Avdrag, bidrag och subventioner

Om man kunde få ett fikabidrag från Statliga fikastödsnämnden motsvarande halva priset för varje kopp kaffe man köper skulle nog ingen tveka om att kalla detta för en subvention. Byt ut kaffe mot läxhjälp, Fikastödsnämnden mot Skatteverket, skicka utbetalningen till producenten snarare än konsumenten och kalla bidraget för avdrag, så blir förvirringen total. Vem som står för halva fikakostnaden framstår plötsligt som oklart. Frågan är därför om det går att säga något mer principiellt om vad som faktiskt är en subvention?

En naturlig utgångspunkt är hur en åtgärd påverkar relativpriserna. Om skatten på att fika är lägre än på andra varor och tjänster så sänks relativpriserna på samma sätt som om köparen skulle få ett fikabidrag eller kunna göra ett fikaavdrag. Oavsett hur åtgärden utformas så kommer den att gynna cafébranschen och dem som gillar att fika på andra branschers och konsumenters bekostnad.

Vad som händer när relativpriserna ändras är att resursfördelningen i ekonomin ändras. Om arbetskraftskostnaden inklusive skatter är 600 kr per timme i en bransch så måste nettointäkterna per arbetad timme vara minst 600 kr för att en anställning ska bära sig. Om skatterna i en annan bransch är lägre så kommer arbetskraft att flytta till denna, trots att den är mer produktiv på annat håll i ekonomin. Ur detta perspektiv finns inga avgörande skillnader mellan differentierade momssatser, RUT-avdrag, fikabidrag och statstöd till jordbruksproduktion.

En annan möjlighet är att se subventioner som åtgärder vilka påverkar relativpriserna genom att öka de offentliga utgifterna. Om ett fikabidrag betalas ut till landets cafégäster så ökar statens utgifter, men om fikamomsen sänks så minskar istället intäkterna. En begränsning av subventionsbegreppet till åtgärder som ökar de direkta offentliga utgifterna är dock märklig; oavsett om fikamomsen sänks eller fikabidraget höjs så måste åtgärden finansieras genom höjda skatter eller minskade utgifter på annat håll. Skillnaden mellan RUT/ROT-avdrag och fikabidrag eller jordbruksstöd är därför budgetteknisk snarare än principiell: RUT/ROT är en utbetalning till producenten som bokförs som en minskad intäkt för staten.

I diskussionen om RUT/ROT framhålls ibland det märkliga att i kalla ett avdrag (bidrag?) till en beskattad bransch för en subvention. Förutom att man då ignorerar effekterna på relativpriserna så bortser detta synsätt från att de subventionerade branscherna och deras kunder nyttjar samma samhälleliga infrastruktur och har samma förmåner som alla andra. Att beräkna det hypotetiska nettot mellan värdet på dessa tjänster och den skatt som betalas torde vara omöjligt. Vidare finns ingen koppling mellan hur mycket skatt företagen i RUT och ROT-branscherna betalar och storleken på de avdrag som kan göras; företag som anställer personer med olika typer av stöd eller med nedsatta löneskatter subventioneras i samma utsträckning som andra.

Det är i de flesta fall svårt att dra några tydliga skiljelinjer mellan bidrag och avdrag. Båda är subventioner och det är därför svårt att vara principiellt för avdrag och mot bidrag eller tvärtom. Snarare än att bedöma en åtgärd utifrån vilken etikett som klistrats på den måste den istället utvärderas på egna meriter. Kanske åtgärden kan öka den samhällsekonomiska effektiviteten, kanske kan den motverka olika sociala problem eller kanske kan den gynna politiskt starka grupper? Svaren på sådana frågor ges dock inte av en begreppsanalys utan av en analys av en åtgärds faktiska konsekvenser.

Comments

  1. Gaius Baltar says:

    Visst är det som du säger. Men samtidigt så bör man givetvis ha i åtanke att många av dessa tjänster givetvis utförs helt i den svarta ekonomin om man inte subventionerar dem. Jag hjälpte grannbarnen med matten mot betalning när jag gick i gymnasiet och jag hade ärligt talat inte ens en tanke på att jag begick någon form av skattebrott… Och de flesta har väl suttit barnvakt mot några hundralappar?

    Om man kan flytta en del av detta till den vita ekonomin så finns det väl en vinst i detta även om tjänsten tekniskt sett inte bär sig utan subventionen?

    Detsamma kan ju definitivt sägas om städtjänster och hantverkare som givetvis kommer återgå till att erbjuda sina tjänster svart om subventionen avskaffas.

    Tjänster i hemmet som köps av privatpersoner är helt enkelt en svårreglerad marknad. Det är ju upplagt för svartarbete.

    • Per S says:

      Men även utifrån detta perspektiv är det svårt att argumentera för att avdraget/bidraget ska vara 50 procent och därmed innebära i princip noll skatt netto.

    • Det finns en nedre gräns (10000 kr/år tror jag) under vilken det inte är ett skattebrott. Jag anser att man bör ställa sig frågan vilka problem man försöker lösa. Att en del heltidsarbetar helt i den svarta sektorn och därmed står utanför trygghetssystem etc kan ses som ett större problem än att en del gymnasister tjänar lite extra.

      • Gaius Baltar says:

        Ett annat synsätt är väl också att det finns breda grupper arbetsmarknaden som står utan jobb. Har analyser gjorts på om den arbetskraft som kommit in i RUT-sektorn de facto flyttade från andra sektorer eller om den helt enkelt flyttade från arbetslöshet till arbete?

        I fallet med ROT-avdrag så är det nästintill självklart inte fallet, men för många av städtjänsterna så är iallafall min erfarenhet att det antingen handlar om arbetskraftsinvandring eller tidigare arbetslösa/undersysselsatta?

        I ett vidare perspektiv så kan man ju också fråga sig vad man ska göra med de i arbetskraften som helt enkelt av en uppsjö skäl inte kan leverera en tjänst värd 600 SEK/timme? Alternativet för dessa är ju svartarbete eller bidragsförsörjning. Det finns ju ett mänskligt värde i att få bidra även om man bidrar med en subventionerad tjänst?

    • Hannes says:

      @Gaius Baltar: Är det inte en bättre lösning då att ha generella subventioner för anställningar av lågavlönade, till exempel genom högre grundavdrag på inkomstskatten eller något slags grundavdrag på arbetsgivaravgiften (har inte tänkt igenom tekniskt). Nu väljer man istället att subventionera vissa produktklasser som är intensiva i lågkvalificerad arbetskraft; en omväg, om det är inte så att man vill gynna konsumenterna av dessa produkter.

      • Gaius Baltar says:

        Det beror väl på. Kanske har man konstaterat att skattekilen har betydligt större inverkan inom vissa låglönesektorer – exempelvis inom hemmasektorn – där man dessutom har problemet med ofta förekommande svartarbete. Två flugor i en smäll så att säga.

        Vissa låglönesektorer har goda förutsättningar att driva upp produktiviteten (McDonalds) emedan andra inte har det (städtjänster). För den förra så är skattekile kanske inget problem emedan det för den senare gör så att marknaden raderas ut eller går under jorden (för på ett eller annat sätt så kommer det ju städas hemma hos folk – om det görs av personen själv, svart eller vitt spelar ju mindre roll så länge det inte handlar om folk som kunnat hitta annan mer produktiv sysselsättning).

  2. Pontus says:

    ” Förutom att man då ignorerar effekterna på relativpriserna så bortser detta synsätt från att de subventionerade branscherna och deras kunder nyttjar samma samhälleliga infrastruktur och har samma förmåner som alla andra”

    Men det stämmer väl för människor också? Så om du betalar in mindre i skatt än vad du får ut i förmåner och infrastruktur så får du alltså bidrag? Det är inte så orden används i vardagstal. Och inte ska vi väl döpa om skattesystemet till subventionssystemet, eller skattemyndigheten till subventionemyndigheten? Riskerar inte det att bli lite … Orwellianskt?

    Det finns ju ett klassiskt citat från Reagan

    ”Government’s view of the economy could be summed up in a few short phrases: If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it.”

    Jag antar att han var ute och cyklade!

    • Per S says:

      Det låter olyckligt om det var den syn den amerikanska regeringen hade när Reagan bestämde (även om jag tillåter mig att tvivla).

      Dess relevans för regeringar ledda av Reinfeldt eller Löfven lär vara obefintlig.

  3. Niklas B says:

    Enligt ditt resonemang finns det inget som hindrar att man kallar jobbskatteavdraget för en subvention, om jag inte misstar mig?

  4. Micke says:

    Det är svårt för mig som klassisk liberal att veta vad jag ska tycka om RUT/ROT. Mina principer är som följer: vi behöver skatter för att finansiera vissa grundläggande samhällsfunktioner. Generellt sett tycker jag att vi bekostar för mycket saker via skattsedeln, men det är egentligen en annan diskussion.

