Årets upplaga av den svenska nationalekonomiska konferensen blev enligt flertalet bedömare en stor succé. Gallringen bland de inskickade bidragen hade varit hård vilket ledde till en hög vetenskaplig kvalitet. Själv blev jag inte besviken på en enda session, vilket hör till ovanligheterna på breda och områdesövergripande konferenser som denna. Om man fortsätter att satsa på hög vetenskaplig kvalitet så kommer man att åka till den årliga konferensen av nyfikenhet, vilket är en betydligt bättre drivkraft än pliktkänslan.
Om man ska lyfta fram några enskilda studier, så fann jag Andreas Madestams uppsats om hur firandet av fjärde juli under barndomen gör amerikanerna mer republikanska särskilt spännande. För att identifiera denna effekt utnyttjas variation i regnfall under uppväxten och författarna finner att fler regnfria nationaldagar gör en mer republikansk och dessutom mer benägen att rösta. En annan kul uppsats (ej online) presenterades av Katarina Nordblom som visade att benägenheten att yrka på skatteavdrag ökar markant när man fått kvarskatt att betala. Detta tyder på att folk i allmänhet lider av förlustaversion vilket är intressant då den mikroekonomiska standardteorin säger att det inte ska finnas något sådan samband.
Vice Riksbankschef Lars EO Svensson höll ett intressant föredrag om penningpolitiken i USA (bra, enligt LEOS) och i Sverige (dålig). Helt invändningsfri var dock inte presentationen och flera i publiken oroar sig nog mer för kreditförluster i bostadssektorn är vad Svensson verkar göra. Eftersom förtroendet för de makroekonomiska modeller Riksbanken arbetar med inte är hundraprocentigt (se t ex Martins och Roberts inlägg), så är hänvisningar till vad modellerna visar inte alltid helt övertygande.
Om man ska kritisera något så var den panel om privat tillhandahållande av offentligfinansierade välfärdstjänster som jag själv deltog i en aning tam. Just i år hade det nog varit på sin plats att diskutera den europeiska skuldkrisen snarare än den ständigt närvarande frågan om välfärdssektorns utformning. På det stora hela var dock konferensen en stor framgång och vi ser med spänning fram emot nästa års upplaga.
Ekonomistas 
Det Jonas är för ödmjuk att berätta är att hans insatser i paneldiskussionen var ett av de inslag som konferensdeltagarna verkligen uppskattade (inklusive mig)
Kan man ta del av den diskussionen på något sätt då?
Tydligen inte
Kan inte annat än instämma med Jonas. Men jag noterar att även de övriga dryga 70-talet uppsatser som presenterades på konferensen höll mycket hög kvalitet.
Ett lyft för svensk nationalekonomisk forskning, utan tvekan.
Recensioner, rapporter och kritik kan utformas på olika sätt. Några är mer tillspetsade och provokativa och andra mer hovsamma. Det är bra. Jag tror vi tjänar på att ha mångfald även här. MEN ibland går försiktigheten kanske lite väl långt. Har man både livrem och hängsle på när man formulerar sig kan det tyvärr ibland bli svårt för den tilltänkta publiken att förstå vad man vill ha sagt. Jag tillhör definitivt dem som brukar uppskatta Jonas inlägg både här och annorstädes. Men när han apropå LEO Svensson skriver “Eftersom förtroendet för de makroekonomiska modeller Riksbanken arbetar med inte är hundraprocentigt … så är hänvisningar till vad modellerna visar INTE ALLTID HELT [min kursiv] övertygande” så undrar man ju lite vad den gode Jonas vill ha sagt. “Inte alltid helt” är ju ett uttryck som rätt läst egentligen inte säger någonting alls. Det kan man ju faktiskt skriva om precis allting utan att det förpliktigar till någonting. Skulle man kunna få be om ett lite tydligare ställningstagande/klargörande utan hängslen alternativt livrem?
[Re något helt annat – jag hoppas verkligen att man får se en kommentar även här på ekonomistas när det gäller de senaste turerna i SNS-affären. Själv tycker jag det är en skandal
http://larspsyll.wordpress.com/2011/09/21/sns-skandalen-vaxer-forskningschef-slutar-med-omedelbar-verkan/%5D
Lars: jag har varken kunskap eller tid nog att ge en fullödig kritik mot LEOS anförande. Däremot ville jag markera att den diskussion vi fört här på bloggen ger stöd för skepsis mot de analysmodeller som Riksbanken använder. Ibland kan jag tycka det räcker så, inte minst då alternativet varit att inget inlägg alls hade skrivits.
Lars EO Svensson föredrar som makroekonom säkert de makroekonomiska modeller som människor som inte är makroekonomer tycker att makroekonomer bör undvika.
Med det sagt vill jag minnas att Lars EO Svenssons anförande var ganska heuristiskt. I den mån det fanns prediktioner så baserades det på enkla förväntningsskillnader med avseende på inflation och arbetslöshet.
Argumentet var ungefär så här:
Sommaren 2010 var inflationen under målet och arbetslösheten över den långsiktigt hållbara jämviktsarbetslösheten. Därför borde RB ha genomfört någon slags ”qantitative easing”, som i USA (dvs. sänkt räntan och justerat ned räntebanan). Lars EO Svensson röstades dock ned.
Sommaren 2011 (fram till augusti?) verkar Sverige ha gått bättre än USA. Hade LEOS fel? Nej, för marknaden trodde inte på riksbankens prognos och erbjöd därför lägre långa räntor. Därför reboundade Sverige så snabbt.
Övriga argument (om bolånemarknaden) var även de lika intuitiva (därmed inte sagt att de nödvändigtvis var korrekta). Så jag är lite osäker på vilka modeller Jonas menar. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta LEOS resonemang i ljuset av den vanliga kritiken mot avsaknaden av finansmarknader och rationella agenter i DSGE-modellerna (som Martin och Robert talar om). Och LEOS poäng var ju i vilket fall som helst att markanden inte trodde på RB.
Anförandet finns sammanfattat här:
Click to access 110917_sv.pdf
Jag var också på kongressen och jag håller med Jonas om att det presenterades många spännande forskningsarbeten på konferensen. Paneldebatten Jonas deltog i var också intressant.
Tyvärr blev jag besviken på hur opedagogiska många av postrarna och föredragningarna var. Har man ägnat 6 månader åt ett paper bör man kanske investera mer än 1-2 timmar i att förbereda sin presentation.
För att ge ett exempel: Jag såg en t ex presentatör som visade en bild med drygt 100 olika decimaltal, utan att ge en tydlig tolkning av dem. (5 olika varianter av en regression med 10 förklarande variabler samt väntevärdet och variansen för vart och ett av koefficienterna).
Kanske borde arrangörerna av konferensen dela ut ett pris för bästa presentation för att sporra till bättre föredragningar. Att träna sig själv att vara begriplig, även för de utanför sitt eget forskningsområde, borde nog prioriteras högre.