SNS och särintressena

Det stormar rejält kring SNS i efterspelet av boken Konkurrensens konsekvenser som jag och Jonas skrivit om tidigare här, här och här på Ekonomistas. Att boken väckt känslor råder det knappast någon tvekan om, inte minst med tanke på alla de kommentarer som våra inlägg gett upphov till. Frågan är om SNS har klarat av att stå upp i den stormen. I går sa både SNS forskningschef Laura Hartman och dess rådgivare i forskningsfrågor Olof Petersson upp sig.

Själv har jag under många år följt SNS verksamhet och också medverkat i bland annat SNS Välfärdsråd 2008 och sitter sedan 2009 i dess Vetenskapliga Råd. Under åren har jag inte alltid hållit med i de slutsatser som har lagts fram i diverse SNS-rapporter, men jag har uppskattat att de har haft en ambition att göra forskningsresultat tillgängliga för allmänheten och att det som jag har upplevt har rått en öppen debatt på diverse seminarier. En av de personer som jag har uppfattat som drivande i detta har varit Olof Petersson som med en genuin nyfikenhet och öppenhet har tagit sig an både stora och små frågor. Jag var också mycket positiv när Laura Hartman anställdes som forskningschef och trodde att nivån på SNS-rapporterna i och med detta skulle höjas ytterligare ett snäpp.

Det är därför med sorg som jag ser hur allt detta håller på att rasa ihop. Laura Hartman som blivit påhoppad på diverse ledarsidor och bloggar har inte, som jag har förstått det, tillåtits att gå ut och ta debatten, vilket är mycket upprörande. SNS, som tidigare inte tvekat att gå ut och försvara sina rapporter (se t ex Anders Vredins försvar av välfärdsjobb), backar när medlemmar som representerar särintressen protesterar mot slutsatserna.

Jag själv och många forskare i min närhet ifrågasätter nu vårt framtida SNS-engagemang. Själv har jag bestämt mig för att ge SNS VD Anders Vredin en chans att ge sin bild av vad som egentligen hänt innan jag fattar mitt beslut. Dock vill jag redan nu ge mitt fulla stöd och respekt till Laura och Olof som har följt sina inre forskarröster och visat stor integritet.

Astrid Kander: Tillväxtoptimister blundar för miljöproblem

Astrid Kander, Lunds universitet

Boken Hållbarhetsmyten som utkom på SNS Förlag tidigare i år är en kritisk uppgörelse med det utvecklingsmotstånd som författarna menar dominerar hållbarhetsdebatten. I det här gästinlägget bjuder Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, på en kritisk recension av boken. 

Hållbarhetsmyten: Varför tillväxten inte är problemet är en debattbok skriven av utvecklingsforskarna Martin Andersson och Christer Gunnarsson, båda verksamma vid ekonomisk-historiska institutionen i Lund. Boken är skriven utifrån ett patos för de fattigaste i världen. Löser fattigdomsfrågan gör man inte utan utveckling och ekonomisk tillväxt, och författarna ondgör sig därför över de tillväxtfientliga strömningar som de menar genomsyrar dagens tänkande, politik och universitetskurser. De vänder sig mot de statiska inslagen i den rådande hållbarhetsdiskursen och vill genom ekonomisk-historisk belysning visa att fortsatt tillväxt är nödvändig och önskvärd. Detta är bra, tycker jag, men de går för långt när de hävdar att tillväxten löser sina egna miljöproblem. Bara de fattiga blir rika som vi så ordnar det sig, även med miljön, verkar de mena. Genomgående i boken hävdar de att tillväxtpessimisterna bygger sina argument på svag empirisk grund. Tonen är raljerande och polemisk. Problemet är att deras egen argumentation lämnar mycket att önska i fråga om logisk stringens och empirisk underbyggnad, så jag får väl lov att bli lite polemisk mot dem, trots att de är mina kollegor.

Bokens uppbyggnad är genomtänkt. I introduktionskapitlet målas fienden upp, den så kallade ”ekologismen”. De följande två kapitlen ger en idéhistorisk genomgång av denna ekologisms rötter. Därefter försöker de visa med empiriska data hur världsbefolkningen utvecklas och hur förhållandet mellan tillväxt och miljö egentligen ser ut. Allt för att få ”ekologismen” på fall. Därefter ger de oss sitt eget recept för hur fattigdoms- och miljöproblemen ska lösas: genom strukturomvandling och tillväxt.

Boken är kvalitetsmässigt ojämn. Introduktionskapitlet där fienden målas upp är grovt, ideologiserande och lite tjatigt. Författarna attackerar vad de menar är en förhärskande syn vid västerländska universitet.  Ekologismen menar enligt Andersson & Gunnarsson att ”miljön är sämre än någonsin tidigare och att den av människan opåverkade naturen är ett idealtillstånd som måste bevaras”. Ekologismens anhängare ser ekonomin som ett nollsummespel, ett skyfflande av resurser och rikedom från den fattiga till den rika världen, och är bekymrade över befolkningsökningen i världen. De sätter miljöns väl före människans. Få seriösa forskare eller beslutsfattare skulle bekänna sig till denna så kallade ekologism, så vem är det man attackerar? Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, som ivrigt förfäktat just nollsummeidén, verkar ligga nära till hands, men inte skriver man väl en hel bok för att bemöta hans argument?

[Read more…]

Vem blir ny chef på SNS?

Det finns få fristående institut i vårt land som är så etablerade som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Sedan 1940-talet har SNS bildat opinion i frågor som berör samhällsekonomi, näringsliv och politik och haft såväl toppchefers som ministrars fulla uppmärksamhet.

I somras meddelades SNS att dess nuvarande chef Stefan Lundgren avgår (och blir ny gd på SCB). Vem som ska efterträda honom är för mig helt okänt. Ryktet säger att styrelsen är nere på fem namn, men vilka det är kan jag (och gärna ni!) bara spekulera om.

En uppenbar kandidat är Pontus Braunerhjelm, professor på KTH, vd på FSF och tidigare vice VD på SNS och IUI och dessutom nyss chef för Globaliseringsrådet. Det torde vara få som har sådan erfarenhet av närkontakt med såväl akademiker, politiker som näringslivsrepresentanter.

En annan kandidat som det glunkats om är Torbjörn Becker, chef på SITE vid Handelshögskolan, med flera års erfarenhet som IMF-ekonom. Han torde sedan starten på SITE år 2006 ha byggt ett stort nätverk inom statsförvaltning och företag intresserade av ekonomisk utveckling i särskilt Östeuropa.

I övrigt vet jag inte vilka som kan vara aktuella. Susanne Ackum, chef för Ekonomiska avdelningen på finansdepartementet (vilket f ö Stefan Lundgren också varit!) och tidigare gd på IFAU borde vara högintressant. Det gäller nog även Tore Ellingsen, tung professor vid HHS, tidigare medlem av Ekonomiska Rådet och sedan flera år aktiv i SNS:s olika verksamheter.

Eller är jag helt ute och cyklar?