    Givet att vi behöver skatter bör vi beskatta saker vi vill ha mindre av (alkohol, trängsel, miljöförstöring) snarare än saker vi vill ha mer av (arbete). I själva verket är skatterna på arbete, för att tala klartext, åt h-e för höga i Sverige. Andra skatter är också höga, men ingen annan skatt är lika hög, bred och skadlig. Politikerna har varit duktiga på att dölja den totala nivån så att folk på allvar, verkar det som, tror att skatten på arbete ”bara” är 30%, eftersom arbetsgivaravgifter och diverse andra skatter och avgifter ”betalas av arbetsgivaren”.

    Det har med all rätt legat högt på regeringens agenda att sänka skatterna på arbete, och RUT/ROT är ett sådant sätt. Är det då bra eller dåligt? Det är här det blir komplicerat. Å ena sidan sänker det onekligen det totala skattetrycket på arbete. Det är bra. Å andra sidan komplicerar det ett redan snårigt system och skapar märkliga marginal- och gränsdragningseffekter. Det är jättedåligt.

    Och precis som Jonas konstaterar blir det efter ett tag omöjligt att säga vad som är bidrag, avdrag, skatter och subventioner. Allt går in i den allmänna röran. Det bidrar till en förvirrad debatt, och det är förstås också dåligt.

    Vågar man hoppas på en ny ”underbar natt” och ett radikalt förenklat skattesystem med större transparens? Helst helt utan avdrag och specialregler. Just nu känns det dock en bit bort, tyvärr, främst för att skattesystemet just nu är ”dåligt men ännu inte uselt eller uppenbart samhällsskadligt”.

    • Henrik says:

      Micke: Vill man sänka skatterna på arbete rent generellt finns det betydligt bättre sätt än de reformer regeringen har genomfört: t.ex: sänkt arbetsgivaravgift, sänkt moms på tjänster (som förvisso är en subvention av tjänster relativt varor, men som är för en hel sektor snarare än en enskild bransch), höjt grundavdrag eller slopad värnskatt.

  5. Att staten fördelar förmåner, subventionerar, eller bistår – antingen detta kallas avdrag (på skatt), bidrag (från skattemedel) eller sker in natura, tex genom att tillhandahålla infrastruktur är en självklarhet. Det är resultatet av statens egenskap att vara ”den ideale totalkapitalisten” (F. Engels).
    Det som skapade oklarheter under den senare delen av 1900-talet, var att staternas omfördelande subventioner i vissa industrialiserade västländer blev så pass omfattande att kapitalisterna tyckte att det knappast lönade sig att vara kapitalist. Orsaken till denna utveckling tror jag främst finns i de Bismarckska motiveringarna för 1880-talets tyska socialförsäkringsreformer.
    Det ”naturliga” för en borgerligt demokratisk stater (stadsrepubliker etc.) var tidigare att inflytandet (demokratin) fördelades efter insatt kapital, eller i perioder med svårigheter som kriser, krig eller uppror efter storleken på inbetalade bidrag till verksamheten. Dvs. skatter på sådant som kapital, fastigheter, arvs- och gåvoskatt, vilka inte anses vara comme il faut i normala fall.
    Vad statens omfördelning av ekonomiska resurser ska kallas är egentligen mest en fråga om hur besluten ska kunna förankras, dvs. om den politiska retorikens anpassning. Politiker måste som bekant vinna val för att få sina subventioner. Både personligen och till partiet.

  6. Niklas: Skillnaden är att detta avdrag är verksamhetsneutralt.

    Pontus: Min avsikt är att visa att hur begreppen än används så riskerar det att bli Orwellianskt. Staten betalar ut ett bidrag till en producent. Detta ökar i sig de offentliga utgifterna. Konstruktionen är dock sådan att det bokförs som en minskad intäkt. Hur ska man se på detta? Är det kanske bäst kännetecknat som en öronmärkt utgift? Den är dock inte mer öronmärkt än en sockersubvention vars storlek bestäms av hur mycket socker jag väljer att konsumera.

    Vad gäller Reagans syn så förefaller den bygga på att samhällsekonomin kan fungera utan några offentliga åtaganden överhuvudtaget. Jag har lite svårt att konceptualisera vad detta skulle betyda.

    • Jonas, läs gärna på lite grand om skattetryck. Under Reagan var skattetrycket, liksom under Clinton, kring 30% av BNP i USA.

      Laissez-faire, som i Sverige före 1900, eller USA före första världskriget hade skatteryck på kring 7% av BNP. Under Per-Albin var skattetrycket 12-13% av BNP. Var han kanske en ”känslokall högerman”?

      Under laissez-faire har staten oerhört viktiga åtaganden. Rättsväsendet, värnandet om den svage i tvister med den starke, t ex. Reagan gick inte alls hårt fram för att minska skattetrycket men han värnade hårt om statens roll som oväldig domare.

      Under laissez-faire, på den tiden man också tog i beaktande det man sopar under mattan idag, så ansåg man att det var omoraliskt för staten att ta från vissa skattebetalare och ge till andra. Stöld är stöld, även om det görs av staten.

      Ofärdsstatens, den sk Välfärdsstatens princip är att ”A och B tvingar C ge till D”.

      Som det står i ett historieverk från 1953, granskat av Yvonne Hirdmans farfar, Gunnar Hirdman, en ABF:are, så infördes inte alls välfärdsstaten för att man skulle ta bättre om hand om dem som hade det svårt. Det har nämligen folk gjort frivilligt i alla tider på kristelig och humanistisk grund. Istället påstod man det vara ”mer effektivt” om staten tog över.

      • Varför välfärdsstaten skapades bör nog undersökas hos den som tog det första avgörande steget: Rikskanslern Bismarck. Det är givetvis orimligt ur kapitalistisk synvinkel att ”A och B tvingar C ge till D”. Utom i sådana lägen att detta är nödvändigt för att bevara det kapitalistiska klassamhället.
        Att även fanatiska anhängare av kapitalismen är beredda att ta pengar från vissa skatebetalare för att ge till andra, inom det militär- och polisindustriella komplexet ger sig självt enligt ovanstående. Problemet uppstår när ekonomiska kriser och omfördelningskrig medför att det inte räcker med polis och militär för att försvara klassprivilegierna.

      • Hade Sverige en laissez-faire-regim med säg 4% totalt skattetryck, utan några statliga försvarsutgifter, så skulle man med största sannolikhet kunna göra försvarsutgifterna helt frivilliga. Då skulle man kunna ha dekaler på bilen: ”Blodgivare” och ”Försvarsvän”.

        Jag har synnerligen svårt att tro att försvaret skulle få mindre än säg 3% av BNP den vägen, istället för kring 1% nu (och 5% på 50-talet). Alla våra haubitsar är på reparation just nu…

        Att kalla något för ”polisindustriella komplexet” luktar lite anarki. Polisen strejkade i Montréal 1969, det gick inte så bra:
        http://distributedrepublic.net/archives/2005/06/07/what-happens-when-the-police-go-on-strike

      • Bismarks princip var mer:
        A tvingar B och C ge till D för att få D sluta rösta på socialdemokraterna.

    • Niklas B says:

      Jonas

      Vet inte riktigt vad ”verksamhetsneutral” betyder, men jobbskatteavdraget påverkar ju relativpriset på fritid, och är indirekt en subvention/skatt på fritidskomplementära varor (lite beroende på om inkomsteffekten dominerar eller ej, antar jag).

      Vad jag tror är förvirrande i ditt inlägg är att samtidigt som du med rätta menar att i en värld där statens budgetrestriktion är bindande och bara relativpriserna spelar roll är terminologin subvention/skatt ofta meningslös. Samtidigt tycks du landa i att det finns nationalekonomiska skäl att kalla ROT och RUT för just en ”subvention”.

      • Skattesänkningen via jobbskatteavdraget gäller oavsett vilken produktion som arbetskraften används till. De direkt snedvridande allokeringseffekter som uppstår via bransch- eller varuspecifika bidrag/skatter/avdrag uppstår därför inte. Däremot har du rätt i att indirekta relativprisförändringar kan uppstå genom att efterfrågan på olika varor påverkas av att, exempelvis, valet arbete/fritid påverkas. Att efterfrågan, och därmed relativpriset, på olika varor påverkas innebär dock inte att resurserna felallokeras. Det kostar fortfarande lika mycket att producera fritidskomplementära varor som arbetskomplementära. Det är alltså inte efterfrågförändringen i sig som är problemet utan att differentierade skatter/bidrag/avdrag gör att marginalproduktiviteten skiljer sig åt mellan olika verksamheter. Här finns, så vitt jag kan se, ingen skillnad mellan en efterfrågeförändring som beror på jobbskatteavdraget och en förändring av preferenser som sker av helt andra orsaker.

