Världsekonomin har under de senaste månaderna dominerats av en amerikansk budgetkris och en europeisk skuldkris. Men dessa kriser har knappast orsakats av bristande nationalekonomiska insikter. Alla inser att offentliga inkomster och utgifter måste balanseras på sikt. Ekonomer har länge påpekat bristerna i valutaunionens stabilitets- och tillväxtpakt. Lars Jonung och Martin Larch sammanställde 101 förslag på förbättringar av pakten, samtliga presenterade före år 2006.
Ekonomer har också påpekat att utvecklingen för de offentliga finanserna i USA och många europeiska länder inte är långsiktigt hållbar. Många länder har tillåtit budgetunderskott och växande statsskulder i relativt goda tider, och de har inte anpassat sina pensions- och vårdsystem för att hantera åldrande befolkningar. Bland många exempel kan EU-kommissionen nämnas, t ex denna rapport från 2006 där de påpekar att den offentlig-finansiella utvecklingen i många europeiska länder är ohållbar och mycket riskabel.
Det saknas inte heller insikter om hur budgetproblemen i USA och skuldproblemen i Europa bör hanteras. De problem som gett upphov till kriserna och som medfört att beslut om tillräckligt kraftfulla åtgärder nu uteblir måste istället beskrivas som huvudsakligen politiska. Trögheten att få igenom reformer i USA, Grekland och inom valutaunionen beror på att ländernas regeringar inte kan, vill eller vågar stöta sig med andra maktcentra som opposition eller opinion. Det finns visserligen nationalekonomer som forskar om politisk ekonomi och som har tankar kring detta, men det vore rimligt att även statsvetarna har egna bidrag till denna angelägna diskussion.
Några frågor som nu behöver belysas är: Varför har inte en bättre politik kunnat implementeras? Hur ska den politiska processen och det europeiska samarbetet förändras för att vi i framtiden ska få se en bättre politik? Varför kan Lettland men inte Grekland implementera kraftiga åtstramningspaket? Vad händer i Grekland om landet tvingas ut ur valutaunionen? Vad händer i Tyskland om stöden till Sydeuropa upplevs som allt för generösa eller om ECB börjar tillåta högre inflation? Vad händer med den europeiska unionen om flera sydeuropeiska länder tvingas ut ur valutaunionen?
Ekonomistas 
Kanske en del frågeställningar kan studeras inom “Transition Economics”?
Eller så dammar vi av Montesquieus klimatkära.
Varför inte Aristoteles klimatläre-version, där han ansåg att grekernas klimat utgjorde en perfekt balans för att ge mod, intelligens och konstnärlighet? Åtminstone på den tiden såg det även ut att finnas en viss korrelation, med ett begränsat dataunderlag. Men klimatläran är kanske tidsberoende? 🙂
Lustig formulering. “Bättre politik”.
Hade dock varit intressant att undersöka i vilka länder som nationalekonomiska teorier (inre devalvering) fått allmänhetens stöd och varför.
Under vilka förutsättningar krävs för att ett land skall genomgå en inre devalvering? eller nått i den stilen.
Vad gäller “vad händer”-frågorna så försöker statsvetare undvika prediktioner. Det är svårt att förutspå hur människor kommer att agera i kontexter vi inte känner till.
Undertecknad ska skriva kandidatiuppsats i statsvetenskap om nån månad. Det här är ett tänkbart problemområde!
”Vad gäller ”vad händer”-frågorna så försöker statsvetare undvika prediktioner. Det är svårt att förutspå hur människor kommer att agera i kontexter vi inte känner till.”
Jag tror Martins ganska milda förhoppning var att statsvetare kände till någonting om politik.
J.K.: Jag skrev inlägget främst för att jag är genuint intresserad av dessa frågor och för att jag både tror och hoppas att statsvetare har viktiga insikter som bör föras fram. Vilka handlingsalternativ som nu bör väljas beror ju inte endast på vad som i princip är god ekonomisk politik utan även på vilken politik som i praktiken kan genomdrivas och vilka effekter politiken får på den bredare samhällsutvecklingen.
Jag sympatiserar delvis med din inställning att man vill undvika prediktioner (och det inställningen är nog lika vanlig bland nationalekonomer). Statsvetare lär inte sitta inne med något entydigt svar på frågorna, men de bör genom en offentlig diskussion och analys ändå kunna berika beslutsunderlaget.
