Jag stödjer gärna ekologiskt producerad mat (trots Jonas invändningar) och är beredd att betala en extra slant för detta. Tyvärr säljs dock ofta ekologisk mat i små förpackningar vilket gör det väsentligt mycket dyrare att köpa ekologiskt.
När det gäller till exempel smör säljer många butiker bara 250-gramsförpackningar av ekologiskt smör, medan den vanligaste förpackningsstorleken för icke-ekologiskt smör är 500 gram. Att konsumenterna föredrar 500 grams-förpackningar kan man också utläsa från till exempel Mathems hemsida (som sorterar varor efter hur ofta de köps). Kilopriset hos Mathem på konventionellt smör i 500-gramsförpackning är 58 kronor, medan kilopriset för 250-gramsförpackningen är 80 kronor. Ekologiskt smör i 250-gramsförpackning kostar 92 kronor per kilo.
Ekologiskt smör kostar alltså 15 procent mer än icke-ekologiskt, vilket jag definitivt är beredd att betala. De flesta affärer låter mig dock bara köpa 250 gramsförpackningar, vilket innebär att jag måste betala ett 60 procent högre kilopris. Samma sak gäller bland annat mjöl, strösocker och glass. Även i dessa fall måste jag ibland köpa fler av mindre förpackningar, vilket gör att ekologiskt producerad mat får ett kilopris som ligger 50-100 procent över konventionell mat för dessa varor.
Jag kan tänka mig två förklaringar till att det är på detta vis. Den enklaste och tristaste förklaringen är att de som handlar ekologiskt föredrar mindre förpackningar, kanske på grund av att de oftare är singelhushåll, och att det är detta som speglas i butikernas utbud (hyllutrymmet är ju begränsat, så affärerna har inte plats för alla tänkbara förpackningsstorlekar).
Det finns dock en annan tänkbar förklaring. De som handlar ekologiskt är förmodligen mindre priskänsliga än andra konsumenter och butikerna har därför anledning att ha högre marginaler på ekologiska varor. (Enligt hörsägen har dock Coop lägre marginaler på ekologiska livsmedel för att stimulera ekologisk konsumtion, men jag vet inte om det stämmer.) Att sälja en 500-gramsförpackning ekologiskt smör till ett 60 procent högre pris skulle dock förmodligen avskräcka många som vill köpa ekologiskt. Ett något mer subtilt sätt att prisdiskriminera är därför att göra det genom förpackningsstorleken — kilopriset för de mindre förpackningarna skiljer sig ju inte så mycket mellan ekologiska och icke-ekologiska varor. Om detta är den riktiga förklaringen är det också ett tecken på att konkurrensen inte fungerar särskilt bra.
(Ett annat mysterium när det gäller priset på just smör som jag tagit upp tidigare är varför priset inte justeras efter utbudet — i Sverige drabbas vi av återkommande “smörbrist”.)
Ekonomistas 
Off topic:
Brist uppkommer när priset är för lågt i förhållande till efterfrågan. Detta är en accepterad sanning bland ekonomer och oftast även bland borgerliga politiker. Med “rätt” smörpris blir det ingen smörbrist och med “rätt” pris på bostäder finns det alltid tillgång till bostäder – för den som har råd.
Av någon för mig oförståelig anledning bortser man dock ofta från samspelet mellan pris och efterfrågan när det gäller trafiken. Om det är trångt på gatorna kräver man i stället nya trafikleder, och saknas P-platser vill man att det ska byggas fler. Ändå torde trafiken vara ett av de områden där ett ökat utbud också ger den kraftigaste effekten på efterfrågan. I stora städer, med hög andel kollektivtrafik, är det t.o.m. så att det är omöjligt att tillgodose efterfrågan på gatuutrymme genom att bygga nya trafikleder, eftersom efterfrågan på bilresande växer i takt med att trängseln minskar. Det kommer alltid att vara precis så trångt i trafiken att det för den marginelle resenären väger jämnt i valet mellan bil och kollektivtrafik.
Min fråga är, varför så många personer som i alla andra sammanhang förespråkar marknadsekonomiska lösningar på fördelningsproblemen anser att just efterfrågan på gatuutrymme (inklusive parkering) ska fördelas efter kötid.
Det huvudsakliga svaret är att det finns förskräckligt få marknadsförespråkare i det här landet. De flesta borgerliga väljare är konservativa och inte liberaler, och har inte särskilt mycket till övers för marknaden.
I Sverige finns det en stark opinion mot den senaste skatten, men i princip ingen diskussion om vilka skatter vi borde ha. Så var till exempel värnskatten förskräcklig när den kom, men nu får den väl anses vara i princip begravd. I stället blev fastighetsskatten det nya hatobjektet, trots att den per definition inte drabbade någon fattig. Och samma sak med trängselskatten (med den vitkiga skillnaden att den förstås drabbade många fattiga).