        Min avsikt var inte att komma fram till att RUT/ROT nödvändigtvis ska kallas subventioner utan att lyfta fram svårigheten att ur nationalekonomisk synvinkel göra en tydlig distinktion mellan begrepp som sänder väldigt olika politiska signaler. Det var därför jag hamnade i det tämligen neutrala begreppet ”åtgärder”.

      • Niklas B says:

        Jonas,

        Jag hänger inte riktigt med i ditt resonemang. Om jag minns min doktorandutbildning rätt så är just en skatt på avlönat arbete en indirekt subvention av fritid, och det har implikationer för hur hårt vi bör beskatta hushållsnära tjänster — just för att bemöta de snedvridande effekter en inkomstskatt leder till. Corlett-Hague-regeln kallas den om jag inte minns fel, se till exempel detta papper för en direkt applikation på RUT/ROT-liknande tjänster:

        http://www.econ.ku.dk/pbs/Dokumentfiler/Publications%20(English)/Household%20production%20OEP%202000.pdf

        Angående avsikt så kan min förvirring bottna i att jag följde en twitter-länk där du skrev följande: ”RUT/ROT är subventioner till producenterna som bokförs som minskade statliga intäkter: [länk hit]”. Men du kanske riktar dig till en annan publik på twitter? 😉

      • Jag försökte hålla diskussionen generell och då peka på att subventioner kan ha både postiva och negativa effekter. Att se inkomstbeskattning som en subvention av fritid är ur mitt perspektiv självklart, och bland nationalekonomer rätt allmänt accepterat (även om det rimmar illa med den vardagliga användningen av begreppet). Ur detta perspektiv är det även självklart att RUT/ROT är en subvention, precis som att jordbruksstöd är det. Därav twitterkommentaren: den som har något emot subventioner i allmänhet bör fundera en gång till innan man uttrycker sitt stöd för detta ”avdrag”. Detta inlägg var tänkt som en fördjupning. Om du tex skulle tweeta ”Inkomstskatt är en subvention av fritid”, skulle jag med glädje skicka uppmuntrande retweets.

        Vad gäller sakfrågan menar jag följande: om vi straffbeskattar fiskespö då dessa är komplementära med fritid så kommer arbetskraften i fiskespöindustrin att ha högre marginalproduktivitet än i andra sektorer. Detta är en snedvridning. Denna snedvridning kan dock ha andra positiva effekter, tex att minska den snedvridning som subventionen av fritid ger upphov till. Huruvida den positiva effekten är tillräckligt stor för att uppväga den negativa är i slutändan en svårbesvarad empirisk fråga. Allt detta ser jag som specialfall av den mer generella slutsatsen att subventioner kan motverka andra snedvridningar i ekonomin (oavsett om dessa orsakas av skatter eller marknadsmisslyckanden).

  7. Micke: Jag har svårt att se på vilket sätt RUT/ROT är en sänkt skatt på arbete.

    • Inifrån Skatteverket says:

      Eftersom RUT/ROT (i vart fall i teorin, se bl.a. Uppdrag Granskning för vissa problem i praktiken) endast beräknas på arbetskostnad så tycker i vart fall jag att det är rimligt att se det som en sänkt skatt på arbete (på samma sätt som en sänkt moms på ”tjänster” i huvudsak också skulle kunna ses som en sänkt skatt på arbete).

      • Subventionen är densamma om arbetskraften som används erhåller lönesubventioner eller nedsatta skatter/avgifter.

      • Ökar in dödvikstförluserna om pengarna först samlas in och sedan delas ut?

        Oavsett, så handlar det om synen på vems pengarna är från början. 100% av det jag fakturerar är mina pengar, sedan tvingas jag betala delar av dessa 100% i skatt. Sjunker den andelen får jag ingen subvention utan en skattesänkning. Däremot, om du tvingas betala skatt som betalas ut till mig blir det en subvention eftersom pengarnas ursprungligen inte kommer från mig.

        Det hela är lite miljömärkt el. Det är ju inte de specifika elektronerna eller potentialen man köper om man köper grön el.

    • Micke says:

      Om du med ”svårt att se (…) är en sänkt skatt” menar att det inte är en sänkt skatt, utan en bidrag, en subvention, ett avdrag eller någonting liknande håller jag med dig, men din poäng var (väl?) just att denna distinktion är hopplös.

      Om du menar att staten har samma intäkts- och utgiftsmängd med ROT/RUT som utan håller jag inte med. Ceterus paribus, förstås, men det är väl inte heller den delen du ifrågasätter?

      • Självklart har inte staten samma utgiftsmängd men jag är rätt osäker på hur man ska se på denna mängd. ROT/RUT är ju en utgift för staten, men denna utgift bokförs som en minskad intäkt.

      • Micke says:

        OK. Men kanske vi ska definiera det hela som ”hur stor del av BNP som passerar vi den offentliga sektorn”. Med en sådan definition torde det vara uppenbart att RUT/ROT minskar offentliga sektorns del av BNP, och ”sänkt skatt” får ses som ett slentrianuttryck för samma sak.

      • Säg att man lyckats skapa en konstruktion med exakt samma begränsningar som ”Inifrån skatteverket” beskriver, men utformat branschstödet som ett fikabidrag än som ett RUT/ROT-avdrag. Då antar jag att du hade sagt att åtgärden ökat den offentliga sektorns andel av BNP. Vari består skillnaden? Det är ceteris paribus-antagandet som i sammanhanget är omöjligt eftersom det bygger på att åtgärden inte finansieras.

      • Micke says:

        Hmmm, kanske. Är det till och med så att ”offentliga sektorns del av BNP” är ett dåligt mått på ett sätt jag inte tänkt på?

        Antag att vi som ett tankeexperiment inför 100% skatt på arbete i Sverige, och alla löner i sin helhet betalas direkt till Skatteverket. Sedan inför vi ”förvärvsbidrag” som till sin summa är exakt lika stora som den del av arbetsgivarens direkta betalningar som idag inte går till Skatteverket, alltså ”lön efter skatt”.

        Om vi bortser från några smärre administrativa kostnader skulle varje person i ett sådant system ha precis lika mycket pengar som idag. Vore det en korrekt bild av ett sådant system att säga att offentliga sektorn står för 100% av BNP? Det låter ju orimligt!

        Här får någon mer insatt hjälpa mig tänka och förklara. Är ”offentliga sektorns andel av BNP” i själva verket ett lättmanipulerat och ointressant mått? Eller är det bara det i teorin, men inte i praktiken?

      • Att måttet är manipulerbart är uppenbart. Tex har det utgiftstakets spår varit populärt med olika typer av avdrag/intäktsminskningar, snarare än direkta bidrag. Det kan även finnas politiska skäl till detta: avdrag är mindre synliga än bidrag osv. Personligen föredrar jag att tänka i termer av relativpriser och huruvida det offentliga påverkar dessa. Å andra sidan så är det uppenbart att relativpriser för flertalet nu existerande varor och tjänster inte ens funnits om det inte varit för gemensamt beslutsfattande och resursfördelning (se kommentar till Pontus).

      • markus says:

        Hur fungerar det med att inkomstbeskatta respektive att inte inkomstbeskatta pensioner, a-kassa, sjukersättning och liknande vad gäller det offentligas andel av BNP? Jag har för mig att det gör en skillnad på fem procentenheter i det svenska fallet, men jag blir gärna rättad.

  8. Alltså, när det gäller RUT/ROT är ju själva konstruktionen ointressant. Man hade lika gärna kunna befria dessa branscher från moms och sociala avgifter, dvs en ren skattesänkning, under vissa omständigheter så hade man fått samma effekt på priset. Dagens konstruktion är en rent administrativ fråga – att det är enklare (?) på det sättet det är upplagt idag.

    Eller tycker Vlachos att böcker och mat är subventionerade eftersom de har lägre moms än de flesta andra produkter på marknaden?

    • Jag svarar med en motfråga: Anser lg att en fikasubvention är ett avdrag?

      • Nej. Premiss: man får en utbetalning från staten där pengarnas ursprung inte är spårbart på annat sätt än att de kommer från skatten.

      • Sten says:

        Mitt företag köpte en gång en kaffemaskin och drog av den kostnaden som en utgift. Anser du att detta bevisar att svenska staten subventionerar kaffemaskiner? Var det att betrakta som ett fikabidrag?

      • Företag får göra avdrag för alla sina inköp, privatpersoner inte. Därav skillnaden.

    • Inifrån Skatteverket says:

      Den finns ju några stora skillnader mellan RUT/ROT och en ren skattesänkning i dessa branscher.

      1. Man vill gynna privatkunder och inte företagskunder eftersom man (rätt eller fel) bedömer att det dels finns större outnyttjad efterfrågan (troligt) och dels ett större problem med svartarbete (förmodligen sant i ”antal fusk” men knappast beloppsmässigt).

