Urban Bäckström och Svenskt näringsliv hävdade nyligen att det inte har skapats några nya privata jobb (netto) i Sverige de senaste 60 åren. Detta kan knappast vara korrekt.
Enligt SCBs Arbetskraftsundersökning (AKU) var 4,5 miljoner personer sysselsatta 2009, och av dessa var drygt 1,3 miljoner sysselsatta i offentlig sektor. De sysselsatta i privat sektor uppgick alltså till knappt 3,2 miljoner.
Enligt Statistisk årsbok 1955 var 3,1 miljoner personer förvärvsarbetande 1950. Det framgår inte tydligt hur många som arbetade i offentlig sektor, men 340 000 personer arbetade inom “offentlig förvaltning m. m.”. Det verkar alltså finnas minst 400 000 fler sysselsatta i privat sektor idag än för 60 år sedan.
Sedan kan man förstås undra varför denna sifferexercis är intressant. Det är väl dokumenterat i arbetsmarknadslitteraturen (t ex här) att det skapas och förstörs väldigt många jobb brutto även om nettotalen är små. Nettotalen säger alltså knappast något om svenska företags förmåga att skapa nya jobb.
Ekonomistas 
Martin: Jag tror att Bäckström baserar sin utsaga på de beräkningar som redovisas i denna Ekonomisk Debatt-artikel. Finner du inte de beräkningarna trovärdiga?
Niclas har alldeles rätt. Just denna artikel är källan. Siffrorna ligger även på ekonomifakta.se
Jag finner det, uppenbarligen till skillnad mot Martin, att det är synnerligen intressant att näringslivet idag har lika många sysselsatta som var fallet för 60 år sedan. Inga nya jobb, netto. Den svenska “jobbmaskinen” som under de 100 åren dessförinnan ökat sysselsättningen i takt med befolkningstillväxten slutade plötsligt fungera. Om denna utveckling ska ändras framöver krävs nog en hel del reformer som ökar viljan att anställa, liksom viljan att ta anställning. I valrörelsetider är detta, som jag ser det, en viktig utgångspunkt för debatten.
Genom att jämföra med 1955 framträder kanske en lite dyster bild i detta avseende. Men det framgår ju av diagrammet i den refererade artikeln att det sedan 1993 skett en anmärkningsvärd ökning i antalet privata jobb (drygt 500 000). Den utvecklingen är väl egentligen mer intressant än vad som hänt sedan 1955?
Skillnaden beror på att AKU-siffrorna (Martin Flodén) inkluderar anställda i statliga och kommunala aktiebolag (+ statliga verk) i privat sektor. Allt detta framgår mycket tydligt i Dan Johanssons artkel i Ekonomisk Debatt.
Detta är hela poängen med hans noggranna analys – man kan inte använda AKUs siffror rakt av.
Och självklart är det netto siffrorna som är det intressanta. Sveriges stora utmaning de kommande åren är att lyckas bejaka de förändringar som behövs för att skapa fler jobb i växande privata företag.
Faktum är ju att Sverige behöver ett mycket stort antal nya privat jobb (netto) inom bara några år för att bryta utanförskapet. Även Flodéns felaktiga siffror visar ju att Sverige inte klarat detta på ens 60 år, trots befolkningsökningen.
/Nils Karlson, Ratio
Nils, jag förstår inte ditt argument om att det “självklart” är “netto siffrorna”[sic!] som är intressanta. Du antyder att nettotillväxten i antalet jobb är kausalt korrelerat med förmågan att skapa nya jobb, men det är ju just precis det som *bruttosiffran* säger något om. Om sedan lika många jobb försvinner netto i t.ex. föråldrade industrigrenar eller en nedskuren offentlig sektor så förstår jag faktiskt inte varför ett noll-netto i antalet arbetstillfällen skulle vara en bra värdemätare på någonting öht.
Apropå “utanförskapet” är det däremot intressant att just de som uppfann detta begrepp en gång i tiden hittills mest föreslagit åtgärder som skulle/kommer att bidra till a) skapandet av ett lågproduktivt låglönesegment av arbetsmarknaden och b) en större skiktning mellan säkra och osäkra anställningsformer. Det är svårt att se varför detta skulle leda till en starkare/bättre/mer stabil ekonomisk utveckling (dock skulle det såklart försvaga fackföreningarna och minska den sociala rörligheten, vilket skulle förändra arbetsmarknadens funktionssätt i grunden, men det torde vara en politisk-ideologisk fråga och inte ekonomisk, eller?).
