Konstaterandet att individer i en grupp (kvinnor, invandrare, smålänningar, extremt smala personer, etc.) i något sammanhang behandlas olika än en annan grupp betyder inte i sig att gruppen diskrimineras. Det kan mycket väl vara så att individer i gruppen faktiskt har egenskaper som på något sätt förklarar skillnaden. Att personer i en grupp till exempel i snitt har lägre lön än en annan kan bero på att de inte har samma kvalifikationer eller att de inte är lika “produktiva” som personer i den andra gruppen. Seriösa studier av diskriminering försöker kontrollera för hur mycket av olikheterna i utfall som kan hänföras till sådana förklaringsfaktorer.
Nu finns det dock åtminstone två problem som de flesta av dessa studier lider av. För det första är det mycket sällan som en egenskap som “produktivitet” kan bedömas helt objektivt. I till exempel en anställningssituation eller vid utvärderingar och försök att mäta hur bra någon gör sitt jobb så har bedömaren ofta ganska stora frihetsgrader. En klassisk studie i sammanhanget är Claudia Goldins och Cecilia Rouses studie av provspelningar för amerikanska symfoniorkestrar. Deras huvudresultat är att övergången från ”öppna” provspelningar, där bedömarna kan se den som uppträder, till ”blind auditions” där den spelade döljs bakom en skärm, ökar sannolikheten att en kvinna blir anställd. För det andra, så kan förväntningen om att bli diskriminerad leda till att man ändrar beteende. I orkesterexemplet skulle det till exempel kunna vara så att kvinnliga musiker väljer lättare stycken för att de förväntar sig (helt riktigt, som studien visar) att de kommer att bedömas hårdare och att dessa hänsynstaganden i slutändan påverkar deras prestation negativt (jämfört med om de inte behövde tänka på detta utan bara valde utifrån vad som faktiskt skulle passa bäst för dem).
I en ny studie, som precis accepterats för publicering i AER, har Daniel Hammermesh och några av hans medförfattare lyckats hitta en situation där båda dessa effekter kan adresseras. Genom att studera 3,524,624 kast (pitches) i den amerikanska baseball-ligan (Major League Baseball, MBL) och hålla koll på den etniska kompositionen av kastare-domare, typen av kast (straight over the plate, curve ball, etc), utfallet (strike eller ball), och en rad andra detaljer som kan vara av vikt för situationen finner de intressanta resultat kring båda aspekterna av diskriminering.
Dels visar de att när domare och kastare är av olika etnicitet så är sannolikheten att domaren bedömer kast som ogiltiga (snarare än “strikes”) högre än om de är av samma etnicitet. Detta mönster är tydligast vid mindre välbesökta matcher och när domarnas bedömning inte övervakas av kameror (vid vissa matcher finns tydligen möjligheten att spela upp ett kast där någon part tycker att bedömningen varit felaktig). Men nästan ännu intressantare är att de också lyckas visa att spelare tycks agera som om de är medvetna om detta fenomen. De ändrar helt enkelt sitt spel i situationer där de förväntar sig att bli mer kritiskt bedömda. Kastare skiftar till att satsa mer på raka hårda kast som inte lämnar lika mycket utrymme för godtycke från domarens sida. Detta är dock ett drag som gör att de tycks prestera sämre än om de varierar sitt spel “som vanligt”. Lärdomarna för studier av diskriminering borde vara uppenbara.
Ekonomistas 
Får jag vara lite petimetrig och påpeka att “kamerorna” som finns på vissa arenor i MLB inte fungerar som i tennis. De lagrar resultaten (och visar dem f.ö. även i realtid på mlb.com – väldigt coolt!) så att domarna kan utvärderas i efterhand. Det påverkar dock inte den pågående matchen.
Baseball har en lång tradition av att man får argumentera med domaren om de flesta domslut, dock inte “balls and strikes”, alltså just detta om bollen som kastades var innanför strike zonen eller inte. Detta gäller för både kastare och slagman, liksom för managern. Argumenterar man om detta blir man omedelbart avvisad och får inte delta mer i matchen.
Bra kommentar Micke. Sånt här är inte petigt utan viktigt! Ledsen att jag var otydlig i texten. Dock argumenterar författarna för att de sannolikt påverkar domarnas agerande då de är viktigt för dem att göra bra ifrån sig.
En intressant illustration av att data som samlats in för ett syfte (rent kalenderbitande, troligen) kan få användning i ett ganska annorlunda sammanhang. Det sägs att baseball är en sport för statistiker. Det skulle inte förvåna mig om det går att kontrollera för luftfuktighet och grässort här…
Jag satt faktiskt precis och funderade på fotbollsdomare och om det är bra eller inte att publiken och spelare protesterar. P1 lördagsintervju hade Yrsa Stenius som gäst idag. Hennes inställning är att krititiken mot hennes beslut i Jan Guilou – fallet underminerar PO som institution. Man skall alltså acceptera domarens beslut, annars så fungerar det inte. Jag tror hon är fel ute här, eftersom det måste finnas incitament för domaren att inte göra grova fel, dels verkar det allmänt orimligt att man inte skulle påtala om man blivit föremål för orättvisa. Tidigare har jag nog tyckt att det enbart är fel när spelarna protesterar.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/omstridd-po-forsvarade-sig_4518761.svd
Under avdelningen petimeterism tänker jag att man i orkesterstudien inte kan utesluta att det endast är det faktum att de kvinnliga kandidaterna anpassade sitt beteende i förväntan om diskriminering som gav upphov till observationen att de gick vidare mer sällan när man kunde observera dem. De kan, som du skriver Jesper, ha valt suboptimala stycken eller ha varit mer nervösa än de hade anledning att vara. Denna möjlighet motverkas, men elimineras inte, i baseballexemplet genom kontrollen för typ av kast (en del av anpassningen).
Tyvärr är det ju ofta svårt att veta hur stor denna typ av effekt är, men vad jag förstår borde den i många fall ha den irriterande egenskapen att den tenderar att nära sig själv: Om jag tror att jag kommer att bli diskriminerad anpassar jag mitt beteende på ett sätt som ligger mig i fatet och som i förlängningen kommer att stödja slutsatsen att jag blir diskriminerad och därmed fortsätta att anpassa mitt beteende.
Jag observerar ofta detta fenomen i rekryteringssituationer där individer ibland förställer sitt beteende för att de tror att de besitter en nackdel, vilket lägger in brus i mina observationer som rekryterare.
Är inte ett problem just kombinationen av brist på ödmjukhet inför resultaten samt negativa bevis. T ex, låt säga att vi undersöker löneskillnader och kommer fram till 5 % löneskillnader mellan män och kvinnor. Tar vi sedan med ålderinformation i regressionen så sjunker skillnaden till 4 %. Tar vi med antal år på företaget (kvinnor kanske har längre föräldraledighet), så miniskar det ytterligare till 3,5 %. Så här kan man fortsätta ett bra tag, och det är egentligen upp till forskaren när man ska stoppa. Så ambitiösa studier med många prediktorer kommer att hitta små skillnader, medan slarviga studier med en eller några få prediktorer kommer att hitta stora skillnader. Eftersom vi inte kan hitta några positiva bevis för lönediskriminering, så kan vi inte vara säkra på om lönediskrimingering finns där och den givna magnituden, eller om vi helt enkelt har missat några andra prediktorer. I sådana här sociala problem där det kan finnas alla möjliga effekter och interaktioner (jfm t ex psykologiska lågnivåfrågor), så känns det som en klart större utmaning att försöka kontrollera så mycket som möjligt och sedan anskriva skillnaden till att vara diskriminering.