelsrätten som utvecklades på medeltiden är ett annat exempel.
Jag har läst Coases lilla samling artiklar “The Nature of the Firm” (mycket bra) samt lite “elementära böcker”. Jag kan dock inte se hur neo-klassisk ekonomi hänger ihop från ax till limpa och hur man kan resonera i termer som jämvikt, perfekt kunskap och “market failure” på en fri marknad. Mark Penningtons bok från 2011, Robust Political Economy håller jag nästan helt med (och lärde mig mycket nytt från). Den rekommenderas varmt som introduktion till hur jag resonerar.
Ditt “Jaha” översätter jag som att du aldrig läst någon bok av Hayek och inte tänker göra det heller. Synd.
Jag bläddrade i Klas Eklunds lärobok härom veckan och såg att han karakteriserar Hayek som någon som ville studera verkligheten som den är, inte som den borde vara.
Jag glömde detta:
Jag har tänkt läsa lite mer böcker med som Per S kallar det “moderna” ekonomiska perspektivet. Jag har eventuellt ett litet projekt på gång, och vi vill ju alla veta så mycket om vad vi kritiserar, eller hur? Man kan ju alltid ha fel…
Vad rekommenderar då de illustra läsarna här?
Economics av Samuelson och Nordhaus verkar vara så nära “modern” och “mainstream” man kan komma, bara jag kan hitta den second hand utan att behöva belåna huset. Är den bra?
Vad rekommenderas som en bok om “mikro”?
Annat jag borde läsa om ni finge 2-3000 sidor på er? Jag har en efter vad jag förstår mycket hög smärttröskel vad beträffar knepigt skrivna saker, så gärna tungt och bra.
I nästan alla lösningar du räknar upp ovan så krävs det statliga ingrepp för att de skall fungera. Tillexempel copyright och varumärkesskydd (hur mycket är en Harvard-examen värd om alla universitet kan kalla sig Harvard University). Se på stockholms taximarknad för hur för se hur dåligt konsumentskydd kan ge oanade effekter. Jag tror att du kan lita mer på en taxichaffiss i afghanistan än en genomsnittlig i stockholm.
Jag tycker att Martins ursprungsfråga illustrerar att det kan vara tvärtom. När staten går in och skapar en halvtaskig lösning så gör den att varken säljare eller köpare anstränger sig så mycket som de skulle göra om staten inte var inblandad. Ingen får tillräckligt incitament att verkligen ta sig an informationsproblemet.
Lex mercatoria fungerade, och om jag förstår modern internationell handelsrätt också, på så sätt den som tar en frakt lovar att vid tvist gå till en förlikningsman. Han kan därför lura kunden en gång, men han får aldrig en ny frakt av någon resten av sitt liv om han gör det.
I ditt Harvardfall så håller jag med om att bedrägeri på något sätt måste beivras.
Tar man en taxi och blir lurad kan man klaga hos polisen, till mycket stor kostnad i tid för en själv. Om det inte fanns något skydd skulle det troligen finnas en frivillig-homologering av “hederliga taxichaufförer”. Som kund skulle man titta efter denna logga. Varenda medlem av detta förbund skulle söka efter fuskare med ljus och lykta. En enda överträdelse, och förtroendet för dem riskerar försvinna, så de skulle vara otroligt motiverade, mycket mer motiverade än polis och åklagare som har hundratals andra saker att bry sig om, och vars levebröd inte hänger på att sätta dit alla som fuskar. Egentligen är det ju tvärt om. Polis och åklagares levebröd hänger på att det finns brottslingar.
“I nästan alla lösningar du räknar upp ovan så krävs det statliga ingrepp för att de skall fungera. ”
Nja, det faktum att statliga losningar har byggts upp behover inte betyda att de behovs. Paypal ar tex ett bra exempel pa privata losningar pa problem av denna typen. Det finns ocksa andra otaliga exempel pa standardiseringslosnigar som vuxits fram utan statliga krav
“Jag tror att du kan lita mer på en taxichaffiss i afghanistan än en genomsnittlig i stockholm.”
Jag har en kansla av att det finns mindre statlig kontroll over den afghanska taximarknade an over den stockholmska sa jag ar inte saker pa att detta exempel sager vad du tror att det gor.