Jag førstår inte varför man skall exkludera statliga aktiebolag som Vattenfall ur privat sektor. Sjælvklart är det vettigt at göra om man per se är intresserad av själva ægarførhållandet (vilket ju är mer av en ideologisk fråga). Om man tittar ur ett makroekonomiskt perspektiv är ju snarare det intressanta hur många som får sin løn från skattekronor och hur många som får sin løn från ett føretags intækter. Och anstællda på Vattenfall får ju sjælvklart sin løn från Vattenfalls intækter. Att sæga att det krævs mer anstællda i privata føretag blir dærmed en ideologisk ståndpunkt men knappast særskilt relevant ur ett makroekonomiskt perspektiv.
Jag borde kanske ha lagt ner lite mer energi på att hitta den underlagsrapport Bäckström hade använt — jag letade faktiskt en del men hittade ingen.
Både av Bäckströms anförande och av artikeln i ED (figur 2) framgår dock att antalet anställda i offentlig sektor har ökat med (knappt) 1 miljon personer sedan 1950. Det är vad jag räknade med i mitt inlägg. Enligt SCBs statistik har totalt antal sysselsatta i ekonomin ökat med 1,4 miljoner personer sedan 1950.
Jag har inga egentliga invändningar mot artikeln i ED, men det är något som inte går ihop.
Jag tycker för övrigt fortfarande att diskussionen är lite märklig. Det är självklart att en expansion av den offentliga sektorn med en miljon personer medför att sysselsättning i privat sektor trängs undan. Att antyda att detta beror på näringslivets oförmåga att skapa jobb verkar långsökt. Däremot är det viktigt att diskutera t ex hur stor offentlig sektor vi vill ha.
Det är riktigt att andelen privatanställda minskat kraftigt så som Johansson och Bäckström påpekar. Framför allt har den privata skogs- och jordbruksverksamheten gått tillbaka kraftigt, samtidigt som den moderna välfärdsstaten byggts upp inom ramen för den offentliga sektorn. Varför detta behöver vara ett problem är svårt att förstå. Tror Svenskt Näringsliv att fler anställda inom jordbrukssektorn skall lösa framtidens sysselsättningsproblem?
Martin Flodén
Är det någon som antytt att näringslivet är oförmöget att skapa jobb? Är det inte det att politiskt dikterade arbeten i offentlig tjänst har attraherat den arbetskraftsreserv som annars skulle gått till näringslivet? Inte skulle de i offenlig anställning varit arbetslösa om deras arbetsuppgifter inte funnits. Lönevillkor och arbetsuppgifter har tydligen varit tillräckligt attraktiva. Frågan är bara om samhället har råd med deras tjänster.
Jag kan inte tolka det som skrivs/sägs av Svenskt näringsliv på annat sätt. Läs t ex inledningen på Bäckströms anförande, eller hans kommentar tidigare i tråden: “Den svenska ”jobbmaskinen” som under de 100 åren dessförinnan ökat sysselsättningen i takt med befolkningstillväxten slutade plötsligt fungera.”
Uppenbarligen balanseras utvecklingen av en kraftig produktivitetsökning. Är man bara intresserad av antalet jobb så får vi hitta på sätt att försämra vår produktivitet (tex minska antalet arbetade timmar)
Det är ju ett sätt att se saken. Att vi får nog konstatera att en satsning på högproduktiva arbeten kanske inte ger en särskilt stor arbetslöshetsninskning – nya jobb vägs upp med rationaliseringar.
Satsar vi på högproduktiva, kvalificerade arbeten får vi istället hitta ett sätt att fördela produktivitetsvinsterna på ett sätt så att vi inte skapar ett samhälle där de som rationaliserats bort får del av produktivitetsvinsterna och kan bidra konstruktivt till samhället, istället för att hamna i ett “utanförskap”. Kan ni tänka er var och hur dessa människor skulle kunna göra nytta? Nytta på ett sätt som långsiktigt bidrar till att uppehålla/öka produktiviteten?
Den offentliga sektorns storlek begränsar inte den privata sektorn så länge det finns överskott på kvalificerad arbetskraft.
Skrev lite fel.
“på ett sätt så att vi inte skapar ett samhälle” skulle varit “så att vi skapar ett samhälle”
Det “välfärdskramarna” vill uppnå är att fler “jobb” skall skapas i offentlig sektor som är betalat av oss i privat sektor. Att anställa 1 miljon människor i offentlig sektor under drygt 50 år förklarar hela skattetillväxten. Detta är Sveriges och Europas problem i ett nötskal, skär och skär i offentlig verksamhet så att privat verksamhet kan skapa ny välfärd.