      1.b. Man tror (gäller nog framför allt ROT) att människor även kommer att öka sin konsumtion av tjänster utöver just den subventionerade delen. Dvs på slutfakturan blir ROT:en totalt inte 50 % av kostnaden utan 25-30% vilket gör att även skatteintäkterna höjs.

      2. Man vill ha någon slags kontroll på kostnaden/intäktsminskningen genom att begränsa subventionen per kund (att begränsa subventionen per säljarföretag skulle enkelt kunna kringås)

      3. Man ”vill” (beroende på hur man tolkar inställning/genomförande/teknik) begränsa subventionen till vissa grupper av kunder. Eftersom ROT/RUT rent tekniskt är ett skatteavdrag måste du tjäna skattade pengar för att utnyttja den. Det utesluter grupper som studenter, svartjobbare, de flesta barn, och begränsar utnyttjandet hos låginkomsttagare.

      4. Man vill få större kontroll över branschföretagen. Det är svårare att arbeta helt utanför systemet idag eftersom det krävs F-skatt för att kunna kopplas in i ROT-RUT. Har du F-skatt är du inne i systemet, Skatteverket kan se dig. Naturligtvis går det att fuska ändå men risken för upptäckt ökar.

      • Den viktigaste effekten av ROT/RUT subventionerna och deras fortgående utvidgning torde komma att bli en överföring av tjänster från fördelade efter behov och utförda i offentlig regi till fördelade efter betalningsförmåga och utförda i privat regi.

      • Micke says:

        @Fred: Ja, hemska London!

        Ett system där varje individ själv har inflytande över hur intjänade medel ska användas måste ju nästan per definition vara värre än ett system där allsmäktiga, allvetande och okorrumperade politiker pekar med hela handen. Och tydligen räcker inte din fantasi eller observationsförmåga för att notera att dessa allsmäktiga, allvetande och okorrumperade politiker inte är helt vanligt förekommande.

      • Gaius Baltar says:

        @Inifrån Skatteverket: Tack för intressanta synpunkter. Ibland finns det tekniska och praktiska skäl som kan trumfa de rena logiken.

      • Skatteavdrag för hushållsnära tjänster innebär att vi subventionerar rika människors städhjälp samtidigt som vi får mindre resurser att fördela till hemtjänst åt dem som inte kan städa själva och inte har råd att köpa städhjälp. På vilket sätt samhället blir bättre av detta har jag svårt att föstå.

  9. pontus says:

    Jonas,

    Reagan-citatet var menat som ett skämt inget annat! (och jag tror det var så Reagan menade det också)

    Men någonstans tycker jag att det är naturligt att göra en distinktion mellan en individ eller verksamhet som betalar in mer än de tar ut, än de som inte gör det (i rent monetära termer). När vi säger att en individ ”går på bidrag” så menar man vanligen att denne lever på statliga medel. Man menar inte att denne tjänar endast 20k i månaden och därför är en nettomottagare över livscykeln.

    Däremot tycker jag att det finns en poäng i att kvantifiera en verksamhets utnyttjande av infrastruktur etc., och se det som en samhällelig kostnad av verksamheten. Företag drivs oftast med det privata vinstintresset först. Finns det ytterligare samhälleliga kostnader så finns det en uppenbar externalitet som inte är internaliserad. Blir nettot negativt så skall det nog inte vara tal om några bidrag/avdrag/subventioner.

    • Att ”göra en distinktion mellan en individ eller verksamhet som betalar in mer än de tar ut” måste bygga på någon form av kontrafaktisk analys av en alternativ verklighet. Om man går riktigt långt så är emellertid all arbetsdelning beroende av någon form av gemensamt beslutsfattande och därmed resursfördelning. I denna bemärkelse lever vi alla på samhällets ”bekostnad”. Sen kan man välja att sätta gränser på olika sätt genom att göra gränsdragningar baserat på hur direkt eller indirekt detta sker. Jag känner mig mycket nihilistisk vad gäller dessa distinktioner.

      • Gaius Baltar says:

        Att samhället är en förutsättning för arbetsdelning är inte detsamma som attt leva på samhällets bekostnad (med eller utan fnuttar).

        Eller tycker du att pollinerande blommor lever på binas bekostnad? Symbios är ett betydligt bättre begrepp eftersom samhället är minst lika beroende av de arbetsdelande individerna som individerna är av samhället.

      • Det är möjligt att symbios är ett bättre ord. Vad jag ville ha fram är att begreppet ”leva på samhällets bekostnad” är oklart eller åtminstone partiellt. Varje samhälle belönar vissa egenskaper och handlingar mer än andra. Ett annat sätt att se detta är att olika individer drar olika nytta av olika samhällssystem. Att beräkna vad nettot är för en enskild individ i förhållande till en kontrafaktisk situation där samhället ser helt annorlunda ut är därför omöjligt. Den kontrafaktiska modell vi som nationalekonomer har i huvudet – där allt fungerar precis som vanligt, trots att exempelvis inga skatter samlas in – är därför minst sagt märklig.

        Detta spelar dock ingen roll för mitt resonemang om subventioner eftersom jag inte anser att en individs nettoinbetalningar är relevanta för subventionsdefinitionen. Den har istället att göra med om den som fattar konsumtionsbeslutet bär alternativkostnaderna för sin konsumtion.

      • Jonas: Det beror på vad du menar med ”gemensamt” beslutfattande. Man måste skilja på beslut man tar gemensamt om något, och ömsesidig anpassning till andra.

        Det som är så praktiskt i en marknadsekonomi är att jag inte behöver delta i gemensamma beslut på de flesta områden. Jag anpassar mina beslut till vad Volvo, WV, Toyota, ICA, Coop, IKEA etc, hittar på, och de anpassar sig till mig.

        Jag vill överhuvud taget inte veta hur McDonald’s eller den lokala pizzerian organiserar sig. Om jag vore tvungen att delta i hur de organiserar sig har vi genast nått Nordkoreanska vanor.

        Tyvärr tycker vi att skola, sjukvård och åldringsvård är så viktigt att vi inte vill överlämna det åt frivillig, ömsesidig organisation. Istället organiserar vi det ”gemensamt”. Dessa områden är därför med största sannolikhet de där utfallet är absolut sämst jämfört med vad vi skulle vara kapabla till.

      • Livet utan kollektivt beslutsfattande vore ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”.

      • Hobbes, likt Platon ansåg att en ledare måste stå över folk med en piska och bestämma vad de ska göra.
        Det visar sig dock att människor kan bestämma själva och att marknadsekonomin gör människor artiga, hänsynsfulla och fredliga.

        Vad som dock behövs är en stat som är oväldig domare, som tar över individens behov av att med vapen själv hävda sin rätt. Men det kan ”the Rule of Law” göra. Alltså ”a government of laws, not men”.

        Den europeiska yttrandefrihetens och toleransens ursprung är Holland, lite England och senare Skottland och Nordamerika.
        Enligt protestantismen ska alla läsa sin Bibel och ingen präst eller biskop har formell kompetens att säga hur. Så i Holland kom diverse sekter till de värdsliga myndigheterna och krävde att man skulle bränna andra grupper på bål som kättare. Eftersom Holland levde mycket på handel så bestämde man, ”utav snöd vinningslust” att låta bli att bränna någon över huvud taget.

        Paul Hazard, kapitel 4 behandlar detta:
        http://is.muni.cz/el/1421/jaro2008/PH0204/hazard_crise.pdf

        På engelska heter den ”The Crisis of the European Mind”. En av de bästa böcker jag läst.

        Voltaire är det alltid bra att ha en anledning att citera, här om Londonbörsen:

        Go into the London Stock Exchange – a more respectable place than many a court – and you will see representatives from all nations gathered together for the utility of men. Here Jew, Mohammedan and Christian deal with each other as though they were all of the same faith, and only apply the word infidel to people who go bankrupt. Here the Presbyterian trusts the Anabaptist and the Anglican accepts a promise from the Quaker. On leaving these peaceful and free assemblies some go to the Synagogue and others for a drink, this one goes to be baptized in a great bath in the name of Father, Son and Holy Ghost, that one has his son’s foreskin cut and has some Hebrew words he doesn’t understand mumbled over the child, others go to heir church and await the inspiration of God with their hats on, and everybody is happy.

        – Voltaire, Letters On England, Letter 6, “On the Presbyterians.”

      • Vad Hobbes och Platon ansåg i dessa frågor är irrelevant. Citatet är en positiv snarare än normativ beskrivning av tillvaron utan, eller med mycket begränsat, kollektivt beslutsfattande (från ”är” följer inget ”bör”). Sedan kan detta organiseras på många olika sätt och det bästa sättet att organisera beslutsfattandet är sannolikt inte oberoende av teknologisk och kulturell utveckling.