Jag förstår att du tänker fritt Erik, men ibland får jag intryck av att du rör dig i någon dålig nationalekonomisk modell istället för i verkligheten. Testa dina resonemang i en modell där en betydande andel av aktörerna har bristande information eller felaktig information och en väsentlig andel kan inte ta optimala beslut utifrån den information de har tillgång till.
Men visst deras beslut är givetvis optimala för vi måste väl utgå från att alla aktörer är rationella eller kan du tillåta dig att erkänna att det finns ett behov av en stat som stöttar svagare aktörer?
“Som kund skulle man titta efter denna logga.” osv, osv. “Polis och åklagares levebröd hänger på att det finns brottslingar.” Jag fann det här stycket som lite roligt. 😉
JNS,
Du verkar helt missförstå mig. I min modell av verkligheten har ALLA bristande information. Informationen i samhället är spridd hos alla medborgare. En del av denna information vet de som har den inte ens om att de har, förrän de behöver använda den. Hur människor prioriterar kan man inte heller veta förrän i det ögonblick de ställs i en valsituation.
Jag tror det är delvis därför så många utanför den akademiska världen har ett sk “österrikiskt” perspektiv. Det finns bara partiell kunskap, och vi trevar oss alla fram. Att ens diskutera i termer som Pareto-optimalitet och att tala om “market failure” är inte hjälpsamt. Det finns otroligt få fall av “perfekta marknader” i verkligheten, marknaden för vete kan vara en.
Hayek diskuterade detta i sitt berömda pek från 1945, The Use of Knowledge in Society:
http://www.econlib.org/library/Essays/hykKnw1.html
Eller som här på sid 12 i vol. 1 av Law, Legislation and Liberty från 1973:
There exists therefore a great temptation, as a first approximation, to begin with the assumption that we know everything needed for full explanation or control. This provisional assumption is often treated as something of little consequence which can later be dropped without much effect on the conclusions. Yet this necessary ignorance of most of the particulars which enter the order of the Great Society is the source of the central problem of all social order and the false assumption by which it is provisionally put aside is mostly never explicitly abandoned but merely conveniently forgotten. The argument then proceeds as if ignorance did not matter.
The Great Society har inte med LB Johnson att göra utan är Adam Smiths namn på det fria, självorganiserade samhället, det Popper kallade The Open Society och Hayek The Extended Order.
För dem som inte läst Thomas Sowells magnum opus, Knowledge and Decisions från 1980, så har han ett underbart stycke om kunskap på sid 4:
Physicists have determined that even the most solid and heavy mass of matter we see is mostly empty space. But at the submicroscopic level, specks of matter scattered through a vast emptiness have such incredible density and weight, and are linked to one another by such powerful forces, that together they produce all the properties of concrete, cast iron and solid rock. In much the same way, specks of knowledge are scattered through a vast emptiness of ignorance, and everything depends upon how solid the individual specks of knowledge are, and on how powerfully linked and coordinated they are with one another.
Erik – Problemet är att taxiexemplet inte är hypotetiskt; det är så taximarknaden fungerar. Och visst, de hederliga bolagen, som taxi stockholm etc, gör att för att göra din logga tydlig. Bedragarna tar exakt samma logga (det är svårt att få ensamrätt på “taxi” och “stockholm”), men med kursiv stil, och begår inget brott. Signaler fungerar endast om dessa är i begränsat utbud. Copyrights etc är ett sätt att begränsa utbudet och göra signaler värdefulla.
Emil – Så du tror inte att paypal har lyckats varumärkesskydda sin verksamhet? Vad anbelangar taxisituationen i Afghanistan så verkar vi båda vara dåligt insatta. Men min poäng är att Sverige förmodligen är det enda landet i väst där du riskerar att bli totalblåst om du försöker fånga en taxi på gatan. Man får nog i alla fall ta sig till östeuropa för att möta en liknande situation.
Pontus,
Allt är relativt. Jag vet inte hur illa det är i fjollträsk, men jag kommer ihåg hur det var i Uppsala före och efter avregleringen.