Tyvärr måste man med trängselskatten ge de personer som reflexmässigt värjer sig mot nya skatter rätt. Dess nuvarande utformning är ju genuint korkad, särskilt avseende undantagen för “miljöbilar”.
Den korrekta utformningen av en trängselskatt vore förstås att först definiera målet, t.ex. i form av snitthastighet på de viktigaste genomfartslederna, och sedan anstränga sig att med god framförhållning anpassa priset så att man precis når sina uppsatta mål.
En sådan utformning skulle ogillas av vänstern, som av princip tycker att marknadslösningar är förkastliga. Och den skulle ogillas av konservativa som av princip inte tycker om skatter eller avgifter. Den skulle bara gillas av ett fåtal liberaler. Och vi sju personer har väldigt litet inflytande på politiken i Sverige.
Att miljöbilar inte behöver betala trängselskatt är förstås omotiverat, eftersom trängseln är den särklassigt största externa effekten inom det område som omfattas av trängselskatten i Stockholm och eftersom miljöbilar tar (i stort sett) lika stor plats som andra bilar.
Däremot är det i huvudsak inte sant att trängselskatten har drabbat många fattiga. På gruppnivå betalas huvuddelen av trängselskatten av de mest välbärgade. Redan innan trängselskatten infördes var det nämligen så att användandet av bil i centrala Stockholm under högtrafik var i hög grad kopplat till inkomst. De fattiga ensamstående mödrar, som moderaterna grät krokodiltårar över för att de inte längre skulle ha råd att köra bil i innerstaden, förekommer i ytterst begränsad omfattning i verkligheten.
Vidare är det helt riktigt att trängselskatten borde vara kopplad till trängseln i betydligt större utsträckning. Ett system som liknar det Micke efterfrågar finns sedan lång tid i Singapore och fungerar så vitt jag vet utmärkt. Det borde kunna användas också i flera svenska städer, om vi kan få vänstern att förstå att trängselskatter innebär en inkomstöverföring från de rika till de fattiga, de konservativa att förstå att de rika (som är de som åker på att få betala) i stor utsträckning tjänar igen kostnaden genom kortare restider och liberalerna att kämpa för en samhällsekonomiskt optimal nivå på trafikmängden i de centrala delarna av stora städer.
Björn: Se där, vi är eniga. Återstår bara att övertyga alla andra. Lättare sagt än gjort…
Tillverkarna/butikerna överskattar priskänsligheten hos ekokonsumenterna när de inte vågar ha lika stora förpackningar som hos konventionella varor och därmed ett mycket högre pris. De glömmer bort att de som köper ekologiskt även brukar ogilla onödiga förpackningar. Människor som kokar egna ekologiska bönor tycker inte att 400 gram är en bra mängd och de flesta som äter spagetti brukar ha behov av mer än en 500-gramsförpackning.
Sen var det ju det där med lägre omsättning och färre producenter, men det är en tradigare förklaring.
Detta gäller inte bara ekologiska produkter utan många andra “exklusiva” produkter. Till exempel cornflakes med frystorkad frukt säljs i mindre paket än vanliga cornflakes. En tänkbar förklaring är att konsumenter tänker i termer av vad som är rimligt att betala för “ett paket cornflakes” och missar att det ena paketet innehåller 750g och det andra 650g.
Intressant, det har nog ungefär samma orsak som för ekologisk mat. Man kan ju dock undra varför detta inte spårar ur och producenterna successivt erbjuder allt mindre förpackningar? 😉
Man brukar kunna påverka sortimentet i butiken genom att efterfråga saker. Jag har själv fått min lokala ICA-handlare att ta in fler ekologiska varor.
Men jag har också reagerat på att ekologiska varor oftast säljs i mindre förpackningar. Det blir även en motsägelse, då jag inbillar mig att de som köper ekologiskt även är matmedvetna på så sätt att man lagar mer mat själv och inte köper så mycket färdigt. Åtminstone gör jag det själv och jag ser det hos vänner och bekanta. Därför borde det kanske till och med vara större förpackningar av många ekologiska varor.
I vissa fall har dock förpackningens storlek inte någon större betydelse. Jag skrev för något år sedan till Danisco och frågade varför ekologiskt socker bara finns i enkilosförpackningar, medan “vanligt” socker finns i tvåkilos. Jag fick då svaret att förpackningskostnaden är så liten i sammanhanget att det skulle kosta ungefär lika mycket med en tvåkilosförpackning som två enkilos.