      • Kulturell utveckling, definitivt. Det är bara att se på hur ett samhälle med 2500 år av borgerliga traditioner som Kina visar upp en explosion av ekonomisk aktivitet så fort statens döda hand försvinner (det har hänt 3-4 gånger, första gången med bonderevolterna kring 180 eKr, då efter att Kina enades 221 fKr och ekonomin störtdök under kejsaren).

        Men teknologi spelar liten roll. Papper och penna eller superdatorer är ungefär lika kraftlösa när det gäller att förstå ekonomin.

  10. @ Micke. Den rent libertarianska modellen där varje individ inte bara har inflytande över utan till och med enväldigt beslutar om hur deras inkomster ska fördelas förutsätter att demokrati byggd på en människa en röst – oberoende av inkomstnivå – avskaffas. Om du däremot menar det du skriver att ”varje individ själv har inflytande över hur intjänade medel ska användas” så kan detta eventuellt förenas med demokrati. Dvs. i fall man accepterar att inflytandet får begränsas enligt majoritetsprincipen. Alternativet blir att alla individer har vetorätt. Så kallad Polsk riksdag. Eller total anarki (dvs. inte anarkism) frånvaron av gemensamma beslut, ett allas krig mot alla.

    • I demokratins ursprungsland, det antika Aten, betalade fria män inte skatt. Inte heller i den romerska republiken eller i Sverige före 1247 då Birger Jarl införde skatt. Däremot fanns det en hel del avgifter att betala, men de kallades inte för skatt.

      Fria män gjorde dock krigstjänst och var tvungna att införskaffa vapen och rustning själva.

      Atenarna gick tillbaka till demokratin så ofta de kunde, trots att de blev erövrade ibland, och hade demokrati i ungefär 400 år.

      Något som är intressant här är att rika människor då, precis som nu ”tog på sig” stora utgifter, t ex att utrusta en trimaran. Idag skulle rika knösar som Kamprad i ett laissez-faire Sverige donera flygflottiljer, simhallar, bibliotek, muséer, sjukhus, ålderdomshem.

      Även mindre välbeställda var synnerligen givmilda i Sverige under laissez-faire. När Karl Staaff inte ville bygga fartyg donerade en mängd svenskar under tre år 1/3 av vad de 1911 betalade i statsskatt. Det räckte till pansarskeppet Sverige, plus en del annat. Av intresse kan vara att existensen av detta pansarskepp och dess systerfartyg vägde in när Hitler funderade på att invadera oss.

      • Aten var inte kapitalistiskt. Och den demokrati (beslut enligt majoritetsprincipen) som förekom omfattade enbart fria män födda i Aten. Dvs. enbart de manliga bland slavägarna.
        Att inte räkna tionde till den världsliga och kyrkliga makten som skatt är knappast rättvisande.
        Och den svenska staten blev inte kapitalistisk förrän under 1800-talet.
        Bördsaristokratin som formellt avskaffades har dock senare kommit att återuppstå i kapitalistisk variant. Vi går mot ett rentiärsamhälle (se https://ekonomistas.se/2010/06/20/aterinfor-arvsskatten/ ).

      • Enligt Marxistisk teori kanske Aten inte var kapitalistiskt, men Marx hade fel om så mycket att jag inte riktigt bryr mig. Aten var en stor handelsstad, en stor del av spannmålet importerades från nuvarande Ukraina för, på kapitalistiskt vis var det lättare för Atenarna att få spannmål genom att sälja olivolja och vin istället. Bönderna var självägande, hantverkare och slavar (ofta) arbetade på en fri marknad mot betalning.

        Av männen var ca 1/3 fria, 1/3 slavar och 1/3 utlänningar. Att det var svårt för utlänningar att bli medborgare gör inte ett land mindre demokratiskt.

        I Schweiz idag tar det 12 år innan man kan ansöka om medborgarskap, och sedan kan det bli en lokal folkomröstning som avgör om man är tillräckligt mycket schweizare till beteendet för att bli medborgare. Det gör inte Schweiz mindre demokratiskt. I Schweiz får man sedan betala en hel del pengar, sin egen andel i de hus, broar, vägar, offentliga byggnader som man äger som medborgare.

      • Aten var inte kapitalistiskt. Det var en slavägarnas rövarstat. Slavar och tributer som var förutsättningar för det atenska samhällets försörjning erövrades genom krig. Undertrallens beskrivning av hur stor del av befolkningen som hade del i demokratin ”Av männen var ca 1/3 fria, 1/3 slavar och 1/3 utlänningar. Att det var svårt för utlänningar att bli medborgare gör inte ett land mindre demokratiskt.” har åtskilliga inbyggda svagheter. Om vi bortser från utländska icke-slavar vilka alltså skulle utgöra 1/3 av befolkningen får vi kvar hälften av männen – det vill säga en fjärdedel av den mänskliga befolkningen i fall man även räknar kvinnor till denna.

        Men även påståendet att de olika klasserna, slavägarna (med demokrati för den manliga delen som var födda i Aten och som fyllt 30år och/eller fullgjort värnplikt, olika i olika källor) slavarna och utlänningarna skulle vara lika stora delar framstår som ogrundat. De källor jag hittar vid en snabb sökning visar dels ett försök till generalisering för hela den klassiska epoken: ”Through inference, H. argues that the total population of Attica must have been significantly higher than the ca. 150,000 persons reached by having 21,000 citizens, and concludes that therefore the number of citizens must have been 30,000 or more.” http://bmcr.brynmawr.edu/2007/2007-04-59.html, dels referat av samtida källor för vissa år ”It is stated by Athenaeus (vi. 20), on the authority of Ctesicles, that the census of Demetrius Phalereus gave for Athens 21,000 citizens, 10,000 metics (resident foreigners), and 400,000 slaves.” http://www.1902encyclopedia.com/S/SLA/slavery-03.html
        Det som framgår av många samtida källor av typen brev, rättegångsprotokoll etc. är att de flesta som tillhörde slavägarklassen hade minst en slav och ett fåtal ägde tiotusentals.

        21,000 medborgare (+ lika många arbetsfria kvinnor tillhörande slavägarklassen) skulle i så fall försörjas av någonstans mellan 150,000 och 400,000 slavar. Med tanke på den atenska epokens och slavarbetets låga ekonomiska produktivitet verkar det sannolikt att det i genomsnitt krävdes överskottet från fem arbetande slavar för att möjliggöra att en person kunde överleva utan att arbeta.

      • Att fördöma slaveri är lätt, men anakronistiskt. I så fall var nästan alla våra förfäder rövare. Eftersom de rika hade långt fler barn än fattiga så har vi relativt få slavar som förfäder.

        Inte förrän den katolska kyrkan efter seklers arbete fick oss i väst att sluta med slaveri upphörde det. I stort sett alla kända kulturer hade slavar, så fort de var rika nog. Det krävdes oerhörda mentala krumbukter sedan för att återinföra slaveriet.

        De fria invånarna i Aten arbetade precis som slavarna, de var inte drönare som marxistisk teori verkar kräva.

      • Det är självklart att den som är anhängare av dagens arbetsmarknadspolitik där Fas 3 fortgår trots riksdagsmajoritetens beslut, anser att motståndet mot slaveri är anakronistiskt.
        Däremot vet den som är anhängare av kapitalismen, som ett framsteg jämfört med feodalismens livegenskap och antikens slaveri, att den kapitalistiska modellen genom sin totalt annorlunda organisation produktionen – lönearbetet – fick oerhört mycket större produktivitet. Att kapitalismen nu tvingas återskapa tidigare modeller, fast nu för disciplinering av de arbetande, är ett exempel på hur modellen passerat sitt bäst före datum. Jo visst. Arbetshus och spinnhus fanns redan tidigare, men det var då en del av kapitalismens etablering, långt före dess nuvarande totalt globaliserade fas.

  11. pontus says:

    ”Att ‘göra en distinktion mellan en individ eller verksamhet som betalar in mer än de tar ut’ måste bygga på någon form av kontrafaktisk analys av en alternativ verklighet.”

    I vissa fall är det faktiskt riktigt enkelt: Individer som t.ex. inte jobbar men erhåller ersättning från statligt håll betalar in mindre än de tar ut.

    Men vad jag motsätter mig är att begrepp som ”avdrag” och ”bidrag” etc. har ganska tydliga meningar i vardligt tal, och att ändra den betydelsen i just väldigt politiskt specifika fall med hänvisning till reductio ad absurdum argument är just Orwellianskt. Om något så bör argumentationen vara att vi _aldrig_ bör göra en distinktion mellan dessa begrepp, inte bara när det passar sig politiskt. Håller du med om det?

