Det fattas inte många beslut om hur Greklands skuldkris ska hanteras. Däremot produceras det en mängd förslag på lösningar. Låt mig kommentera tre förslag från förra veckan, av The Economist, Jeffrey Sachs samt Willem Buiter.
The Economist förespråkar att den grekiska skulden skrivs ner kraftigt men att Grekland ändå ska stanna i eurosamarbetet. ECB måste sedan träda in för att backa upp dels övriga länders statsskuld dels den bankakut som måste inrättas för att ta hand om de banker som inte klarar en grekisk skuldnedskrivning.
Willem Buiter och en kollega landar i en liknande slutsats efter att först ha analyserat flera olika handlingsalternativ. I Financial Times verkar Jeffrey Sachs förespråka en ännu tydligare bail out av Grekland och dess banker, även denna gång med uppbackning av ECB.
I ett tidigare inlägg (ECB måste visa vägen ut!) föreslog även jag att den grekiska skulden ska skrivas ner kraftigt samt att ECB ska backa upp en garanti för statsskulder och en europeisk bankakut. Men till skillnad från de tre förslagen ovan försökte jag även belysa kopplingen mellan kortsiktig krishantering och långsiktiga moral hazard-problem.
För det första menade jag att Grekland bör tvingas lämna eurosamarbetet. Detta dels för att det förmodligen gynnar grekerna på lite sikt, men främst för att visa att det finns gränser för hur statsfinanserna får hanteras inom valutaunionen. Ett grekiskt utträde skulle medföra stora problem i Grekland under en övergånsperiod, och andra länder bör på olika sätt hjälpa Grekland under denna period. Även på de finansiella marknaderna i hela Europa skulle dramatiken bli stor. I samband med utträdet måste därför omfattande stödåtgärder presenteras. Dessa ska inkludera ett garantiprogram för kvarvarande statsskulder och en europeisk bankakut, i bägge fallen med obegränsad uppbackning från ECB.
Dessutom menar jag att statsskulder inte ska garanteras rakt av. De spekulanter (tyska och franska banker? svenska pensionsfonder?) som har köpt billiga italienska och portugisiska statsobligationer skulle gynnas mycket kraftigt om ECB ställde ut en fullständig garanti för återbetalningen av dessa. På något sätt bör man se till att de som spekulerat i denna utveckling inte gynnas allt för mycket. En lösning kan vara att skriva ner värdet på skulden även för vissa länder som stannar i eurosamarbetet, och vars återstående skuld sedan får en garanti.
Vidare bör länderna även tvingas betala någon sorts avgift för att få ECB-garantin. På så sätt upprätthålls vissa incitament för länderna att få ner skulden och underskotten.
The Economists förslag skulle nog medföra en gynnsam utveckling för de flesta länderna på kort och medellång sikt, men förslaget skapar alltså en del långsiktiga problem som måste hanteras.
Ekonomistas 
När man hör om alla dessa 1000-tals miljarder som är upplånade och borta, så börjar man ju undra varifrån alla dessa pengar kommer. Medelsvensson, inklusive mig själv, har väl normalt bara fyrsiffriga pengar på bankkontot, och dessutom lån på bostaden. Så var kommer detta överutbud av pengar ifrån, som är så ymnigt att det förmåra bygga upp dessa enorma skulder? Min personliga, och lekmannamässiga, slutsats är att huvuddelen kommer från medborgarnas tvångssparande, d v s statligt och genom anställningsavtal reglerade pensionssparande. Själv skulle jag hellre vilja använda större delen av detta sparande på att amortera mina bostadslån, men det går inte. Om man drar av 1000-tals kronor från lönen varje månad från alla som är anstälda, så blir det tillsammans ganska mycket pengar, som måste ta vägen någonstans. Om flödet är för stort för att sväljas av nyemissioner till börsen, då finns det väl bara två vägar kvar: Bostadsobligationer och s t a t s o b l i g a t i o n e r..
Utan att på något sätt ursäkta de länder och banker som medverkat i detta, på gränsen till svindleri, kanske man skulle börja fundera över om vår tids omfattande tvångssparande leder till att ett överutbud av pengar som inte kan sugas upp av investeringar därför istället, på underliga vägar, måste konsumeras någonstans, t ex i Grekland, Spanien och Italien.
Om detta skulle vara en del av förklaringen, så skulle jag inte bli förvånad om en del av lösningen i slutändan kommer att bli att alla vi som tvångsparat bara kommer att få tillbaka en del av de pengar vi betalat in. Resten, det som vi inte får tillbaka, är redan konsumerat någonstans och finns inte längre. Sparandet har skett över våra huvuden, hur ska vi kunna ha någon koll återbetalningen?
När ska ni skriva om nationella konferensen egentligen?