Mycket märklig diskussion. Arbetslöshet är ett viktigt problem, men det löses ju inte genom att inbilla sig att jobb “skapas” vare sig i offentlig eller privat sektor.
För övrigt är det väl inte ett dugg konstigt att antalet anställda i offentlig sektor ökat i och med att denna andel av den totala ekonomin ökat sedan 50-talet, i sin tur till följd av ett stort antal demokratiska fattade beslut.
Tar man inte hänsyn till att gruvisarna på LKAB betalas av stålköpande kineser medan jag och mina kollegor på friskolan betalas av gruvisarnas kommunalskatt så blir det lite knasigt, oavsett att staten äger LKAB och jag med kollegor äger vår skola.
Jag är en av författarna till den studie som Urban Bäckström har använt som grund för sin analys och som Martin Flodén kommenterat i tidigare blogginlägg. Utvecklingen av den offentliga och privata nettosysselsättningen har tidigare studerats av Lindbeck (1997) och Davidsson och Henrekson (2002) för att bland annat diskutera frågor om arbetslöshet, offentliga sektorns finansiering, den demografiska utvecklingen och strukturomvandling. Dessa analyser – baserade på arbetskraftsundersökningarna (AKU) – har visat en svag positiv, eller negativ, utveckling av privat sysselsättning och att hela sysselsättningsökningen sedan 1950 skett genom en expansion av den offentliga sektorn. Om detta har det rått konsensus.
Tillsammans med Carl Magnus Bjuggren utgick jag från tidigare studier och uppdaterade deras tidserier så att de sträckte sig fram till och med 2005. I samband med detta specialbeställde vi ett omfattande datamaterial från Statistiska centralbyrån för att kunna ta hänsyn till att samtliga aktiebolag i AKU räknas till privat sektor, även om de ägs av stat, kommun eller landsting. En förändring av den privata och offentliga sysselsättningen påverkas därför till exempel av om en kommun bolagiserar sin verksamhet, det vill säga väljer att bedriva sin verksamhet i ett aktiebolag ägt av kommunen (vid privatisering övertar en privat ägare verksamheten). Bolagisering ökar således den privata och minskar den offentliga sysselsättningen enligt AKU-statistiken, utan att något annat hänt än att kommunen väljer att bedriva samma verksamhet i aktiebolagsform. Vår analys visar att den privata sysselsättningen ökat något mellan 1950 och 2005 när analysen baseras på AKU, men att den i princip varit oförändrad när hänsyn tas till bolagiseringar (Bjuggren och Johansson, 2009).
I sitt blogginlägg ställer Martin Flodén den relevanta frågan om varför denna sifferexercis är intressant. Exercisen har inget egenvärde utan den blir intressant när den relateras till den ekonomiska utvecklingen och ekonomisk-politiska debatten, till exempel svensk ekonomis oförmåga att skapa full sysselsättning – den i dag enligt många kanske viktigaste ekonomisk-politiska frågan. Den tidigare ökningen av sysselsättningen skedde genom en omfattande skattefinansierad utbyggnad av den offentliga sektorn som på ett par decennier förändrade Sverige från ett lågskatteland till landet med världens högsta skatter (Rodriguez, 1980, 1981). Det höga skattetrycket gör att denna politik inte går att upprepa. En minskad arbetslöshet måste därför ske genom en nettoökning av den privata sysselsättningen.
Oavsett hur beräkningarna av utvecklingen av privat och offentlig sysselsättning görs (vilket startår och slutår som väljs, tidsperiod, överslagsberäkningar, beräkningar baserade på AKU-statistik eller statistik som gör det möjligt att ta hänsyn till bolagiseringar) visar analysen att svensk ekonomi står inför en svår utmaning: att skapa privat sysselsättning i en omfattning och takt som den inte förmått göra det senaste halvseklet. Förmodligen är det också svårare än tidigare att generera storskalig sysselsättningstillväxt till följd av den förändrade sammansättningen av arbetskraften.
Sysselsättningsnivån bestäms av utbud och efterfrågan på arbetskraft. Den nuvarande regeringens politik har varit inriktad på att förbättra incitamenten för den enskilde individen att ta ett arbete, vilka kraftigt förbättrats. Det är i dag orimligt att hävda att vi har ett sysselsättningsproblem därför att stora grupper av individer inte tar erbjudna jobb. Efterfrågan på arbetskraft måste således öka för att förbättra sysselsättningen. Förenklat kan man säga att det behövs fler arbetsgivare – och fler arbetsgivare som anställer. Vilka krav ställer detta på den ekonomiska politiken och hur ska den ekonomiska politiken utformas för att det ska ske? Om detta bör den fortsatta debatten först och främst handla.