    Jag tycker t.ex. at Daniel Swedin här gör sitt bästa för att just blanda ihop de här korten: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article17396615.ab

    • Egendomligt om det bara är ”Individer som t.ex. inte jobbar men erhåller ersättning från statligt håll betalar in mindre än de tar ut.”. Statliga in och ut-betalningar är väl inte hela ekonomin? Och det har ju faktiskt fastslagits att det även i dagens Sverige finns en rent parasitär klass – rentiärer – som till och med växer i förmögenhet och antal.

    • Men hur kvantifiera värdet av den samhälleliga infrastruktur man drar nytta av? Frågan är också vem som gör sig skyldig till reductio ad absurdum, den som påpekar att samhället bygger på gemensamt beslutsfattande eller den som väljer sätta en gräns för ”offentlig försörjning” baserad på vardagstalet?

      Vidare har du nog förstått mig rätt: jag finner distinktionen omöjlig att göra och därför går det inte att vara för det ena och mot det andra. Det finns bara åtgärder som man kan tycka är bra eller dåliga pga deras konsekvenser, inte pga vilken etikett som sätts på dem.

    • Får jag förresten ställa en motfråga angående Swedins artikel. Vari består skillnaden mellan innehållet i denna och en artikel som ondgör sig över effekten på effektivitet och inkomstfördelning av jordbrukssubventioner?

      Vidare undrar jag om inte exemplet med RUT/ROT gör en tveksam kring den vardagliga användningen? Det är, som sagt, en utgift som bokförs som en intäktsminskning. Jag har svårt att sätta en etikett på åtgärden, men anser att det var ett PR-mässigt snilledrag att ge åtgärden beteckningen ”avdrag”.

      • Inifrån Skatteverket says:

        Fast det är ju en intäktsminskning. När Skatteverket betalar ut 50 000 kr till Bygg AB från mig får jag samtidigt en skatteskuld på samma belopp, dvs ingen kostnad för staten. När jag sedan året efter deklarerar så får jag (givet att jag tjänar tillräckligt) ett skatteavdrag på 50 000 kr som jag kvittar mot skulden.

        Det här påverkar i och för sig inte alls själva diskussionen som jag tycker är intressant och viktig. En annan liknande poäng när man sitter och jämför skattetryck och annat är ju vilka bidrag/försäkringar som är skattepliktiga och inte. Om t.ex. sjukpenningen blev skattefri (och sänktes i motsvarande mån) så skulle skattetrycket sjunka utan att verkligheten egentligen förändrades.

      • Det är två mindre påtagliga förändringar som dock är viktiga. För det första försvinner jämförbarheten – utom givetvis för räknenissar – mellan nivåerna på en löneinkomst och inkomster från sociala försäkringar. För det andra överges principen att alla – även uppskjutna – inkomster skall beskattas lika. Slutligen blir det en ännu mindre påtaglig förändring som ändå kan vara den viktigaste på sikt. Rätten till delaktighet i landets styrelse har tidigare satts utgående från inkomst/och eller skattestreck. Och när ”ekonomin” eller till och med ”lönsamheten” sätts över den politiska demokratin – Riksbankens befrielse är ett utmärkt exempel – är den vägen anträdd. Det är bara frågan hur långt det skall få gå.

      • pontus says:

        Det finns två skillnader egentligen: 1, Taket för ett avdrag är baserat på mängden skatt du betalat. Ett avdrag kan därför aldrig leda till ett positivt monetärt netto, men det kan en subvention. Det är detta Swedin är förbannad på. Om du har tillräckligt låg inkomst betalar du ingen skatt och kan därför inte heller göra några avdrag. 2, Jag kan visserligen inte de precisa detaljerna om CAP, men en skillnad är förstås att den inte bara ger undantag för en industri, men beroende på var produktionen skett. T.ex. vi ger inte bara RUT avdrag tjänster gjorda av svenskar, utan för alla hushållsnära tjänster, oavsett nationalitet. Den lägre bokmomsen omfattar inte bara Svenska författare, utan samtliga. CAP begränsas till Europeiska bönder, och endast dessa. Det är en princip som jag inte riktigt kan se i RUT/ROT.

      • Jag har svårt att förstå varför nettot skulle vara intressant. Om jag konsumerar subventionerat socker så är väl detta en subvention även om värdet av denna enbart skulle uppgå till en bråkdel av den skatt jag betalar in. Det är helt enkelt svårt att se varför individens nettointäkt av offentliga medel ska spela ngn roll för definitionen av vad som är en subvention. En och samma åtgärd kan enligt denna definition samtidigt vara en subvention och inte vara det beroende på vem som drar nytta av den. Ta sockerexemplet: min (nettobetalare av skatt) sockerkonsumtion är enligt detta synsätt inte subventionerad, men min bidragsberoende grannes sockerkonsumtion är så. Jag ställer mig ytterst frågande till denna definition subventionsbegreppet i mina ögon har att göra med relativpriserna på varor och tjänster, inte på vem som konsumerar dessa.

        Jag pratade inte specifikt om CAP specifikt då jag också är osäker på hur denna fungerar i dagsläget. Dock är det så att jordbrukssubventioner snedvrider prisbilden mellan olika varor och tjänster och vad den nationella identiteten har med saken att göra förstår jag inte. Sänkt bokmoms må gälla för alla böcker sålda i Sverige, men den gäller inte för längdskidor. Oavsett var dessa är producerade.

      • @inifrån skatteverket. Tack för dina kommentarer som tillför skatteteknisk kunskap till denna diskussion: det uppskattas! Vad som gör diskussionem svår och något förvirrad tror jag är att vi är vana vid att se utgiftsbeslut och intäktsbeslut som två separata frågor. En rationell aktör har ingen anledning att koppla samman intäktströmmen med utgiftsströmmen eftersom detta är en självpåtagen restriktion som minskar handlingsutrymmet; är man nöjd med den allokering som uppstår om intäkts- och utgiftsbeslut fattades gemensamt så går det utmärkt att välja denna allokering även utan några själpåtagna restriktioner. Vad gäller ROT/RUT blandas intäkts- och utgiftsbesluten samman.

        Som jag skrev i någon kommentar så är det kanske därför bäst att se ROT/RUT som en öronmärkning av vissa offenliga intänkter. Genom mitt konsumtionsbeslut så ser jag till att just mina skatteintäkter går till ett visst syfte, vilket gör att statens intäkter till andra syften minskar. Förutom att det finns begränsningar i hur stor denna öronmärkning kan bli är det svårt att se den fundamentala skillnaden från socker- eller läkemedelssubventioner. Även i dessa fall ”öronmärker” jag statliga intäkter via mitt konsumtionsbeslut. Skillnaden består i taket på ROT/RUT och att man inte kan dra av mer än ens skatt, men det finns inget principiellt som hindrar att motsvarande begränsningar införs på en traditionell subvention.

  12. Martin Berlin says:

    Passar på att tipsa om ett (äldre) inlägg av Peter Santesson på samma tema:
    http://inslag.se/journal/2010/4/13/gronsaksavdrag-och-martin-timell-skatt.html

  13. Mats E says:

    Skillnaden mellan en sänkt skatt och en ökad subvention är väl att den förra minskar en dead weight loss medan den andra ökar den. (Så vida det inte finns externaliteter inblandade och givet att båda finansieras med samma slags skatt eller utgiftsminskning i en annan del av ekonomin). Min poäng är att man inte bara kan hävda att dom är lika pga att dom ger mottagarna samma ekonomiska nytta. Det finns andra relevanta egenskaper att ta hänsyn till.

    • Det var en intressant synpunkt men det bygger, som du skriver, på starka antaganden om marknadernas funktionssätt och att resursanvändningen utan dessa åtgärder vore optimal. Dock är det väl så att både subventioner och olikheter i skatteskalan ofta används för att justera för diverse snedvridningar i ekonomin (det är åtminstone det argument som ofta framförs). Blir åtgärden då en subvention om den misslyckas med detta men något annat (vad?) om den lyckas?

      En selektivt sänkt skatt på en vara minskar inte heller (nödvändigtvis) dödviktsförlusten. Hela utgångspunkten för resonemanget ju att en sådan skattesänkning orsakar ineffektiviteter då resurser överförs till den lågbeskattade sektorn, trots att de är mer produktiva i de högbeskattade sektorerna.

  14. Reduktion är inte avdrag says:

    En fundering bara: varken ROT, RUT eller jobbskatteavdraget är ju några egentliga avdrag utan egentligen skattereduktioner, det vill säga den beskattningsbara inkomsten som kommunalskatten grundar sig på minskar inte som den gör med andra avdrag som avdrag för resor till och från jobbet eller avdrag för dubbelt boende.

    Det betyder att alla pengar som den skattskyldige slipper betala när hen får ROT, RUT eller ”jobbskatteavdrag” kompenseras fullt ut av staten. För egen del har jag svårt att se detta som något annat än ett bidrag eftersom staten för varje krona jag får mer i plånboken måste betala en krona till kommunen som kompensation för att inte jag gjorde det.