Dessutom verkar statsvetare mena att det finns uppenbara insikter som vi nationalekonomer missar. För några år sedan skrev Bo Rothstein i Axess Magasin:
Baserat på insikter om denna problematik kan säkert statsvetare medverka till en bättre utformning både av den nuvarande krispolitiken och av framtida regleringar av finansmarknaderna.
Offentliga diskussioner gillar jag! Tycker f.ö. också precis som du att de båda disciplinerna har mycket att lära av varandra. Tror också att det finns mycket att hämta hos sociologin.
Rothsteinartikeln fick mig att tänka på denna podcast: http://www.econtalk.org/archives/2011/08/satz_on_markets.html
Fast det var ju den här jag menade: http://www.econtalk.org/archives/2011/09/frank_on_compet.html
Man kan i och för sig påpeka att i Rothsteins artikel så verkar det inte heller vara statsvetarna som sitter inne med kunskapen. Snarare verkar Rothstein härleda allt han vet om ”marknaders inneboende tendens att pervertera offentliga institutioner” från medlemmar av det paradigm han vill skrota — tidigare nobelpristagare i nationalekonomi. Det är lite lustigt. Utsagan ”nationalekonomisk forskning har visat att nationalekonomisk forskning är fel” är något av en Epimenides-paradox.
Märkliga påhopp på statsvetare helt ur det blå..
Jag ber naturligtvis om ursäkt om någon kände sig kränkt.
Det är dock olyckligt om svenska statsvetarstudenter fått lära sig att man inte kan ge några policyrekommentationer om politik som inte inträffat ännu (eftersom ”kontexten” i t+1 är okänd). Jag tycker nämligen att det finns en finfin tradition inom amerikansk statsvetenskaplig forskning att försöka göra världen begriplig. I senaste numret av APSR:
1. Minskar korruptinoen när demokratier blir rikare och mer stabila, eller tar den sig bara mer subtila uttryck?
2. Kan dramatiserade kunskapssändningar i massmedia förhindra folkmord?
3. Leder handel mellan nationer till att arbetsrätten undergrävs?
4. Leder ett ökat fokus på mänskliga rättigheter till en “global konstitutionalism,” eller undergräver den staters suveränitet?
Jag får känslan av att svenska statsvetare inte tar den här typen av forskning på allvar. Stämmer det?
Jag är inte statsvetare.
Låt mig då för tydlighetens skull uppmuntra alla forumister, självupplevda statsvetare som amatörer, att delta i tråden!
När jag läste i Statsvetenskap i Uppsala för ett antal år sedan fick jag just veta att lämpliga frågeställningar inför uppsatser var att bl.a. inte försöka förutsäga framtida skeenden. Det var gissningar och och sådant sysslade inte vetenskapsmän med. Det struntade jag i och skrev uppsats om möjliga vad policy-förändringar i ett begränsat område ev skulle kunna leda till. Så fick jag dåligt betyg också.
Och med tanke på hur dominerande den uppsalieniska statsvetenskapen verkar vara (jag är inte verksam akademiker så jag har ingen större koll) i Sverige tror jag din känsla stämmer ganska bra överrens med verkligheten.
Möjligtvis är det symptomatiskt att uppsaliensarna, efter något slags ryck av intellektuell ängslighet, kallar sitt ämne för ”statskunskap”, inte statsvetenskap.
Niklas Bengtsson: Vill bara poängtera att jag inte vet riktigt vad jag pratar om här, så lägg inte för stor vikt vid mina tankar.
Dina exempel från APSR är intressanta (och för mig okända). Gemensamt för dem är att de är breda generaliseringar på väl avgränsade problem. Det klart att det är viktigt att kunna använda forskning till att dra slutsatser om framtiden och att forskning ska kunna ligga till grund för policyrekommendationer. Det är alltid viktigt att sträva efter både inom och utomvetenskaplig relevans när forskning bedrivs. Självklart kan forskning också bedrivas normativt. Att ha en åsikt om hur någonting BÖR vara är dock inte det samma som att säga att detta också förmodligen kommer att inträffa. (Normativ forskning som tar ansats i värdeteori är något som jag tycker att nationalekonomer borde (!) göra oftare).
Att t.ex. “forska” om “vad som händer i Tyskland” är nog rätt svårt eftersom det finns så många tänkbara svar. Just eftersom det inom statsvetenskapen finns så många tänkbara utfall undviker statsvetare såvitt jag vet gärna (nota bene: undviker gärna, inte genomför aldrig) forskning som ämnar att förutspå framtiden. Inom nationalekonomin är det lite enklare genom det omfattande bruket att göra antaganden för att förenkla analysen. (Ingen kritik mot detta!) Eftersom det är ekonomiska motiv (välfärdsvinster, nyttomaximering etc.) som undersöks blir det lättare att göra detta. Det borde vara lättare att generalisera om ekonomiska aktörers motiv än politiska aktörers dito.