Dan Johansson
Referenser
Bjuggren, Carl Magnus och Johansson, Dan (2009), “Privat och offentlig sysselsättning i Sverige 1950-2005”, Ekonomisk Debatt 37(1): 41–53.
Davidsson, Per och Henrekson, Magnus (2002), ”Determinants of the Prevalence of Start-ups and High-Growth Firms”, Small Business Economics 19(2): 81–104.
Lindbeck, A (1997), ”The Swedish Experiment”, Journal of Economic Literature 35, s 1273–1319.
Rodriguez, Enrique (1980). Offentlig inkomstexpansion: En analys bakom de offentliga inkomsternas utveckling i Sverige under 1900-talet, doktorsavhandling i ekonomisk historia, ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, Lund: CWK Gleerup.
Rodriguez, Enrique (1981). Den svenska skattehistorien, Lund: Liber Läromedel.
Om hela ökningen av icke skattefinansierade arbetstillfällen kommer från kommunala bolagiseringar får man väl låta kommunen starta nya företag som kan bolagiseras när de blir självförsörjande. Eftersom det privata näringslivet inte verkar vara kapabelt i Sverige.
@Dan: Tack för förtydligandet. Som jag skrev ovan verkar dock detta med skillnaden mellan offentlig sektor (enligt SCBs klassificering) och offentlig kontroll (enligt er klassificering) inte vara orsaken till att vi får olika siffror.
Olikheten verkar istället bero på att det finns olika uppgifter om den totala sysselsättningen (offentlig + privat) 1950. De siffror jag använde kom från Statistisk årsbok som i sin tur bygger på folk- och bostadsräkningen. Den är förstås inte helt jämförbar med AKU (som jag tror startade 1960).
Jag håller med om problemformuleringen i ditt sista stycke, men jag tycker som sagt inte att denna följer av de historiska trenderna för sysselsättningen i olika sektorer. En bättre motivering är att vi har hög arbetslöshet och ett högt “utanförskap”, särskilt i vissa befolkningsgrupper.
Martin, huvudskälet till att siffrorna inte stämmer är att det inte går att jämföra sysselsättningen ”rakt av” mellan 1950 och idag på grund av att statistiken inte är direkt jämförbar – vilket du också påpekar – då definitioner och mätmetoder ändrats över tiden. Perioden mellan 1950 och 1960 är extra problematisk varför tidigare studier av den offentliga och privata sysselsättningens förändring mellan 1950 och 1960 inte bygger på den officiella statistiken utan på korrigeringar och kompletteringar av denna, genomförda av Gunnarson och Lindh (1997). Vi har inga synpunkter på dessa korrigeringar och kompletteringar utan har utgått från tidigare analyser och uppdaterat och vidareutvecklat dem. Enligt dessa uppgick det totala antalet privat anställda, vilket är den huvudsakliga fokusen i vår analys, till cirka 2,3 miljoner år 1950. Enlig AKU uppgick antalet privat anställda till cirka 2,5 miljoner år 2005. Ökningen motsvarar cirka 200 000 anställda, vilket är i paritet med vad vi finner i vår Ekonomisk Debatt-artikel. Korrigerar vi för att anställda i aktiebolag ägda av stat, landsting och kommun räknas till privat sektor i AKU, finner vi en svag ökning mellan 1950 och 2005. Studerar vi istället antalet privat sysselsatta, definierat som antalet privat anställda plus antalet egenföretagare, och gör motsvarande korrigeringar för anställda i aktiebolag ägda av stat, landsting och kommun finner vi en svag minskning av den privata sysselsättningen för samma period. Vår slutsats är därför att ökningen av det totala antalet anställda/sysselsatta mellan 1950 och 2005 i princip helt förklaras av den offentliga sektorns expansion, vilken är samma slutsats som dragits av andra studier för tidigare tidsperioder. Vår analys omfattar inte utvecklingen efter 2005. Om denna utveckling diskuteras skall hänsyn tas till att definitionen av sysselsättning år 2007 ändrades till att omfatta personer i åldern 15-74 från att tidigare ha omfattat personer i åldern 16-64. År 2009 motsvarar denna förändring en ökning av antalet anställda med cirka 42 000 och av antalet sysselsatta med cirka 95 000 personer.
Carl Magnus Bjuggren och Dan Johansson
Referenser
Gunnarsson, Gudmundur och Thomas Lindh (1997), ”Swedish Employment in the 1950s – Filling the Lacuna”, Working Paper 1997:13. Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.