    Så jag håller fullständigt med dig Jonas: ”det var ett PR-mässigt snilledrag att ge åtgärden beteckningen ”avdrag”.”

    • Jag håller, föga förvånande, med om det märkliga i att kalla det ”avdrag”. Det för tankarna till ”avdrag för inkomstens förtjänande” vilket det inte är.

      • Inifrån Skatteverket says:

        Det går inte att svara på alla kommentarer på rätt ställe, men jag håller med om att termen ”öronmärkning av vissa av statens intäkter till vissa utgifter” var ett bra sätt att tänka på det på.

        Jämför f.ö. skattereduktion för gåvor till (vissa) ideella organisationer. Här betalar jag 6 000 kr till Rädda Barnen och får därför sänkt skatt med 1 500 kr. I praktiken innebär det ju en intäktsminskning med 1 500 kr för staten (eftersom pengarna här inte tar gen/omvägen över statskassan men i praktiken så väljer ju jag även här att öronmärka en liten del av statens intäkter till något som jag finner behjärtansvärt (och som f.ö. också staten måste finna behjärtansvärt, i och med staten ställer upp begränsningar för vilka som kan vara gåvomottagare).

      • En detalj i sammanhanget är att ROT/RUT kan användas för att minska den fastighetsskatt/kommunala fastighetsavgift man betalar. Det är alltså inte enbart inkomstskatten som kan reduceras.

      • Klas-Åke Persson says:

        Jag vill komplettera Inifrån Skatteverket i det exempel som nämns här.
        För att förstå orsak och verkan så låt oss se hur det skall se ut i en bokföring där varje transaktion är en affärshändelse och skall redovisas brutto enligt god bokföringssed.
        Först gåvan, Jag betalar kassa Kredit och Rädda Barnen Debet 6.000:–.
        Sedan den sänkta skatten statens kassa Kredit mitt skattekonto hos Skatteverket Debet, alltså mig tillgodo Kr l.500:–.
        Här framgår det tydligt att jag som gåvogivare nu använder statens kassa för att gynna mig själv med 1.500:-. Det är jag som får ett bidrag av staten.
        Ser man bokföringen som en nettotransaktion så håller jag med Inifrån Skatteverket att det kan ses som en intäktsminskning för staten istället för en utgift för staten.
        Likadant förhåller det sig med det så kallade Jobbskatteavdraget.
        Ser man hur en korrekt bokföring ser ut blir det min kassa Kredit skatt 100.000:- kommunens kassa Debet 100.000:-. Statens kassa kredit 8.500:– mitt skattekonto hos Skatteverket Debet 8.500:-.
        Det är jag igen som får ett bidrag av staten, om nu bidrag är den rätta termen.

  15. drbergh says:

    Allt staten gör påverkar relativpriser, sålänge man utesluter klumpsummeskatter för alla som existerar. Det enda fullständigt neutrala skattesystemet är då inga skatter.

    Ang subvention/skatt tänker jag så här:

    Verksamheter som pga staten blir billigare (dyrare) än de skulle vara på marknaden är subventionerade (beskattade).

    Är det tokigt?

    • Henrik says:

      Bergh: med den definitionen är allt subventionerat/beskattat i så gott som samtliga planetens nuvvarande samhällen? Det känns lite som att begreppet då tappat sin betydelse…

    • Jag finner den hypotetiska marknadsjämvikten utan skatter (dvs utan stat) som svår att konceptualisera då flertalet varor och tjänster då inte skulle handlas överhuvudtaget.

      Teoretiskt är en vara subventionerad om inte köparen betalar den fulla alternativkostnaden. En skatt som internaliserar negativa externa effekter minskar då subventionsgraden av denna vara, även om skatten skulle höja priset jämfört med en situation utan offentliga ingripanden. Motsvarande kan ett bidrag till produktionen av en vara med positiva externaliteter minska den negativa subventionen av denna vara (finns det en term för negativ subvention som motsvarar detta fall?).

      Förvirringen beror i stor utsträckning på att termen ”subvention” används både i en vardaglig mening och i en teoretisk mening.

      • Jonas, du låter lite som von Mises. Han föreslog ”the evenly rotating economy” istället. I jämvikt är allt dött.

        Det epistemologiska problemet här är det redan Pareto skulle ha påpekat: Utan en fri marknad kan man aldrig någonsin känna till den ”fulla alternativkostnaden”. För att ta reda på vad kostnaderna är krävs ett antal år med laissez-faire-ekonomi.

        Detsamma gäller med externaliteter. Där måste man dessutom i varje enskilt fall avgöra om de är negativa eller positiva, något som den nyss avlidne Ronald Coase diskuterade. Ingen generell regel kan sättas upp för detta.
        http://www.thebigquestions.com/2013/09/03/rip-ronald-coase/

    • drbergh: Ytterligare något jag finner märkligt med din definition är att den förefaller bortse från relativpriser. Det är därför oklart vad ”dyrare” innebär. Ett exempel: om alla varor utom en har 25-procentig moms men den sista varan bara 10 procents moms så kommer sannolikt relativpriset på denna sista vara att vara lägre än i en värld med enhetlig momssats. Relativpriset är sannolikt också lägre på denna vara än vad som hade varit fallet om ingen moms utgått på någon vara. Det vore därför bra med ett klargörande om en vara med 10 procents moms är subventionerad enligt din definition när alla andra varor drabbas av 25-procentig moms.

  16. Toofan Salehpour says:

    Intressant inlägg. Jag antar att undertecknad därför kan hålla med om att restaurangmomsen utgör en subvention av snabbmat? När jag kritiserade regeringen för detta väckte det en hel del kritik, just därför att avdraget av många inte sågs som en subvention.

  17. Om avsaknaden av skatt är en subvention så finns det väl andra saker som också är det. Den bristande snöröjningen här i Linköping subventionerade dubbdäck. Regn subventionerar paraplyer.

    Och som Bastiat, Gripenstedt’s och därmed det svenska välståndets inspirationskälla, påpekade så är fönster illojal konkurrens mot stearinljus- och lampfabrikanter:

    http://www.econlib.org/library/Bastiat/basSoph3.html

  18. Johan Eldh says:

    Hmm.

    Här kommer ett förslag på hur man skulle kunna definiera de olika begreppen.

    Utgångspunkten bör vara att titta på hur förutsättningarna är före statlig intervention. Dvs innan man lägger på skatter, regleringar och subventioner/avdrag.

    Om staten sedan ökar relativkostnaden kallas den antingen skatter eller regleringar. Att sänka relativkostnaden kallas subvention. Från det här utgångsläget är det inte möjligt för staten att ge avdrag.

    Nästa steg blir då att titta på hur förändringen slår mot marknaden som har skatter/regleringar/subventioner på plats. Att reducera en statligt pålagd kostnadsökning (oavsett om det är skatt eller reglering) blir då ett avdrag. Om detta övergår till att den sammanlagda relativkostnaden för aktören gentemot utgångspunkten (före statlig intervention) blir negativ, så övergår den delen av avdraget till att kallas för subvention.

    Det man möjligen skulle behöva komplicera det här med är beskattning/reglering av negativa externaliteter. Att underlåta att beskatta/reglera en negativ extern kostnad blir ju en indirekt subvention från utgångsläget. Staten tillåter aktören att skyffla över en del av produktionskostnaden på en annan aktör/branch.

    ***
    Om ROT/RUT. Till syvende och sist är det ju så att beskattning på arbete är ett ganska trubbigt instrument (om syftet är att hålla relativkostnaderna mellan branscher neutral) eftersom effekten på företagen påverkas mycket av hur humankapitalintensiv verksamheten är. Ett exempel:

    Verkstadsföretag har haft möjligheten de senaste 50-100 åren att ersätta arbetskraft med maskiner. I ett teoretiskt exempel där man gått från enbart anställda till enbart maskiner har man alltså gått från att betala arbetsgivaravgift, inkomstskatter, moms och vinstskatt, till att bara betala moms och vinstskatt. Tjänstesektorn har inte haft samma möjligheter, utan där är många gånger enda möjligheten att fortsätta använda en mycket hög andel anställda till produktionen. Den delen som har fått ROT/RUT-avdrag har många gånger inte ens kunnat tillgodogöra sig effektivitetsökningen av datorer i nämnvärd utsträckning. Alltså blev de här branscherna mycket högre beskattade än exempelvis verkstad på totalen. RUT/ROT är ett steg till att rätta till den här obalansen.

    Det är ju ingen slump att de länder som haft högst beskattning på arbetsinkomster också ligger i framkant när det gäller automatisering samt en kraftigt underutvecklad humankapitalintensiv tjänstesektor.