Tror kanske egentligen att detta handlar mer om huruvida man anfäktar en positivistisk vetenskapssyn eller en hermeneutisk sådan. Hermeneutisk forskning inom statsvetenskapen är legitim. Hermeneutisk forskning inom nationalekonomi är så vitt jag vet sällsynt. Tror att detta till stor del beror på att Milton Friedman bestämt (nu ironiserar jag) att validiteten av nationalekonomisk forskning bestäms av dess förmåga att göra prediktioner.
(http://www.ppge.ufrgs.br/giacomo/arquivos/eco02277/friedman-1966.pdf) Positivismen med dess induktion och naturvetenskapliga ansats att hitta mekanismer som förklarar beteende är (kanske) förenligt med nationalekonomi eftersom (som sagt) ekonomiska aktörer agerar efter vissa självklara mönster (eller gör dom?). Inom politiken är det inte lika lätt att hitta sådana samband. (Det finns inga lagbundenheter inom statsvetenskapen om man bortser från Den demokratiska freden som i alla fall nästan verkar stämma) Vill bara säga att positivistisk forskning också bedrivs inom statsvetenskapen – den är nog minst lika vanlig som hermeneutisk sådan – men den är nog om jag förstått det hela rätt mer tillbakablickande än framåtblickande. Den syftar nog mer på att försöka förklara ett skeende än att skapa en teori om vad som kan tänkas komma att hända imorgon.
Klart att det är smått impotent att envisas med att förklara skeenden i efterhand. Och jag tycker också att det är synd att de vilda fäktningsduellerna inom statsvetenskapen lyser med sin frånvaro (åtminstone har jag svårt att hitta dem) – det håller jag verkligen med Martin Flodén om. Har läst precis lika mycket statsvetenskap som nationalekonomi och måste säga att jag jag gillar nationalekonomins mer pragmatiska läggning.
J.K.
En liten inledande anmärkning. Det tycks finnas en viss språkförbistring vad gäller innebörden av ordet ”prediktion”. Själv gör jag en viss åtskillnad mellan detta ord och orden ”prognos” eller ”förutsägelse”. Prediktioner handlar om testbarhet, och man testar en modells prediktioner på historiska data. Detta görs inom nationalekonomi och amerikansk statsvetenskap i varenda nummer av AER och APSR. I motsats till detta sysslar väldigt få akademiska nationalekonomer med prognoser och förutsägelser. Gränsen kan naturligtvis vara hårfin för alla samhällsvetenskapliga modeller har ju förhoppningen om att de kan vara vägledande vid beslut som påverkar framtiden. Men distinktionen kan ändå vara viktig.
För det andra vill jag återigen betona att från mitt perspektiv så verkar skillnaderna i metodologi mellan statsvetenskap och nationalekonomi vara ett europeiskt fenomen. I USA är i synnerhet den empiriska statsvetenskapen snarlik den nationalekonomiska (eller kanske tvärt om!).
Slutligen kan jag inte låta bli att ytterligare kommentera de Rothsteinianska kommentarerna om nationalekonomi, som ju är något av en implicit motivering bakom Martins lite utmanande inlägg. Som bekant verkar många svenska samhällsvetare tycka att nationalekonomin behöver lansera nya teorier, men istället för att bidra på vanligt sätt — genom att sätta sig ned, forska och publicera egna teorier — så tycks förhoppningen vara att nationalekonomerna själva ska ändra på sig. Det är en komplicerad kombination av kritik och tilltro.
Hur som helst — här är dina egna länkar lite talande. Du skriver först ett inlägg att man kan lära av sociologin, sedan klistrar du in en länk till vad en nationalekonom vid Cornell har att säga om referens-beroende preferenser. Jag råkar känna till ämnet och dess konsekvenser för optimal beskattning relativt väl, då det är en ide som ursprungligen kom från John Stuart Mill och som för närvarande utgör ett intensivt forskningsområde inom offentlig ekonomi. Jag skulle bli mer imponerad om du lyckades hitta en enda svensk sociolog som hade något aktuellt att säga om hur sådana preferenser skulle kunna tänkas påverka marknadens funktionssätt och optimala beskattningsprinciper.
Vad gäller dina övriga tankar om vetenskaplig metodologi håller jag med och önskar dig lycka till vid uppsatsskrivandet (du verkar väl förberedd!).