När man kom från Sollefteå med tåget kring 9 på kvällen och stod tillsammans med 10 andra och väntade på taxi i -18°C var det inte roligt. Tre bilar kom, hämtade tre personer. Samma bilar kom tillbaka 15-20 minuter senare. Hämtade tre personer till, etc, etc. Den gången det var så kallt gick jag till Flogsta, 40 minuters promenad, hellre än att stå stilla i kylan.
I Paris finns det hyfsat med taxi. 19 av 20 vägrar ta kort. Det finns dock färre taxibilar än på 1920-talet. Varje taxi har en mätare som syns utifrån så att föraren inte arbetar mer än (jag tror) 40 eller 50 timmar i veckan. Annars stoppar polisen dem. En taxi från t ex Grenoble till Lyon (jag missade flygbussen) har inte rätt att ta upp passagerare på tillbakavägen. Den måste gå tom tillbaka, annars blir det dryga böter av polisen. Det räknas som att stjäla någons arbete. (Man får inte heller ha två jobb i Frankrike.)
Eftersom antalet licenser är begränsade finns det en marknad för dem. En licens i Paris kostade sist jag tittade 200 000 euro. I Rennes kostar den 150 000. I Dinan, närmaste stad till min byhåla, med ca 25 000 invånare med kranskommunerna är det nästan hopplöst att få en taxi att komma kl 10 på kvällen. Man får ringa 5-6 nummer och hoppas att man kan övertyga någon att lämna TV-soffan. De kör annars mest kommunalt på dagtid.
Jag vet inte vad din poäng är. Den svenska taximarknaden är ju redan avreglerad, så att du har svårt att få en taxi i Dinan handlar endast om att det inte är särskilt lukrativt att erbjuda tjänster vid den tiden på kvällen. Jag har visserligen aldrig varit i Dinan, men jag misstänker att du kommer ha svårt att hitta en concept-store från Armani eller liknande där också. Men det beror ju knappast på regleringar.
Då jag själv har bott i Paris (förra året), så kan jag inte påstå att taxi parisienne fungerar dåligt. Det finns förstås en hel del att önska, och fransmännen är fenomenabla på diverse fånerier som 35-timmarsvecka. Men det är inte särskilt dyrt, och jag hade aldrig problem att hitta en taxi när jag behövde. Men så är Paris också lite större än Dinan.
Pontus,
poängen, som vi som kommer ihåg vet, är att den svenska taximarknaden var rent fördjävlig innan avregleringen. Det var mycket dyrt, förarna var ofta oförskämda och taxiköerna var som att stå på systemet en fredagkväll.
I Frankrike är det säkert 30% dyrare att ta en taxi än det borde vara. Kunderna måste ju betala av delar av, eller åtminstone räntan, på de 200 000 euro en licens kostar. Sedan måste de betala för alla bilar som går tomma eftersom de inte får ta upp passagerare utanför sina områden. Och sedan finns det knappt någon taxi på kvällar i små städer. Om du läser om vad jag skrev, finns det ganska gott om taxi i Paris dock.
Vad än avregleringen orsakat i Sverige är det mycket bättre än det var förut.
Ok, så nu, efter avregleringen, är det inga problem att få tag på en taxi i Dinan efter klockan 22? Då du skriver i presens är det svårt att förstå att du talar om hur det var i dåtid, innan avregleringen.
Jag tar det långsamt:
Sedan avregleringen av taxinäringen är det inget problem att få tag på en taxi i Stockholm eller Uppsala.
Dirigistern Sarkozy backade om avreglering 2007 redan innan förslaget presenterats. Så det är fortfarande hart när omöjligt att få tag på en taxi på kvällen i Dinan.
Dinan ligger i Frankrike, i Bretagne.
Nicolas Sarkozy är president i Frankrike.
Stockholm och Uppsala ligger i Sverige. I Sverige är taxinäringen avreglerad sedan den 1 juli 1990.
Haha, jag trodde Dinan var en byhåla någonstans i Sverige (kodord som just “byhåla” och “kranskommun” känns onekligen svenskt).
Men jag har nog aldrig uttryckt någon omedvetenhet om vem Sarkozy är. Så varför förtydligandet? Jag kan bara misstänka i syfte att förlöjliga mig. Effektfullt, kanske, men inte särskilt finessrikt.
Jag ägnar en tacksam tanke till Agda Aldén, min lärare som i tvåan och trean som för mycket länge sedan lärde oss 8-9-åringar Sveriges alla städer.
