I en frispråkig och läsvärd intervju i Spiegel international beskriver den tyske nationalekonomen och professorn vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, Hans-Joachim Voth, varför euron var en dålig idé från början och att farhågorna inför ett avskaffande är överdrivna:
I believe that the consequences of ending the euro have been overstated. Not every dumb economic idea needs to be defended to the bitter end. Europe is infinitely more than the European Union, and the European Union is infinitely more than the euro.
När euron infördes fanns förhoppningar om att medlemsländernas ekonomier skulle blir alltmer likartade och därmed minska det problem som en gemensam penningpolitik i olikartade länder innebär. Men idag vet vi att någon sådan konvergens knappast uppstått och tillväxten i vissa euroländer har enligt Voth varit bubbelartad.
På frågan om varför han tycker euron var en sådan dum idé svarar Voth:
Because, at its core, it is a bad solution for a nonexistent problem — a political object of prestige with massive economic disadvantages. Everyone thought the common currency would cause all of the structural differences in the euro-zone countries to automatically disappear. But, after 2000, the low interest rates in the euro zone artificially fuelled growth in the weaker countries and caused real estate prices to skyrocket. This kind of speculative bubble is fun while it lasts. But every party comes to an end eventually. And then comes the rude awakening: Growth slows down, and unemployment rises. Since the banks have given out too many loans, they become a brake on growth. This causes an increase in the structural divergences that were actually supposed to decrease. The euro can’t survive for long without having much more redistribution between richer and poorer member countries or much more flexible economies. And neither of those things is politically feasible.
Politiska faktorer förhindrar också en lösning på problemen för de skuldsatta länderna. Väljarna och fackföreningarna ställer helt enkelt inte upp och politikerna klarar inte av att genomföra de reformer som krävs. Voth hänvisar till sitt hemland sedan tio år, Spanien, där regeringen Zapatero mitt under brinnande kris 2009 inte lyckades reformera ekonomin tillräckligt alltmedan lönerna steg med 4.3 procent. På frågan om varför Tyskland kunnat klara sig sedan 2000 men inte Spanien svara Voth:
In Germany and even in the Netherlands, the unions are fairly reliable when it comes to cooperating, and governments in both countries can expect to have consensus. This consensus-based solution doesn’t exist in Spain. Here, you don’t have a union movement like the DGB (German Confederation of Trade Unions), which accepts that one can’t distribute more than one makes. We need to start taking the cultural differences in the EU seriously. Spaniards just aren’t like the Dutch, and Greeks are not Germans.
Vad är då framtiden enligt Voth? Svaret är en tillbakagång till valutorna före EMU. För Tyskland, Frankrike och andra nordeuropeiska länder vore en ny växelkursmekanism likt ERM en god idé. Även de sydländska länderna skulle tjäna på detta när deras konkurrenskraft stärks. Det vore intressant att höra vad beslutsfattarna och deras rådgivare har att säga om detta.
Ekonomistas 
Men EU handlar inte bara om EUR krisen. I den globaliserade värld vi lever i med BRAC(S?) länderna finns det strategiska intressen att se till. de Gaulles idé om att Europa slutar vid Uralbergen? kanske inte var så tokiga.
The Economist ger en annorlunda version i sin senaste ledare. Speciellt när det gäller kostnaderna för att slita upp euron.
Personligen så ser jag nog The Economists väg som mer realistisk än dela euro-zonen i två.
http://www.economist.com/node/21529049
Daniel: Tack för tipset. Intervjun är väl värd att läsas i sin helhet.
Ex: “Over the next five years, as long as German taxpayers don’t write the bond markets a golden check, there’s going to be one cost-cutting program after the other in many European countries. This could be accompanied by increasing social unrest.”
och
“There is less unrest if the state looks around for additional sources of revenue. It is much easier and less risky to raise taxes rather than massively cut spending — especially if the country has a fragile social equilibrium.”
Läste den parallellt med economist ledare (se länk ovan) och läste om Flodéns: https://ekonomistas.se/2011/09/09/ecb-maste-visa-vagen-ut/
Min slutsats blir den Flodén föreskriver: “Den grekiska statsskulden behöver skrivas ner kraftigt, och landet bör lämna eurosamarbetet.”
Eller med andra ord: Grekland och Tyskland bör inte ha samma valuta.
Lisa:
Economists ledare tror jag kräver för mycket av bl a de tyska väljarna och av europas politiker.
(Det är sannerligen spännande tider. Vem kan idag argumentera för att länder med stora skulder och höga budgetunderskott ska försöka stimulera ekonomin med än mer expansiv finansiell politik? Har inte exempelvis Krugman haft fel med sina expansiva förslag och har inte USA fört en alltför expansiv politik?)
Bra intervju.Tack för tipset!
Det finns de som går längre. Barry Eichengreen menar i en annan intressant artikel att t o m EU kan äventyras, inte bara EMU.
http://larspsyll.wordpress.com/2011/09/14/ar-eu-pa-vag-att-bryta-samman/
Lisa och JNS: Jag tycker att The Economists ledare i huvudsak för fram rimliga förslag, men att de sopar moral hazard-problemen under mattan. Jag återkommer med ett utvecklat resonemang kring detta i ett separat inlägg senare idag.
En av Joachim Voths huvudpoänger är att det inte är politiskt realistiskt att tro att de idag skuldtyngda länderna ska kunna reformera sig tillräckligt för att klara krav från långivare, EU eller IMF. Detta gäller alltså inte bara Grekland, där dock regeringens problem att få med sig oppositionen bekräftar Voths tankar med önskvärd tydlighet, utan även resten av PIIGS och säkert andra europeiska länder.