Dan: Jag använde åldersgruppen 15-74 år eftersom denna verkade mest jämförbar med data från 1950. De uppgifter jag angav från Statistisk årsbok för 1950 avsåg samtliga åldrar. Lindh och Gunnarsson verkar ju göra beräkningar för 1950 som ska efterlikna redovisningen i nationalräkenskaperna, och dessa avser väl också hela befolkningen (eller åtminstone 15-74 år, kanske t o m med viss dubbelräkning av personer med flera jobb innan NR fick tillgång till AKU). Möjligen missförstår jag något, men din kommentar antyder att ni använder data för åldrarna 16-64 år, vilket låter lite märkligt.
Jag har tyckt att Lindbecks (1997) samt Davidsson och Henreksons (2002) tidigare påståenden har låtit rimliga. Men den privata sysselsättningen har ökat kraftigt sedan dess. Jag har som sagt 2009 som slutpunkt — sedan 2005 har den privata sysselsättningen ökat med minst 100.000 personer, och ökningen har varit betydligt större sedan mitten av 1990-talet.
Martin,
Om du anser Lindbecks och Davidssons och Henreksons beräkningar rimliga kan du enkelt kontrollera Carl Magnus och min uppdatering. Vi har utgått från Lindbecks (1997) och Davidsson och Henreksons (2002) uppgifter, vilka baserar sin analys på Gunnarsson och Lindh (1997), och uppdaterat deras data genom att använda enkelt tillgänglig statistik från AKU. Vi fann då en ökning av antalet privat anställda med något under 200 000 personer för perioden 1950 och 2005, vilket vi anger i vår Ekonomisk Debatt-artikel och i tidigare blogginlägg.
Utgångspunkten för vår Ekonomisk Debatt-artikel var att den tidigare analysen kunde preciseras genom att ta hänsyn till att anställda i aktiebolag ägda av stat, landsting och kommun hänfördes till privat sektor. När vi justerade för detta fann vi att den privata sysselsättningen i princip varit oförändrad mellan 1950 och 2005. Som framgår av vår analys fann vi också en ökning av antalet privat anställda sedan 1990-talskrisen. Justeringen baserades på specialbeställd statistik från SCB – vilken går att köpa från SCB – och krävde ett omfattande arbete. Vår artikel baserades på senast tillgängliga statistik när vi skrev den, varför vi inte kommenterade utvecklingen mellan 2005 och 2009.
Om du finner några brister i tidigare forskning, vår uppdatering och/eller vår justering föreslår jag att du gör som andra forskare som hittat brister i artiklar publicerade av andra forskare, nämligen att du skriver en artikel/not till berörd tidskrift där du redogör för dessa brister samt korrigerar dem.
Med vänlig hälsning,
Dan
Dan: Kommentaren om 16-64 år syftade mer på din tidigare kommentar än på er ED-artikel där inget verkar sägas om vilka åldrar som avses.
Hursomhelst var inte min avsikt med det här inlägget att det skulle handla om er ED-artikel utan om Urban Bäckströms påstående att “inga jobb netto har kommit till i privat sektor sedan 1950”. Vi verkar trots allt vara överens om att det har skapats jobb i privat sektor sedan 1950 fram till nuläget.
Nymnchen,
Dan skriver att “Den tidigare ökningen av sysselsättningen skedde genom en omfattande skattefinansierad utbyggnad av den offentliga sektorn”
Hur far du detta till att statliga bolag skapar “icke skattefinansierade arbetstillfällen”?
Dessutom staller jag mig lite fragande till hur minskade arbetstimmar kan forsamra produktiviteten? Produktivitet ar just kvantitet per tidsenhet, och darfor inte relaterat till “mangden timmar” nagon arbetar.
Martin, hela den här bloggdiskussionen har initierats av att du har gjort ett nybörjarfel och jämfört sysselsättningen ”rakt av” mellan 1950 och idag, vilket inte går att göra på grund av att definitioner och mätmetoder ändrats över tiden. Trots detta har Carl Magnus och jag lagt ned ett omfattande arbete på att kontrollera våra resultat och på att seriöst besvara dina invändningar. Dina invändningar har visat sig sakna substans och vi vidhåller vår tidigare slutsats att det i princip inte skapats några privata nettojobb mellan 1950 och 2005. Jag anser det meningslöst att fortsätta vår bloggdiskussion. Om du tror att du har några hållbara invändningar mot vårt, eller tidigare arbeten, föreslår jag att du gör som andra forskare och skriver en klargörande artikel om detta. Till dess anser jag denna diskussion avslutad.
Med vänlig hälsning,
Dan