Det besked du fick från Danisco innebär att butikerna har väldigt högra marginaler på mindre förpackningar (vilket inte är så förvånande). Prisskillnaden på till exempel smör är väldigt stor, men inköpspriset borde vara ungefär detsamma för affären. När det gäller socker kostar konventionellt socker i enkilosförpackning 50% mer per kilo än tvåkilosförpackning i butiken, men skiljer sig förmodligen inte mycket i inköp.
Nja, det ar val lika troligt att det ar producenterna / distributorerna som har hogre marginaler och inte butikerna?
kan det vara så enkelt att avtagande marginaleffekter ligger bakom fenomenet?
en avtagande marginalnytta av konsumtion ger vid handen att konsumtionen blir dyrare, i termer av alternativ användning, ju större den blir ceteris paribus. det förklarar att mindre förpackningar kan ha ett högre kilopris så länge absolutpriset är lägre. detta förklarar även det faktum att deltidssysselsatta får en premie för detta på sin timlön, för att kompensera fallet i total lön.
då kvarstår problemet att de ekologiska varorna konsekvent säljs i mindre förpackningar. men kan det inte vara så enkelt att det högre kilopriset på de ekologiska varorna pressar upp de stora förpackningarnas absolutpris i så oproportionerligt stor utsträckning, pga den tilltagande alternativkostnaden, att jämförelserna mellan förpackningarnas storlek inte längre gäller? dvs att den ekologiska 250 grammaren faktiskt motsvarar den icke-ekologiska 500 grammaren i termer av nytta per spenderad krona? förpackningarna är alltså egentligen lika stora, och vi bör vara glada att det ekologiska smöret inte säljs i icke-ekologiska 250grams ekvivalenter 😉
Robert:
Varför är du beredd att betala en extra slant för ekologiskt producerad mat?Är den godare tycker du?
Andreas, jag tänker inte diskutera detta vidare här, men om du är nyfiken är anledningen 1) att det verkar finnas många miljökostnader med konventionell produktion som inte reflekteras i skatter m.m., 2) att KRAV-märkt även innebär vissa regler om att djur ska behandlas väl och 3) sedan jag fick barn finns nog även en mer egoistisk hälsokalkyl i bakgrunden — det känns onödigt att peta i min son kemiska bekämpningsmedel i onödan. Men det är inte godare och man lider också av ett sämre utbud.
Ok, jag förstår om du inte vill diskutera det vidare i den här tråden. Försöker mest utbilda mig lite om argumenten för och emot ekologiskt odlad mat. Första punkten förstår jag inte innebörden av men de andra två verkar ju vettiga.
Inte för att övertala någon men jag läste lite mer om ekologisk odling. De rester av bekämpningsmedel vi i Sverige hittar i födoämnen och vatten är tydligen mycket låga och har ej kunnat kopplas till några tydliga negativa effekter på ekosystemen eller vår hälsa.
Det verkar f.ö. som många konsumenter av ekologisk mat klagar på alltför stora förpackningar när det gäller frukt och grönt. Om min första välvilliga förklaring är den riktiga (att konsumenterna vill ha mindre förpackningar av ekologiskt), borde det ju vara särskilt sådana färskvaror som säljs i små förpackningar…
Kan det vara så att det faktum att varorna är ekologiska, och därför har mindre konsververingsmedel, gör att maten har kortare ”bäst före datum” och därför satsar producenterna på mindre förpackningar för att vi ska sippa slänga maten.
Det skulle kunna förklara det för en del varor, t.ex. sylt (jag har ofta behövts slänga ekologisk sylt eftersom den mycket lättare möglar). Men smör, socker, bönor, spaghetti och glass som nämnts ovan innehåller mig veterligen inte konserveringsmedel och borde ha samma hållbarhet oavsett produktionsmetod.
Du kanske kan kolla med Oskar Broberg, företagshistoriker från Göteborgs Universitet, som skrivit om miljömärkning, Arla och miljöintresset 1970 – 2000. Eller varför inte kolla med marknadsavdelningen på nåt mejeri. Smöra lite för dem så får du säkert hjälp 🙂
Om man ville dölja för konsumenterna att ekologiskt smör är dyrare skulle man väl inte välja att sälja det i 250-grams förpackningar. Det kräver inte så mycket huvudräkning för att jämföra kilopriset på två varor som kommer i 250 resp 500-grams förpackning.
Sen är det inte uppenbart att att affären gör större vinst på varor i små förpackningar. En stor del av kostnaden för en produkt ligger i hantering och förpackning, och dessa är ungefär desamma om du väljer en liten förpackning.
Sen är ju ett halvkilo smör ganska mycket. Hur många kilo smör konsumerar du på ett år, Robert? Kanske konsumerar de ekologiskt medvetna hushållen mindre smör, antingen för att de är små (som du var inne på), eller för att de också är mera hälsomedvetna.