Tabut verkar ligga i att ens tala om att avskaffa EMU. Det finns inte ens på den politiska dagordningen, trots att alla mer och mer börjar tala om saken. Implicit antar alla samtidigt att kostnaden för att avskaffa euron är gigantisk. Voth ifrågasätter den kalkylen, men ingen verkar vilja svara honom.
Historiskt har vi flera gånger sett valutaunioner gå i graven (den latinska, den skandinaviska, guldstandarden) och även om det naturligtvis finns olikheter mot dagens situation känner i alla fall inte jag till evidens som pekar på att själva avskaffandet av den monetära unionen skulle innebära oproportionerlig skada. Det är snarare andra makroekonomiska eller politiska problem som ställt till det.
Visst kan farhågorna inför ett eventuellt avskaffande av EMU verka överdrivna, men det är ju inte direkt så att Joachim Voth lämnar storsläggan hemma när han spekulerar i vad som skulle kunna hända om Grekland faktiskt fullföljer den inslagna linjen med stora sparpaket:
”If all the envisioned cuts are really made, things will reach Brüning-esque dimensions. Of course, social spending in today’s Greece is on a completely different level from where it was in Germany in 1930, and the state continues to do much for the poor. But the changes would have dimensions similar to those in the final stage of the Weimar Republic.”
Voth menar att den ”sociala harmonin” fullständigt kollapsar vid sparpaket om ungefär 2-3 procent av BNP. Som du själv påpekat Daniel så har Grekland varit i samma situation ett antal gånger tidigare de senaste 100 åren, och att de skulle producera en ny Hitler (implicit) verkar också vara något av en överdriven farhåga.
Det kanske stämmer att Voth tar i, men det har redan gått åt en del tårgas så jag undrar vad som skulle hända ifall reallönerna sänktes med en tredjedel samtidigt som de stora partierna kanske imploderar under trycket av sin egenhändigt skapade kris.
Det handlar uppenbarligen om politisk ekonomi och det är svårt att förutse vad som följer på väldigt stora chocker. Fast Argentina 2000 klarade sig utan poltiskt sammanbrott. Kanske är den stora skillnaden mot historien att folk idag har en helt annan grundutbildning och därigenom en mycket större respekt för demokratiska värden och bättre framförhållning. Hoppas det.
Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att EMU har i mångt och mycket varit en politisk idé, inte en ekonomisk, om att skapa samhörighet och fred i Europa.
Voth skriver att de låga räntorna i Eurozonen skapat ekonomiska bubblor i flera länder. Men inget säger egentligen att räntorna måste vara samma överallt bara för att lånet skrivs i Euro. Om jag lånar pengar herr Larsson som är utfattig och vill använda pengarna till en jorden-runt-resa, så vill jag ha högre ränta än om jag lånar till inteckningar i ett hus som bara är belånad till 25% av sitt värde. Det hjälper inte att lånet görs upp i Euro.
Jag ser inget hållbart argument för att inte Europas länder ska kunna ha en gemensam valuta utan att för den skulle alla länders statsfinanser måste vara exakt lika solida. Det finns säkert enorma skillnader mellan statsfinanserna i olika amerikanska delstater, och de har haft gemensam valuta i hundratals år.
De som förespråkar lokala valutor istället för Euron verkar ha glömt de enorma spekulationer som fördes mot småvalutor såsom den svenska kronan i början av 90 talet. Man tycks inte heller tro att ” devalveringskrigen” som fanns innan Euron är ett problem. Problemet i Europa är inte den gemensamma valutan utan att regeringar i södra Europa inte tagit bubbelekonomin på allvar samtidigt som man avstått från att driva in skatter som man borde. Man har också avindustrialiserat sina länder och satsat på lågkvalificerade jobb i turist och andra servicesektorer.
Notera också att det finns starka krafter både inom finanssektorn och inom andra regioner såsom USA som av maktpolitiska skäl inte vill ha en stark konkurrent till USA dollarn. Europa är exempelvis mycket mer negativ till finansiella spekulationsaffärer och vill bland annat införa transaktionsskatt på finansiella tjänster – ett hot mot den internationella finansvärlden som effektivt kan stoppas om man kraschar den europeiska valutasamarbetet.
Spekulationerna berodde på misskötsel av ekonomin. Schweiz (liten ekonomi) drabbades aldrig samtidigt som Storbritannien (stor ekonomi) drabbades. Har någon räknat på transaktionskostnaderna? Jag känner att problemet med dem är kraftigt överdrivet. Inte ens som privatperson och turist känner jag mig särskilt bekymrad över transaktionskostnader. Halvstora företag bör ha än mindre problem.
Detsamma gäller devalveringar: det är ju utmärkt att svenska kronan stigit på senare tid. Min köpkraft har ökat påtagligt. Samtidigt påskyndar det strukturomvandlingen av svensk ekonomi som kommer bli än konkurrenskraftigare framöver.
Lennart
Nämnde i ett tidigare inlägg de politiska (globala) dimensionera av de pågående kriserna.Bra att du nämner USAs intressen.
Hur skall vi (EU?) hantera BRIC(S?) länderna?
Då EUR introducerades var den mycket svag i förhållande till USD och idag är den fortsatt stark i förhållande till USD liksom SEK.
Tysk professor hade fel.