Det finns ju dock andra marknader som kompenserar för sådana här inlåsningseffekter. Försäkringsmarknader, alltså. Jag har för mig att vissa låneinstitut själva erbjuder sådana försäkringar (dvs. att den ena halvan av lånet helt enkelt skrivs av vid dödsfall).
Bra Martin! Starkt medhåll. Uppenbart att bankerna utnyttjar kundernas tendens att underskatta denna form av idoisynkratisk risk, alternativt inte läsa finstilta detaljer.
Vill också påpeka att Erik är ute och cyklar i sitt första inlägg (vilket Martin alltför subtilt antyder i sitt svar): Det finns ingen reglering som hindrar att det rimliga kontrakt som Martin föreslår skrivs, alltså inget ‘government induced market failure’.
Va?? Trodde i min enfald att ränteskillnadsersättningen beräknades från bankens faktiska kostnader för att lösa lånet, vilket förstås är helt OK, iaf enl. mig. Om den bundna räntan (för nya lån..) sjunker uppstår det ju en sån kostnad, och så är det förstås också skäligt att ta ut en avgift för själva hanteringen.
Men går det till som det beskrivs här är det ju rena ockret.
En annan sak som iaf jag funderar på är såna här lån ju har en lite optionsliknande karaktär från bankens synvinkel, med den bundna räntenivån som lösenkurs. För marknadsräntan kan ju faktiskt öka också, och då gör ju banken en VINST på alla som löser in i förtid. Dumt om man har ett val, men som sagt, så är ju inte alltid livet. Undrar hur mycket bankerna tjänar på det per år i genomsnitt f.n.? Om vi konsumenter iaf bjuder på det kan man tycka att de iaf kan avstå från de ockerfasonerna som beskrivs i bloggposten.
Ska väl kanske också säga HEJ. Jag är ny här.
Nordea hänvisar till den här sidan för uträkning av vad det kostar att lösa ett bolån. Deras listade ränta på 8 år är idag 4,90 procent (vilket väl i och för sig är högre än vad en normal kund får betala). Enligt räknesnurran kostar det 173.000 kr att lösa ett lån på en miljon kronor. Detta är alltså vid en helt oförändrad räntenivå.
Om detta är orimligt eller ej kan förstås diskuteras — banken kan ju hävda att den har gjort en vinst på 173.000 kr när lånet tecknades, och att de har rätt till denna vinst. Min tolkning av lagens intention, åtminstone enligt de föreslagna EU-direktiven, är dock att banken inte har rätt att göra anspråk på en sådan framtida vinst när kunden vill lösa in lånet. Dessutom skulle en sådan argumentation inte vara förenlig med bankernas uttalanden om allt högre upplåningskostnader — de menar ju att deras egen upplåningsränta nu ligger klart högre än den jämförelseränta som används vid beräkningen av ränteskillnadsersättningen.
Om det är så på utlåning, varför är det inte på samma sätt för inlåning? Jag borde enligt samma resonemang ha rätt till ränteskillnadsersättning för mitt bankkonto med bunden spartid om jag tar ut pengar från det i förtid.
För att det ska bli samma är det BANKEN som måste bestämma sig för att de inte längre vill fullfölja kontraktet, och att DE lämnar tillbaka pengarna. I ett sådant fall har du nog faktiskt rätt till ersättning (borde iaf gå att stämma dem och få rätt). Förutsatt förstås att de inte har gått i KK och att du bara är en av de andra fordringsägarna. Om Insättningsgarantin gäller för kontot GISSAR jag att den INTE ger någon ränteskillnad..
I dagens SvD visar de förresten på de enorma skillnaderna mellan bankernas sparräntor. SBAB är klart bäst i deras jämförelse.
Jo, det har du såklart rätt i att banken måste avsluta kontraktet för att det ska vara samma sak. Det var åtminstone tänkt att vara skrivet med en gnutta ironi. 🙂 I samma härad, denna gång utan ironi: Vilka rättigheter har en bank att begära att en låntagare ska betala tillbaka sitt lån i förtid (tex om banken går i KK)?
Vad tycker ni om den skattehöjning som kom idag angående ISK/KF?