Har folk här i kommentersfältet verkligen känslan att krav-köpare lagar mer mat än andra? Skulle själv tro tvärt om. De som lagar mycket mat gör det pga eknomi. De som jobbar på kontor, tjänar bra, köper lunch varje dag och mest lagar på helgerna – de kanske köper ekoligskt.
Varför säljer en burk red bull stor som ett läppstift till samma pris eller dyrare som en stor burk? Eller apelsinjos, en “shot” kostar lika mycket som en liter euroshopper.
Det är enligt någon sorts idé lyxigare om förpackningen är liten? Förväntas det vara ett mer koncentrerat innehåll? Marknaden och konsumenten är inte alltid rationell.
Samvetsdosen i 250 gram räcker kanske för att stå sig på? Det är väl den näringen en nyttomaximerande kund betalar för, och ni har tidigare berört att personer som konsumerar etiskt på ett område kan se det som alibi på ett annat. Man skulle kunna dra en hypotes ännu längre: Det höga procentpåslaget verkar positivt på samvetet. “Jag betalar gärna 50 procent mer …” Men det är antalet kronor som känns i plånboken. Det rationella blir då att köpa 250g etiskt då och då, och så ett kilo på Lidl när man ändå storhandlar. Ett annat sätt att formulera samma idé är att samvetsingrediensen har kortare hållbarhet än den materiella aspekten av produkten.
Jag kostar även på mig en mer allmän reflektion på samma linje som mitt inlägg nyss. (Fast nu låter jag kunden förvandlas från samvetsmaximerande till genuint miljövänlighets- och etikmaximerande.)
Vi är vana vid att räkna kilopriser för smör på decimaler, men vad gäller den där ekologi- eller etikingrediensen som vi ska betala extra för så har vi ju ingen aning om hur koncentrerad den är, och ingen grund för att bedöma vad den är värd från produkt till produkt.
Går den att mäta och jämföra produkter emellan? Tja, globala koldioxidutsläpp har ju dominerat miljödebatten ett tag, och de är ju endimensionella, helt jämförbara, så att man med god produktinformation borde kunna identifiera kvoten miljövänlighet per krona på hela sitt Ica. Och följaktligen köpa miljövänliga varianter av alla varor där den kvoten låg över ens reservationsnivå, och miljövidrigt av de andra. Det skulle maximera miljöeffekten av min slant.
Kriterierna för etikmärkningen på kaffet kanske har fler dimensioner men principen kvarstår: någon grund för att bedöma etikvinsten per krona har den normala kunden inte.
Det är följaktligen svårt för slutkunden att bidra kunnigt till maximering av den ekologiska och etiska effekten. Och under den bristen på transparens i kalkylen får butiken naturligtvis incitament att prissätta miljö- och etikmärkningen högt, med effekten att den ekologiska och etiska avkastningen på vår investering blir låg.
Varför diskuteras det så lite hur vi får störst miljö- och etikavkastning på den merkostnad vi är beredda att ta i butiken?
Så är det inte! Gå in på Naturskyddsföreningens hemsida/Grön Guide/Matså hittar du “Fem miljövärstingar” som är de produkter där du med en liten insats kan göra en stor skillnad. Produkterna är bananer/vindruvor, potatis, kaffe, mejeriprodukter och kött. Av dessa är det enbart kött där klimatpåverkan är den avgörande faktorn. Kanske borde man även lägga till jätteräkor, som roligen är den mest miljöförstörande proukt man kan köpa. Men å andra sidan handlar de flesta av oss skaldjur rätt sällan, medan vi handlar potatis och kaffe ofta.
Utmärkt. Det är just den typen av effektivitetsresonemang som jag tänker mig behövs. Med fortsatt upplysning enligt den linjen så tror jag att vi vanliga butiksbesökare om tio år kommer att bidra mer målmedvetet till miljön (eller kanske mer korrekt: förstöra den mindre).
Hej,
Bra blogginlägg. Vi kan alltid bli bättre.
På Coop har vi inte högre marginaler på ekologiska produkter än konventionella, snarare tvärtom. Vi vill stimulera ekologisk produktion. Priset är en viktig fråga när konsumenterna väljer varor. Produktionsmetoderna gör ekologiska produkter dyrare än konventionella. De ekologiska varorna är därmed dyrare i inköp och missgynnas av marginalpåslag i procent. Därför har Coop som princip haft att, istället för att lägga på en viss procent på de ekologiska varorna, göra samma påslag i antal kronor och ören som på motsvarande konventionella produkter. Ett annat sätt att få ner priserna på varorna är att effektivisera hanteringen och minska antalet mellanled. Vad gäller smör så kan vår leverantör av ekologiskt smör kan i dagsläget av tekniska skäl inte producera 500 gram, men vi letar efter alternativ.
Hälsningar
Louise König, chef hållbar utveckling Coop