    • Jag tjatar kanske ohörd, men det stora problemet är att vi inte vet hur det skulle se ut utan de flesta skatter, regleringar och subventioner/avdrag. Sist det såg ut så i Sverige var före första världskriget och mycket har hänt sedan dess. I någon mån kan man jämföra med före andra världskriget då skattetrycket gick upp till 12-13% av BNP.
      http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Skatter/Skattetryck/Skattetrycket-historiskt/

      Men på 20- och 30-talet införde man många regleringar. T ex skrev man om kommunallagen så att ”kommuntekniska experter” fick styra byggandet från 1931. Det är mycket därför det bara byggts fula hus, av sjunkande kvalitet (titta på dörrfoder) sedan dess. Man kunde då t ex förbjuda folk att bygga in kvarter med innergård.

      RUT/ROT rör ett långt större problem än relationer mellan olika tjänster idag. Hela det faktum att man betalar moms, löneskatter och sociala avgifter på tjänster är en skatt på självorganisation.

      Vi har (åtminstone) tre fall:

      1) Driver du ett företag drar du av dina utgifter innan du skattar på vinsten.

      2) Gör du jobbet på huset, båten, etc, själv, eller med hjälp av dina vänner och släktingar, eller via ”svart” arbetskraft, betalar du inga skatter och avgifter.
      Här, ifall du utför hantverkartjänster utan att vara hantverkare så
      a) gör du jobbet mycket långsammare,
      b) låter du bli att arbeta med vad du verkligen är bra på, ditt eget arbete (vilket du skulle kunna göra 40-90 timmar i veckan ifall staten inte reglerade arbetstiderna).

      3) Du hyr någon ”vitt”, nu med ROT/RUT, men ändå.

      Om inte den enorma skattekilen, med eller utan RUT/ROT existerade så skulle vi organisera oss på helt andra sätt. Vilka kan man inte veta utan att prova. Eller genom att titta tillbaka till sommaren 1914 och gissa utifrån det.

      En ”lösning” vore att låta familjer precis som företag dra av ALLA sina utgifter innan man betalar skatt, men då är vi tillbaka till den debatt och oenighet denna tråd handlar om.

      • Johan Eldh says:

        Hej Undertallen.

        Det är klart att det inte går att sia om hur samhället skulle sett ut om vi hade fortsatt med 1913-års skattenivåer och regleringar. Däremot är det ju inte bussvårt att titta på ett enskilt företags kostnader och intäkter före resp efter skatt/subvention, samt att hyfsat beräkna kostnaden av compliance av regelverk för företaget. Då har man ju supplykurvan rensad från statlig intervention. Sen får man göra en skattning på hur borttagande av skatter/bidrag/subventioner påverkar demandkurvan.

        Demand är ju knepigare än Supply, eftersom det är rimligt att anta att åtminstone en del av statens skatter går till saker som folk ändå hade lagt pengar på. Frågan blir alltså hur mycket mer effektiv/ineffektiv statlig centralplanering är jämfört med hur allokeringen av resurser hade sett ut på en fri marknad för de varor/tjänsten som staten idag tillhandahåller. Det blir komplext såklart men jag har för mig att jag sett skattningar från olika nationalekonomer för olika länder.

      • Hej Johan,

        Jag förstår hur du resonerar, men det finns två problem med sådana skattningar.

        Dels utgår de ifrån idén att kurvorna för ”tillgång och efterfrågan” är ”väluppfostrade”. I själva verket har man bara data för en enda punkt, nuvarande efterfrågan vid nuvarande pris, och endast idag. ”Efterfrågekurvan” finns egentligen inte, annat än som pedagogisk illustration. Du kan t ex fördubbla priset och sälja fler, eller öka priset lite och inte alls sälja fler. Själva höjde vi priset på våra norska skogkatter med 20% och ökade efterfrågan rejält. Här är Gondor som vi behållit:
        http://www.coastalcats.fr/gallery/shanti-igor-kittens-may-2011/first-week-of-august-2011/gondor_on_platform.jpg.php

        Det andra problemet är att alla priser beror på alla andra priser, så även om kurvorna vore väluppfostrade, vilket de inte är, så beror efterfrågan på en vara på alla andra miljoner varor i ett samhälle. Köper man fler tjänster så kanske man köper färre tvättmaskiner, eller fler tvättmaskiner pga något som man inte tänker på.

        Det enda, på ett ungefär man kan säga är att regleringar minskar den ekonomiska aktiviteten, skatter minskar den också, bra, generella lagar ökar aktiviteten, dåliga generella lagar minskar den.
        Här är en simulering som säger att BNP i USA endast är 28% av vad det skulle ha varit ifall regleringarna legat kvar på 1949 års nivå.
        http://reason.com/archives/2013/06/21/federal-regulations-have-made-you-75-per

        Men ”tillväxt” är ett underligt begrepp, som leder så fel. Ifall någon har en bra referens till detta här vore jag tacksam. von Mises ville avskaffa det helt vill jag minnas. T ex när penicillin uppfanns ökade inte BNP alls, men folk levde säkert 3-4 år längre i snitt pga det.

        T ex i fallet som reason diskuterar så är ju inte USA ensamt i världen. Välståndet i USA beror på vad andra människor hittar på, och även i USA är den maximala innovationspotentialen begränsad, t ex av att folk inte gärna slänger gamla saker som de betalt mycket pengar för.

  19. Andreas Bergh says:

    Jonas frågar: ”Det vore därför bra med ett klargörande om en vara med 10 procents moms är subventionerad enligt din definition när alla andra varor drabbas av 25-procentig moms.”

    Mit svar: Nej. Momsen gör den ju dyrare än vad den skulle vara om den vore obeskattad, dvs jag jämför med vad den skulle kosta på en marknad utan skatter.

    Jag håller delvis med om att marknadsjämvikten utan skatt är svårt att konceptualisera, men den är ju grunden för hur ganska mycket definieras (excess burden av skatter, exempelvis).

    Jag vidhåller att alla skatter utom klumpsummeskatter ändrar relativpriser. Som Niclas påpekar är ju en skatt på arbete då en subvention av fritid. Ditt svar om verksamhetsneutralitet tycker jag inte håller: en skatt på arbete slår ju mer på arbetskraftsintensiv produktion (och är i så fall en subvention av produktionsfaktorn kapital)

  20. Till Undertrallen. Problemet är inte att definiera tillväxt. Problemet är hur man definierar ”ekonomi”. I fall definitionen är enligt det klassiska ekonomiska tänkandet handlar ämnet om mänsklighetens ämnesomsättning med naturen. Och i så fall tror jag att ett bra mått på god ekonomi skulle kunna vara en kvot mellan FN:s Human development index och det undersökta landets BNP/capita. I fall en hög BNP/capita inte ger en hög HDI borde man kunna saga att ekonomin fungerar dåligt. Om ett land däremot har hög HDI trots låg BNP/capita bör detta uppfattas som att ekonomin sköts ovanligt väl.
    Men detta förutsätter att man vänder det vardagliga tänkandet på huvudet och bestämmer sig för att ekonomin är till för mänskligheten.

    • Lionell Robbins’ klassiska definition var:

      Economics is the study of the use of scarce resources which have alternative uses.

      http://cafehayek.com/2006/05/sowell_on_scarc.html

      Så råder det inte brist på något så behandlas det inte av den ekonomiska vetenskapen.

      Ursäkta, men vad FN säger och katta sk***r lägger jag i samma påse. Har du tittat efter vad det är för ursprung på dem som uttalar sig i FN. Representanter för diktaturer och auktoritära länder blir inte helgon så fort de är FN-diplomater. I detta fall betackar jag mig för ensidiga mått såsom HDI av välstånd och välmåga.

  21. Efter att ha haft det här inlägget i bakhuvudet ett tag undrar jag om inte det hela är en språkfråga mer än en fråga av skatteteknisk natur. Istället för att kalla ROT/RUT för skattesänkning eller subvention, som ju båda är politiskt laddade uttryck – borde man inte försöka hitta ett mer neutralt begrepp? Spontant kommer jag att tänka på justering av relativpriser (till favör för olika bygg- och städtjänster) men jag är öppen för andra förslag.

  22. markus says:

    Nu går skam på torra land!

    I kvällens inslag om höstbudgeten rapporterade den vänstervridna medieeliten på SVT:s barnnyheter att regeringen tänkte betala för sina satsningar på skolgårdar med att sänka BIDRAGET till vuxna människor som renoverar sina hus och lägenheter!

    Vad säger granskningsnämnden? Kan ett nytt anmälningsrekord komma att slås? Och kan detta slå snopp- och snippsången vad gäller internationellt genomslag för svensk proggbarn-tv?

Trackbacks

  1. […] Jonas Vlachos (Ekonomistas) om RUT, ROT och skillnaden, eller snarare avsaknaden av skillnad, mellan…. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s